tisdag 30 januari 2018

Terrorist eller...

Terrorist el mördare? Sedan igår har varje nyhetssändning berättat om att förhandlingarna inför rättegången om terrordådet på Drottninggatan startar idag. Dokumenttravarna uppgår tydligen till drygt 9.000 sidor, och rättegången väntas pågå fram till någon gång i maj. Många jurister är inblandade, och att det blir en mycket kostsam rättegång förstår man ju.

Jag förstår också att brottrubriceringen är viktig, men samtidigt skriker mitt känslomässiga jag: ”Vad spelar det för roll?”. Ett antal helt oskyldiga människor dödades! De flesta av oss ser säkert den lilla flickan framför oss – hon som inte ens fick bli tonåring. Det borde inte kunna bli något annat än lagens absolut strängaste straff! Oavsett syfte, alltså. (Nej, jag är inte för dödsstraff!).

Den fredageftermiddagen i april höll jag på att lägga sista handen vid kretapackningen, när B, som alltid går omkring på tomten med radiolurar i öronen, kom inspringande och berättade. Förvissade mig om att ”de mina” var någon annanstans, och sedan följde förstås nyhetsbevakning. Morgonen därpå på Arlanda – riktigt kuslig stämning med synligt tungt beväpnade poliser överallt. Så sårbara vi är! Den tanken har jag ofta burit med mig sedan självmordsbombaren sprängde sig själv i luften på Bryggargatan för drygt sju år sedan. Detta hände bara ett hundratal meter från min arbetsplats, och varje dag passerade jag ett av de folktätaste områdena i sta´n – hörnet vid Åhléns stora entré. 

Som jag började årets bloggande: det är en skrämmande värld vi lever i! Men nu är det den enda värld vi har, så vi får lov att försöka göra det bästa av tiden här. 

lördag 27 januari 2018

Kiruna - mönstersamhället

Jag har tidigare skrivit lite om min gamla, rätt unika, hemstad Kiruna. Hur unik den var blev jag förstås inte medveten om förrän jag flyttat. Det var en rik stad, vilket bland annat visade sig genom att allting var nytt, fräscht och gratis även på gymnasiet. Jag har senare förstått att det ingalunda var fallet överallt i landet. Inga använda, nedkluddade läroböcker vid terminstart, fria skolluncher och även middagar för elever som bodde inackorderade o s v. 

Att naturen är unik - där norr om polcirkeln och ovanför barrträdsgränsen - säger sig själv. Liksom trähusen - de charmiga bläckhornen till exempel. Och att sta’n nu ska flyttas är väl unikt så det förslår.

Alltnog och emedan: detta är en liten inledning till en artikel i ”Populär historia”, som jag läste nyss och gärna delar. Det finns dock några faktafel, eller åtminstone ”tvetydigheter”. Namnet på sta’n, Kiruna, kommer ursprungligen från nordsamiskans Giron (= fjällripa). Jag är ingen geolog, men nog har jag för mig att det var fosfor, inte fosfat, som var problemet vid malmbrytningen. 

Varsågoda: Kiruna - mönstersamhället i ödemarken.

onsdag 24 januari 2018

En tusenfoting

... har flyttat in i huset. Nej, jag är inte galen i skor. Tycker inte ens att det är särskilt roligt att köpa nya skor, samtidigt som just skor är så viktiga när det gäller passform och kvalité. Nu känns det emellertid som om skorna tar över all golvyta. Kanske inte konstigt med tanke på hur väglaget skiftat. Från strandsandaler via "norrbottenskängorna" till allväders- och gummistövlar. Vi kom hem från Gran Canaria till ett vintervackert Stockholm. Det var kortvarigt, för nu har den vackra, vita snön blivit en sörja som känns blötare än vatten. Måtte den hinna försvinna innan det fryser på, för annars kommer något ännu värre: isgata. Då gäller det att vara försiktig så att man inte hamnar på ortopedakuten med benbrott. När så sker (för det gör det förr el senare) - på med broddar och iakttag största möjliga försiktighet!



