onsdag 5 augusti 2020

Pre-fall är det nu...

... bara så ni vet!  Det informerades jag om i förrgår och även i går av ett par modeföretag. De tycker ju att det är dags att lägga order på pre-fall collections och pre-fall news.  Kanske för att vara redo att gå ut och mingla  post-corona?
I och för sig har jag nästan slutat reagera på inblandningen av engelska/amerikanska uttryck i svenska språket, men ibland blir det ju för mycket. Jag är inte emot att språket utvecklas - det är nödvändigt - men att det utarmas, genom att vi släpper/byter ut helt funktionella svenska ord och uttryck, är synd. Det är lite svårt att diskutera detta och att argumentera mot vissa meningsmotståndare, eftersom de ju har rätt i att massor av våra ”svenska” ord är utländska från början. Jag går till biblioteket, sätter mig i fåtöljen iklädd min favoritjumper eller kanske top och så vidare. Realisation är ju inte svenskt, men ändå... För inte så väldigt länge sedan kallades det höst-rea i affärerna - sedan autumn sale - nu oftast fall sale, inte sällan följt av final fall sale innan det är dags för winter-, lounge-, och leisure collections och outfits av diverse slag. Ja, ja, vi som stretar emot är ju snart borta.

Det känns som om min bloggrubrik ”Bland dagliljor och olivträd” är lite fel nu; till och med hånar mig lite. Det blir ju inga vandringar i olivlundar och ingen olivskörd i år. Vi har nästan helt lagt planerna på höstvistelsen på Kreta på hyllan. Känns inte bra att resa nu av många olika orsaker. Dagliljor då? Ja, i år har jag rätt många, men de som blommar nu och tagit över helt är ett par av de allra äldsta, rätt tråkiga (men tydligen mest livskraftiga) sorterna. Jag som hade flera nya som jag hade hoppats få glädja mig åt - och få visa upp. 
Här i alla fall en skönhet

Och så har jag har ju djurlivet och ”mina” kor som betar precis utanför staketet så gott som varje kväll.


Och se här! Det är inte konstigt att kvällskonserten nästan är öronbedövande för oss som fortfarande kan höra syrsorna. Jag kan egentligen ingenting om insekter, men en så stor hoppa har jag nog aldrig sett här hemma tidigare. Jag hann inte få fram måttbandet men uppskattar den till cirka fyra cm och med jättelånga antenner.

Vi har varit hemma ett par dagar, och hörde av grannarna att det finns massor av blåbär i skogen nu, så vi gick ut en liten sväng till närmaste skogsplätt. Det stämde verkligen! Vi har inte plockat bär på många år, förutom egna hallon och björnbär, men nu fick vi lätt ihop två-tre liter. Jag har rätt svårt att se de mörkblå bären, så det gick inte lika bra som ”förr i tiden”, men B plockade effektivt och snabbt. Här ute på Udden är det alldeles för torrt för bär och svamp i år, men nu blir det i alla fall blåbärspaj till helgen.

Och helgen ska enligt prognoserna bli en av de varmaste och soligaste i år. Så - ha det fint var ni än befinner er! 






torsdag 23 juli 2020

Det växer så det knakar

Först och främst: jag har inte mycket att berätta, inga nya platser att visa, inga frestande restauranguppläggningar på tallrikar el dyl. Kort sagt: den här sommaren blir den minst aktiva någonsin! Lugnt och skönt, men nog börjar det bli lite småtrist! Vi bryter vistelsen på Udden då och då för att åka hem och se över lilla trädgården. Så ni som inte alls är intresserade av trädgårdsrapportering kan klicka bort mig här.

För många år sedan fick jag några rotskott av en murgröna som min moster hade på torpet i kalmartrakten. Jag petade ned dem på ett par olika ställen, och länge såg det ut som om de inte alls skulle ta sig. Lika bra, tyckte maken, som hävdade att den förstör väggen med sina ”sugfötter”. Å andra sidan gillar han också vintergröna växter. Men murgrönan satte fart, och under de senaste tio åren har vi fått hålla efter den stenhårt. Den är ca 60 cm djup/tjock och på sensommaren låter det som en motor i den, då mängder av bin och andra biliknande insekter (lär vara någon sorts blomflugor) ockuperar den. Varsamhet får iakttas då man öppnar altandörren, för även om de är snälla varelser är det inte roligt att sticka huvudet rakt in i en jättesvärm.

