Årets norrbottensresa

Äntligen blev den av: resan till Norrbotten. Vi avbokade ju marsresan p g a covid i Bs syskonskara. Nu hade vi bokat flygbiljetter med Norwegian - biljetter med ”extra allt”, d v s avbokningsbara, fast track och priority boarding. Helt onödig utgift när man tittar i backspegeln. Den vanliga kön till säkerhetskontrollen gick precis lika snabbt.

MEN - nu lånar jag ett citat av Bert i ”Ögonblick i norr”: Kaos är granne med Swedavia! På grund av ombyggnationer på Arlanda kan man inte gå in i Terminal 5 utifrån. Det innebär att massor av resenärer sprang i båda riktningarna i Sky City rullande sina resväskor och buffande med jätteryggsäckar. Nåja,vi landade i Kiruna enligt tidtabell. Morgonen därpå hoppade vi in i lånebilen (brorsans ”andrabil”) och körde till Bs hemby. Se’n ut till stugan på holmen i Torne Älv.

Här var allt OK - vilket vi ju visste, eftersom en brorson äger den andra stugan på holmen och tittar till vår. Vattenståndet i älvarna är väldigt högt i sommar, och nog kan man prata om lunch med sjöutsikt när älven rinner ett par meter utanför matbordet! Efter en översvämning för några år sedan när det var rekordhögt vatten har stugan ”hissats upp”, och jobb återstår för att få till det lite snyggare.

Torne älv är Norrbottens läns längsta älv (drygt 50 mil), mäktig och väldigt bred just här. Jag kommer ihåg min mammas kommentar då hon första gången besökte Gislaved och såg Nissan. ”Och de här dikena har vi fått rabbla i skolan (Nissan, Lagan, Viskan, Ätran) medan våra älvar knappt nämns i böckerna!”.

Juli eller ej - lite kyligt och instängt var det så vi tände en brasa.

Av bekvämlighetsskäl övernattade vi inte här utan åkte ut på dagsutflykter, och efter sex dygn åkte vi tillbaka till Kiruna. Nu skulle vi se vad som hänt sedan förra året. Många hus i gamla centrum har nu tömts på sina hyresgäster och det byggs lägenheter, småhus och diverse lokaler i rekordfart. Då så mycket är inhägnade byggarbetsplatser eller rivningstomter var det rätt svårt att fotografera men jag lägger in en del bilder av varierande kvalité.

Från LKAB-området får man denna vy av stan - vilken alltså kommer att försvinna. Till höger Hotell Ferrum, som faktiskt namngavs av min svåger (som vann en italienresa med det namnförslaget).

Hotellet invigdes 1969 och var då rätt pampigt efter kirunaförhållanden mätt. Från översta våningarna är utsikten över fjällvärlden magnifik. Man ser bl a Kebnekajse. Här åt vi vår bröllopsmiddag.

Så här såg det ut i många butiksfönster nu

Den här byggnaden möter besökare när man kör in i stan söderfrån. Jätteskridskon? Strykjärnet? Mycket har den kallats för av kirunaborna, men enligt arkitektfirman ska formen efterlikna Kebnekajse. Invigdes i april i år. Ersätter alltså Ferrum.

Ett glas vin i den fina skybaren. Här blir det nog läckert att sitta när stan är upplyst mörka kvällar och när kranar och andra byggfordon försvinner.

 

Långt där nere - stadshuset.

Förutom den trista placeringen av nya Kiruna känns det väldigt trångt och tätt mellan husen. Förtätningen som antagligen ska ge häftig storstadskänsla känns fel i en stad som omges av hur mycket mark som helst. Jag förstår att hänsyn måste tas till malmådror och renbetesmarker men ändå … På andra sidan stan byggs också nytt, och där ligger husen fint på höjden.

Jag avslutar med bilder som är uppsatta lite här och där i gamla stan. Benny Ekman är konstnären som målat många typiska kirunamotiv. Jag tycker mycket om hans bilder. Vill ni se fler - gå in på www.bennyekman.se.

Och till sist: avgångshallen på Kiruna flygplats under incheckningstid! Ibland undrar man varför man flyttade …😀

 

Bland dagliljor och kossor

Dags för en kort uppdatering från mig. Jag har spenderat väldigt lite tid ute på nätet den senaste tiden, då vi faktiskt haft ovanligt mycket inbokat och varit mer sociala än på länge. Jag har förstås som alltid läst blogginläggen hos er som jag följer även om jag inte kommenterat! 

Vi har haft härliga dagar på Udden - underbart väder, ett par trevliga fester och besök av familj och släkt. Bs syster har varit hos oss flera dygn, vilket befriade B från disken! Men nu är min hand väldigt mycket bättre så snart får/kan/måste jag nog börja såväl dammsuga som diska … 

Nu har sonen med hustru tagit över Udden och vi landade igår i Kiruna. Befinner oss nu i Bs hemby ca sju mil därifrån. Vädergudarna var nog inte uppdaterade om att vi skulle komma en vecka tidigare än vi brukar, för vi möttes av hällregn och ca 10 grader. Vi brukar alltid ha kanonväder, men nu ser prognosen minst sagt dyster ut. Hoppas verkligen på några dagar med uppehållsväder. Vi vill gärna besöka nya Kiruna som växer upp i rekordfart. Spännande! Och så vill vi åka ut till vår holme i Torne älv och titta till stugan. 