Rättelse: oj, vilket syftningsfel ovan! Det som ”sker förr eller senare” är förstås att det blir isgata.

tisdag 23 januari 2018

Resor och risker

Att bli bestulen på semestern har många tyvärr fått uppleva, och det är förstås en upplevelse som sätter sina spår. Lägger liksom sordin på semesterstämningen (och stjäl, förutom pengar, ofta massor av tid).

I morse hörde jag om en - för mig - ny variant. Vi lämnade för ett par dagar sedan Gran Canaria och vänner som skulle tillbringa ytterligare flera veckor där. De bodde riktigt fint - i en elegant radhuslägenhet med egen uteplats. Givetvis i en ”gated community”. Dessutom var det galler för fönstrena. Det senare låter hemskt, men det var snirkligt och tjusigt gjort. Natten mot igår sov de med fönstret någon ynklig centimeter på glänt. När de vaknade hade klocka, plånbok och några smycken försvunnit från sängbordet! Utplockade med - antagligen - något kloliknande på pinne genom fönster- och gallerspringor. De är vana resenärer och hade bl a pass, körkort och extra kontokort i värdefack. Smycken och klocka var ”resevarianter”, alltså inte så dyrbara, så den ekonomiska förlusten blev inte så stor. MEN känslan av att någon plockat prylar någon decimeter från ditt huvud är rätt läskig!

Själva har vi hittills klarat oss såväl i Rom som i Paris och flera andra "riskområden". I morgonrusning och förskräcklig trängsel i Atens tunnelbana, på väg till flygplatsen med jättebagage, blev vi i och för sig av med en plånbok. Ett vänligt par banade väg för oss och hjälpte oss ombord, och som tack för hjälpen plockade de en TOM plånbok ur en stängd ryggsäcksficka. Möjligen fick de med sig några mynt, men allt annat förvarade vi betydligt säkrare. DÄR FICK DE, när de antagligen skrattade åt de lättlurade, gamla svenska turisterna.


Men skämt åsido: Trist är det, och hur ska man kunna vara på sin vakt mot allt och alla?


torsdag 18 januari 2018

Varierande vyer

... i dramatisk natur ledsnar jag nog aldrig på. Jag är glad så länge vi har möjlighet att köra runt på våra resmål, för det är en så stor del av reseupplevelserna.




tisdag 16 januari 2018

Längtan till havet

...och till grönska och blomsterprakt blev övermäktig där vi gick i det gråsiga klimatet hemma.  Tiden fram till påskresan till Kreta kändes oändlig. Så vi bokade biljett, boende och och bil och drog ... till Gran Canaria.

Denna ö, som som vi svenskar tycks hysa en sorts hatkärlek till, är en pärla om man inte kan eller vill resa riktigt långt bort den här årstiden. Klimatet är härligt, maten jättegod och boendet har rätt hög standard om man jämför t ex antalet stjärnor med motsvarande i Grekland. Det ÄR dock väldigt exploaterat, helt uppbyggt och inrättat för turister med enorma hotellkomplex och uthyrningslägenhetet i ”gated communities”. MEN kör man upp i bergen belönas man med fantastiska vyer och charmiga små byar. Pratar man dessutom spanska (även om den numera är lite knagglig) blir det många trevliga möten med befolkningen - för att inte tala om den fantastiska servicen på barer och bodegas. Utan möjligheten att bila runt skulle jag nog inte välja att semestra här ens för en kortare period.



