tisdag 16 januari 2018

Längtan till havet

...och till grönska och blomsterprakt blev övermäktig där vi gick i det gråsiga klimatet hemma.  Tiden fram till påskresan till Kreta kändes oändlig. Så vi bokade biljett, boende och och bil och drog ... till Gran Canaria.

Denna ö, som som vi svenskar tycks hysa en sorts hatkärlek till, är en pärla om man inte kan eller vill resa riktigt långt bort den här årstiden. Klimatet är härligt, maten jättegod och boendet har rätt hög standard om man jämför t ex antalet stjärnor med motsvarande i Grekland. Det ÄR dock väldigt exploaterat, helt uppbyggt och inrättat för turister med enorma hotellkomplex och uthyrningslägenhetet i ”gated communities”. MEN kör man upp i bergen belönas man med fantastiska vyer och charmiga små byar. Pratar man dessutom spanska (även om den numera är lite knagglig) blir det många trevliga möten med befolkningen - för att inte tala om den fantastiska servicen på barer och bodegas. Utan möjligheten att bila runt skulle jag nog inte välja att semestra här ens för en kortare period.



Resor bjuder ju ofta på just roliga, intressanta, spännande och överraskande möten! Precis hemkomna efter dagens biltur satt vi på uteplatsen när två herrar i yngre medelåldern kom intraskande och frågade: ”Visst är ni svenskar? Vill ni smaka nå’t alldeles speciellt?  Varsågoda! Det här är gravat renkött från Norrbotten”. Ganska förvånade blev dessa herrar när de fick höra var såväl B som jag har våra rötter, och att vi mer eller mindre var uppfödda med renkött. När B.s lilla hemby kom på tal visades det sig att en av dem kände maken till B.s systerdotter. Slitet uttryck, men världen ÄR liten.

I morgon ska nog bilen få stå, för vi planerar att snöra på oss vandringskängorna och knata iväg på en riktigt lång runda. Kvällen är bokad för stor middag med goda vänner som långtidshyr här och som flera gånger har övertalat oss att komma hit. I sanningens namn är vi inte särskilt svårövertalade när det gäller att resa. Det är fantastiskt att inte behöva räkna semesterdagar!

torsdag 11 januari 2018

Gråsigt - idag igen


En felsägning - och jag gav mig själv (och min omgivning) ett nytt ord. Kanske till och med en ny väderbenämning? Ordsnubblandet gäller vädret här, som är GRÅSIGT, d v s Grinigt (som vi åtminstone sa’ uppe i norr), Grått och Blåsigt.

Jag är, som sagt, mycket språkintresserad, både vad gäller svenska och några främmande språk. Älskar olika typer av ordspel, och är en hängiven wordfeud- och betapetspelare. Framför allt under den här årstiden har jag alltid några partier på gång. Ibland går det jättebra, andra gånger sprider sig här en skammens rodnad. Vad är en tivolina? Det ordet, som gav min motspelare massor av poäng, gjorde mig totalförvirrad. Frågade även maken, som också såg ut som ett frågetecken. Så blir det när man kommer in fel med tänkandet. Behöver jag säga att jag spelade med alternativet ”böjningar”? Och så var det pluralis....

Nu ska jag ta itu med ett annat utmanande ”ordpusslande”, nämligen några kapitel grekiska. Tänk om man hade pluggat det när man var ung. När det man lärde sig fastnade. Vilken skatt man skulle ha haft nu.
Καληνύχτα!




måndag 8 januari 2018

Solen, SOLEN

Vi har sett solen idag! Det känns som om det var evigheter se’n sist. De senaste åren har vi ju tillbringat hela november på Kreta och har alltså sluppit den - i mitt tycke - absolut tristaste månaden på året här hemma. Visst är december mörk, men på ett annat sätt. Mer svartmörk än novembers gråflimmermörker! Nu har dock december varit alldeles ovanligt grå, regnig och dimmig. Nåja, EN fördel med plusgraderna är i alla fall att vi hittills sluppit den förrädiska halkan, och nu är det hopp om livet igen. 


