Det kliar i fingrarna

 … bokstavligt och bildligt! Visserligen är jag högerhänt och det är vänstern som är ett gipspaket, men det är inte mycket praktiskt jag klarar av med en hand. Faktiskt väldigt - och oväntat - lite! Vi är ute på Udden, och just i maj är det ju extramycket som ska göras - förutom en del tråkigt städjobb är det ju så många trevliga sysslor också. Pyssel med frön och plantor, rensning för att en del perenner ska våga sig fram med mera. Av det blir inget! Det kliar i fingrarna av lust att plocka fram sekatör och spade! Men det får anstå. Maken måste ju förutom ”sina” vanliga sysslor även serva mig, fixa mat, disk och fika. Och tänk att det ska vara så svårt att samla ihop håret i en snodd på en annan person. Aj, aj!

Båten ska sjösättas i morgon, och sonen kommer ut för att hålla i tampar och båtshake, vilket jag förstås normalt gör. 

Jag skrev för ett par år sedan om att vårt gamla förråd översvämmats vid högvatten. Det lutar, sjunker lite år för år och är på god väg att glida ned i havet. Nåja, ned på saltängen åtminstone. Så igår kom äntligen dessa små, lätthanterliga paket.

 

Det är delar till en friggebod, och jag skriver ”äntligen” för det ligger ett par års tankemöda bakom denna beställning. Var placerar man byggnaden på en tomt som knappt har en enda någorlunda plan yta? Dessutom förbjuder reglerna om ”det rörliga friluftslivet” att det placeras  närmare tomtgränsen än 4,5 meter. Ja, OK, kossorna kanske skulle bli störda av att se en liten röd stuga till på vår tomt. Nåja, nu har vi valt plats och kan bara hoppas att det blir bra. Resten är upp till byggfirman.

Trots att jag är en ganska otålig person, och alltså för tillfället rätt frustrerad, går ju tiden snabbt. Idag är det två veckor sedan min trasiga handled opererades. En bit av skelettet hade slagits loss så den skruvades fast på en platta. Hemgång samma dag med gymnastikprogram och stränga order att börja träna dagen därpå även om det skulle göra ont. Och ont gjorde det! Jag har nog aldrig petat i mig så mycket smärtlindrande som den här perioden. Redan på tisdag ska jag i alla fall bli av med gipset. Härligt, för oj vad det kliar där innanför. Inte är det så lätt att duscha med armen i plastpåse heller. Samtidigt är jag lite orolig över att förlora stödet, för minsta ”felrörelse” gör fortfarande mycket ont.

Pelargoner har i alla fall inhandlats och planterats i sin vanliga gryta. Lite tilltufsade nu, men de är pålitliga och oömma så de fyller ut utrymmet snart.

Gullvivorna blommar fortfarande här ute, liksom en spirea. Den senare lyser nästan spökaktigt vit på kvällen.

Getramsen fyller ut sin vanliga bergsskreva

och löjtnantshjärtat visar lite tveksamt och försiktigt sina första blommor

Fåglarna håller intensiv konsert från tidig morgon. Sylvia borin (trädgårdssångaren) är oförtröttlig, och igår hörde vi göken för första gången i år.

Maj är en härlig månad! Trevlig helg!

Med armen i paket …

… kan jag inte göra mycket - inte gå ut och fota vårtecken att lätta upp bloggen med, vilket jag förstås tänkt. Förklaring följer längre ner. Så då tar jag i stället upp ett angeläget diskussionsämne:  Samhällets digitalisering. Fördelar, nackdelar, rädslor m m. Det kommer ofta upp när vi träffar släktingar och vänner, och i gårdagens DN tar Hanne Kjöller upp detta.

Jag gillar Hanne Kjöller! Hennes kolumner är alltid välskrivna och kritiken mot samhällsfunktioner, ofta vård- och omsorgsområdet, är träffsäker och väl underbyggd. Hon är ju förutom journalist också sjuksköterska.

I den här kolumnen skriver hon bl a

”Mamma dog och den enda jag fick prata med var kundtjänstens robotröst

Företagens effektiviseringar har inte sparat någon tid. Den har stulits från oss kunder. Det vi ser är en skamlös rovdrift på gratisjobbare.

