Någon vinterstämning...

...så här i adventstid har vi inte här i Stockholmsområdet (i år heller). Helt snöfritt förstås, så det är mörkt nästan dygnet runt och det regnar och regnar. Vi har knappt sett blå himmel efter hemkomsten från Kreta. Jag tittar på vackra foton från Norrbotten - bl a i bloggen ”Ögonblick i norr” - och tänker med lite saknad på mina barn- och ungdomsvintrar.

MEN så länge man håller sig inomhus är det rätt mysigt. Vi tänder ljus och eldar i braskaminen. Lite julförberedelser är gjorda, med betoning på "lite" - köttbullarna, strömmingarna, jansson och fruktkakorna. Övrigt köps färdiglagat. I min ambitiösa "ungdom" (30-40-årsåldern) gravade jag t ex laxen själv. Slut med det, nu inhandlas såväl den gravade som den rökta. Vi har för övrigt inte så överdådiga julbord, eftersom ingen av oss gillar syltor, julkorvar, lutfisk eller gröt. Ett nytt inslag har dock tillkommit: landskapsrätten äggost - ett måste för vår bohuslänska svärdotter. Det är en gräddig "massa" som görs i en speciell form (ursprungligen av trä) med hål i botten, och den serveras helst med björnbärssylt. Ingen höjdare tycker vi andra, men vi äter ju lite förstås...för familjefridens/traditionens skull.

Och apropå jultraditioner blev det inte något julbord på Öster Malma i år, beroende på utlandsvistelse för närmaste vännerna. Så synd, tyckte jag, men så fick jag en kanonfin födelsedagspresent: julbord på Grytbergs Säteri i Stjärnhov. Vi hade på en liten sommarutflykt i augusti mer eller mindre av en händelse hamnat på denna anläggning, så vackert belägen vid en liten sjö. Det la’ sonen tydligen på minnet, och förra helgen tillbringade vi (i lervälling) på Udden med en lördagsutflykt till Grytsberg. Ett härligt julbord i mysig miljö. Jag älskar dessa julbord utanför Stockholmsområdet - ingen trängsel eller stress, jättefräscht på fat och karotter, avslappnad och trevlig personal. När jag jämför med alla julbord jag ätit i Stockholm med jobbet, bl a på ”fina” ställen på Djurgården, vinner dessa landsortsställen klart.

Nu ska jag sticka ut handen, beväpnad med en sekatör, och klippa lite grönt från murgrönan vid entrén. I morgon rullar vi ut till Udden för årets julfirande, och där ska jag ägna mig åt mitt favoritjulpyssel: att fixa lite dekorationer med blommor och blader.

Jag önskar er alla en riktigt

GOD JUL

Trevliga - och mindre trevliga - upplevelser

Snart är det andra advent, och vi har varit hemma i gråvädret ett tag. Som vanligt kom vi hem i tid för att fixa till och ”fira” första advent med våra vänner, men det har blivit ett längre uppehåll i mitt bloggande beroende på - helt enkelt - att jag saknat skrivlust. Jag har inte heller tyckt mig ha något att skriva om. Jag är så imponerad av ett par bloggare som jag följer - Ia på Kreta (Ia mitt i livet)  och Lena i Wales och Spanien. De publicerar fylliga, intressanta reportage med massor av foton regelbundet och ofta.

Men nu hoppar jag tillbaka till Kreta. Vi "gjorde" Akrotiri på hemvägen. Ni som besökt Kreta vet säkert att Akrotiri är halvön i väster, där bl a Chanias flygplats ligger. Här spelades filmen "Zorba The Greek" in till största delen. Den berömda dansen filmades på byn Stavros strand. Vi har förstås landat här oräkneliga gånger och sett en del av det vackra landskapet, men vi har egentligen inte åkt runt här särskilt mycket. Nu skulle flyget hem avgå redan vid halv sju på morgonen, så vi bestämde oss för att övernatta så nära flygplatsen som möjligt, hittade ett litet hotell på nätet som såg charmigt ut och bestämde oss för att ta ett extradygn här. Hotellet i fråga ligger bara några få kilometer från flygplatsen, de erbjöd skjuts till flyget och vi kunde alltså lämna in bilen på kvällen innan hemresa.

