Besök i Aptera och Chania

Det fantastiska vädret bara fortsätter och fortsätter! Vi har aldrig upplevt en så stabilt varm och solig november här. Tidigare år har vi ofta åkt över ön till sydkusten när det varit svalt och ostadigt här. Många gånger har vi åkt på dagsturer, men ibland - till exempel förra året - tog vi in på ett litet hotell och stannade flera dygn. I år tror jag att vi här inne i bukten har haft det bästa vädret på ön, enligt rapporter från Sitia i öst till Chania långt västerut och även Paleochora på sydkusten. Mycket ovanligt!

Men några utflykter vill vi ju göra, fast vi undviker att sitta i bilen alltför långa sträckor. Igår åkte vi i alla fall till Aptera, där det finns en utgrävning som skulle vara intressant. Det blev lite av en besvikelse, för det var inte mycket att se, tyckte vi. Muren runt den antika staden fanns delvis kvar, liksom resterna av ingången, men så mycket mer kunde vi inte hitta. Vi förstod efteråt att vi hade missat en hel del, men det var oländig terräng och väldigt dåligt med informationstavlor, skyltar o d. Det får väl bli ett nytt besök när vi är bättre förberedda.
Men bara utsikten över Soudabukten, berg och byar var värd bilturen.

Den minoiska staden/stadsstaten Aptera (ca 15 km från Chania och lite utanför en nu levande by med samma namn) var i alla fall en mycket betydelsefull och rik handelsstad, nästan jämförbar med Knossos. Folkmängden uppgick till omkring 20.000, varav dock 15.000 var slavar. Apteras största fiende och konkurrent var stadsstaten Lappa/Argiroupolis, som jag skrivit lite om tidigare. Medan apterianerna var fredliga och hårt arbetande var lappianerna krigiska. Muren runt staden lär ha byggts som skydd mot just Lappas krigare.

Aptera klarade sig genom den romerska ockupationen, slogs inte mot romarna utan blomstrade då. En jordbävning 700 e Kr resulterade i att invånarna lämnade staden, och

den förstördes sedan helt av araberna på 900-talet.

Och idag har vi varit i Chania hela dagen. Det är alltid lika trevligt att flanera längs kajerna och i gränderna i den stan, men den är hemsk att köra bil i. Fruktansvärt gyttrig, och trots många besök är det fortfarande lätt att välja fel gata och sedan få snurra runt, runt innan man=vi hittar till RÄTT gata att parkera på. Nästa gång blir det bussen! Det har vi i och för sig sagt varje år...

Avslutade dagen med ett glas Sangria (!!) - något jag inte druckit på evigheter - på en lustig, nyöppnad irländsk pub. Jag är ingen öldrickare och försökte mig på en Pimms (Mmm!) men fick en förvånad min för det hade de inte. ”So very English!”. Däremot rekommenderades Sangria. Jaja, den var god.

Bland olivträd

... har jag tillbringat nästan all vaken tid de senaste dagarna. Vi gör dagligen långa promenader längs stigar och småvägar i olivlundarna, men nu har vi skördat oliver några dagar också. Jag har tidigare skrivit om hur man kör ”wizzern” i träden. Antagligen har denna elektriska ”räfsa” fått sitt engelska (smek)namn efter sitt ljud - ett ljud som hörs överallt omkring byn dessa veckor. Det är kanske inte ens det korrekta namnet, men eftersom man inte skördar oliver i England känner inte britterna heller till något mer officiellt namn.

Om man, som våra vänner, inte äger massor av mark och träd utan kanske fem-sex stycken i sin trädgård går det till ungefär på följande sätt. Stora nät vecklas ut och läggs under träden. Träden beskärs och rensas ur varje år (karlgöra), och stora grenar släpas sedan iväg till lämpliga fria ytor som täckts med nät. 

Runt det nätet sitter - oftast - kvinnorna beväpnade med sekatörer o d. Vi klipper ned ruskorna till någorlunda hanterliga storlekar och repar av alla oliver. Efter ett tag har man oliver överallt - innanför kläder och i ev skor. Så fort man tycker sig skönja slutet kommer någon och fyller på med en stor hög grenar och ris - igen och igen. Under tiden körs också wizzern i träden. 

När ett träd är klart grovrensas nätet från större kvistar, och  sedan lyfts det i hörn och kanter så att frukterna samlas i mitten och kan fösas in i säckar. Likadant med övriga nät förstås. Såja, plättlätt, eller hur? Ja, inte så invecklat men många tunga moment.

Sedan körs säckarna till presseriet, vägs och märks och en datorstyrd process tar vid. Om ett par dagar hämtar man sina dunkar med Kretas flytande guld.

Sedan blir det att ta fram bagagevågen för att se hur mycket vi kan ta med oss hem. Vi slarvade en gång och packade den sista flaskan i fel resväska, som då blev drygt ett kg för tung. Andra väskan hade flera kg till godo, men den hade redan åkt iväg på bandet.  ”Det blir 22 euro”, sa Norwegian. ”Nej, förresten, ni flyger över Oslo. Det blir 44 euro”. Grrr, det var surt. 

Ovanstående gäller, som sagt, blygsamma bestånd av träd. De markägare som, liksom ”vår” grekiska familj, har hundratals träd har kraftigare och fler maskiner. Deras wizzers kräver rätt kraftiga personer som står stadigt på marken och har maskinen i sele, det regnar oliver över stora områden, och de kör in grenar och kvistar i en motordriven apparat som snabbt skalar av oliverna.  

En ny arbetsvecka har börjat för somliga, medan vi andra njuter av nya, härliga dagar. Vädret är stabilare och varmare än någon här kan minnas att det varit i november. Med undantag för en förmiddag med åska och något lägre temperatur plus en natts regn ligger temperaturen stadigt på 25 grader. Ungefär samma temp i havet! 

Ha det bra var ni än befinner er!

Sedan körs