torsdag 17 januari 2019

Nya Nationalmuseum

Äntligen kom vi iväg till Nationalmuseet. Vi har medvetet skjutit på besöket, eftersom det efter öppnandet i oktober har varit fullkomlig folkvandring dit med köer och trängsel. Nåja, nu var det läge - en vanlig onsdag i perioden av oxveckor. Vi hade dessutom en middag inbokad på Stekpannan på Söder, så det kändes perfekt att komplettera med några timmar på Blasieholmen.
Det var ett bra beslut. Vilket museum! Själva byggnaden med sina vägg- och takmålningar var ju imponerande redan tidigare, och nu var den helt fantastisk. De olika tidslinjerna var så "pedagogiskt" arrangerade att det gick att få en rätt bra överblick även på detta stora museum.
Träffade förresten en gammal bekant.... När jag var liten var jag så fascinerad av denna tavla som hängde i min fasters vardagsrum. Ännu roligare var det, tyckte jag, när hon tog fram dammtrasan och sa: "nu ska vi damma av farbror Arnes favorittant". Varje gång jag ser "Damen med slöjan" far tankarna fortfarande till min numera avlidna faster. Här hängde förstås Alexander Roslins original.
Efter ett par timmar konstaterade vi att de fyra timmar vi avsatt denna gång snart måste följas av ett nytt besök, så vi försökte inte ens täcka allt. Och varför blir man så trött i fötter, ben och rygg av att gå på utställningar, mässor o d fast man orkar gå i timmar ute i naturen?
Design Stories - en tillfällig utställning - ville jag i alla fall hinna se. Här fanns en härlig blandning av bruksföremål, en del möbler och diverse läckra ting. Till exempel har ett par av mina allra första möbler i eget hem fått plats här: Spikahyllan och byrån Tor. Nedan några av mina favoriter.
När vi kom ut för att skynda mot Söder hade det börjat snöa. Det hade faktiskt kommit flera centimeter och sta´n såg väldigt annorlunda ut. Det var tyvärr inte något mysigt snöfall för det blåste (motvind så klart!), så vi blev ganska blöta trots att vi inte promenerade särskilt långt. 
Idag är det grått och rätt otäckt väder, och småfåglarna äter i stort sett utan uppehåll. Orsaken till att jag skriver detta just nu är att jag med bilden nedan vill komplettera raderna om design och vill visa det häftiga fågelbordet/mataren, som en av mina svågrar snickrat för rätt många år sedan.


måndag 7 januari 2019

Det nya året började...

… riktigt bra med en härlig Trettonhelg - omväxlande och rätt intensiv. Helgfirandet inleddes med att vi på fredagen plockade upp svägerskan från Mora, som anlände till Cityterminalen. Det blev promenader, mat och prat, prat till sena kvällen. På lördag eftermiddag hade vi biljetter till "Såsom i himmelen" på Oscars på Kungsgatan. Den teatern är så vacker och charmig, och vi hade jättebra platser i mitten av första raden på balkong. Perfekt sikt - men aj vad dåligt benutrymme. "Det är ju som på en charterkärra", knotade en långbent svåger. Föreställningen har fått fantastiska recensioner, och för en gångs skull har "proffsrecensenter" och vanlig publik varit överens. Högsta betyg. Våra förväntningar var alltså skyhöga. Sånginslagen var helt suveräna, skådespelarprestationerna likaså, men framför allt under första halvan var det lite "buskisvarning", tycker jag. Lite väl mycket klamp, smockor och igensmällda dörrar (typ sängkammarfarser). Det drog ned mitt betyg något.

Nu vidtar den grå vardagen... fast just idag har det faktiskt varit lite sol. Så skönt! 
Vad detta nya år ska bära med sig vet man ju inte, och det är säkert bra. Vad jag gjorde 2018 har jag i alla fall koll på, och om minnet sviktar finns ju bloggen... Inspirerad av många andra bloggare gör även jag en liten sammanfattning av 2018: 

Vi har goda vänner som sedan fem-sex år tillbaka flyr januarihalkan här och åker till Gran Canaria. Där stannar de rätt länge, och vi är inte särskilt svårövertalade när de vill ha sällskap. Så i mitten av januari förra året åkte vi dit - igen.  Behagligt klimat, god mat (så mycket härlig fisk) och vacker natur. Men en vecka är tillräckligt för oss.












I slutet av februari åkte vi upp till Kiruna med omnejd för att umgås med syskon och få uppleva riktig vinter. Ishotellet besökte vi också förstås. Även om vi varit där många gånger är det fascinerande för det är ju - av naturliga skäl - nytt och annorlunda varje år.

