En vit jul...

… ser vi ut att få i år - i alla fall om prognoserna håller (hoppas, hoppas). Det blir så ljust, rent och fint, d v s så länge man håller sig utanför city och borta från de saltade, moddiga vägarna. Och det gör jag i möjligaste mån! 

Det blir jul hemma i år. På de 40 år vi bott i huset har vi bara firat två julhelger på annan adress, och en av de gångerna var förra året då vi var ute på Udden. 

Lite förberedelser har jag gjort, men inte så rasande mycket. Jag fixar hellre med blommor och lite pynt än med matlagning, men köttbullarna står på min göralista. Det är något som jag annars aldrig gör (finns goda i frysdisken), men sedan min mamma gick bort för rätt många år sedan har den uppgiften - och hennes recept - hamnat hos mig. Hon stod i alla år för köttbullarna och sillsalladen. Det är osigt och geggigt, och mina köttbullar blir ALDRIG runda och fina. Större och större blir de också ju längre jag håller på att trilla. 

Min betydligt mer matlagningsintresserade svägerska (och hennes sambo) kommer för första gången att fira julafton och juldag hos oss. ”Säg vad jag kan fixa till julbordet!”, sa hon. Och i samma andetag: ”allt UTOM köttbullar för den smeten befattar jag mig inte med”. Så var det med det! Hoppet släcktes snabbt och grymt.
Men nu ligger i alla fall mina fula, men mycket goda, köttbullar i frysen sedan flera dagar!

Till jultraditionerna hos oss hör också diskussionen om julgran. NU kan vi väl äntligen köpa en plastgran, tycker B. Det har han sagt i alla år, men sonen och jag har vägrat. Enda anledningen till det skulle vara allergi hos någon i familjen - och det har vi inte, tack och lov. Å andra sidan är B mycket miljömedveten och -engagerad, och nu återkom, tidsmässigt mycket lämpligt förstås, ett inslag i radion om plastgranarnas negativa miljöpåverkan. End of discussion! Men - egentligen tror jag att vädjan om plastgran är ett litet ”julspel”. Granen ÄR inköpt...

Men det finns annat än juliga aktiviteter. Igår såg jag Bohemian Rhapsody på bio. Det är en musikfilm om rockbandet Queen och framför allt om Freddie Mercury. Rami Malek var fullkomligt lysande i rollen som Freddie! Om ni inte redan har sett den - gör det!

Jag tror knappast det blir något mer inlägg från mig före jul så jag önskar er en riktigt

GOD JUL 

J

Decembermörker och mat

Måndagmorgon slappar jag i soffhörnan med kaffe, DN, Paddan och ”Klassisk Morgon” på radion. Becksvart ute - och blåsigt förstås. Det är sådana här morgnar jag verkligen uppskattar att inte behöva ge mig ut i morgonrusningen för att åka till jobbet. Och att slippa förberedelserna, d v s att klä mig någorlunda presentabelt, sätta på mig ansiktet, fixa håret o s v. Men jag har nog varit lyckligt lottad, för jag har faktiskt nästan alltid  stortrivts med mitt jobb och på mina arbetsplatser.

Den här helgen har gått i matens tecken. Puh, vad vi stoppat i oss. Lillebror med hustru kom ner med morgonflyget i fredags för att följa med till Öster Malmas julbord dagen därpå. Måtte det vara lika kanonhög klass på det som tidigare, tänkte jag. Att sätta sig i bilen i mörker och duggregn och köra 22 mil tur och retur för att äta... verkar det vettigt? Ingen övernattning i år. Det hade övriga röstat emot, och jag som inte kör kunde inte gärna framhärda. Nåja, jag hade inte behövt oroa mig. När vi avslutade med kaffe och godisbord i ett av de små rummen i slottet var alla överens om att detta håller måttet och fortfarande toppar listan över julbord. Hemfärd längs mörka vägar, regnvåt asfalt och intensiv trafik. Tack till min chaufför!

Dagen därpå - alltså igår - skulle vi skjutsa in besökarna till Arlanda Express, men de bestämde att vi skulle äta en stor brunch i stan först. Sonen plockades upp och snurrandet inne i Stockholm tog sin början. Vi gav dock väldigt snabbt upp försöket att hitta en P-plats ute och körde i stället in i ett P-hus. Pris: 100 kr/timmen! Hutlöst - men härlig brunch. Att köra bil inne i Stockholm är ingen höjdare, och numera gör vi det väldigt sällan. Det är avstängda gator, omdragna vägar och köer, köer. Skulle tro att kirunaborna var ute på Arlanda och incheckade innan vi köat oss ut till Hammarby för att släppa av sonen.