Vildvinet, som också hinner växa in på vinden om man inte tuktar det, tycker jag mycket om. Det blir ju flammande rött på hösten för att sedan tappa alla blad.

Praktlysingen har också vuxit enormt i år. Den utgör en härlig färgklick, kräver ingenting och blommar nästan hela sommaren, men den hotar i år att ta över helt och hållet på platser där den står...
 ... liksom lavendeln! Snart är det motorsåg som gäller när de två stora buskarna ska beskäras. Att sitta på gräsmattan och repa av bladen gillar jag. Det är avkopplande och lika rogivande som de lavendelbad jag bokat några gånger på SPA. Och gratis! Som jag tror att jag nämnt tidigare lägger jag inte något i skåp och lådor utan hänger upp lite här och där - främst i stugorna på Udden.

Så har äntligen några dagliljor gått i blom. Även de har förresten vuxit ovanligt mycket i år - så mycket att en del nya, mindre exemplar tyvärr blivit skymda. Några av de gamla pålitliga dagliljorna blommar nu och dessutom en helt ny - en som jag fick som kompensation för trassel med en handelsträdgård förra sommaren. Så förargligt att jag har tappat namnet på den! Som så ofta har namnstickan försvunnit under vintern, och jag kan inte hitta någon notering.  
Jersey Spider
Christmas Is
Catherine Woodbury
Bela Lugosi


Här på Sörmlands ostkust har vi fortfarande rätt fint väder, även om det blivit lite svalare. Kring 20 grader och sol är dock helt OK tycker jag, och hoppas att jag även i morgon kan ta morgonkaffet med mig till bryggan, lyssna på suset i vassen och titta upp på en fin sommarhimmel.

tisdag 7 juli 2020

Saknad... och lite annat

Vi chattar, messar, skickar bilder och  pratar ofta i telefon, men att min saknad efter nära och kära skulle bli så här kännbar hade jag inte trott! Jag saknar att få umgås ”på riktigt” med min lillebror och hans hustru, med Bs syskon och deras familjer och med andra nära vänner. Jag saknar att åka längs de välkända vägarna i Norrbotten, att åka båt på älven till stugan på vår holme och - oj - så jag saknar de ljusa nätterna där norr om Polcirkeln. Det är länge sedan vi varit ”borta” därifrån ett helt år. Och längre tid lär det bli.

Och Pimm’s o’clock i the pensioners´ corner i våra vänners trädgård i New Forest! Vårt årliga besök i England saknar jag redan trots att vi inte brukar åka förrän i slutet av sommaren. Vi har känt P&T sedan vi var 21-22 år  och träffades på Ibiza, har umgåtts sporadiskt under vissa perioder men alltid hållit kontakten. De senaste 15 åren har vi kunnat träffas minst en gång per år. Vi är jämnåriga, och de coronaisolerar sig, liksom vi, så någon resa dit blir det inte.

Knappast någon sen höstresa till Kreta heller, även om våra vänner där just i dagarna påmint oss om ”att ni har ett gäng olivträd här som ni behöver ta hand om i höst...”!

Måtte denna hemska pandemi snart släppa greppet - och inte i första hand för att vi ska komma igång med resandet igen. Jag tror å andra sidan att det är mycket möjligt att vårt resebeteende kommer att ändras - till det bättre för miljön. Miljötänk, höjda flygpriser, kanske en viss oro att bli fast någonstans där man inte vill fastna för länge... Vi lär få se, men jag har länge sagt att något ÄR galet då jag kunnat flyga Sthlm-Kiruna t o r för 600 kr (tack, tack) medan jag betalat 570 kr för en enkelresa med taxi hem från City, ca 2 mil.

Sonen och hans hustru har vi träffat väldigt lite. Eftersom de kommit i kontakt med rätt mycket folk, d v s jobbat, har de varit rädda att föra över ev virus till oss. Vi har därför bara setts på en fika då och då utomhus, och vissa helger har vi lämnat över Udden till dem. Nu har de fixat och utrustat lilla gäststugan så att självhushåll till stor del ska funka. I övrigt hoppas vi att det välbehövliga sommarregnen kommer på nätterna, så att vi kan umgås mycket utomhus. Det ser vi fram emot.