I april är det ju påsk, och är det påsk så är det Kreta som gäller. Två härliga veckor med fint väder, traditionellt påskfirande och trevligt umgänge med såväl kretensiska som engelska vänner. Vi tjuvstartar med våren.

Jag sätter punkt här och fortsätter med resten av året i nästa inlägg. Annars hinner det här inlägget bli gammalt innan jag publicerat det.
Ha´ det gott!

PS. Jag har lagt till en blogg på min lista - Lena i Wales - som jag följt ett tag. Intressant läsning och massor av fina foton. DS





















tisdag 1 januari 2019

Nyårsafton 1969

… vi dansar och skålar in det nya året på Hotell Ferrum i Kiruna. Vi är hemma på jullov och sammanstrålar med vänner från den nyligen avslutade skoltiden. Tjo och tjim - vuxenlivet har just börjat.

Nu - för några timmar sedan - lämnade ett par av dessa vänner vårt hem efter att ha firat nyårsafton 2018 här. Fyrtionio år efter Ferrumfirandet. Vi har pluggat, jobbat, uppfostrat barn, slutat jobba och förlorat våra föräldrar (och många äldre släktingar). Fortfarande firar vi alltså nyår - bland annat - tillsammans när det är möjligt, och vi kom fram till att vi nog gjort detta cirka trettio gånger. På senare tid har en ny tradition utvecklats: just denna middag fixar vi gemensamt. Männen intar köket för att laga huvudrätten, som på nyårsafton består av vilt - rådjur, älg eller hjort. Tillbehören varierar, och vi skrattar fortfarande åt det "potatistorn" (recept i DN för sex-sju år sedan, tror jag) som tog timmar att fixa och som smakade som rätt välkryddat potatismos. Helt OK som vardagsmiddag, men inte mer än så. Igår bjöds dock på potatistimbaler gräddade i små portionsskålar. Det var delikat. Förrätt och diverse småplock ingår i mina uppgifter, och desserten lagar min väninna.

Jag tittar på mitt inlägg från förra nyåret och min korta summering, och jag är glad över att kunna konstatera att det mesta är oförändrat på det privata planet. Min syn har visserligen ytterligare försämrats, men familj och övriga nära och kära mår bra. Vi har delat vår tid mellan huset hemma, Udden och Kreta, och hoppas kunna göra så även i år. Världsläget känns ju inte särskilt hoppingivande, men jag avstår från att kommentera mina rädslor igen.

Solen skiner just nu, och plötsligt ser det lite malplacerat ut med julgran och hyacinter i mossa. Granen ska i alla fall få stå kvar åtminstone denna vecka, för den är jättefin och barrar inte alls. De mörka timmarna under dygnets vakentimmar är ju dessutom fortfarande fler än de ljusa.



Det nya året har alltså börjat bra - med promenad i solen - och medan jag skriver dessa rader krossar Stina Nilsson sina motståndare i Damernas Sprint. Vilken idrottstjej! Vilken överlägsenhet!
En riktig God Fortsättning på 2019 önskar jag er!





torsdag 20 december 2018

En vit jul...

… ser vi ut att få i år - i alla fall om prognoserna håller (hoppas, hoppas). Det blir så ljust, rent och fint, d v s så länge man håller sig utanför city och borta från de saltade, moddiga vägarna. Och det gör jag i möjligaste mån! 

Det blir jul hemma i år. På de 40 år vi bott i huset har vi bara firat två julhelger på annan adress, och en av de gångerna var förra året då vi var ute på Udden. 

Lite förberedelser har jag gjort, men inte så rasande mycket. Jag fixar hellre med blommor och lite pynt än med matlagning, men köttbullarna står på min göralista. Det är något som jag annars aldrig gör (finns goda i frysdisken), men sedan min mamma gick bort för rätt många år sedan har den uppgiften - och hennes recept - hamnat hos mig. Hon stod i alla år för köttbullarna och sillsalladen. Det är osigt och geggigt, och mina köttbullar blir ALDRIG runda och fina. Större och större blir de också ju längre jag håller på att trilla. 

Min betydligt mer matlagningsintresserade svägerska (och hennes sambo) kommer för första gången att fira julafton och juldag hos oss. ”Säg vad jag kan fixa till julbordet!”, sa hon. Och i samma andetag: ”allt UTOM köttbullar för den smeten befattar jag mig inte med”. Så var det med det! Hoppet släcktes snabbt och grymt.
Men nu ligger i alla fall mina fula, men mycket goda, köttbullar i frysen sedan flera dagar!

