För att få lite svalka då det var så hett för några dagar sedan tog vi en båttur utan avsikt att gå i land någonstans. Vi åkte bland annat till Svärdsklova, som jag skrev om förra sommaren.
Man brukar säga att det är på barnen man ser att man blivit gammal - när ungar man knutit skor och torkat näsor på kommer med egna - nu - rätt stora barn. När vi senast var på det lilla torget hemma hörde jag mitt namn ropas och drogs samtidigt in i en bamsekram av en glad man med stort skägg. Sonens kompis, på besök på gamla hemmaplan, som presenterade sin 18-åriga dotter!
Tillbaka till båten. För just här märker jag tydligast av ålder och skröplighet. I drygt 30 år har vi levt båtliv. Jag har oftast släppt ankaret (hade inte ankarspel), skyndat fram till fördäck, spanat efter lämpliga (och olämpliga) stenar och smidigt hoppat i land med tampen. (Jodå, jag har kört ibland - har förarbevis - men har aldrig lärt mig att lägga till lugnt och fint). Vi har vågat gå in i gästhamnar på t ex Utö, i Gryt och i Norrtälje, där sällskap suttit i sittbrunnar på jättebåtar och intresserat spanat in mindre båtars angöringar. Något stressande! Det var då, det. NU sitter jag där framme och dinglar med benen, ropar ”närmare, du måste gå ännu närmare …”, för att till slut klumpigt hasa ned. I bästa fall torrskodd. Visserligen är vår dagstursbåt här mycket lägre och saknar förstås stävstege, vilket gör det svårare på ett annat sätt, men hu så klumpig (och försiktig!) jag blivit. Nåja, nu skulle vi inte alls gå i land utan var bara ute för att fånga lite svalka av fartvinden.
Det finns tyvärr inte något nytt att fotografera och visa härifrån. Det har varit en ovanligt blomsterfattig försommar, och midsommarkruset fick i år stå kvar på sin hylla. Det gick trots detta bra att fira midsommar med sillbord, snapsvisor, jordgubbstårta och alla de vanliga inslagen på menyerna. Och med de ”vanliga” midsommargästerna”, som anlände på torsdagen. När södertäljebron kördes sönder på midsommaraftonen 2016 stod trafiken stilla i sex-sju timmar - i hettan. Normalt tar det ca 1,5 timme från Stockholm hit. Nu tog det dem mellan sju och åtta. Det var ett hungrigt, törstigt och svettigt par som kravlade ur bilen låååångt efter tiden för planerad sillunch. Sedan dess har de aldrig satt sig i bil för att lämna City på midsommaraftonen.
Även utan så dramatiska händelser som brokrasch är det en väldigt hårt trafikerad sträcka, där det ofta blir långa köer efter minsta, lilla incident.
Den stora gamla pionen är i alla fall pålitlig och stod i sin fulla prakt under midsommarhelgen.
Några dagliljor, förutom de ”vanliga, enkla”, har ännu inte slagit ut. Möjligen i lilla trädgården hemma, vilket i så fall visar sig på onsdag. Då åker vi hem för att packa väskan och flyga upp till Kiruna. Det ska bli spännande att se hur mycket som vuxit upp (och rivits!😢) sedan förra sommaren.
Jag har aldrig tidigare skrivit om viner trots att jag mycket gärna dricker ett gott vin - framför allt rött. Jag är inte tillräckligt kunnig eller intresserad för ge detaljerade omdömen. Blir snarare lite fnissig av att läsa vissa kännares omdömen - de som tycks stapla de mest fantasifulla substantiven och adjektiven i sin vinspalt. Men denna för mig nya bekantskap är värd att tipsas om - italienska Coste di Moro. Mitt omdöme alltså helt enkelt: jättegott! Proffsiga omdömen och smakbeskrivningar/-upplevelser hittar den intresserade säkert på nätet.
