Ett avlångt land

... lever vi i, och det är extra tydligt på hösten och våren.
I morse fick jag bilden nedan av brorsan i Kiruna

...och själv gick jag ned till bryggan och tog dessa tidigt på eftermiddagen

Vi har sysslat med att "göra höst" här ute på Udden nu. Båten är upptagen, kanoten likaså, och blomkrukor och pytsar tömda och undanstuvade. De allra flesta i alla fall. Flitiga Lisorna blommar som de har gjort precis hela sommaren, och björnbären mognar mot den varma sjöbodsväggen. Nu väntar dock diverse aktiviteter i civilisationen, såväl triviala (läkarbesök, frisör o d) som festliga (vänners födelsedagsfirande på Ulla Winblad på Djurgården). Sedan kan det väl hända att det blir en liten utlandsvistelse...

Förresten - jag lovade återkomma med en recension av boken "Så mycket skäppan rymmer". Intressant läsning om folkvandringar från olika väderstreck; om samerna som fanns på Nordkalotten sedan urminnes tid och om vallonerna som kom från södern. Lite tjatig om den egna släkten. Att jag kände igen det mesta är ju klart - uppvuxen som jag är i samma stad som Myria Malm. "Uppvuxen i staden som gav oss allt", skriver hon. Ja, Kiruna var en rik, välordnad och trygg stad att växa upp i - åtminstone under vår tid - sextiotalet. När hon sedan ger sig ut i byarna hänger jag lätt med. Jag känner till många nämnda och beskrivna personer, har träffat en del, och det visar sig, överraskande, att huset som fortfarande står på granntomten till min makes föräldrahem ägdes av hennes morbror. Han som blev trapper i Kanada. Jag läste säkert boken på ett annat sätt än någon som inte "är hemma" i miljöerna skulle göra, och antagligen är den ingen tiopoängare om man inte har någon anknytning till trakten. Men jag sammanfattar med att det är en intressant (och mycket lättläst) bok om en unik stad. Och om en, av många svenskar, faktiskt ganska okänd landsända.

Last night of the Proms

TV-sändningen av "Last night of the Proms" från Albert Hall missar jag nog aldrig. Det är något väldigt speciellt med denna kväll. Pampigt så det förslår, och med en härlig blandning av musik. Jag är ingen operaälskare, och definitivt ingen kännare, men nog fick ni väl nästan gåshud när mezzosopranen Jamie Barton sjöng Bizets Habanera?! Vilket röstomfång och, framför allt, vilken glädje hon utstrålar när hon sjunger. Denna ”last night” är alltså avslutningen på sommarens promenadkonserter och hålls alltid den andra lördagen i september. Den sänds på storbildsskärmar på massor av platser, och 2001 var vi faktiskt i London den kvällen på hemväg efter vårt besök i New Forest. Vi hade förstås bespetsat oss på att uppleva detta i Hyde Park, där massor av människor hade slagit sig ned på "filtar" och campingstolar redan på eftermiddagen. Eller - filtarna var nog i de flesta fall utbytta mot något presenningsliknande. Det var nämligen småregnigt, blåsigt och riktigt råkallt. Det blev ingen höjdare för oss, för vi hade dessutom åkt på en ordentlig förkylning och höll på att frysa ihjäl, så redan innan den verkliga konserten började gav vi upp och valde att se den på TV på hotellrummet.

Ja, sen kan man ju säga både det ena och det andra om texterna i ”Britannia rule the waves” och "Land of Hope and Glory", men när Albert Hall nästan lyfter då publiken sjunger den senare är det rätt mäktigt. För att inte tala om Jerusalem! Och texterna - ja, som i de flesta andra anthemes känns de idag löjligt svulstiga (tycker jag).