Det var ett rätt lustigt, annorlunda hotell, klassat som s k boutiquehotell, och beläget i den lilla byn Pazinos. En 1600-talsgård med vinklar och vrår, stentrappor, urgamla trädörrar och trä(!!)golv i studion vi hyrde. En liten uteplats mellan byggnaderna förvandlades på kvällen till matsal genom att plastjalusier drogs ned. Några menyer fanns inte, så ägaren (Dimitri) frågade helt enkelt vilken tid vi ville ha middag och vad de skulle laga åt oss. Sedan la´ han på eget bevåg till diverse smak/godbitar. Vi var de enda gästerna, servicen var helt  enastående och Dimitri (tidigare matte- och filosofilärare) var mycket pratsam och hade massor att berätta. 

Vi hade sedan en och en halv dag då vi körde runt på vägar vi aldrig åkt tidigare.Bland annat tillbringade vi flera timmar på en mycket vacker strand, Marathi. Eftersom det var en lördag och underbart väder öppnade en av de säsongstängda restaurangerna, och vi åt en fantastiskt god fisklunch där.

På eftermiddagen lämnade vi alltså in hyrbilen på flygplatsen, och promenerade - till Dimitris stora förskräckelse - tillbaka till hotellet. Att vi ens kunde tänka oss att GÅ de tre kilometrarna efter den farliga, trafikerade vägen var helt obegripligt för honom. Överhuvudtaget förstår inte de kretensare vi känner hur man kan gå i stället för att hoppa in i bilen. Nu behövde vi inte  alls gå längs den trafikerade vägen, eftersom B på sin tidiga morgonrunda hittat en gammal fin landsväg som genom olivlundar ledde fram till byn. 

Och apropå bil - vår första incident: vi krockade, eller - rättare sagt - blev påkörda precis nedanför vår egen balkong. Ingen fara - bara plåtskador för vi stod nästan stilla, men det var ingen rolig upplevelse att på detta sätt stifta bekantskap med den grekiska byråkratin (och, tyvärr, faktiskt inställningen...). Då vi (B framför ratten) skulle svänga in i p-rutan rände en bil in i vår högra sida. Ut ur bilen i fråga rusar en ilsken grek, som på en blandning av engelska och grekiska undrar hur ... vi egentligen kör i Tyskland. Han påstod att B inte blinkat, men hade själv försökt köra om på fel sida och på "parkeringsrutemarkerad” yta. Polis från närbelägen, lite större by tillkallades, och en process med massor av papper och diskussioner uppstod. Polisen pratade inte engelska (sa´ han...). Bärgare kom, ditskickad av hyrbilsföretaget, fotograferade och pratade bara grekiska. Det var en stressad situation där motparten och polisen stressade oss med ”skriv under här, där och där. Inga problem för er, försäkringsbolaget betalar...”. Tack och lov förstår vi så pass mycket grekiska att B vägrade kryssa i och skriva under rutan där man tar på sig skulden. Tilläggas bör att vi inte hade någon att be om hjälp. Vår grekiska familj hade åkt till Aten, och en granne, som pratar hyfsad engelska, var också bortrest.

Slutet gott, allting gott: efter flera timmar fick vi en ny, fräsch bil och hyrbilsföretaget tog över ärendet med sitt försäkringsbolag. Vi har inte fått några efterräkningar, MEN frågan uppstår ju: vad händer om man vägrar skriva under papper som man inte förstår - något som ju sitter i ryggmärgen? 

Trevlig andra adventshelg!

