lördag 21 september 2019

Last night of the Proms

TV-sändningen av "Last night of the Proms" från Albert Hall missar jag nog aldrig. Det är något väldigt speciellt med denna kväll. Pampigt så det förslår, och med en härlig blandning av musik. Jag är ingen operaälskare, och definitivt ingen kännare, men nog fick ni väl nästan gåshud när mezzosopranen Jamie Barton sjöng Bizets Habanera?! Vilket röstomfång och, framför allt, vilken glädje hon utstrålar när hon sjunger. Denna ”last night” är alltså avslutningen på sommarens promenadkonserter och hålls alltid den andra lördagen i september. Den sänds på storbildsskärmar på massor av platser, och 2001 var vi faktiskt i London den kvällen på hemväg efter vårt besök i New Forest. Vi hade förstås bespetsat oss på att uppleva detta i Hyde Park, där massor av människor hade slagit sig ned på "filtar" och campingstolar redan på eftermiddagen. Eller - filtarna var nog i de flesta fall utbytta mot något presenningsliknande. Det var nämligen småregnigt, blåsigt och riktigt råkallt. Det blev ingen höjdare för oss, för vi hade dessutom åkt på en ordentlig förkylning och höll på att frysa ihjäl, så redan innan den verkliga konserten började gav vi upp och valde att se den på TV på hotellrummet.

Ja, sen kan man ju säga både det ena och det andra om texterna i ”Britannia rule the waves” och "Land of Hope and Glory", men när Albert Hall nästan lyfter då publiken sjunger den senare är det rätt mäktigt. För att inte tala om Jerusalem! Och texterna - ja, som i de flesta andra anthemes känns de idag löjligt svulstiga (tycker jag).

Och jag har köpt en bok - en pappersbok. Det är flera år sedan jag läst en sådan. Jag läser jämt, massor av böcker, men bara på plattan. Den här boken finns dock inte som e-bok ännu, men den har större text än t ex pocketböcker, så det funkar. Men jag är så van att läsa på plattor att jag faktiskt tycker pappersvarianterna känns bökiga även frånsett synproblemen. Nu har Myria Malm skrivit en bok om mitt liv och min bakgrund - tror jag - så den måste jag ju ha. "Så mycket skäppan rymmer" handlar om Kiruna där hon växte upp, stadens dåtid, nutid och framtid - tror jag. Jag har inte börjat läsa den ännu, så jag återkommer.

Och apropå ”last night” (ovan) var detta nog den sista riktiga sommardagen om man ska tro på meteorologerna. Dags att börja "göra höst", men så här fint blommar fortfarande ett par av mina rosor.

och Flitiga Lisorna som brukar ha tagit slut i början av september




torsdag 12 september 2019

Vi går och går...

... på hedar, skogsstigar och även i några trädgårdar. En promenad som är obligatorisk är den till "Ponden". Efter en ganska lång, men lätt, promenad kommer vi fram, och i vanliga fall brukar vi se massor av lösgående hästar och kor här. I år är det av flera skäl rätt glest med dem. Ett skäl är att fälten p g a torkan ger så lite bete att djuren samlats in, och de vi ser är faktiskt inne i jättehagar.

Runt dammen sitter de - farbröderna med sina radiostyrda båtar. Inte så många nu som när vi varit här i augusti, men flera fina segelbåtar ser vi och några stora krigsfartyg också. Det var riktigt svårt att fånga dem på bild, för de rör sig ju hela tiden. Och de körs ryckigt och hit och dit.  Ibland måste gubbarna gå ut i sina lårhöga vadarstövlar för att hjälpa någon båt som fått motorstopp.

Att besöka en Plantshop/Nursery i de här krokarna är inte som hemma precis. I detta land, med så otroligt mycket trädgårdsentusiaster, finns det många jättestora handelsträdgårdar där man förutom att köpa plantor kan tillbringa mycket tid. Många träffar vänner här, äter lunch och promenerar i de landskap som skapats. Den läckraste shop jag besökt är nog den  lite utanför Lymington (vår närmaste stad). 