Mer ätbart. Låt mig presentera en - för väldigt många - okänd läckerhet: KAFFEOSTEN! Otaliga är de ostar som inslagna i Norrländskan flugits hit av norrbottniska syskon. Jag är rätt övertygad om att en av mina följare väl känner till den, men väldigt många sörlänningar gör inte det. "Vadå? Jaha, som ostkaka då?". Nej, nej, kaffeosten är en fast rund ost gjord på komjölk. Den skärs i små bitar och läggs i kaffet, där den mjuknar, och när kaffet är urdrucket äts den upp med saliga välbehagssuckar. Lite gnisslig men  inte trådig eller kladdig, och den är INTE salt. I övrigt till konsistensen rätt lik Halloumin. Den har sitt ursprung i Tornedalen (och norra Finland) och var förstås från början ett sätt att ta hand om mjölköverflöd på gårdarna. Jag tycker den är rätt god, lite kul att tugga på, men B och hans syskon tittar lite snett på mig om jag tuggar i mig för många bitar, eftersom jag bara tycker så - att den bara är "rätt god" alltså. Jag lägger den inte heller i kaffet. 

Nåja, har ni förstått att det givetvis kom ned en kaffeost med brorsan?!

Kaffeost i "vaccad" plast. Den är fryst så nu ska den med köttsåg, yxa och div lämpliga verktyg delas upp i mindre bitar och åka in i frysen.

Jaha, så har Annie Lööf sagt nej till Löfven.  Avslutar därför med en poetisk liten vers, som valsade runt på nätet för några dagar sedan:

Norge har Storting

Island har Allting

Danmark har Folketing

Sverige har ...INGENting 

Ha det bra i denna ovisshetens tid!

The same procedure as...

Bloggandet ökar självkännedomen… När jag nu ska skriva ett nytt inlägg i min lilla blogg blir jag riktigt medveten om HUR traditionsbundet och/eller "rutinföljande" mitt liv är. Hmm… trodde nog att det skulle bli ”andra bullar” när vi slutade jobba. Vi skulle sluta planera så noggrant, göra massor av spontana grejer och så vidare. Konstaterar nu att vi inte fungerar så. Extra tydligt blir det när jag tittar igenom mina inlägg från december förra året. Det finns ju inget särskilt att berätta, för jag gör ju precis samma saker i år.

Vi kom hem från Kreta till världens tristaste väder! Disigt, småregnigt, ruggigt och mörkt!  Första tanken: vad sjutton åker vi hem för? Nästa tanke: vädret på Kreta är inte heller roligt nu. Mycket regn i alla fall på vår del av ön.

Och sen går allt i flygande fläng och följer i stort sett samma mönster som förra året, året innan och året före det. Vi handlar hyacinter och kanelstänger hänger upp adventsstjärnor och utebelysningar. Så träffar vi våra kirunavänner på lördagen före första advent – så som vi har gjort nästan varje år sedan slutet av 70-talet. The same procedure … Några nya traditioner har knappast tillkommit. Hur skulle vi hinna med det? Pensionärslivet är ju hektiskt. Att vi alla slutat jobba innebär förstås att vi kan träffas oftare och på ett annat sätt, men det blir trots allt oftast som förr - under helgerna. Ibland, när det är svårt att hitta en kväll för en middag, kommer vi på att vi ju faktiskt kan träffas en tisdagkväll nu för tiden. Men i stort sett tycker nog de flesta i min omgivning att det är rätt skönt att fortfarande ha skillnad på vardag och helg!

”Vi ses i april då, som vanligt”, sa våra vänner på Kreta när vi lämnade. ”Njaaa, mycket tveksamt”, svarade vi, eftersom vi (åtminstone jag) ställt in mig på att nog hoppa över den turen nästa vår. Detta med tanke på vår ”stora” resa i februari. Nu känns det väldigt konstigt att tänka sig att inte åka till Kreta i vår. Även våra resor följer ju en viss rutin, och jag kan inte minnas när vi senast skippat vårens kretaresa. Hur ska det gå...?  Återstår att se.

Tillbaka till rubriken! De flesta svenskar känner säkert till sketchen ”Grevinnan och betjänten”, och säkert har en del trott som jag: att den ”helt igenom” är engelsk. För sex-sju år sedan kom vi att prata om den på besök hos våra vänner i England, och blev minst sagt förvånade när de inte kände till den. De skrattade artigt när jag vinglade runt bordet och snavade på matthörnet, men undrade nog i sitt stilla sinne om jag hade blivit helknäpp. Inte kände de till miss Sophie! Senare berättade en arbetskamrat, som var ingift i en engelsk familj, att hon också snubblat runt hos en svägerska utan att bli förstådd. Det visade sig när jag läste på lite, att det framför allt är i Tyskland som den sedan drygt 40 år är en omtyckt tradition (liksom här hemma). Detta trots engelsk författare och engelska skådespelare.

Nåja, igår fick jag ett meddelande från Terry i Hampshire, där han berättade att de på frukost TV pratat om just denna sketch, som aldrig visats i brittisk TV. Nu ska den tydligen visas under jul- eller nyårshelgen. Äntligen lite ordning och reda på andra sidan Nordsjön också. Och om någon till äventyrs haft samma uppfattning som jag hade tidigare: nu vet ni bättre!

Ta´det lugnt med julförberedelserna! Ni vet - man behöver inte slaviskt följa alla gamla traditioner!