Efter att ha försökt bringa reda i ett dödsbo kan jag konstatera att samhället har förändrats. Myndigheter har blivit som privata företag en gång var. Och företag har blivit som myndigheter brukade vara”.

Hon sammanfattar 

”Kontakten med Skatteverket var i jämförelse med vissa företag en raksträcka mot ett obyråkratiskt himmelrike”.

Kolumnen är värd att läsas, och jag har länkat till den. (Tyvärr fungerar ju inte detta då den är låst för icke-prenumeranter).

Dessa frågor är alltså rätt ofta uppe till diskussion hos oss. Först ska jag erkänna att jag är den i vår omgivning som oftast ”försvarar” det och ser flest fördelar. Jag är (trots latinstudent), rätt datorvan och -intresserad. I mitten av 80-talet hamnade jag som informationsansvarig på ett dataföretag och satt faktiskt och chattade (hette det så då?) på ett KTH-baserat nätverk och med skoldatorn COMPIS långt före internets intåg. Riktigt intresserad, och faktiskt fascinerad, blev jag några år senare av att se vilken skillnad datorbaserade hjälpmedel kunde innebära för personer med olika sorters handikapp. Skillnaden mellan att sitta hemma och att kunna vara ute i arbetslivet. 

Men det är historia. Nu, drygt 30 år senare, tycker jag det är jättebra att kunna boka och beställa från soffhörnet. Att - framför allt under pandemitiden - pricka för mediciner på plattan och få dem i brevlådan efter en eller ett par dagar. Att sitta på en parksoffa utomlands och kunna ladda ned fler böcker till läsplattan. Med mera. Visst ser jag riskerna och nackdelarna som många påtalar: hur kartlagda vi blir, översköljda av reklam, bevakade/storebror ser oss, men jag är faktiskt inte så orolig över detta. Naiv - kanske.

MEN - tillbaka till Hanne K. Jag håller helt med om att det inte får gå så långt som hon beskriver. Även jag har blivit ilsken över att det på så många företag - och inom vården - inte går att få kontakt med en människa! Som en sista utväg har jag några gånger gått in på företagets Facebooksida och skrivit ett inlägg. Om det varit ett  kritiskt sådant har jag väldigt snabbt blivit kontaktad.

Ovanstående blev väldigt aktuellt för mig i förrgår. Då bröt jag nämligen handleden! I stället för att fortsätta förbereda för att åka ut till Udden efter en längre period hemma hamnade jag på vårt närsjukhus. På valborgsmässoafton hade vi haft s k vårstädning i samfälligheten, och farthinder hade borrats fast i våra vägar. De där rektangulära, svarta sakerna, ni vet. De ska vara försedda med färgade ”klisterremsor” men en del av dessa hade antagligen nötts bort tidigare somrar. Avståndet ned till marken hör till de områden där min syn sviker mest, och jag snubblade över ett hinder och for i full fart (d v s min vanliga promenadtakt) handlöst ned i asfalten. Det gjorde ont!!!

Blev snabbt, prioriterat, och väl omhändertagen på sjukhuset. Röntgen visade komplicerad fraktur, remiss till SöS för bedömning av ortoped och med största sannolikhet operation. Till dess blir det gipsskena, och det sista läkaren sa’ var att han skulle skriva ut smärtstillande ”för du kommer att behöva starkare grejer”. HAN MISSADE ATT GÖRA DETTA - och nu: hög tid att knyta ihop gnällsäcken - tillsammans med Hanne: Det är omöjligt att få kontakt! Sjukhuset kan man inte ringa, Vårdcentralens svarare meddelar att inga telefontider finns kvar. Ringer - i övrigt utomordentliga - 1177. ”Kan ni få fram ett meddelande snabbt, snälla? Kan ni inte ge mig ett telefonnummer eller mailadress till en sköterska, receptionist, en MÄNNISKA?”. - ”Nej, tyvärr, vi kan inte det. Du måste nog åka dit och hitta någon att prata med!”. 

Här blir smärtan nästan outhärdlig, men snäll granne (sjuksyrra) förbarmar sig över mig och ger mig en burk som förhoppningsvis räcker till måndagens besök på SöS.

Det var alltså inte det här jag hade tänkt skriva om utan om hur långt vårblomningen har kommit på Udden.  En lång litania blev det också; finns ju inte så mycket annat jag kan göra, förutom att läsa och titta på TV.

Trevlig helg!