Flyt - och oflyt

Vilket flyt vi haft! Ibland rullar det på snabbare än man tror - känns till och med så för mig som är rätt otålig. Vi hade packningen beredd för att åka tillbaka till Udden när det överraskande SMS:et kom. ”Nu är det öppet för dig att boka dos 2”. Överraskande - eftersom vi hade informerats om att det inte skulle bli aktuellt förrän sju till nio veckor efter första dosen. Öppnade genast appen, men konstaterade att inga tider fanns på några vaccinationscentraler som låg hyfsat till för oss. Precis innan avfärd kollade jag en gång till, och då ... Tider fanns senare samma dag på Odenplan. Utan problem bokade vi tider och sköt upp turen till Udden. Att få detta undanstökat kändes ju angeläget av flera orsaker, inte minst för att det blir stressigare när man vistas i annan region. 

Ingen kö, ett stick i armen av en sköterska som glatt sa’ ”Grattis, nu har du ett 96-procentigt skydd om två-tre veckor”. I ”kontrollrummet” med  avståndsriktigt utplacerade stolar bjöds på kaffe och personal gick runt och kollade att alla var OK. Snart kan tillvaron bli - inte precis som tidigare men - mer normal. Kanske törs vi hoppas på höstresan till Kreta. 

När nu detta - det viktigaste på agendan - var avklarat återstod massor på ”att-göra-listan” framför allt på Udden. Nu hade vi inte längre riktigt samma flyt. Bilen startade inte! Det har aldrig förr hänt, och det visade sig att batteriet var helt slut. Vi kontaktade räddande ängeln (sonen) som lovade köpa nytt batteri och köra hem det till oss. OK, vi hinner ändå ut till Udden i hyfsad tid. Vid femtiden ringde han - ”jag är inlåst bakom stängsel på en parkering!”. Efter ett besök på ett företag i ett industriområde hade han suttit kvar i bilen ett tag med några telefonsamtal. Personalen hade gått hem via annan utgång och låst dörrar och grindar utan att se honom. Det tog tid att hitta rätt vaktbolag och bli utsläppt. Vi gav upp -  avfärden uppsköts ytterligare.

I förrgår kom vi äntligen hit ut. Det var svalt men fantastiskt vackert med häggar, slånbärssnår och körsbärsträd i full blom. Och i kylen stod champagne för detta tillfälle: när vi fått spruta nr två.

Ett rätt tidsödande jobb i början av sommarsäsongen är att olja alla altaner. Vi har gott om dem - fyra utanför storstugan (varav en riktigt stor), ett mycket stort trädäck runt gäststugan och dessutom två trappor nedför berget. Allt behöver inte oljas varje år, men jag lovar att det räcker till! Det ostadiga vädret den senaste tiden med tidvis strålande sol, som snabbt övergår i regn, har inte precis underlättat. När det såg rätt stabilt ut, igår, satte vi igång. Maken tog på sig regnställsbyxor och körde igång högtryckstvätten. Efter några minuter la’ den av helt. Jag tog mig an en liten del som var klar att oljas sedan tidigare, men när jag snubblade och spillde ut massor av olja på berget fick vi nog. Det här får anstå tills vi kommer hit nästa gång med ny högtryckstvätt och - förhoppningsvis - förnyad energi.

Det är skonsammare för psyket att sitta i soffan med en kaffemugg och en bok. Jag har den senaste veckan läst ”Farliga affärer”, en debutbok, genre thriller, av Ellinor Hessel och efterföljaren ”På djupt vatten”. Lättläst, spännande, rekommenderas för den som, liksom jag, gärna läser polisromaner och thrillers då och då.

Hej, det är visst jag ...

 ... som skriver i den här bloggen. Eller inte skriver... På en månad har jag inte haft någon inspiration alls, eller - snarare - inte haft någonting att skriva om. Tillvaron har känts rätt enformig, och vädret har varit ganska trist. Iskalla vindar har gjort att jag inte ens haft någon större lust att gå ut på vårteckenletarpromenad. Nu verkar det äntligen ha vänt, och vi har haft några riktigt härliga dagar.

Ovanligt rikligt med ovanligt stora vitsippor på Udden.

Forsythia, en favorit, tillhör familjen syrenväxter. Tyvärr inte min egen.

Ett underbart körsbärsträd står i full blom vid avtagsvägen till Udden. Bilden tyvärr för  mörk.

De första åren med egen trädgård tyckte jag att det var jätteroligt att dra upp egna plantor från frön. Tomater, dahlior och tagetes hörde till de plantor som trängdes på fönsterbänkar innan det var läge att plantera ut dem. Den sysselsättningen slutade jag med när det inte alls fungerade med våra resor. Ofta hade jag just fått upp späda små plantor när vi åkte till Kreta vid påsktid. Att be grannen sköta om dessa var ju lite väl mycket begärt. Så det gick inte så bra. Alternativet - att så frön efter hemkomst - blev ofta för sent. Och så - förra sommaren - insåg jag att det ju hade passat perfekt att ägna sig åt den sysselsättningen i isoleringen. Men då var det så dags! Så blev det en pandemivår till, och NU var det sådags - i mars. Inte så många sorter, men krasse av ett par olika sorter för sina kaskader av olikfärgade blommor, tomater, salvia och basilika. Kanske blir det en stor flopp, för vi räknar ju med att kunna åka upp till Norrbotten i sommar, och när/om det blir varma, torra sommardagar krävs ju vattning. Våra trevliga, hjälpsamma grannar, som passerade vårt ställe på väg till postlådan, har tyvärr flyttat till ett äldreboende i stan. Får hoppas på sonen, samtidigt som jag SKA påminna mig själv om vad jag ofta sa till min pappa: du kan väl inte låta växterna styra din tillvaro så att du inte ens har tid att komma hit!

Den här indiankrassen - och ytterligare rätt många - ska fylla ett par ”kovattenskålar” som tidigare ägare skruvat fast på väggen.

Och förhoppningsvis får vi äta några solmogna, smakrika tomater. De man köper i butikerna smakar ju numera oftast ingenting, trots att vi köper de dyra små cocktailtomaterna. 

Häromdagen läste jag i Sydsvenskan om en kvinna som tillhörde riskgruppen och erbjöds vaccin mot Covid 19. Hon var orolig för biverkningar, tackade nej, smittades av viruset - och avled. Vaccinera er, gott folk, och ha nu en trevlig helg!