Den här gången blir det bara fika på plantshopen, för vi har ju planerat in vår sedvanliga fish´n chips-måltid. Den bästa finns i Pennington, så dit ställer vi kosan och plockar med oss vår kasse. Och, nej, vi får inte maten inlindad i tidningspapper! 

Det är tur att vi rör oss så mycket för vi äter mycket också - och inte alltid så jättenyttigt. En ny pub har öppnat i Romsey och fått otroliga lovord. Våra vänner har bokat bord där redan för flera veckor sedan. Och vi blir inte besvikna!
Efter att ha ätit såväl förrätt som varmrätt klämmer jag i mig en gudomlig Crème Brûlée. Tur att jag bara behöver vagga till bilen och fraktas hem till soffhörnan. Nu får det allt bli ordning och reda, grönsaker och vatten (el möjligen lättöl) ett tag när vi kommer hem igen.

Och avslutningsvis ytterligare en SKYLT


söndag 8 september 2019

Tillbaka i New Forest

Äntligen tillbaka i New Forest i Hampshire, södra England. Vi har oftast tagit bussen från flygplatsen till sydkusten, men nu passade tiderna så dåligt att vi i stället bokade tågbiljetter från Gatwick. Järnvägsstationen på Gatwick en tidig lördag förmiddag var ingen höjdare. Väldigt trångt och stökigt, lång kö till biljettautomaten och inga sittplatser. Men tåget var OK, och ett par timmar senare blir vi upphämtade i Southampton av våra vänner för vidare transport till New Forest.
New Forest är ett stort område som består av hedar, betesmarker och skog. Större delen är sedan 2005 en nationalpark, men redan på 1000-talet fick området status som ”Royal Forest”.  Jag tycker väldigt mycket om detta landskap med de vidsträckta, promenadvänliga hedarna med massor av ljung, lösgående hästar (och lite kor) omväxlande med rätt tät skog. I år blev vårt besök av olika anledningar senare än vanligt, och här har sommaren varit väldigt varm och väldigt torr, så ljungen är brun, liksom gräsmattorna i trädgårdarna och de allra flesta blommorna. 





Våra vänners hus ligger inne i New Forest på en jättestor tomt utanför en by, och det innebär att de är s k ”commoners” och att de har rätt att låta sina hästar och kor ströva fritt. Nu är det inte aktuellt för dem, för deras enda husdjur är en halvgalen, skogömmande (men ack så charmig och gosig) ettårig labrador.

Idag var det en s k ”round-up” för hästar i området. Det innebär att de samlas in för olika kontroller. Man ser över deras hälsoläge men också att skatter och avgifter är betalda, och så klipper man svansarna. Därför var det väldigt få hästar utspridda på hedarna, men plötsligt fick vi se ett jättegäng komma galopperande över en kulle, drivna av ett par ryttare. En häftig syn!

Vi har några dagar kvar och ska nog hinna med ett par vandringar till. Och några pubbesök också. Apropå pubar så älskar jag deras skyltar; dels med diverse regler, dels med visdomsord.
































måndag 2 september 2019

Nyköping...

... Sörmlands residensstad är en mycket trevlig stad. Och en gammal stad. Arkeologiska fynd har visat att namnet fanns präglat på mynt redan på 1200-talet. Andra fynd har visat att namnet på orten ännu tidigare var Aros (eller ev Södra Aros), och att den var en viktigt handelsort redan på 1100-talet.

Folkmängden idag ligger på drygt 30.000, och som i många andra kuststäder ökar den på sommaren och sta'n blir mycket livligare. Då kommer ju båtfolk och sommargäster, och restauranger, caféer och glasskiosker nere i hamnen gör goda affärer. Mina första besök i sta’n gjordes sjövägen. På flera båtsemestrar har vi legat något dygn i gästhamnen, provianterat, ätit på restaurang, spelat minigolf m m. Alltid ett välkommet avbrott (framför allt för barn) efter många dygn i vikar på små öar. 

Jag tycker att Nyköping har ett bra utbud av butiker, och eftersom det mer än väl räcker till för mig, och dessutom är så mycket snabbare och enklare att ekipera sig här än i Stockholm, blir det små utflykter till Nyköping när vi behöver kläder, skor, presenter o d.

