lördag 19 maj 2018

Mellan hägg och syren

... blev det i år ingen paus för skomakaren som spikar upp sin skylt. Allt - nästan - blommar nämligen samtidigt, och det med en otroligt riklig blom. Det är definitivt nytt rekord för våra häggar.



Syrenerna har slagit ut och forsythiorna  lyser fortfarande som solar i villaträdgårdarna som vi passerar när vi åker in till samhället. På vår svalare havssida  blommar faktiskt backsippan och gullvivorna fortfarande. Jag skulle så gärna vilja ha en lila syren ... och en ros och en... men tyvärr finns det inga lämpliga planteringsställen kvar på bergstomten. Smyger iväg med järnspettet för att rekognosera, innan jag stör min byggnadsarbetare med önskan om biltur till handelsträdgård. Max en decimeter - så möter spettet berget. OK, då lägger jag planerna på buskar på hyllan - igen. 

Om någon enstaka dag kommer altaner och berghällar att vara täckta av vita flingor - häggblom, men än så länge är det alltså otroligt vackert. Jag tror dock att det blir svårt att få ihop sju (eller var det kanske till och med nio?) olika sorters blommor på midsommarnatten i de här trakterna för de många som ägnar sig åt denna gamla tradition. Själv lär jag nog få fylla ut med ormbunkar och liknande för att få till min traditionella bukett i stora midsommaraftonssillunchkruset.


Fortsatt Glad Pingst!






måndag 14 maj 2018

Värmebölja och getinginvasion

Med denna värmebölja fick vi också en riktig getinginvasion! De flyger runt, runt och försöker ta sig in överallt mellan ytterväggar och takpannor, vindskivor m m. Huset är lågt, så det betyder att de är otrevligt nära när vi sitter på någon av altanerna. Ingen av oss är allergisk, men det gör rätt ont om man har oturen att bli stungen, så man sitter ju inte helt avslappnad och äter eller fikar. 

Det är ju nu man ska vara på alerten och försöka hindra dem från att bygga sina bon på olämpliga ställen. Jag har försökt locka in dem i getingfällor, såväl de lite finare i glas som de omtalade petflaskorna, men det går de inte på. Har också förstått att de inte är sött de är ute efter nu. 

Titt på nätet - och där visas hur man enkelt gör något helt annat än fällor, nämligen ”upptagetmarkeringar”. Med bruna papperspåsar som fylls med ihopknycklat tidningspapper formar man en getingboattrapp, som hängs upp. De dumma (?) getingarna tror att det redan finns ett bo på platsen och så drar de vidare. Bruna papperspåsar - ja, var katten får man det? Man tager vad man haver, d v s en papperskasse, men den var för styv och tjock för att få till det bra.

Här är i alla fall prototypen. Vad tror ni? Får vi inta eftermiddagsfikat utan getingsällskap?


söndag 13 maj 2018

Hemma - eller ...

Tillbaka på Udden efter ett par dagar hemma. Hemma - vad är hemma egentligen? Antagligen den adress där man är folkbokförd, men vi tillbringar inte  mesta tiden där - inte sedan vi slutat jobba. Nej, det är nog helt enkelt där man känner sig hemma. Fast då blir det ju flera olika ställen...  Från april till oktober är det i alla fall Udden som är vår bas, men vi åker till vår folkbokföringsadress för några dagar då och då. Lilla trädgården måste tittas till, håret måste klippas, ett läkarbesök kanske är inbokat. Sedan dyker det ju upp en del trevligare "saker" också som födelsedagsfiranden, examensfester och dylikt. Den här gången var det dags att gå ut och äta födelsedagsmiddag med sonen - en tradition som vi infört för rätt många år sedan. Alltså utemiddag när någon i familjen fyller år. Aktiva och reslystna medlemmar i gruppen gör att det inte alltid blir på exakt rätt dag, men det blir alltid. Födelsedagsbarnet väljer restaurang, och det gjorde han bra denna gång - också. Det blev nämligen libanesiskt, och för mig som älskar att äta meze är det en höjdare. Massor av olika små rätter både kalla och varma i små och stora skålar bärs in. Många av dessa rätter hittar vi också på de grekiska menyerna. Rikligt och mycket gott. Så rikligt att det avslutas med att servitören kommer med ”Doggy bag - attiraljer” helt på eget bevåg. För några år sedan skulle jag ha tyckt att det kändes lite  pinsamt att plocka med sig mat hem, men numera är det väldigt vanligt på många restauranger. Och det är naturligtvis vettigt. Matsvinnet ska vi ju minska!

Och igår körde vi så genom ett otroligt vackert försommarlandskap. Träden står nu i sin finaste grönska - den skira, ljusa - och här och där ser vi körsbärsträdens och slånbärens vita skyar.