Lite trist och mycket ovanligt utan besökande vänner alltså, men objudna snyltare har vi fått i år. Mördarsniglar! Tidigare har vi haft en del på fuktigare gräsytor vid bryggan, men nu ser vi dem på kala berget. Hoppas de inte ger sig på mina dagliljor. I övrigt har vi inte mycket att bjuda dem på.

Nu är blomsterprakten på Udden över, alldeles för snabbt. Eller - sommarblommor och träd har blommat över, men bergets alla fetbladsväxter har exploderat i gult, rosa och rött.

Förhoppningsvis börjar dagliljorna blomma om några veckor, men det verkar faktiskt segt på knoppfronten i år. Till dess får jag glädja mig åt en del säkra kort nu när vi är hemma ”i sta’n” för att klippa gräs, köra tvättmaskinen m m. Nej, vi bor inte innanför tullarna, men alla stockholmare åker ”till landet” och ”till sta’n”...

Några pålitliga skönheter
Etoile Violette (Clematis)
Frans Hals

Tappat namnet. Klättrar uppför stammen på ett dött plommonträd.
Om ni lyssnat på Betlehem Isaaks Sommarprogram är jag säker på att ni tyckte att det var bra. Läs hennes bok, "Mitt  liv utan dig" som gavs ut i våras!










torsdag 18 juni 2020

Glad midsommar

En riktigt skön och glad midsommar önskas er med lite blomster från Udden.
Digitalis/fingerborgsblomma är en av mina sommarfavoriter. En gammal ”torparväxt”, ibland kallad mormorsblomma, och en urgammal läkeväxt som redan på medeltiden använts som sårmedel, mot hjärtåkommor och en del andra sjukdomar. Den har inga stora krav på sin miljö, men det är en lurig rackare som man aldrig kan bestämma över. Jag har flera gånger grävt upp plantor från en ödetomt och planterat i lilla trädgården hemma. Ibland har någon kommit upp på ett helt annat ställe, ibland ingenting. Här på Udden har vi vissa år sett massor av bladrosetter men få som gått i blom, andra år lite fler men i år exploderar de. Plötsligt står de ståtliga, kraftiga blomstänglarna överallt - på ställen vi aldrig sett några. Jag vet att denna ljuva, romantiska växt är en lömsk och mycket giftig en, men visst är den vacker?!


Längs ena kanten på altanen vid gäststugan ...
...
växer det massor av gula dagliljor. De brukar stå i full blom just till midsommar, men i år är ju midsommarhelgen rätt tidig så de har inte riktigt hunnit med. Det här är den gamla, väldigt vanliga sorten, ”rätt enkla” dagliljor, och alltså inte mina framkorsade ”samlarobjekt”. De har säkert funnits här i många decennier, och jag tycker väldigt mycket om dem, för mängden ger en rätt storslagen effekt.
Inspirerad av min engelska väninna (en auktoritet på dagliljor och ägare av ett ”nursery”) har jag stoppat ned lite nejlikrot i dagliljebädden. De verkar trivas bra tillsammans, och den lilla klarröda blomman lyser upp rabatten som ju faktiskt är rätt trist under långa perioder före och efter blomningen.
I morse hade den första blomman på pionen slagit ut. Mängden stora knoppar utlovar en maffig blomsterprakt inom kort.

Och slutligen binder jag in min barndoms akleja i buketten. Det vill säga nästan min barndoms variant. Under mitt fönster i sommarhuset i Tornedalen brummade alltid humlorna i en rabatt med mängder av aklejor. Blommornas yttre "rosett" (foderbladen) var ljust himmelsblå och den inre "rosetten" (kronbladen) var vit. Alltså inget lila, violett, mörkblått  eller gult i denna blomma. Den har jag försökt plantera hemma genom att gräva upp plantor såväl hos min kusin (som övertagit tomten) som hos Bs syskon. Men nej, de som överlevt och till och med blommat har inte haft samma färger. Jordmån? Ljusförhållanden? Inte vet jag, men nu har jag i en handelsträdgård hittat en variant som jag godkänner. Till skillnad mot de aklejor som växer mer eller mindre vilt och tittar upp överallt så sprider sig inte denna alls. Jag månar därför extra mycket om den.

Det var förresten tyska munkar som tog hit aklejan. Den odlades i klosterträdgårdar som medicinalväxt. 

Detta blir förmodligen en lite annorlunda midsommar för många fler än mig - vi ska för första gången någonsin "fira" helt utan vänner - men hoppas att ni alla får en fin helg! Tänk - det blev ett helt inlägg utan coronasnack...