Dessutom är det jättemysigt att promenera längs Nyköpingsån, med Nyköpingshus på andra sidan vattnet. Visst är det något alldeles speciellt med åar i samhällen? De ger en nästan trolsk stämning och växtligheten är oftast extra frodig vid åstränder. Just vid denna å står sta’ns stolthet, Gert Fredriksson, stadigt med sin kanot på axeln. 
Kanotstadion i Nyköping ligger förstås i hamnen och har landets längsta brygga - 1,5 km. 

Nyköpings Slott/Nyköpingshus är ursprungligen en medeltida borg som delvis ligger i ruiner. Vissa delar används dock av Sörmlands Museum för utställningar, och på borggården ger Teater Sörmland på somrarna "Nyköpings Gästabud", som lär vara Sveriges största årliga sommarspel. Gästabudet ägde rum i december 1317.



Och på bilden nedan står Gästabudsnyckeln i full blom. Den riktiga nyckeln var förstås i järn och gick, enligt legenden (Erikskrönikan), till fängelsehålan i borgen. Kung Birger hade efter gästabudet låtit kasta sina stupfulla bröder, Erik och Valdemar, i hålan och efter det slängt nyckeln till hålan i ån. Där hittades den många hundra år senare, och har via ett par olika ägare hamnat i muséets ägo. Om detta är den riktiga nyckeln, och om allt är hundraprocentigt med sanningen överensstämmande, råder lite delade meningar.

Det finns mycket att skriva om och visa från Nyköping, så kanske blir det fler inlägg från min sida. Men med detta sätter jag punkt nu.


onsdag 28 augusti 2019

Lovsång till Sommarsverige

Så otroligt vackert Sverige är - och så omväxlande! Vår natur bjuder på allt: fjäll och sjöar, älvdalar och skärgård, storskog och jordbrukslandskap. Att jag har en stor bit av mitt hjärta i Norrbotten vet ni som läst mina inlägg. Jag är dessutom så lyckligt lottad att jag alltid haft två fasta punkter: min uppväxts unika (nu mer än någonsin) Kiruna med fjällvärlden och min födelseby och sommarparadis i Tornedalen.

Och nu har vi haft ett par härliga veckor på Udden i Sörmland med utflykter i närområdena.

Jag är verkligen ingen shopaholic, inte ens särskilt intresserad av shopping, som numera av många räknas som ett "intresse" vid sidan av film, böcker, sport m m. Att besöka auktioner och loppmarknader hör alltså inte till mina favoritsysselsättningar, men nu hade vi ett "uppdrag". Svärdottern hade hittat och bokat en nätt liten byrå på en jätteloppis efter att jag klagat över för få förvaringsutrymmen i stugan. Vi ger oss alltså av för att hämta den i den lilla orten med det vackra namnet Stjärnhov. Vi åker på mindre vägar genom ett idylliskt sommarlandskap.


Får det lov att vara en stol kanske? 


Loppisen är enorm och inrymd i flera stora ladugårdsbyggnader på ett säteris område. Det fanns förstås porslin, glas, tavlor och liknande, men tyngdpunkten låg på möbler. Hur mycket stolar, bord och skåp som helst.

När man nu varit duktig och shoppat så har man gjort sig förtjänt av go´fika. Vi åker vidare och kommer snart till Grytbergs säteri. Att Sörmland är det landskap som har flest slott, herresäten och säterier i landet märks när man åker omkring det allra minsta. Här hittade vi  en riktig pärla - festvåning, hotell, bistro, restaurang, orangeri, café m m vid den vackra Kyrksjön.

Hemåt sent på eftermiddagen. Detta är vår väg ut till Udden



Här träffar vi förresten på en liten, orädd sorgmantel som sitter i gräset precis innanför vår grind.