Men när vi svänger in på den egna infarten ser jag det ögonblickligen.  Den gamla, jättestora kitteln som jag varje vår fyller med penséer och ställer på berghällen har inte en enda färgklick. Förgrymmade rådjur, eller är det den stora, fula, feta haren, som vi sett springa över berget så många gånger? En enda vecka fick de vara i fred i år. Det var nytt bottenrekord. Grrr! Som tack har de väl dessutom lämnat ett gäng smittbärande fästingar åt oss.

Nåja, besvikelsen lägger sig när jag går runt och räknar in allt annat som växer och spirar. Basilikan som jag sått kommer upp finfint, dragonen och salvian har klarat vintern utan problem. Massor av pingstliljor och gullvivor står i blom. Vitsippor och påskliljor på norrsidan kämpar tappert och har inte gett upp ännu.



Det är vackert i Sverige nu!

söndag 6 maj 2018

Första längre uppehållet

... sedan jag började blogga, och det kommer säkert att följas av fler. Orsakerna är främst två – två löften som jag gav mig själv. Ett: att bloggandet absolut bara skulle vara ett nöje. Deadlines har jag skrivit med - mot - i nästan hela yrkeslivet. Två: att inte beklaga mig, inte gnälla. Å andra sidan känner jag nu så tydligt att jag inte kan undvika att åtminstone nämna det som upptar så mycket av mina tankar = lite gnäll.

Så: jag håller på att förlora synen. Relativt långsamt men stadigt försvinner synfält efter synfält. En ganska ovanlig defekt i näthinnan upptäcktes på Sofiahemmet vid en årlig hälsokontroll för sex år sedan. Då hade jag ännu inte märkt det själv, och aldrig tänkt tanken. I dagsläget finns det ingenting att göra för att förhindra eller ens försena förloppet. Prognosen var rätt deprimerande och slog ned som en bomb.

Vi sade upp oss från jobbet - både B (vars förslag det var) och jag - och pensionerade oss i förtid för att hinna göra så mycket som möjligt av det vi ville OM det värsta skulle hända. Än så länge är det ingen riktig kris, även om jag slår sönder glas och porslin, slabbar, spiller och häller bredvid och - värre - inte kan köra bil. Gissa om man känner sig osjälvständig! Och oron gnager... VAD ska jag syssla med om det blir helt mörkt? Lyssna på radio och ljudböcker är det enda jag kommer på.

Så var det med det löftet. Men än så länge ser jag, som sagt, hyfsat, och härligt är det för nu är det ju sååå vackert. Såväl hemma i Stockholmsområdet som här på Udden har vårblommorna slagit ut och likaså många lövträd. Det är alltid mycket uteJOBB den här tiden på året, men jag har också lovat mig själv att hinna njuta av årstiden. Så även om ca 100 kvadratmeter altan och trätrapp ska oljas har jag idag suttit på berget och tittat ut över viken och svanarna medan B hamrat och sågat (för det är ju allmänt känt att tornedalingar aldrig slutar bygga...).

Och det ska jag nog göra i morgon också. Hoppas ni också kan njuta av våren!




fredag 27 april 2018

Gymkort och odlarglädje

Dyra gymkort överflödiga när man har en tomt med ekar! Korg efter korg med ihopkrattade tjocka, sega, tunga eklöv ger träningsvärk både här och där. Lägg därtill andra träd och tjockt fjolårsgräs. Jag är en riktig trädkramare och protesterar oftast när B bedömer att ett träd måste tas ned, men varje vår verkar mängden löv att öka. 

När vi efter 30 års båtliv - och ett par års velande fram och tillbaka - sålde båten och började leta efter sommarställe var det mycket som skulle stämma. Havskontakt, inte norr om Stockholm (där givetvis utbudet är störst...) och lättskött tomt/naturtomt var några av kraven. Det var inte helt lätt att hitta, och det blev många turer till visningar, men för åtta år sedan föll vi pladask för detta ställe, UDDEN. Det såg ut att vara en lättskött, fin naturtomt med ett vackert berg och Sörmlands underbara skärgård "runt knuten". Bra, eftersom jag inte kan låta bli att peta ned växter överallt – något som förstås ger mig blomvattningsproblem när vi dessutom reser mycket. Vi flyttar in – och vad hittar jag den första våren på den mycket eftersatta och igenvuxna tomten? Jo, farfar (våra säljares farfar alltså) som byggde stugan var nog rätt intresserad av trädgårdsväxter. En enorm, fantastisk pion var första fyndet. Övervuxen, bortglömd och nästan osynlig tills man gick in och började frigöra den från gräs och ogräs. Och se, kaprifolslingor här och där. Och violer i många skrevor. Och lökväxter, som nu, efter flera års gödning blommar rikligt. Och på gräspluttarna på berget växer fetknopp och mossor som blommar i flera i olika färger. Det förstår väl alla att man måste rensa så att de får ljus. Dessutom förökar sig mina dagliljor hemma, så jag måste ju flytta en del hit till Udden också. Och åtminstone EN ny måste jag ju kosta på mig varje år – plus den som jag får i födelsedagspresent vid vårt årliga besök i England.