Glad Midsommar!



onsdag 10 juni 2020

Blomstrande juni

Tiden går, snart är det midsommar och inte har jag skrivit särskilt mycket på sistone. I min lilla presentation säger jag att jag kommer att skriva om bl a mina resor, växter och språkfrågor som intresserar mig.

Resor utgår nu och ett tag framöver - ”går fett bort”, som en grabb i nedre tonåren nyligen uttryckte det i en TV-intervju. Mina resor inskränker sig till en och en halvtimmes bilturer mellan Udden och huset på fasta adressen, ibland med ett jättespännande inslag av besök på sjukhuset för EKG-undersökning.

Men så det blommar nu. Det ser ut att bli en betydligt rikligare blomsterprakt än förra året på vår tomt i alla fall. Sonhustruns landskapsblomma, som vi tidigare bara skymtat, slingrar sig i total oordning kring allt annat på en liten sluttning (caprifol förstås).

En tidig, liten rhododendron blommar rikligt. Jag har tyvärr tappat bort namnet men vet att det  är en dvärgvariant. Den är bara ungefär 40 cm, och kryper nästan på backen när blommorna tynger.
Styvmorsviolerna saknade vi helt förra sommaren, men nu finns det gott om dem i bergskrevorna. Hjärtligt välkomna tillbaka!
För att äntligen hälsa sommaren välkommen ska ju vimpeln hissas. Eftersom förra årets var kasserad måste ny införskaffas så det blev lite sent, men när maj övergick i juni var den på plats. Snörakan var helt oanvänd, ren och fin, men flaggstången var jättelortig. NU är stången åter vit och ren.

För ett par dagar sedan fick jag en liten present i brevlådan. Har ni fått disktrasor i present någon gång? Det fick jag - fyra stycken i en presentförpackning - av en omtänksam, vänlig själ som vill hjälpa mig att klara språket nästa gång jag flyger upp till Norrbotten. Jag skulle få mitt livs sämsta språkbetyg om jag skulle ha en tenta på detta språk. Två-tre stycken av dessa ord har jag använt eller använder och hälften skulle jag inte enskunnat översätta.

Så här kommer en liten språklektion



 RÄTTELSE: Jag började det här inlägget med att konstatera att tiden går (underförstått - snabbt) och i morse slog det mig: vad skrev jag igår om blomningen? Jag tappade ett år! Det var ju för två år sedan, den jättetorra, varma skogsbrandssommaren 2018 som det var så blomsterfattig att vi inte fick ihop blommor till midsommarkruset. Förra sommaren njöt jag av gullvivor och violer. 200611

onsdag 27 maj 2020

Kära götalänningar, svealänningar...

... norrbottningar och ångermanländskor med flera - ni som inte är intresserade av dialektfrågor och svenska landskap kan nog sluta läsa här.
MEN nu har jag ”åkt dit” igen, låtit mig provoceras och inte kunnat hålla tyst. Jag är med i flera olika grupper för språkintresserade, bl a ett par s k "språkpolisgrupper" på FB, och jag har lovat mig själv att strunta i att majoriteten av medlemmarna inte tycks förstå att Norrland, liksom Götaland och Svealand, består av flera landskap. Kanske inte så konstigt eftersom massor av reportage i massmedia verkar sakna den kunskapen. I tidskrifter om inredning och antikviteter skriver man om en fin gammal stol från Småland, en vacker bonad från Bohuslän och ett välgjort skrin från Norrland. Bara som exempel.

Men så var det ju det här med språk eller, rättare sagt, dialekter. När något ovanligt, intressant och kanske ålderdomligt uttryck kommer upp till diskussion följer ofta kommentarerna: ”Det är nog dialekt, säkert norrländska”. Men jag lovar: född och uppvuxen i Norrbotten och Lappland hade jag aldrig hört att något är ”oi” (nyckeln i låset t ex), att man är oäten etc förrän jag i vuxen ålder hörde en sörlänning som berättade om norrlänningars uttryck.

Jag lider inte av några komplex - inte vad mitt ursprung beträffar i varje fall. Tvärtom är jag stolt över det och blir glad när folk påpekar att de hör att jag kommer norrifrån. På kommentaren: ”Jag hör att du kommer från Norrland” har jag i hela mitt liv svarat: "Ja, jag kommer från NorrBOTTEN” (pedagogiskt, eller hur Bert B i Luleå?) - ibland med tillägget: ”Och jag hör att du kommer från Götaland.”. Ridå! 