Besök i Aptera och Chania

Det fantastiska vädret bara fortsätter och fortsätter! Vi har aldrig upplevt en så stabilt varm och solig november här. Tidigare år har vi ofta åkt över ön till sydkusten när det varit svalt och ostadigt här. Många gånger har vi åkt på dagsturer, men ibland - till exempel förra året - tog vi in på ett litet hotell och stannade flera dygn. I år tror jag att vi här inne i bukten har haft det bästa vädret på ön, enligt rapporter från Sitia i öst till Chania långt västerut och även Paleochora på sydkusten. Mycket ovanligt!

Men några utflykter vill vi ju göra, fast vi undviker att sitta i bilen alltför långa sträckor. Igår åkte vi i alla fall till Aptera, där det finns en utgrävning som skulle vara intressant. Det blev lite av en besvikelse, för det var inte mycket att se, tyckte vi. Muren runt den antika staden fanns delvis kvar, liksom resterna av ingången, men så mycket mer kunde vi inte hitta. Vi förstod efteråt att vi hade missat en hel del, men det var oländig terräng och väldigt dåligt med informationstavlor, skyltar o d. Det får väl bli ett nytt besök när vi är bättre förberedda.
Men bara utsikten över Soudabukten, berg och byar var värd bilturen.

Den minoiska staden/stadsstaten Aptera (ca 15 km från Chania och lite utanför en nu levande by med samma namn) var i alla fall en mycket betydelsefull och rik handelsstad, nästan jämförbar med Knossos. Folkmängden uppgick till omkring 20.000, varav dock 15.000 var slavar. Apteras största fiende och konkurrent var stadsstaten Lappa/Argiroupolis, som jag skrivit lite om tidigare. Medan apterianerna var fredliga och hårt arbetande var lappianerna krigiska. Muren runt staden lär ha byggts som skydd mot just Lappas krigare.

Aptera klarade sig genom den romerska ockupationen, slogs inte mot romarna utan blomstrade då. En jordbävning 700 e Kr resulterade i att invånarna lämnade staden, och

den förstördes sedan helt av araberna på 900-talet.

Och idag har vi varit i Chania hela dagen. Det är alltid lika trevligt att flanera längs kajerna och i gränderna i den stan, men den är hemsk att köra bil i. Fruktansvärt gyttrig, och trots många besök är det fortfarande lätt att välja fel gata och sedan få snurra runt, runt innan man=vi hittar till RÄTT gata att parkera på. Nästa gång blir det bussen! Det har vi i och för sig sagt varje år...

Avslutade dagen med ett glas Sangria (!!) - något jag inte druckit på evigheter - på en lustig, nyöppnad irländsk pub. Jag är ingen öldrickare och försökte mig på en Pimms (Mmm!) men fick en förvånad min för det hade de inte. ”So very English!”. Däremot rekommenderades Sangria. Jaja, den var god.

Bland olivträd

... har jag tillbringat nästan all vaken tid de senaste dagarna. Vi gör dagligen långa promenader längs stigar och småvägar i olivlundarna, men nu har vi skördat oliver några dagar också. Jag har tidigare skrivit om hur man kör ”wizzern” i träden. Antagligen har denna elektriska ”räfsa” fått sitt engelska (smek)namn efter sitt ljud - ett ljud som hörs överallt omkring byn dessa veckor. Det är kanske inte ens det korrekta namnet, men eftersom man inte skördar oliver i England känner inte britterna heller till något mer officiellt namn.

Om man, som våra vänner, inte äger massor av mark och träd utan kanske fem-sex stycken i sin trädgård går det till ungefär på följande sätt. Stora nät vecklas ut och läggs under träden. Träden beskärs och rensas ur varje år (karlgöra), och stora grenar släpas sedan iväg till lämpliga fria ytor som täckts med nät. 

