onsdag 6 februari 2019

Oväntat besök

... fick vi häromdagen, när två älgar lagt sig till ro bara ett tiotal meter från närmaste huset - och barnens skridskobana  - i vårt område. Rätt häftigt att se, men det är ju inte bra att de blir så ”urbaniserade” att de ger sig in i bostadsområden. Älgar hör hemma i skogen och inte på ungarnas lekplatser.
Ett helt gäng gråsiskor kom också hit för att äta lunch. Det är ju en rätt vanlig fågel, men inte hos oss. Det är faktiskt oerhört sällan vi ser den här hemma. Roligt att vi var hemma när de kom på ett sällsynt och kort besök. De åt och flög sedan iväg. Steglitsen är min favorit, och inte heller så vanligt förekommande hos oss, så jag kan inte låta bli att lägga in en bild även på  den.




Nu packar jag för att åka till andra sidan av jordklotet! Spännande, men jag gruvar mig lite för den långa resan. Knappt fyra timmar från Arlanda till Kreta - det är lagom! Och så kom precis nyheten att planet till Nice bombhotats... Läskigt, även om ju allt gick bra.
Jag hoppas förstås kunna lägga in en del rapporter och bilder från resan, men det kommer att begränsas till tider när vi bor på hotell med wifi. Över 60 kr per överförd megabit kostar det nämligen... 
MEN - jag återkommer!








söndag 3 februari 2019

Tack, tack - men nu räcker det...

... med snö! Jag har alltid älskat vita vintrar - och gör det förstås fortfarande. Tyvärr är den snö som vi får här nere i söder sällan av den lätta sorten - den som man nästan kan sopa bort. Den som jag vuxit upp med. En skovel här väger ju ”ton”, konstaterade jag när jag igår skulle skotta ren ett par meter vid entrén. Trafikproblem blir det förstås rätt omgående, men vad gör det mig, som inte längre måste åka in till jobb?! Det jobbigaste, tycker jag, är den långa perioden när det tinar på dagarna och fryser på nattetid med livsfarlig halka som följd.  
Vi åkte ut till Udden på ett par dagar förra veckan för att kolla läget. Läge: under kontroll, men vi fick hacka oss igenom en stenhård plogkarm för att kunna köra in på tomten.


Här hemma har vi sällskap av småfåglarna när vi sitter vid matbordet och tittar ut, och dessa dagar äter de ständigt. Det är oftast många individer vid fröautomater och talgbollar, men tyvärr har vi väldigt få sorter. Att se olika beteenden hos de små liven är i alla fall roligt. Blåmesar och talgoxar flyger oupphörligen fram och tillbaka mellan matare och olika buskar och spaljéer. De verkar göra av med mer energi än de hinner plocka i sig. Steglitsen sitter långa tider lugnt på en pinne, pickar i sig ett frö, tittar sig omkring och fortsätter äta. Så har vi ett stort gäng koltrastar, som verkar samsas bra med ett undantag. Det är en mycket respektingivande hona, som ingen annan har en chans emot när det gäller att närma sig ett äpple eller ett fågelbord. Hon verkar inte hinna äta någonting själv, eftersom hon helt  koncentrerar sig på att jaga bort alla andra. 

Ja, så aktiv har jag varit denna vintersöndag!

fredag 25 januari 2019

Om Norge byter namn till Bohuslän...


... eller Finland tar sig namnet Norrbotten - hur skulle vi reagera då? Ja, det kan man förstås inte veta i förväg, och antagligen skulle känslor av alla olika slag svalla. För självklart är det mycket känslor, symbolik m m som ligger i detta. Jag funderar förstås över Grekland och Makedonien, och för mig känns det helt barockt att denna fråga är SÅ laddad och tar SÅ mycket kraft i ett land med så många andra stora problem att lösa. Ett land där så stor del av befolkningen kämpar mot risig ekonomi, stor arbetslöshet, korruption m m. 

Men vi är alla olika, och vi svenskar har fått leva i fred så länge att vi antagligen inte är lika charmigt (?) och högljutt fosterlandsälskande som många andra nationaliteter,  t ex vår granne i väst. Jag tänker på en händelse för rätt många år sedan. När morgonpigga stockholmare gick till jobbet den 17 maj vajade en NORSK flagga på tornet på Kastellholmen! Vad gjorde vi? Stockholmarna skrattade gott åt ”dessa tokiga norrmän”. Hade det omvända hänt i Norge skulle en krigsförklaring varit nära.”. Ungefär så skrevs det i DN.