Och dialekten ”norrländska”! Är det någon som tycker att Thomas di Leva och Ingemar Stenmark pratar likadant?! Jag medger gärna att jag inte kan skilja på olika skånska, västgötska, värmländska med flera dialekter, men inte katten kallar jag dem för göta-/svealändska. Jag vet att ”norrländska” definieras som ett dialektområde (vilket många påpekar vid ev fortsatta diskussioner) där gränsen söderut anses gå någonstans i Hälsingland - så hej då di Leva (från Gävle i Gästrikland). Meteorologerna har i alla fall blivit lite bättre på senare tid på att inte ta HELA Norrland i ett svep.

Inser att det inte är någon idé att lova att sluta med påpekanden på detta område, men nu ger jag mig för den här gången och lägger i stället in en bild på mitt familjeäppelträd (fyra sorter) i början av sin blomning

.och hälsningar från
uppvuxen i Norrbotten och bosatt i Sörmland

lördag 16 maj 2020

När ingenting är som vanligt...

... när ingenting blir som man bestämt, när man lufsar omkring långhårig på fula, icke proffsbehandlade fötter, när man inser att man kommer att skriva om viruseländet trots att man bestämt sig för att undvika detta, och när man till och med upprepade gånger använder vaga "man" i stället för "jag" (vilket jag ogillar) - då är det illa!

Vi, maken och jag, har minutiöst följt alla rekommendationer för riskgrupperna. Vi har inte besökt affärer, caféer, frisörer eller andra salonger (där jag numera unnar mig diverse behandlingar). Vi har inte träffat vänner och bekanta förutom något snabbfika med sonen på uteplatsen. Trist, men när man ser och hör hur illa detta virus kan drabba är det inte så svårt att följa råden. Så vi fortsätter med detta så länge det anses lämpligt, och svärdottern får inhandla hårsnoddar och klämmor. 

Tack och lov verkar det nu lätta lite, så att vi vågar oss ut till Udden. Ååå, så jag längtar ut till havet och till småfåglarnas intensiva majkonsert. Det tar bara en och en halv timme dit, så det är godkänt avstånd för att kunna ta sig hem om viruset skulle slå till. För alla andra eventualiteter kan man ju inte gardera sig, menar B, men har lovat att inte syssla med "farliga" göromål där.

För göromål finns det! Normalt brukar gäststugan vid det här laget ha återställts från vinterförråd till fräscht och mysigt övernattningsrum för vänner. Altanerna brukar vara högtryckstvättade och oljade (åtminstone påbörjade). Mina frön har vid det här laget blivit till plantor, en del kan planteras ut och så vidare. Naturligtvis är ingenting av detta gjort i år, men inför den här sommaren ligger ribban lågt, och vi har inga andra planer och förhoppningar än att få vara friska och att kunna träffa åtminstone den närmaste familjen.

Särskilt stor blomsterprakt har vi inte att skryta med här hemma, och en natt med minusgrader tog knäcken på blommorna på en tidig, vacker rhododendron. Mahonian (även kallad "Falsk järnek" och "Nordens mimosa") blommar i alla  fall fint...

... liksom mina absoluta vårfavoriter: gullvivorna. Jag har kämpat flera år med att få dem att sprida sig på en besvärlig plätt, och i år har fler små grupper än tidigare kommit upp. Jag vill nämligen flytta en del till Udden. Vet ni förresten att gullviva på engelska heter cowslip? Jag är inte alls bra på engelska namn på växter, glömmer dem lika snabbt som jag hör dem, men några har fastnat för att jag tycker de är rätt festliga: Foxglove (fingerborgsblomma/digitalis) och dandelion (maskros).


Häggmispel har vi rätt gott om i vårt område både som häckar och fristående, och de blommar rikligt nu.  Vi valde dem gemensamt till flera ytor när området byggdes. Vi ville ha något som var ganska snabbväxande, tåligt, med vacker blom och ätbara, åtminstone helt ofarliga, bär. Ett bra val, tycker vi fortfarande.

Som avslutning önskar jag alla en fortsatt Trevlig Helg och lägger in en bild som jag helt skamlöst, och alltså utan att fråga någon om lov, har tagit från nätet!