Runt det nätet sitter - oftast - kvinnorna beväpnade med sekatörer o d. Vi klipper ned ruskorna till någorlunda hanterliga storlekar och repar av alla oliver. Efter ett tag har man oliver överallt - innanför kläder och i ev skor. Så fort man tycker sig skönja slutet kommer någon och fyller på med en stor hög grenar och ris - igen och igen. Under tiden körs också wizzern i träden. 

När ett träd är klart grovrensas nätet från större kvistar, och  sedan lyfts det i hörn och kanter så att frukterna samlas i mitten och kan fösas in i säckar. Likadant med övriga nät förstås. Såja, plättlätt, eller hur? Ja, inte så invecklat men många tunga moment.

Sedan körs säckarna till presseriet, vägs och märks och en datorstyrd process tar vid. Om ett par dagar hämtar man sina dunkar med Kretas flytande guld.

Sedan blir det att ta fram bagagevågen för att se hur mycket vi kan ta med oss hem. Vi slarvade en gång och packade den sista flaskan i fel resväska, som då blev drygt ett kg för tung. Andra väskan hade flera kg till godo, men den hade redan åkt iväg på bandet.  ”Det blir 22 euro”, sa Norwegian. ”Nej, förresten, ni flyger över Oslo. Det blir 44 euro”. Grrr, det var surt. 

Ovanstående gäller, som sagt, blygsamma bestånd av träd. De markägare som, liksom ”vår” grekiska familj, har hundratals träd har kraftigare och fler maskiner. Deras wizzers kräver rätt kraftiga personer som står stadigt på marken och har maskinen i sele, det regnar oliver över stora områden, och de kör in grenar och kvistar i en motordriven apparat som snabbt skalar av oliverna.  

En ny arbetsvecka har börjat för somliga, medan vi andra njuter av nya, härliga dagar. Vädret är stabilare och varmare än någon här kan minnas att det varit i november. Med undantag för en förmiddag med åska och något lägre temperatur plus en natts regn ligger temperaturen stadigt på 25 grader. Ungefär samma temp i havet! 

Ha det bra var ni än befinner er!

Sedan körs 

Svensk FLICKA, olivskördsexpert...

... har jag, en pensionerad tant, hunnit bli utnämnd till på ett par dagar!

Vi är tillbaka på Kreta, och när vi parkerar och börjar packa ur bilen kommer vår granne från huset på andra sidan gatan ut på sin altan. Det är en 91-årig man som nu ropar till hustrun: ”Maria, Maria nu har den svenska flickan kommit”. (”Jag också, muttrar B”.).  Vi har i många år vinkat till varandra när vi suttit på våra altaner med eftermiddagskaffet, och vi har alltid bytt några ord när vi träffats på gatan. Ofta har jag väl bara förstått hälften av hans ord, men sammanhangen har i alla fall gått fram. Varje gång vi lämnat och önskat varandra en bra vinter, har han ”lovat” att leva tills vi kommer tillbaka. Nu är han ännu mer böjd, och hör sämre men fortfarande är han helt klar i huvudet och en så prydlig och fin farbror. Kul!

Våra första/äldsta engelska vänner här har tyvärr sålt sitt hus till ett belgiskt par, lämnat Kreta och flyttat till fastlandet. Jättetrist! Det är hos dem och deras grannar (också britter) som vi hjälpt till med olivskörden.  Första dagen vi var här - alltså den här gången - knackade deras granne Dave på dörren. Han berättade att det belgiska paret är jättetrevligt, men ”de vet ingenting om olivskörd, och vi får jättemycket i år. Kan ni komma?”. Så klart vi kan och vill! Dels är det faktiskt skönt att jobba lite mitt i all ledighet, och dels är den sociala delen jättetrevlig. Framför allt B gillar att jobba hårt fysiskt, och det är ett tungt jobb att köra ”wizzern” längre perioder. Den väger en del, och man jobbar ju hela tiden med uppsträckta armar. Lite vana vid att hantera jättenäten och andra rutiner underlättar också. Det är rätt många moment innan man kan lasta säckarna i bilar och köra till presseriet. Så det ser vi fram emot.