Resor bjuder ju ofta på just roliga, intressanta, spännande och överraskande möten! Precis hemkomna efter dagens biltur satt vi på uteplatsen när två herrar i yngre medelåldern kom intraskande och frågade: ”Visst är ni svenskar? Vill ni smaka nå’t alldeles speciellt?  Varsågoda! Det här är gravat renkött från Norrbotten”. Ganska förvånade blev dessa herrar när de fick höra var såväl B som jag har våra rötter, och att vi mer eller mindre var uppfödda med renkött. När B.s lilla hemby kom på tal visades det sig att en av dem kände maken till B.s systerdotter. Slitet uttryck, men världen ÄR liten.

I morgon ska nog bilen få stå, för vi planerar att snöra på oss vandringskängorna och knata iväg på en riktigt lång runda. Kvällen är bokad för stor middag med goda vänner som långtidshyr här och som flera gånger har övertalat oss att komma hit. I sanningens namn är vi inte särskilt svårövertalade när det gäller att resa. Det är fantastiskt att inte behöva räkna semesterdagar!

torsdag 11 januari 2018

Gråsigt - idag igen


En felsägning - och jag gav mig själv (och min omgivning) ett nytt ord. Kanske till och med en ny väderbenämning? Ordsnubblandet gäller vädret här, som är GRÅSIGT, d v s Grinigt (som vi åtminstone sa’ uppe i norr), Grått och Blåsigt.

Jag är, som sagt, mycket språkintresserad, både vad gäller svenska och några främmande språk. Älskar olika typer av ordspel, och är en hängiven wordfeud- och betapetspelare. Framför allt under den här årstiden har jag alltid några partier på gång. Ibland går det jättebra, andra gånger sprider sig här en skammens rodnad. Vad är en tivolina? Det ordet, som gav min motspelare massor av poäng, gjorde mig totalförvirrad. Frågade även maken, som också såg ut som ett frågetecken. Så blir det när man kommer in fel med tänkandet. Behöver jag säga att jag spelade med alternativet ”böjningar”? Och så var det pluralis....

Nu ska jag ta itu med ett annat utmanande ”ordpusslande”, nämligen några kapitel grekiska. Tänk om man hade pluggat det när man var ung. När det man lärde sig fastnade. Vilken skatt man skulle ha haft nu.
Καληνύχτα!




måndag 8 januari 2018

Solen, SOLEN

Vi har sett solen idag! Det känns som om det var evigheter se’n sist. De senaste åren har vi ju tillbringat hela november på Kreta och har alltså sluppit den - i mitt tycke - absolut tristaste månaden på året här hemma. Visst är december mörk, men på ett annat sätt. Mer svartmörk än novembers gråflimmermörker! Nu har dock december varit alldeles ovanligt grå, regnig och dimmig. Nåja, EN fördel med plusgraderna är i alla fall att vi hittills sluppit den förrädiska halkan, och nu är det hopp om livet igen. 


                                    20 nov norra Kreta                                               8 jan södra Storstockholm



Igår fastnade jag framför ett program i Kunskapskanalen: Medelhavet / Grekland av och med Simon Reeve. Ev har det sänts tidigare för det var producerat 2016, men jag hade inte sett det. Ett ganska långt stopp gjordes på Kreta, och bland annat skildrades kretensarnas kärlek till sina vapen, som jag nästan upplevde som besatthet - av det sätt det visades i programmet. Visst vet jag att det skjuts hejvilt vid bröllop och andra festligheter, på vägskyltar etc men detta - nja...? Nu var det ju en särskild by som just detta gällde - en by där alla män, och en hel del kvinnor, avrättats av tyskarna under kriget. Vidare träffade Reeve också flyktingar på Lesbos och demonstranter i Aten. Intressant program!