Att vuxna människor kastar serpentiner, smäller ballonger och blåser i papperstrumpeter är ju charmigt, och deras lycka och glädje berör. Jag har själv aldrig varit med på Karl Johann, men B var med jobbet i Oslo den 17 maj för 20 år sedan. Helt otroligt vilken fest, var hans kommentar, men han (en rätt allvarlig person) tyckte också det kändes lite skrämmande med denna ”dyrkan”.

Och så ”vårt” kära England. Jag har ett rätt nära förhållande till landet och tycker väldigt mycket om det – precis som massor av andra svenskar. I min ungdom pluggade jag engelska där, jobbade ett tag på kontor och bodde i en engelsk familj. Ett par av våra bästa vänner sedan ungdomen är engelsmän, vi har tät kontakt och vi besöker dem varje år. På Kreta umgås vi sedan 10-15 år med flera engelska vänner. Trots det vet jag givetvis att jag generaliserar hejvilt när jag säger att engelsmän är oerhört sympatiska, hjälpsamma, artiga - och rätt korrekta. Det vill säga - inga sydländska offentliga känslostormar här. Hmmm. Vi följer turerna kring BREXIT via CNN och har förstås sett många inslag från diskussionerna och omröstningarna i Underhuset. Jag säger inget mer, men måste i det sammanhanget kopiera in ett par stycken från den krönika som Katrine Marçal skrivit för DN, införd förra fredagen. Varsågoda!

Den senaste veckans dramatiska Brexit-omröstning i det brittiska underhuset har gjort att resten av Europa fått upp ögonen för brittisk politisk kultur. Svenskar, tyskar och holländare har med förundran betraktat de vilda scenerna från underhuset. 
Hur kan vuxna människor bete sig på detta sätt? Dessutom i ett sammanhang som inte har något alls med fotboll att göra?
och
Parlamentarikerna får inte heller ta varandra i hand. I stället måste de referera till varandra som ”den högt ärade parlamentarikern” eller ”den galanta och lärda medlemmen”. Kontrasten mellan dessa fraser och de förolämpningar som ofta följer ger debatterna deras speciella ton: 
”Kan den högt ärade parlamentarikern sluta vara så jävla dum i huvudet.” 
och
Kammaren där besluten fattas är liten. Det finns 650 parlamentariker men bara 427 sittplatser. Oppositionen och regeringssidan sitter vända mot varandra på två läktare. De som debatterar står i mitten: som två gladiatorer inför blodtörstig publik. De två röda linjerna på golvet markerar ett avstånd på två svärdslängder. Parlamentarikerna får inte korsa linjen. Allt för att undvika slagsmål. 
och
I Sverige blir Jimmie Åkesson kränkt när han får en tårta i ansiktet. I brittisk politik är det annorlunda. Här är det relativt normalt att kasta saker på politiker.

Ovanstående är alltså saxat från krönikan, som är låst för icke-prenumeranter.

Detta blev ett virrvarr av mina funderingar denna snöiga januarifredag. 
Trevlig helg!










onsdag 23 januari 2019

Del två av mitt 2018

På Facebook får man ju påminnelser om vad man lagt in för precis x antal år sedan. Nu påminns jag via FB om att jag inte gjorde min sammanfattning nummer två av året som gick. Det kom väl ”nå’t emellan” - upptagen som man är... Återigen: HUR hann man jobba och ändå ha fritidsintressen? Gissa om man lägger in en annan växel när man blir pensionär!

Nu var ju förra året rätt likt året innan, men eftersom det året var helt OK så får man vara glad över det. Ett nytt resmål tillkom i alla fall när vi åkte till Karpathos med son och sonhustru. Det var en hellyckad majresa i underbart väder på en mycket vacker och trevlig ö. Hit återvänder jag gärna.