Några andra planer är inte spikade ännu, men givetvis blir det några utflykter kommande veckor. Nu njuter vi av det underbara vädret och härlig badtemperatur, promenerar i och runt byn, äter gott och ”bor in” oss. 

Tänk att den lille busige killen som vi byggde Legoborgar med för inte så många år sedan (hmmm-tiden rusar) nu proffsigt hanterar jättegrill, pannor och grytor och fixar denna seafood plate åt oss. I kväll blir det en alldeles speciellt god moussaka. Rätt gott att leva!

Jag hade glömt...

... att man kan bli så utslagen av en vanlig förkylning! Sedan jag slutade jobba har jag knappt varit förkyld överhuvudtaget, och så här förkyld har jag inte varit sedan jag var småbarnsmamma! Då var jag ofta förkyld, fick bihåleinflammation, in med antibiotika och innan jag fått tillbaka motståndskraften räckte det med att en unge nös i rummet så blev jag förkyld, fick bihåle.... Och NU - inne på dag elva och känner mig som "något som katten släpat in", gruvar mig redan för nattens hosta!

Det är dock utmärkt väder för att ligga i soffan och titta på TV. Regnigt och grått. Om ni inte tittat på Anders Hansens serie "Din hjärna" - gör det! Väldigt intressant, tycker jag, allt paketerat och presenterat på ett mycket lättsamt, trevligt och pedagogiskt sätt - alltså på nivå för oss som inte är naturvetare. 

I avsnittet om stress, som jag tittade på vid lunchtid idag, tog han bl a upp vad man inte bör göra under stress: "man bör inte fatta viktiga beslut under stress"....
Fem minuter senare hör jag på nyheterna: "nu finns ett utkast till Brexitavtal", och, tillägger uppläsaren "det kan man säga var fem över tolv". Här kan man nog prata om att beslut har fått lov att fattas under stress. 

Nog är det väl fler än jag som då och då (eller rätt ofta...) tyckt att hela Brexithistorien står en upp i halsen? Och vi är ändå inte britter! Vi har läst och hört om hur frågan splittrat såväl släkter som familjer och gjort gamla vänner till bittra fiender i Storbritannien. I juni hade våra engelska vänner ett jättegardenparty för att fira flera bemärkelsedagar. I inbjudan fanns en regel, eller snarare bestämd vädjan: inga diskussioner om Brexit! Det efterlevdes. 

Kan man börja hoppas på att det nu går mot en lösning? En gissning, inte särskilt vågad, är att det blir livligt i Parlamentet på lördag...

Ett avlångt land

... lever vi i, och det är extra tydligt på hösten och våren.
I morse fick jag bilden nedan av brorsan i Kiruna

...och själv gick jag ned till bryggan och tog dessa tidigt på eftermiddagen

Vi har sysslat med att "göra höst" här ute på Udden nu. Båten är upptagen, kanoten likaså, och blomkrukor och pytsar tömda och undanstuvade. De allra flesta i alla fall. Flitiga Lisorna blommar som de har gjort precis hela sommaren, och björnbären mognar mot den varma sjöbodsväggen. Nu väntar dock diverse aktiviteter i civilisationen, såväl triviala (läkarbesök, frisör o d) som festliga (vänners födelsedagsfirande på Ulla Winblad på Djurgården). Sedan kan det väl hända att det blir en liten utlandsvistelse...