Till jultraditionerna hos oss hör också diskussionen om julgran. NU kan vi väl äntligen köpa en plastgran, tycker B. Det har han sagt i alla år, men sonen och jag har vägrat. Enda anledningen till det skulle vara allergi hos någon i familjen - och det har vi inte, tack och lov. Å andra sidan är B mycket miljömedveten och -engagerad, och nu återkom, tidsmässigt mycket lämpligt förstås, ett inslag i radion om plastgranarnas negativa miljöpåverkan. End of discussion! Men - egentligen tror jag att vädjan om plastgran är ett litet ”julspel”. Granen ÄR inköpt...

Men det finns annat än juliga aktiviteter. Igår såg jag Bohemian Rhapsody på bio. Det är en musikfilm om rockbandet Queen och framför allt om Freddie Mercury. Rami Malek var fullkomligt lysande i rollen som Freddie! Om ni inte redan har sett den - gör det!

Jag tror knappast det blir något mer inlägg från mig före jul så jag önskar er en riktigt

GOD JUL 
J



måndag 10 december 2018

Decembermörker och mat

Måndagmorgon slappar jag i soffhörnan med kaffe, DN, Paddan och ”Klassisk Morgon” på radion. Becksvart ute - och blåsigt förstås. Det är sådana här morgnar jag verkligen uppskattar att inte behöva ge mig ut i morgonrusningen för att åka till jobbet. Och att slippa förberedelserna, d v s att klä mig någorlunda presentabelt, sätta på mig ansiktet, fixa håret o s v. Men jag har nog varit lyckligt lottad, för jag har faktiskt nästan alltid  stortrivts med mitt jobb och på mina arbetsplatser.

Den här helgen har gått i matens tecken. Puh, vad vi stoppat i oss. Lillebror med hustru kom ner med morgonflyget i fredags för att följa med till Öster Malmas julbord dagen därpå. Måtte det vara lika kanonhög klass på det som tidigare, tänkte jag. Att sätta sig i bilen i mörker och duggregn och köra 22 mil tur och retur för att äta... verkar det vettigt? Ingen övernattning i år. Det hade övriga röstat emot, och jag som inte kör kunde inte gärna framhärda. Nåja, jag hade inte behövt oroa mig. När vi avslutade med kaffe och godisbord i ett av de små rummen i slottet var alla överens om att detta håller måttet och fortfarande toppar listan över julbord. Hemfärd längs mörka vägar, regnvåt asfalt och intensiv trafik. Tack till min chaufför!

Dagen därpå - alltså igår - skulle vi skjutsa in besökarna till Arlanda Express, men de bestämde att vi skulle äta en stor brunch i stan först. Sonen plockades upp och snurrandet inne i Stockholm tog sin början. Vi gav dock väldigt snabbt upp försöket att hitta en P-plats ute och körde i stället in i ett P-hus. Pris: 100 kr/timmen! Hutlöst - men härlig brunch. Att köra bil inne i Stockholm är ingen höjdare, och numera gör vi det väldigt sällan. Det är avstängda gator, omdragna vägar och köer, köer. Skulle tro att kirunaborna var ute på Arlanda och incheckade innan vi köat oss ut till Hammarby för att släppa av sonen.


Mer ätbart. Låt mig presentera en - för väldigt många - okänd läckerhet: KAFFEOSTEN! Otaliga är de ostar som inslagna i Norrländskan flugits hit av norrbottniska syskon. Jag är rätt övertygad om att en av mina följare väl känner till den, men väldigt många sörlänningar gör inte det. "Vadå? Jaha, som ostkaka då?". Nej, nej, kaffeosten är en fast rund ost gjord på komjölk. Den skärs i små bitar och läggs i kaffet, där den mjuknar, och när kaffet är urdrucket äts den upp med saliga välbehagssuckar. Lite gnisslig men  inte trådig eller kladdig, och den är INTE salt. I övrigt till konsistensen rätt lik Halloumin. Den har sitt ursprung i Tornedalen (och norra Finland) och var förstås från början ett sätt att ta hand om mjölköverflöd på gårdarna. Jag tycker den är rätt god, lite kul att tugga på, men B och hans syskon tittar lite snett på mig om jag tuggar i mig för många bitar, eftersom jag bara tycker så - att den bara är "rätt god" alltså. Jag lägger den inte heller i kaffet. 

