Tillbaka på ruta 1 ...

... med ömmande ljumske och besvikelse efter två dagar på Karolinska ska jag så kortfattat som möjligt avsluta hjärtespalten - tills vidare i alla fall.

Först och främst - undersökningen via matstrupen var lätt, inte alls att jämföra med gastroskopi! Ordentligt bedövat svalg - och, vips, så var röret nere! Lättad åkte jag hem. Dag två inleddes med en del prover och förberedelser innan jag skjutsades ned till operation och ett team på fyra, tidvis fem, personer tog över. Bedövningar och smärtstillande dropp, fyra katetrar in till hjärtat och letandet började. Allt lugnt och smärtfritt. ”Här!” och ”titta där!” sa’ läkaren, och glad blev jag. De hade ju hittat punkterna! Så småningom var de klara, och jag fick beskedet att ingenting var åtgärdat! För svår placering, för riskfyllt. Patienten måste i så fall vara förberedd på att en pacemaker kan bli nödvändig.  Egentligen hade jag tidigare varit beredd på detta men trodde nu i min enfald att ultraljudet föregående dag hade gett grönt ljus. Så nu har jag något att ta ställning till.

MEN vilka resurser och vilket omhändertagande! Fantastisk personal som gjorde allt för att underlätta och serva! Nog är det en hel del som är snett inom sjukvården (inte minst upphandlingarna!), men så'na här gånger är jag glad över att kunna säga att jag inte hör till dem som klagar på våra höga skatter! Givetvis förstår jag samtidigt att det, framför allt i dagsläget, är betydligt hetsigare på andra avdelningar än på en hjärtmottagning, men jag har också vid ett par tidigare tillfällen haft anledning att rosa sjukvården. För snart två år sedan blev maken akut mycket dålig och vi fick åka in till sjukhuset. Södersjukhusets akutmottagning en fredag kväll kändes rätt skrämmande, för som ni säkert vet brukar det vara minst sagt stökigt. Visst var det mycket folk, och visst blev det väntetider, men personalen var lugn, effektiv och mycket trevlig. Det visade sig sedan att han drabbats av campylobacter, och han blev snabbt bra.

Jag har nog tidigare skrivit att jag inte riktigt kommer överens med ljudböcker. Det stämmer fortfarande, men under ensamma promenader är de ett bra sällskap liksom många program på SR Play (t ex Språket) och diverse poddar. Vi, B och jag, går oftast ut tillsammans, men han travar gärna cirka en mil, så jag vänder om hemåt tidigare. Jag har senast lyssnat på 

Vinterpacket av Jacob Lindfors

”Något ondskefullt håller på att växa sig starkt i djupet av de norrländska skogarna. Ett kriminellt nätverk har vaknat till liv och gett sig in i ett internationellt samarbete. Det blir början på en våldsspiral som ingen längre kan styra över.” - Piratförlaget.

Det här är en debutbok som blivit mycket omskriven och lovordad: "En fantastisk thriller", "Imponerande debut", "Jättespännande"  är några omdömen.

Ja, nog var den spännande, men lite väl utdragen, tycker jag. Ett blodbad var knappast avslutat förrän man hamnade i nästa. Och förskräckligt RÅ! Det är första delen i en planerad trilogi, men jag nöjer mig med denna del.

Sista tåget till London av Meg Waite Clayton

läser jag nu. Handlingen baseras på verkliga händelser i 30-talets Europa och handlar om hur personer ur nederländska motståndsrörelsen smugglar ut judiska barn ur Österrike till angränsande länder. En välskriven bok, som jag faktiskt inte är riktigt klar med men betyget är: Bra.

Pandemin hoppar jag över, eftersom inte någon kan undvika informationen från myndigheterna. Nämner bara att åttioplussarna i Stockholmsregionen nu har fått vaccinationstider. Frågan är ju om det kommer att finnas vaccin åt dem.

Våren var på snabbesök för några veckor sedan. Sedan blev det kallare och vi fick till och med snö igen som låg knappt två dygn. Fortfarande rätt svalt, men det här vårtecknet såg jag igår.

Varning - hjärtjournal

Så har vi avverkat februari. Vi är många som sagt detta flera gånger: trots den ganska långtråkiga, enformiga tillvaron går tiden riktigt fort. Hur hann man jobba? Just nu känns det bra att tiden går snabbt - våren närmar sig och antagligen vaccinet också.

Samtidigt närmar sig ett datum som jag bävar för; som jag faktiskt drömmer mardrömmar om ibland. Det har med mitt hjärta att göra.  Ska jag  verkligen skriva om det i min blogg? Hur intressant är det? Det har jag frågat mig själv i ett par veckor. Samtidigt känns det som om detta ligger som en propp och hindrar mig från att skriva om annat. SÅ - nu skriver jag av mig! Alltså: sluta läsa här om ni inte har intresse av min sjukjournal!

Jag hade ju hoppats på en ablation mot mina ca 30.000 extra hjärtslag per dygn, men läkarna har varit tveksamma då dessa ”elfel” finns på fler än ett ställe, och då de inte är direkt farliga. Nu har dock hjärtspecialister på Karolinska beslutat sig för att försöka hjälpa mig. Jätteglad blev jag, som i ett år känt mig rätt begränsad och ”halvrisig” av och till. Jag går inte in på detaljer, men ablation är ett enkelt ingrepp som med fint resultat gjorts på flera släktingar. Min glädje varade i ett par dagar. Sedan kom utlovad info. Eftersom min elcentral är lite komplicerad ska hjärtat först undersökas med ultraljud VIA MATSTRUPEN. 

Jag har i 35-årsåldern varit med om en gastroskopi (undersökning av magsäcken) och det var en nära-döden-upplevelse. Jag är ganska orädd när det gäller diverse undersökningar och rätt smärttålig, men svalget är definitivt min riktigt ömma punkt. Det räcker med en tandborste lite, lite för långt bak för att reflexerna ska komma i gång. Ovan nämnda undersökning gick inte heller att genomföra på grund av konvulsionerna, som inte går att kontrollera. Det var inte så kul att höra läkaren mumla om hur hopplöst det var medan jag kämpade för att hålla paniken borta. ”Aldrig mer! Nästa gång får i så fall bli vid obduktion”, var mitt besked till läkaren som föreslog en förnyad undersökning. 

Och nu står en liknande undersökning i agendan nästa vecka! Jag har tackat ja, men med stor vånda! Kanske, kanske har metoder och instrument förfinats sedan 80-talet.

SÅ - nu har jag fått det ur mig!

I övrigt ingenting att rapportera från min del av Sörmland. Vi har haft några fantastiska dagar med vårvärme. Snön försvann i ett nafs och några krokus har tittat upp. Nu har det svängt tillbaka till betydligt lägre temperaturer och isande vindar.

Coronaläget är deprimerande. En tredje våg tycks vara ett faktum och ingenting konkret eller positivt rapporteras om vaccinläget i Stockholmsregionen. En länk i bloggen ”Ögonblick i norr” tar mig till P4 Jämtland. Där meddelas att ett hundratal personer igår kväll deltog i en hemmafest i Åre. Polisen skingrade dem, ingen är misstänkt för brott. Större delen av dessa osolidariska knäppskallar har vi väl här i regionen om några dagar, eftersom det är stockholmarnas sportlov nu. Jag avstår från att sätta på pränt vad jag tycker man borde göra med dessa personer. 

Sköt om er och håll er borta från viruset!