Förresten - jag lovade återkomma med en recension av boken "Så mycket skäppan rymmer". Intressant läsning om folkvandringar från olika väderstreck; om samerna som fanns på Nordkalotten sedan urminnes tid och om vallonerna som kom från södern. Lite tjatig om den egna släkten. Att jag kände igen det mesta är ju klart - uppvuxen som jag är i samma stad som Myria Malm. "Uppvuxen i staden som gav oss allt", skriver hon. Ja, Kiruna var en rik, välordnad och trygg stad att växa upp i - åtminstone under vår tid - sextiotalet. När hon sedan ger sig ut i byarna hänger jag lätt med. Jag känner till många nämnda och beskrivna personer, har träffat en del, och det visar sig, överraskande, att huset som fortfarande står på granntomten till min makes föräldrahem ägdes av hennes morbror. Han som blev trapper i Kanada. Jag läste säkert boken på ett annat sätt än någon som inte "är hemma" i miljöerna skulle göra, och antagligen är den ingen tiopoängare om man inte har någon anknytning till trakten. Men jag sammanfattar med att det är en intressant (och mycket lättläst) bok om en unik stad. Och om en, av många svenskar, faktiskt ganska okänd landsända.

Last night of the Proms

TV-sändningen av "Last night of the Proms" från Albert Hall missar jag nog aldrig. Det är något väldigt speciellt med denna kväll. Pampigt så det förslår, och med en härlig blandning av musik. Jag är ingen operaälskare, och definitivt ingen kännare, men nog fick ni väl nästan gåshud när mezzosopranen Jamie Barton sjöng Bizets Habanera?! Vilket röstomfång och, framför allt, vilken glädje hon utstrålar när hon sjunger. Denna ”last night” är alltså avslutningen på sommarens promenadkonserter och hålls alltid den andra lördagen i september. Den sänds på storbildsskärmar på massor av platser, och 2001 var vi faktiskt i London den kvällen på hemväg efter vårt besök i New Forest. Vi hade förstås bespetsat oss på att uppleva detta i Hyde Park, där massor av människor hade slagit sig ned på "filtar" och campingstolar redan på eftermiddagen. Eller - filtarna var nog i de flesta fall utbytta mot något presenningsliknande. Det var nämligen småregnigt, blåsigt och riktigt råkallt. Det blev ingen höjdare för oss, för vi hade dessutom åkt på en ordentlig förkylning och höll på att frysa ihjäl, så redan innan den verkliga konserten började gav vi upp och valde att se den på TV på hotellrummet.

Ja, sen kan man ju säga både det ena och det andra om texterna i ”Britannia rule the waves” och "Land of Hope and Glory", men när Albert Hall nästan lyfter då publiken sjunger den senare är det rätt mäktigt. För att inte tala om Jerusalem! Och texterna - ja, som i de flesta andra anthemes känns de idag löjligt svulstiga (tycker jag).

Och jag har köpt en bok - en pappersbok. Det är flera år sedan jag läst en sådan. Jag läser jämt, massor av böcker, men bara på plattan. Den här boken finns dock inte som e-bok ännu, men den har större text än t ex pocketböcker, så det funkar. Men jag är så van att läsa på plattor att jag faktiskt tycker pappersvarianterna känns bökiga även frånsett synproblemen. Nu har Myria Malm skrivit en bok om mitt liv och min bakgrund - tror jag - så den måste jag ju ha. "Så mycket skäppan rymmer" handlar om Kiruna där hon växte upp, stadens dåtid, nutid och framtid - tror jag. Jag har inte börjat läsa den ännu, så jag återkommer.

Och apropå ”last night” (ovan) var detta nog den sista riktiga sommardagen om man ska tro på meteorologerna. Dags att börja "göra höst", men så här fint blommar fortfarande ett par av mina rosor.

och Flitiga Lisorna som brukar ha tagit slut i början av september

Vi går och går...

... på hedar, skogsstigar och även i några trädgårdar. En promenad som är obligatorisk är den till "Ponden". Efter en ganska lång, men lätt, promenad kommer vi fram, och i vanliga fall brukar vi se massor av lösgående hästar och kor här. I år är det av flera skäl rätt glest med dem. Ett skäl är att fälten p g a torkan ger så lite bete att djuren samlats in, och de vi ser är faktiskt inne i jättehagar.