Nästan hela sommaren tillbringades sedan på Udden med avbrott bara för några enstaka endygnsvisiter till vänner och den sedvanliga sommarresan på nio-tio dygn till Norrbotten. Det är alltid lika härligt att komma upp till den vackra naturen och de härligt ljusa kvällarna (och nätterna) - och till syskon med familjer förstås. Vi strövar omkring i Kiruna några dagar, sitter i båt, fiskar lite slött och glider sakta nedför Torne Älv utanför Bs hemby. Jag hinner också med ett par dygn i Kalix skärgård och ett kort besök i Luleå.


Och efter en ovanligt varm svensk sommar, som tyvärr också var alldeles för torr, blir det höst, regnruggigt och trist - och dags för Kreta och på sluttampen även Aten.
Det känns som om det var alldeles nyligen jag bloggade om den resan. Alltså sätter jag här och nu punkt för mitt 2018.

torsdag 17 januari 2019

Nya Nationalmuseum

Äntligen kom vi iväg till Nationalmuseet. Vi har medvetet skjutit på besöket, eftersom det efter öppnandet i oktober har varit fullkomlig folkvandring dit med köer och trängsel. Nåja, nu var det läge - en vanlig onsdag i perioden av oxveckor. Vi hade dessutom en middag inbokad på Stekpannan på Söder, så det kändes perfekt att komplettera med några timmar på Blasieholmen.
Det var ett bra beslut. Vilket museum! Själva byggnaden med sina vägg- och takmålningar var ju imponerande redan tidigare, och nu var den helt fantastisk. De olika tidslinjerna var så "pedagogiskt" arrangerade att det gick att få en rätt bra överblick även på detta stora museum.
Träffade förresten en gammal bekant.... När jag var liten var jag så fascinerad av denna tavla som hängde i min fasters vardagsrum. Ännu roligare var det, tyckte jag, när hon tog fram dammtrasan och sa: "nu ska vi damma av farbror Arnes favorittant". Varje gång jag ser "Damen med slöjan" far tankarna fortfarande till min numera avlidna faster. Här hängde förstås Alexander Roslins original.
Efter ett par timmar konstaterade vi att de fyra timmar vi avsatt denna gång snart måste följas av ett nytt besök, så vi försökte inte ens täcka allt. Och varför blir man så trött i fötter, ben och rygg av att gå på utställningar, mässor o d fast man orkar gå i timmar ute i naturen?
Design Stories - en tillfällig utställning - ville jag i alla fall hinna se. Här fanns en härlig blandning av bruksföremål, en del möbler och diverse läckra ting. Till exempel har ett par av mina allra första möbler i eget hem fått plats här: Spikahyllan och byrån Tor. Nedan några av mina favoriter.
När vi kom ut för att skynda mot Söder hade det börjat snöa. Det hade faktiskt kommit flera centimeter och sta´n såg väldigt annorlunda ut. Det var tyvärr inte något mysigt snöfall för det blåste (motvind så klart!), så vi blev ganska blöta trots att vi inte promenerade särskilt långt. 
Idag är det grått och rätt otäckt väder, och småfåglarna äter i stort sett utan uppehåll. Orsaken till att jag skriver detta just nu är att jag med bilden nedan vill komplettera raderna om design och vill visa det häftiga fågelbordet/mataren, som en av mina svågrar snickrat för rätt många år sedan.


måndag 7 januari 2019

Det nya året började...

… riktigt bra med en härlig Trettonhelg - omväxlande och rätt intensiv. Helgfirandet inleddes med att vi på fredagen plockade upp svägerskan från Mora, som anlände till Cityterminalen. Det blev promenader, mat och prat, prat till sena kvällen. På lördag eftermiddag hade vi biljetter till "Såsom i himmelen" på Oscars på Kungsgatan. Den teatern är så vacker och charmig, och vi hade jättebra platser i mitten av första raden på balkong. Perfekt sikt - men aj vad dåligt benutrymme. "Det är ju som på en charterkärra", knotade en långbent svåger. Föreställningen har fått fantastiska recensioner, och för en gångs skull har "proffsrecensenter" och vanlig publik varit överens. Högsta betyg. Våra förväntningar var alltså skyhöga. Sånginslagen var helt suveräna, skådespelarprestationerna likaså, men framför allt under första halvan var det lite "buskisvarning", tycker jag. Lite väl mycket klamp, smockor och igensmällda dörrar (typ sängkammarfarser). Det drog ned mitt betyg något.