Och jag har köpt en bok - en pappersbok. Det är flera år sedan jag läst en sådan. Jag läser jämt, massor av böcker, men bara på plattan. Den här boken finns dock inte som e-bok ännu, men den har större text än t ex pocketböcker, så det funkar. Men jag är så van att läsa på plattor att jag faktiskt tycker pappersvarianterna känns bökiga även frånsett synproblemen. Nu har Myria Malm skrivit en bok om mitt liv och min bakgrund - tror jag - så den måste jag ju ha. "Så mycket skäppan rymmer" handlar om Kiruna där hon växte upp, stadens dåtid, nutid och framtid - tror jag. Jag har inte börjat läsa den ännu, så jag återkommer.

Och apropå ”last night” (ovan) var detta nog den sista riktiga sommardagen om man ska tro på meteorologerna. Dags att börja "göra höst", men så här fint blommar fortfarande ett par av mina rosor.

och Flitiga Lisorna som brukar ha tagit slut i början av september

Vi går och går...

... på hedar, skogsstigar och även i några trädgårdar. En promenad som är obligatorisk är den till "Ponden". Efter en ganska lång, men lätt, promenad kommer vi fram, och i vanliga fall brukar vi se massor av lösgående hästar och kor här. I år är det av flera skäl rätt glest med dem. Ett skäl är att fälten p g a torkan ger så lite bete att djuren samlats in, och de vi ser är faktiskt inne i jättehagar.

Runt dammen sitter de - farbröderna med sina radiostyrda båtar. Inte så många nu som när vi varit här i augusti, men flera fina segelbåtar ser vi och några stora krigsfartyg också. Det var riktigt svårt att fånga dem på bild, för de rör sig ju hela tiden. Och de körs ryckigt och hit och dit.  Ibland måste gubbarna gå ut i sina lårhöga vadarstövlar för att hjälpa någon båt som fått motorstopp.

Att besöka en Plantshop/Nursery i de här krokarna är inte som hemma precis. I detta land, med så otroligt mycket trädgårdsentusiaster, finns det många jättestora handelsträdgårdar där man förutom att köpa plantor kan tillbringa mycket tid. Många träffar vänner här, äter lunch och promenerar i de landskap som skapats. Den läckraste shop jag besökt är nog den  lite utanför Lymington (vår närmaste stad). 

Den här gången blir det bara fika på plantshopen, för vi har ju planerat in vår sedvanliga fish´n chips-måltid. Den bästa finns i Pennington, så dit ställer vi kosan och plockar med oss vår kasse. Och, nej, vi får inte maten inlindad i tidningspapper! 

Det är tur att vi rör oss så mycket för vi äter mycket också - och inte alltid så jättenyttigt. En ny pub har öppnat i Romsey och fått otroliga lovord. Våra vänner har bokat bord där redan för flera veckor sedan. Och vi blir inte besvikna!

Efter att ha ätit såväl förrätt som varmrätt klämmer jag i mig en gudomlig Crème Brûlée. Tur att jag bara behöver vagga till bilen och fraktas hem till soffhörnan. Nu får det allt bli ordning och reda, grönsaker och vatten (el möjligen lättöl) ett tag när vi kommer hem igen.

Och avslutningsvis ytterligare en SKYLT

Tillbaka i New Forest

Äntligen tillbaka i New Forest i Hampshire, södra England. Vi har oftast tagit bussen från flygplatsen till sydkusten, men nu passade tiderna så dåligt att vi i stället bokade tågbiljetter från Gatwick. Järnvägsstationen på Gatwick en tidig lördag förmiddag var ingen höjdare. Väldigt trångt och stökigt, lång kö till biljettautomaten och inga sittplatser. Men tåget var OK, och ett par timmar senare blir vi upphämtade i Southampton av våra vänner för vidare transport till New Forest.

New Forest är ett stort område som består av hedar, betesmarker och skog. Större delen är sedan 2005 en nationalpark, men redan på 1000-talet fick området status som ”Royal Forest”.  Jag tycker väldigt mycket om detta landskap med de vidsträckta, promenadvänliga hedarna med massor av ljung, lösgående hästar (och lite kor) omväxlande med rätt tät skog. I år blev vårt besök av olika anledningar senare än vanligt, och här har sommaren varit väldigt varm och väldigt torr, så ljungen är brun, liksom gräsmattorna i trädgårdarna och de allra flesta blommorna. 