                                    20 nov norra Kreta                                               8 jan södra Storstockholm



Igår fastnade jag framför ett program i Kunskapskanalen: Medelhavet / Grekland av och med Simon Reeve. Ev har det sänts tidigare för det var producerat 2016, men jag hade inte sett det. Ett ganska långt stopp gjordes på Kreta, och bland annat skildrades kretensarnas kärlek till sina vapen, som jag nästan upplevde som besatthet - av det sätt det visades i programmet. Visst vet jag att det skjuts hejvilt vid bröllop och andra festligheter, på vägskyltar etc men detta - nja...? Nu var det ju en särskild by som just detta gällde - en by där alla män, och en hel del kvinnor, avrättats av tyskarna under kriget. Vidare träffade Reeve också flyktingar på Lesbos och demonstranter i Aten. Intressant program!

Och förresten konstaterade Reeve (ej ordagrant): "Sydeuropéer har ju kynne, känslor och humör som är intensivare och mer passionerat än nordeuropéer, grekerna har ännu mer av detta och kretensarna har ännu mer än grekerna". Jamen, det är ju det jag sagt hela tiden: det är något visst med Kreta och dess befolkning. 









fredag 5 januari 2018

Rasande nytt år

Hjälp - allting rasar ihop! När jag skulle suga upp granbarren i stugan hostade dammsugaren till - och dog. Ingen katastrof, för den var gammal och ett arvegods från tidigare ägare, men olämplig tidpunkt så klart. Fram med sop och skyffel. På nyårsdagen skulle sista lussekatterna snabbtinas i mikron. Pfuuii sa’ den - och dog. Och sedan - och det är egentligen orsaken till denna litania - hängde datorn sig och la’ av när jag höll på att peta i bloggen. Den är förstås sparad, men när jag skulle reparera och återställa skickades tydligen några gamla inlägg ut igen. Ber om ursäkt!

Rasar, eller hasar, gör också vårt förråd och vedbod, närmare bestämt nästan ned i havet! Att hastigheten tilltagit konstaterade vi under julhelgen. När vi köpte stället konstaterade vi att det var det gräsligaste vi sett, och att det genast måste bort. Men, men - proppfullt med prylar och med massor av viktigare göromål blev det kvar. Undrar om vi hinner ta tag i det innan det lagt sig till ro på den sanka saltängen.

RASA skulle också min gamla hemstad Kiruna göra, d v s om malmbrytningen skulle kunna fortsätta (och försörja regionen samt generera inkomster till staten Sverige). Så vad gör man? Jo, man flyttar sta’n. Plättlätt, eller kanske inte? Detta känner ju alla här i landet till, men det har också rapporterats en hel del internationellt. Tydligen nyligen, för ett par utländska vänner har nu frågat om man verkligen FLYTTAR husen. Självklart har jag svarat, och förklarat, men eftersom Sue tittar in här, och förstår lite svenska, lägger jag in några foton från i somras.


Hi Sue, 
Photos taken last summer. These old, beautiful and very special buildings are getting ready to be transported to a safe place. The wonderful church will also be moved but not until about 2030.

Nu rasar sista helgen för den här "julomgången" på i full fart, och de s k oxveckorna tar över. Ha en skön trettonhelg!


tisdag 2 januari 2018

Tulpantid!

Amaryllis och hyacinter hör julen till, men när det nya året börjar ska TULPANERNA in. Färgglada ska de lysa upp tillvaron i detta gråväder som vi fortfarande kämpar i - åtminstone vi här i Stockholmsområdet.


Det har varit kontrasternas helger. Julhelgen på vår udde, som var helt öde. Inte en bil, inte en lampa i något annat hus än vårt. En mysig julhelg. Nyårshelgen 2-300 meter från Observatorielunden i Stockholm. Där var det INTE öde och mörkt! En kul helg med glitter och ljus, liv och rörelse.

När vi lägger ytterligare ett år till handlingarna gör jag en liten summering av året som gått: ett bra år på det privata planet. Nära och kära är friska och aktiva, tack och lov, vi har kunnat göra flera kortare resor, förutom de vanliga långa vistelserna på Kreta, och vi har haft rätt mycket tid till att träffa goda vänner. Det blir viktigare och viktigare, tycker jag.