Nu vidtar den grå vardagen... fast just idag har det faktiskt varit lite sol. Så skönt! 
Vad detta nya år ska bära med sig vet man ju inte, och det är säkert bra. Vad jag gjorde 2018 har jag i alla fall koll på, och om minnet sviktar finns ju bloggen... Inspirerad av många andra bloggare gör även jag en liten sammanfattning av 2018: 

Vi har goda vänner som sedan fem-sex år tillbaka flyr januarihalkan här och åker till Gran Canaria. Där stannar de rätt länge, och vi är inte särskilt svårövertalade när de vill ha sällskap. Så i mitten av januari förra året åkte vi dit - igen.  Behagligt klimat, god mat (så mycket härlig fisk) och vacker natur. Men en vecka är tillräckligt för oss.












I slutet av februari åkte vi upp till Kiruna med omnejd för att umgås med syskon och få uppleva riktig vinter. Ishotellet besökte vi också förstås. Även om vi varit där många gånger är det fascinerande för det är ju - av naturliga skäl - nytt och annorlunda varje år.

I april är det ju påsk, och är det påsk så är det Kreta som gäller. Två härliga veckor med fint väder, traditionellt påskfirande och trevligt umgänge med såväl kretensiska som engelska vänner. Vi tjuvstartar med våren.

Jag sätter punkt här och fortsätter med resten av året i nästa inlägg. Annars hinner det här inlägget bli gammalt innan jag publicerat det.
Ha´ det gott!

PS. Jag har lagt till en blogg på min lista - Lena i Wales - som jag följt ett tag. Intressant läsning och massor av fina foton. DS





















tisdag 1 januari 2019

Nyårsafton 1969

… vi dansar och skålar in det nya året på Hotell Ferrum i Kiruna. Vi är hemma på jullov och sammanstrålar med vänner från den nyligen avslutade skoltiden. Tjo och tjim - vuxenlivet har just börjat.

Nu - för några timmar sedan - lämnade ett par av dessa vänner vårt hem efter att ha firat nyårsafton 2018 här. Fyrtionio år efter Ferrumfirandet. Vi har pluggat, jobbat, uppfostrat barn, slutat jobba och förlorat våra föräldrar (och många äldre släktingar). Fortfarande firar vi alltså nyår - bland annat - tillsammans när det är möjligt, och vi kom fram till att vi nog gjort detta cirka trettio gånger. På senare tid har en ny tradition utvecklats: just denna middag fixar vi gemensamt. Männen intar köket för att laga huvudrätten, som på nyårsafton består av vilt - rådjur, älg eller hjort. Tillbehören varierar, och vi skrattar fortfarande åt det "potatistorn" (recept i DN för sex-sju år sedan, tror jag) som tog timmar att fixa och som smakade som rätt välkryddat potatismos. Helt OK som vardagsmiddag, men inte mer än så. Igår bjöds dock på potatistimbaler gräddade i små portionsskålar. Det var delikat. Förrätt och diverse småplock ingår i mina uppgifter, och desserten lagar min väninna.

Jag tittar på mitt inlägg från förra nyåret och min korta summering, och jag är glad över att kunna konstatera att det mesta är oförändrat på det privata planet. Min syn har visserligen ytterligare försämrats, men familj och övriga nära och kära mår bra. Vi har delat vår tid mellan huset hemma, Udden och Kreta, och hoppas kunna göra så även i år. Världsläget känns ju inte särskilt hoppingivande, men jag avstår från att kommentera mina rädslor igen.

Solen skiner just nu, och plötsligt ser det lite malplacerat ut med julgran och hyacinter i mossa. Granen ska i alla fall få stå kvar åtminstone denna vecka, för den är jättefin och barrar inte alls. De mörka timmarna under dygnets vakentimmar är ju dessutom fortfarande fler än de ljusa.



Det nya året har alltså börjat bra - med promenad i solen - och medan jag skriver dessa rader krossar Stina Nilsson sina motståndare i Damernas Sprint. Vilken idrottstjej! Vilken överlägsenhet!
En riktig God Fortsättning på 2019 önskar jag er!