Våra vänners hus ligger inne i New Forest på en jättestor tomt utanför en by, och det innebär att de är s k ”commoners” och att de har rätt att låta sina hästar och kor ströva fritt. Nu är det inte aktuellt för dem, för deras enda husdjur är en halvgalen, skogömmande (men ack så charmig och gosig) ettårig labrador.

Idag var det en s k ”round-up” för hästar i området. Det innebär att de samlas in för olika kontroller. Man ser över deras hälsoläge men också att skatter och avgifter är betalda, och så klipper man svansarna. Därför var det väldigt få hästar utspridda på hedarna, men plötsligt fick vi se ett jättegäng komma galopperande över en kulle, drivna av ett par ryttare. En häftig syn!

Vi har några dagar kvar och ska nog hinna med ett par vandringar till. Och några pubbesök också. Apropå pubar så älskar jag deras skyltar; dels med diverse regler, dels med visdomsord.

Nyköping...

... Sörmlands residensstad är en mycket trevlig stad. Och en gammal stad. Arkeologiska fynd har visat att namnet fanns präglat på mynt redan på 1200-talet. Andra fynd har visat att namnet på orten ännu tidigare var Aros (eller ev Södra Aros), och att den var en viktigt handelsort redan på 1100-talet.

Folkmängden idag ligger på drygt 30.000, och som i många andra kuststäder ökar den på sommaren och sta'n blir mycket livligare. Då kommer ju båtfolk och sommargäster, och restauranger, caféer och glasskiosker nere i hamnen gör goda affärer. Mina första besök i sta’n gjordes sjövägen. På flera båtsemestrar har vi legat något dygn i gästhamnen, provianterat, ätit på restaurang, spelat minigolf m m. Alltid ett välkommet avbrott (framför allt för barn) efter många dygn i vikar på små öar. 

Jag tycker att Nyköping har ett bra utbud av butiker, och eftersom det mer än väl räcker till för mig, och dessutom är så mycket snabbare och enklare att ekipera sig här än i Stockholm, blir det små utflykter till Nyköping när vi behöver kläder, skor, presenter o d.

Dessutom är det jättemysigt att promenera längs Nyköpingsån, med Nyköpingshus på andra sidan vattnet. Visst är det något alldeles speciellt med åar i samhällen? De ger en nästan trolsk stämning och växtligheten är oftast extra frodig vid åstränder. Just vid denna å står sta’ns stolthet, Gert Fredriksson, stadigt med sin kanot på axeln. 
Kanotstadion i Nyköping ligger förstås i hamnen och har landets längsta brygga - 1,5 km. 

Nyköpings Slott/Nyköpingshus är ursprungligen en medeltida borg som delvis ligger i ruiner. Vissa delar används dock av Sörmlands Museum för utställningar, och på borggården ger Teater Sörmland på somrarna "Nyköpings Gästabud", som lär vara Sveriges största årliga sommarspel. Gästabudet ägde rum i december 1317.

Och på bilden nedan står Gästabudsnyckeln i full blom. Den riktiga nyckeln var förstås i järn och gick, enligt legenden (Erikskrönikan), till fängelsehålan i borgen. Kung Birger hade efter gästabudet låtit kasta sina stupfulla bröder, Erik och Valdemar, i hålan och efter det slängt nyckeln till hålan i ån. Där hittades den många hundra år senare, och har via ett par olika ägare hamnat i muséets ägo. Om detta är den riktiga nyckeln, och om allt är hundraprocentigt med sanningen överensstämmande, råder lite delade meningar.

Det finns mycket att skriva om och visa från Nyköping, så kanske blir det fler inlägg från min sida. Men med detta sätter jag punkt nu.