 Men jag njuter i fulla drag av blommor och blader, och nog sjutton får jag motion här – framför allt på våren och försommaren. Det här med motion finns det i bekantskapskretsen många olika uppfattningar om. Jag har en väninna som tränar frenetiskt på gym - fem dagar i veckan - men tar T-banan till gymmet, rulltrappan på Hötorget o s v. Några andra vänner skulle aldrig besöka ett gym men tränar på annat sätt, och andra kräks vid blotta ordet ”träning”. Själv tycker jag det är urtrist att gå på ett instängt gym. Jag HAR gjort det i flera år när jag jobbade, mest för att klara axlar och nacke, men tycker det är såå tråkigt. Nej, tacka vet jag att få vara ute i friska luften, och i morgon fortsätter jag att springa (nåja, gå och senare stappla) upp och ned för berget med lövkorgen.

Trevlig helg och gå inte för nära majbrasorna!

lördag 21 april 2018

VÅR - åtminstone tillfälligt

Vilket perfekt väder att komma hem till! På Kreta frågar de varför vi stannar så kort tid där på våren. Jag har försökt förklara med ungefär det här


Blåsipporna som jag under många år samlat på mig från mina föräldrars trädgård är som allra finast nu och blommar i mängder i mina rabatter. Krokusen lyser, och jag har hälsat de första nyckelpigorna  välkomna. Jag vet att det blir vädermässigt bakslag - antagligen mer än en gång - men NU är det i alla fall så vackert!

Fortsatt trevlig helg!

torsdag 19 april 2018

Ny utflykt - och ny baby

Kournassjön - Límni Kourná.
... är en annan favoritplats som vi alltid återvänder till. Det är Kretas enda naturliga sjö, och den ligger mellan Chania och Rethymnon (ca 45 km från C och knappt 30 från R).

Vi kom hit, första gången, en kall och småregnig aprilmorgon 1997. Trots vädret blev vi alldeles betagna, och har sedan dess varit här oräkneliga gånger. Utsikten från bilvägen som går till byn Kournas är fantastisk. Den lilla sjön ligger ca 15 meter över havet och omges av berg, vissa riktigt branta och höga. När sjön ligger spegelblank gör landskapet nästan ett trolskt intryck. Att då sitta alldeles vid vattnet och äta lunch eller middag är magiskt.


För givetvis finns det såväl restauranger som caféer på stranden. Numera finns det också flera uthyrare av trampbåtar och liknande flytetyg, flera keramik- och souvenirbutiker och en lekplats. Lite synd, och inte fullt så rofyllt som de första åren vi var här, men vi kan ju inte missunna kretensarna att dra in de inkomster de kan få. Det är ju fortfarande väldigt vackert här, man kan promenera en bit längs stranden och även se små sköldpaddor. Hur stranden ser ut beror förstås på vattenståndet. Nu är det ovanligt mycket strand/lågt vatten för att vara på våren, eftersom det regnat så otroligt lite under vintern. På söndagar är det ganska livligt på tavernorna med stora familjeluncher, och hur det ser ut på sommaren kan jag inte uttala mig om. Vet dock att det arrangeras bussutflykter hit under turistsäsong. Då har ju vi lämnat Kreta för att komma tillbaka sent på hösten.

Eftersom min bildmontering inte fungerar som den ska nöjer jag mig med ett foto, för den som är intresserad hittar lätt proffsiga, betydligt bättre bilder på nätet.


Yesss – en liten flicka är född och vi är på rätt plats igen! Nog är hon väl sympatisk – Sofia som vi följt sedan hon var en liten flicka?! Vi var nere på hennes bröllop för fem och ett halvt år sedan, hösten 2015 föddes hennes första dotter, och vi fick fira med familjen här på Kreta. Och nu passar hon på att skicka ut flicka nummer två till världen – medan vi ännu är kvar här och får vara med och fira. För att Sofia med sin lilla familj befinner sig i Aten hindrar inte kretafamiljen från att fira. Moster pyntar med rosa ballonger, och tjusiga kartonger med exklusiva choklader och bakverk bärs omkring av överlycklig morfar (mormor sitter på färjan till Aten). Grannar, släktingar och vänner gratulerar, kramas och bjuds. I kväll kommer förstås både mat och vin fram.

Så kul att vi hann vara med denna gång också!