Bland dagliljor och olivträd : augusti 2023

Drygt en månad har rusat iväg sedan förra inlägget, och denna månad har i stort sett följt samma mönster som motsvarande tid förra året. Men eftersom jag har fått njuta av ganska många av mina dagliljor ”måste” jag ju lägga upp lite bilder!

Först och främst dock: norrbottensresan. Trots att prognoserna några dagar före avfärd inte såg särskilt bra ut hade vi kanonväder! Efter ett dygn i Kiruna packade vi vår lånebil och körde de åtta milen till Bs hemby. Följande dag invigde vi den - för oss - nya båten och drog iväg upp efter älven till Hedholmen. Molnigt men mycket varmt! B testade fiskelyckan med kastspö en stund med förhoppning att få en harr att halstra - eller en sik kunde också duga - men det enda som nappade var en ID! Dessutom friskade vinden i ordentligt, så det blev omöjligt att fiska från båten.

Och den här gången var det riktigt skönt med hård blåst, för myggen besvärade oss inte alls när vi tog itu med lite viktigare uppgifter. Vår strand var nästan täckt av kottar, barr och kvistar. Vi plockade, krattade och samlade ihop i stora högar för senare eldning och bortforsling.

Efter ett par dagar såg det ut så här. Då hade B också fått hjälp av en bror med att gräva upp en massa små videbuskar.

Efter en dryg vecka, då vi förstås också umgåtts med släkt och vänner, var det dags att åka tillbaka till Kiruna för ett par dygn. Här blev det såväl middag på favoritrestaurangen (hmm) som lunch i en av min barndoms skidbackar - Tvättjärn. Middagsrestaurangen har förstås flyttat till NKC, Nya Kiruna Centrum, den har numera tillnamnet ”Eatery” och hade bara varit i gång i tre veckor, vilket kanske - förhoppningsvis - förklarar bristen på service, utbud, kunskap … Trots bokat bord beställdes maten vid disken och betalades i förväg. Nåja, det kan man stå ut med, tänkte vi, och fick ett bord utpekat. En monitor i taket skulle visa kvittonumret när rätterna var klara att hämta. Dryck då? Fram till kassan för beställning. Vitt vin till fiskgrytan? Jo, det fanns visst ett vitt ”husets”. Vad det var för sort? Sort - ja, det var italienskt, blev svaret - och visade sig stå på en hylla i rumstemperatur. Lite uppgivna kom make och bror till vårt bord bärande på ölglas. Denna restaurang var före flytten och omvandlingen jättebra och trevlig, men den enda person som tycktes vara kvar var kocken, för maten var mycket god! Prisnivån liksom tidigare hög - men numera FÖR hög.

Lunchen dagen därpå intogs på Restaurang Ripan mellan barndomens skidbackar Tvättjärnsbacken och Baksantis (Sandstensberget). Där ligger numera en campingplats med liten stugby vackert placerad. Oj, vad vi har åkt skidor här såväl på längden som på tvären. Och på masonitskivor - tefatens föregångare. Och namnet ”Tvättjärn” kommer förstås av att det fanns en liten tjärn här, där kirunahusmödrarna i begynnelsen fick klara av familjens tvätt.

Vi besökte också denne herres hem …

Hjalmar Lundbohm

Hjalmar Lundbohm, föddes 1855 i Dalsland och utbildade sig till kemist och geolog vid Chalmers. Han blev LKABs förste disponent och har ofta benämnts Kirunas grundare. Lundbohm var mycket engagerad i stadens utveckling och utformning och överhuvudtaget inblandad i ”det mesta” även utanför LKAB. Han var konstintresserad och -kännare, och i hans umgänge ingick t ex paret Zorn, makarna Larsson (Karin och Carl) och Bruno Liljefors. Bland hans vänner fanns också kungligheter som prins Eugen (som målat altartavlan i Kiruna kyrka) och prins Gustav Adolf.

Han var också god vän med Herman Lundborg (rasbiologen) och deltog aktivt i diskussionerna om samernas ställning. Hans åsikt var att ”lapp ska vara lapp”. Diskussionen om hur deras kultur skulle ”skyddas” går jag inte in på här.

Lundbohm dog 1926 i sin brors hem i Fritsla (ett par mil från Borås), och begravningsakten ägde rum i Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm. Sedan transporterades kistan till Kiruna och han fick sin grav utanför kyrkan - i den lilla s k ”kyrkskogen”. Denna grav har jag gått förbi så gott som varje skoldag under mina sex år i läroverket.

Hjalmar Lundbohmsgården byggdes 1895 och bestod ursprungligen bara av ett pörte. Den byggdes senare ut i ett par omgångar. Första gången var år 1900, då Lundbohm blev disponent och detta blev hans bostad. Gården låg i det numera stora rasriskområdet och hörde till de byggnader som skulle bevaras nu vid stadsflytten. Den flyttades därför redan 2017 och fick därefter en omfattande renovering. Nu ligger den fint uppe i Luossa med utsikt mot fjällvärlden och är till största delen ett museum. Vi besökte den för ett riktigt ”go’fika” (och för att se den nyrenoverade gården förstås). Det var vår sista dag här uppe, och vädret slog om ordentligt. Kallt och regnigt. Det var så dunkelt inomhus att mina bilder blev helt misslyckade.