Och igår fick vi en helt fantastisk sensommardag. Strålande sol, drygt 25 grader och nästan vindstilla. Med besökande vänner packade vi fikakorgen och kastade loss från bryggan.
När man passerat dessa kobbar och skär blir nästa hopp-i-landmöjlighet Estland om man navigerat rätt. Ja, närmare bestämt estländska Ösel (tror jag)

Som sagt: inte mycket som går upp mot Sommarsverige! Ha´det gott!



torsdag 1 augusti 2019

Bye, bye Norrbotten

Som alltid avslutar vi vår vistelse i norr med ett eller ett par dygn i Kiruna innan vi flyger hem. Det är kallt, rätt hård vind, men soligt och vackert. Tror inte någon annan svensk stad kan skryta med denna utsikt från nuvarande centrum. Det är  alltså något man definitivt inte kommer att kunna blicka ut över från den nya stadskärnan. Snyft! Mobilens kamera kan tyvärr inte göra rättvisa åt denna vy.


I centrala Kiruna ligger kvarteret Ortdrivaren, som är ett arkitektoniskt känt kvarter med flera byggnader som ritats av arkitekten Ralph Erskine, och som stod färdiga i början av 60-talet. De döptes snabbt, på känt kirunamanér, till Snusdosan, Spottkoppen, Mullbänken och Berlinmuren. I en by ca fyra mil från Kiruna finns Ormen Långe.Nedan foto på Snusdosan.
Fortsätter min promenad till den gamla brandstationen. Visst är den fin?!

Och här! Här har många av Sveriges bästa ishockeyspelare fostrats - i en av de allra första ishockeyladorna i landet. Ishockeyintresset var väldigt stort i sta´n när jag var barn och tonåring, och man höll på IFK eller AIF. Oj, vad jag frusit om fötterna här! Ladan var ju bara ett vindskydd, och med temperaturer som ofta låg kring 20 minusgrader blev det rätt kallt, men stämningen låg ofta på topp och många spännande matcher såg vi.
En av de mer kända spelarna härifrån är förresten en viss herr Salming - en kille som maken B bland annat spelat emot. På min fråga till B om varför han inte valde samma (högavlönade) karriär som Börje Salming har svaret blivit att han inte ville sluta som kalsongförsäljare.
Sist på programmet står förstås besöket i affären för renprodukter. Här finns också en hel del annat (älgkött, hantverk och souvenirer t ex). Vi inhandlar snabbt våra favoriter: renskav, torkat renkött, lite rökt renkött och flera bitar kaffeost. 
Sedan är det dags att åka till flygplatsen och vidare hemåt!



måndag 29 juli 2019

Vilket väderomslag!

Först och främst: finns det någon där ute som använder Blogger tillsammans med iPad/iPhone?
Jag (som enl maken tillhör sekten...) gör alltså det, och ni som läst mina inlägg från resor vet att jag klagat över detta förr. Det är krångligt och det blir FULT så fort jag gör ett litet längre inlägg. När jag lägger in bilder blir det lite si och så, bildtexter kan jag inte placera som jag vill, radavstånd varierar m m, m m. Inga större problem när jag använder laptoppen hemma (PC trots sekttillhörigheten), men den har jag inte med mig på resande fot. Blir tidvis så frustrerad att jag är nära att ge upp - men gillar ju bloggandet. Ingen hjälp hittar jag på nätet heller. Är det kanske så att just Blogger inte är anpassad för Apples produkter? Alla tips mottages med tacksamhet. Och - nej - jag klarar inte längre av HTML-kodningen. För gamla kunskaper och för dålig syn.
——-
Vid Torne älv. Ända till igår eftermiddag har det varit så hett här norr om polcirkeln att vi hållit på att smälta bort. Så hett att jag, släktens badkruka, hoppat i Torneälven utanför stugan som ligger på en holme i ett sel. Det är alltså ingen liten uppvärmd vik utan rätt ”stort” - och kallt - vatten där. Men tänk - det var riktigt skönt när jag väl kom i och framför allt efteråt. 





Idag har vi inget behov av svalkande bad. Jisses, vilken skillnad. Det är grått, blåsigt och 12 grader. Ett par semestrande släktingar hade bokat en dag på islandshästar uppe i Nikkaluokta (”nedanför” Kebnekajse) och jag var väldigt nära att hänga på men bokade trots allt inte. När de gav sig av i morse noterades +0,5 grader i Nikka. Dunjacka på. 

Nu är det snart dags för hemfärd efter en härlig vistelse i Norrbotten. Först blir det dock ett par dagar i Kiruna - som vanligt.