Och förresten konstaterade Reeve (ej ordagrant): "Sydeuropéer har ju kynne, känslor och humör som är intensivare och mer passionerat än nordeuropéer, grekerna har ännu mer av detta och kretensarna har ännu mer än grekerna". Jamen, det är ju det jag sagt hela tiden: det är något visst med Kreta och dess befolkning. 










fredag 5 januari 2018

Rasande nytt år

Hjälp - allting rasar ihop! När jag skulle suga upp granbarren i stugan hostade dammsugaren till - och dog. Ingen katastrof, för den var gammal och ett arvegods från tidigare ägare, men olämplig tidpunkt så klart. Fram med sop och skyffel. På nyårsdagen skulle sista lussekatterna snabbtinas i mikron. Pfuuii sa’ den - och dog. Och sedan - och det är egentligen orsaken till denna litania - hängde datorn sig och la’ av när jag höll på att peta i bloggen. Den är förstås sparad, men när jag skulle reparera och återställa skickades tydligen några gamla inlägg ut igen. Ber om ursäkt!

Rasar, eller hasar, gör också vårt förråd och vedbod, närmare bestämt nästan ned i havet! Att hastigheten tilltagit konstaterade vi under julhelgen. När vi köpte stället konstaterade vi att det var det gräsligaste vi sett, och att det genast måste bort. Men, men - proppfullt med prylar och med massor av viktigare göromål blev det kvar. Undrar om vi hinner ta tag i det innan det lagt sig till ro på den sanka saltängen.

RASA skulle också min gamla hemstad Kiruna göra, d v s om malmbrytningen skulle kunna fortsätta (och försörja regionen samt generera inkomster till staten Sverige). Så vad gör man? Jo, man flyttar sta’n. Plättlätt, eller kanske inte? Detta känner ju alla här i landet till, men det har också rapporterats en hel del internationellt. Tydligen nyligen, för ett par utländska vänner har nu frågat om man verkligen FLYTTAR husen. Självklart har jag svarat, och förklarat, men eftersom Sue tittar in här, och förstår lite svenska, lägger jag in några foton från i somras.


Hi Sue, 
Photos taken last summer. These old, beautiful and very special buildings are getting ready to be transported to a safe place. The wonderful church will also be moved but not until about 2030.

Nu rasar sista helgen för den här "julomgången" på i full fart, och de s k oxveckorna tar över. Ha en skön trettonhelg!


tisdag 2 januari 2018

Tulpantid!

Amaryllis och hyacinter hör julen till, men när det nya året börjar ska TULPANERNA in. Färgglada ska de lysa upp tillvaron i detta gråväder som vi fortfarande kämpar i - åtminstone vi här i Stockholmsområdet.


Det har varit kontrasternas helger. Julhelgen på vår udde, som var helt öde. Inte en bil, inte en lampa i något annat hus än vårt. En mysig julhelg. Nyårshelgen 2-300 meter från Observatorielunden i Stockholm. Där var det INTE öde och mörkt! En kul helg med glitter och ljus, liv och rörelse.

När vi lägger ytterligare ett år till handlingarna gör jag en liten summering av året som gått: ett bra år på det privata planet. Nära och kära är friska och aktiva, tack och lov, vi har kunnat göra flera kortare resor, förutom de vanliga långa vistelserna på Kreta, och vi har haft rätt mycket tid till att träffa goda vänner. Det blir viktigare och viktigare, tycker jag.


Vad förväntar jag mig av detta nya år? Inget revolutionerande. Vad hoppas jag på? Givetvis, som alla andra, i första hand att familj och vänner ska få vara friska! Vad fruktar jag? Tyvärr kan den listan göras lång, för jag känner mig faktiskt mer rädd och orolig ”på det stora hela” än någonsin tidigare. I Nordkorea härskar en livsfarlig man, USA:s president skickar gång på gång mitt hjärta upp i halsgropen, våld, utanförskap, ”vi och domtänkandet” i lilla Sverige ökar lavinartat med mera.

MEN vi går mot ljusare tider, och jag längtar efter att få stoppa ned frön och plantor i små krukor. Säger som kära Pollie: ”Roll on spring!". Så - nu har jag i alla fall försökt avsluta med en lite mer positiv vändning.


GOD FORTSÄTTNING PÅ DET NYA ÅRET!