Vad förväntar jag mig av detta nya år? Inget revolutionerande. Vad hoppas jag på? Givetvis, som alla andra, i första hand att familj och vänner ska få vara friska! Vad fruktar jag? Tyvärr kan den listan göras lång, för jag känner mig faktiskt mer rädd och orolig ”på det stora hela” än någonsin tidigare. I Nordkorea härskar en livsfarlig man, USA:s president skickar gång på gång mitt hjärta upp i halsgropen, våld, utanförskap, ”vi och domtänkandet” i lilla Sverige ökar lavinartat med mera.

MEN vi går mot ljusare tider, och jag längtar efter att få stoppa ned frön och plantor i små krukor. Säger som kära Pollie: ”Roll on spring!". Så - nu har jag i alla fall försökt avsluta med en lite mer positiv vändning.


GOD FORTSÄTTNING PÅ DET NYA ÅRET!






torsdag 28 december 2017

Min korta blogglista

Min blogglista är rätt kort! Jag har inte hunnit längre, men kommer säkert att fylla på med åtminstone några trädgårdsbloggar framöver. De två befintliga följer jag med stor behållning, bland annat beroende på att bloggarna skriver från/om ett par geografiska områden som har mycket stor plats i mitt hjärta.

I "Ögonblick i norr" blickar Bert ut över Norrbotten, där jag har mina  rötter. Hans underfundiga (och kloka!) texter tillsammans med miljö- och naturbilder är härliga. Jag råkade "springa på" honom i en språkgrupp på Facebook, och det visade sig vara en gammal klasskamrat från läroverket!

Och så Ia på Kreta! Till Kreta har jag rest sedan tidigt 80-tal. Ofta, ofta och numera för längre perioder. Att jag känner mig så hemma där nu är inte konstigt, men faktum är att jag älskade ön, dess natur och dess befolkning redan från första gången. De första 10-12 åren reste vi till den sydöstra delen, medan vi nu håller till i nordväst. Jag har faktiskt varit på flera andra grekiska öar. Det är vackert och trevligt nästan överallt, men inte ” på samma sätt”.

Jag har ett bra tag följt ”ia mitt i livet”, och hennes vandringar och turer till olika ställen tar mig både till platser jag känner till och till okända pärlor. Även här kombineras texter med foton, som gör att jag nästan sitter på den skrovliga stenen i ravinen och känner Kretas dofter.

Till sist vill jag slå fast att jag, trots ovanstående, älskar mitt Sörmland! Ingenting går upp mot svensk sommar, vår skärgård och vår fina natur. Så det så!

Oomkullrunkelig morrhoppa

... ska man nog akta sig för! Lyssnade på ett äldre inslag av ”Epstein & Nordegren”, där de diskuterade språkutveckling, främst svenska språket. Många anser och hävdar att svenskan är rätt ordfattig. Då ska vi ju inte låta gamla, fina ord försvinna in i glömskan utan plocka fram dem och använda dem. Det anser Maria Sjödin, som sammanställt boken ”O som i ordbok”. Hon samlar på ord inne i huvudet, där de står ”som påklädda barn i hallen, hoppar otåligt och vill komma ut”.

Jag är mycket språkintresserad och är med i ett par olika språkgrupper på FB. Där har jag främst argumenterat mot anglifieringen av svenskan. (Min andra "käpphäst" är att försöka få folk att inse att det finns fler än en norrländsk dialekt, men det får bli ett annat inlägg). Visst måste språket utvecklas, och visst är det OK att använda engelska, och även andra utländska, ord och uttryck ibland. Att svenskan har massor av ord som har annat ursprung vet jag förstås, men varför BYTA UT fullt fungerande svenska ord? Butiker skyltar med "fall Collection" och "final sales" och så vidare. Listan på exempel kan göras hur lång som helst.

Men det mest idiotiska är i alla fall (tycker jag) när vi tar till ett engelskt ord, som inte ens finns i engelskan! Jag tänker på pocketbok! Ett sedan rätt länge helt integrerat och bra ord, som vi självklart använder, men från början...? Vad är det egentligen för fel på ”ficka”? Och engelska vänner har frågat ”Vad är en pocketbok?”. Även här finns det säkert många fler exempel, men jag ska inte fördjupa mig mer i det. Vet dock att vi även använt order ”charter” rätt lustigt i flera sammanhang. Visserligen chartrar resebolagen flygplan och bussar m m, men engelsmännen själva köper en package tour istället för en chartertripp.

Och den där morrhoppan måste väl förresten vara en bitch!

Bye, bye.