Runt dammen sitter de - farbröderna med sina radiostyrda båtar. Inte så många nu som när vi varit här i augusti, men flera fina segelbåtar ser vi och några stora krigsfartyg också. Det var riktigt svårt att fånga dem på bild, för de rör sig ju hela tiden. Och de körs ryckigt och hit och dit.  Ibland måste gubbarna gå ut i sina lårhöga vadarstövlar för att hjälpa någon båt som fått motorstopp.

Att besöka en Plantshop/Nursery i de här krokarna är inte som hemma precis. I detta land, med så otroligt mycket trädgårdsentusiaster, finns det många jättestora handelsträdgårdar där man förutom att köpa plantor kan tillbringa mycket tid. Många träffar vänner här, äter lunch och promenerar i de landskap som skapats. Den läckraste shop jag besökt är nog den  lite utanför Lymington (vår närmaste stad). 

Den här gången blir det bara fika på plantshopen, för vi har ju planerat in vår sedvanliga fish´n chips-måltid. Den bästa finns i Pennington, så dit ställer vi kosan och plockar med oss vår kasse. Och, nej, vi får inte maten inlindad i tidningspapper! 

Det är tur att vi rör oss så mycket för vi äter mycket också - och inte alltid så jättenyttigt. En ny pub har öppnat i Romsey och fått otroliga lovord. Våra vänner har bokat bord där redan för flera veckor sedan. Och vi blir inte besvikna!

Efter att ha ätit såväl förrätt som varmrätt klämmer jag i mig en gudomlig Crème Brûlée. Tur att jag bara behöver vagga till bilen och fraktas hem till soffhörnan. Nu får det allt bli ordning och reda, grönsaker och vatten (el möjligen lättöl) ett tag när vi kommer hem igen.

Och avslutningsvis ytterligare en SKYLT

Tillbaka i New Forest

Äntligen tillbaka i New Forest i Hampshire, södra England. Vi har oftast tagit bussen från flygplatsen till sydkusten, men nu passade tiderna så dåligt att vi i stället bokade tågbiljetter från Gatwick. Järnvägsstationen på Gatwick en tidig lördag förmiddag var ingen höjdare. Väldigt trångt och stökigt, lång kö till biljettautomaten och inga sittplatser. Men tåget var OK, och ett par timmar senare blir vi upphämtade i Southampton av våra vänner för vidare transport till New Forest.

New Forest är ett stort område som består av hedar, betesmarker och skog. Större delen är sedan 2005 en nationalpark, men redan på 1000-talet fick området status som ”Royal Forest”.  Jag tycker väldigt mycket om detta landskap med de vidsträckta, promenadvänliga hedarna med massor av ljung, lösgående hästar (och lite kor) omväxlande med rätt tät skog. I år blev vårt besök av olika anledningar senare än vanligt, och här har sommaren varit väldigt varm och väldigt torr, så ljungen är brun, liksom gräsmattorna i trädgårdarna och de allra flesta blommorna. 

Våra vänners hus ligger inne i New Forest på en jättestor tomt utanför en by, och det innebär att de är s k ”commoners” och att de har rätt att låta sina hästar och kor ströva fritt. Nu är det inte aktuellt för dem, för deras enda husdjur är en halvgalen, skogömmande (men ack så charmig och gosig) ettårig labrador.

Idag var det en s k ”round-up” för hästar i området. Det innebär att de samlas in för olika kontroller. Man ser över deras hälsoläge men också att skatter och avgifter är betalda, och så klipper man svansarna. Därför var det väldigt få hästar utspridda på hedarna, men plötsligt fick vi se ett jättegäng komma galopperande över en kulle, drivna av ett par ryttare. En häftig syn!

Vi har några dagar kvar och ska nog hinna med ett par vandringar till. Och några pubbesök också. Apropå pubar så älskar jag deras skyltar; dels med diverse regler, dels med visdomsord.