Nåja, har ni förstått att det givetvis kom ned en kaffeost med brorsan?!
Kaffeost i "vaccad" plast. Den är fryst så nu ska den med köttsåg, yxa och div lämpliga verktyg delas upp i mindre bitar och åka in i frysen.
Jaha, så har Annie Lööf sagt nej till Löfven.  Avslutar därför med en poetisk liten vers, som valsade runt på nätet för några dagar sedan:
Norge har Storting
Island har Allting
Danmark har Folketing
Sverige har ...INGENting 



Ha det bra i denna ovisshetens tid!





onsdag 5 december 2018

The same procedure as...

Bloggandet ökar självkännedomen… När jag nu ska skriva ett nytt inlägg i min lilla blogg blir jag riktigt medveten om HUR traditionsbundet och/eller "rutinföljande" mitt liv är. Hmm… trodde nog att det skulle bli ”andra bullar” när vi slutade jobba. Vi skulle sluta planera så noggrant, göra massor av spontana grejer och så vidare. Konstaterar nu att vi inte fungerar så. Extra tydligt blir det när jag tittar igenom mina inlägg från december förra året. Det finns ju inget särskilt att berätta, för jag gör ju precis samma saker i år.

Vi kom hem från Kreta till världens tristaste väder! Disigt, småregnigt, ruggigt och mörkt!  Första tanken: vad sjutton åker vi hem för? Nästa tanke: vädret på Kreta är inte heller roligt nu. Mycket regn i alla fall på vår del av ön.

Och sen går allt i flygande fläng och följer i stort sett samma mönster som förra året, året innan och året före det. Vi handlar hyacinter och kanelstänger hänger upp adventsstjärnor och utebelysningar. Så träffar vi våra kirunavänner på lördagen före första advent – så som vi har gjort nästan varje år sedan slutet av 70-talet. The same procedure … Några nya traditioner har knappast tillkommit. Hur skulle vi hinna med det? Pensionärslivet är ju hektiskt. Att vi alla slutat jobba innebär förstås att vi kan träffas oftare och på ett annat sätt, men det blir trots allt oftast som förr - under helgerna. Ibland, när det är svårt att hitta en kväll för en middag, kommer vi på att vi ju faktiskt kan träffas en tisdagkväll nu för tiden. Men i stort sett tycker nog de flesta i min omgivning att det är rätt skönt att fortfarande ha skillnad på vardag och helg!

”Vi ses i april då, som vanligt”, sa våra vänner på Kreta när vi lämnade. ”Njaaa, mycket tveksamt”, svarade vi, eftersom vi (åtminstone jag) ställt in mig på att nog hoppa över den turen nästa vår. Detta med tanke på vår ”stora” resa i februari. Nu känns det väldigt konstigt att tänka sig att inte åka till Kreta i vår. Även våra resor följer ju en viss rutin, och jag kan inte minnas när vi senast skippat vårens kretaresa. Hur ska det gå...?  Återstår att se.

Tillbaka till rubriken! De flesta svenskar känner säkert till sketchen ”Grevinnan och betjänten”, och säkert har en del trott som jag: att den ”helt igenom” är engelsk. För sex-sju år sedan kom vi att prata om den på besök hos våra vänner i England, och blev minst sagt förvånade när de inte kände till den. De skrattade artigt när jag vinglade runt bordet och snavade på matthörnet, men undrade nog i sitt stilla sinne om jag hade blivit helknäpp. Inte kände de till miss Sophie! Senare berättade en arbetskamrat, som var ingift i en engelsk familj, att hon också snubblat runt hos en svägerska utan att bli förstådd. Det visade sig när jag läste på lite, att det framför allt är i Tyskland som den sedan drygt 40 år är en omtyckt tradition (liksom här hemma). Detta trots engelsk författare och engelska skådespelare.

Nåja, igår fick jag ett meddelande från Terry i Hampshire, där han berättade att de på frukost TV pratat om just denna sketch, som aldrig visats i brittisk TV. Nu ska den tydligen visas under jul- eller nyårshelgen. Äntligen lite ordning och reda på andra sidan Nordsjön också. Och om någon till äventyrs haft samma uppfattning som jag hade tidigare: nu vet ni bättre!

Ta´det lugnt med julförberedelserna! Ni vet - man behöver inte slaviskt följa alla gamla traditioner!

onsdag 28 november 2018

Rättelse - marknad

Rätt ska vara rätt:
Uppmärksamma läsare ser säkert att mitt ”saluhallsfoto” blev fel i förra inlägget - något som jag själv inte sett förrän nu. Den bilden var från Exarchia (äv Exarhia) de s k studentkvarteren. De är en lite sjabbigare, även beskrivet som bohemisk, del av Aten. Gatumarknaden sträcker ca 500 m längs en enda gata.