Dagarna innan vi åkte började dagliljorna slå ut. Som vanligt kommer jag att missa en hel del, men dessa har jag hunnit se och fota dagen innan vi reste. Det blir ungefär samma som förra året, men rubriken på min blogg förpliktigar ju.

Frösvidal - första gången i blom hos mig

Christmas Is

Mary´s Gold

De dagliljor som slår ut hemma ”i sta’n” kan jag förresten hålla koll på! På midsommaraftonens eftermiddag ringde nämligen våra mobiler när vi som bäst förberedde middagen på Udden. ”Larmet har gått på en altandörr” meddelade larmfirman och frågade: ”ska vi skicka en bil?”. Suck! Lite oroligt kändes det medan vi väntade på besked. Vi visste att närmaste grannarna var bortresta så vi kunde inte be någon titta in på den insynsskyddade tomten, men vi visste också att larmet kan utlösas av annat än inbrott. Efter ett bra tag fick vi meddelandet att inget misstänkt syntes. Direkt efter hemkomsten monterade vi därför upp en övervakningskamera som bjöd på två mycket positiva överraskningar: jättelätt att ansluta till mobiler och padda (!) och fantastisk bildkvalité. Förhoppningsvis kan vi nu stoppa jättedyra utryckningar vid ev falsklarm. På köpet kan jag se vad som händer i rabatterna.

Tillbaka till Udden! Äntligen har bonden släppt ut korna från inhägnade hagar så att de får ströva fritt. Så mysigt varje sommar när cirka 15 kor och kalvar har kommit på kvällsbesök. Men oj, vilket brölande och råmande vi hörde första kvällen. En lång rad kor passerade på väg ned mot sjöängen. De var inte 15 i år - snarare mellan 75 och 100. Några av de smartare upptäckte regnvattnet som samlats i plastfickor på byggmaterial utanför vår grind. Friskt, gott och bekvämt tyckte de.

Trevlig fortsättning på högsommarmånaden juli!

En grym tant …

 … eller ”dam” sa han nog -  Juan som böjde, sträckte och mätte min handled och dess vinklar. Han öste beröm över min träning och hur snabbt jag jobbat upp rörligheten. Naturligtvis var det skönt att höra, men lite måste jag ju få klaga, så jag pep lite om hur ont det fortfarande gjorde i ÖVERarmen. ”Helt normalt”, sa han, ”du är faktiskt redan klar hos mig. Åk tillbaka till fritidshuset, ha det fint, men kom ihåg att du inte får belasta armen på ytterligare cirka en månad”. 

Nöjd och glad gick jag ut från svala Rosenlunds sjukhus på Söder och möttes av den tryckande hettan. Jag hade egentligen tänkt ströva omkring lite i Rosenlundsparken och kanske i Tantolunden, där jag promenerat så mycket under de fem år jag jobbat i kvarteret intill. Framför allt i Tanto, mellan Ringvägen och Årstaviken, där vi ofta satte oss i gräset med en  lunchsallad. Men nu var det var alldeles för hett och svårt att hitta skugga. Så det får bli en annan gång. Alltså inga bilder därifrån nu, men ett tips för vacker promenad: Tantolunden! 

I förrgår, innan vi lämnade Udden, visade vårt svanpar upp årets kull. Vi hade nästan varit säkra på att det inte blivit några ungar i år, för det var drygt två veckor senare än vanligt. En annan orsak var att vi vid några tillfällen sett båda föräldrarna ute samtidigt. Det sker normalt aldrig under ruvningstiden. Men här var de nu med fem småttingar - så pyttesmå att det var svårt att urskilja dem trots kikare och även på bild trots bra kamera.

Jo, det ligger fem små dunbollar mellan föräldrarna

En av de första simturerna

Här hemma har min första daglilja slagit ut - pålitliga Jersey Spider. Vi fick ett häftigt åskväder vid femtiden i morse och rätt kraftiga regnskurar (välkommet!), och blomman hann bli lite ankommen. Den hade nog precis hunnit veckla ut sig helt.

Vid entrén har vi numera en rätt stor triangelformad blombädd. De första 15-20 åren hade vi några ”dvärgbarrträd” där (jag är väldigt förtjust i vintergröna växter), men de blev för stora för vår lilla tomt. Förutom en mahonia (även kallad ”falsk järnek” och ”Nordens mimosa”) och en jättestor lavendel har jag planterat diverse blommor här utan någon ordning eller planering: bl a några små rosor, alunrot och dagliljor förstås. Nu för jag en ojämn kamp mot praktlysingen. Den klassas numera som invasiv, men jag har egentligen inte haft några problem med den. Den är rätt fin med sin solgula färg, blommar länge och håller sig i den här rabatten. Men måtta med allt! I år har den, liksom så mycket annat, vuxit enormt på höjden OCH på bredden, d v s gör sitt bästa för att ta över. Här krävs nog krafttag i höst. 

Praktlysing

För övrigt gör jag det enkelt för mig och stoppar liksom tidigare år ner rätt många rosenskära (Cosmos bipinnatus). Och väntar på dagliljorna.

Vita och röda cosmos

Första blomman på Clematis Etoile Violette

                                                                                                                                                                    PS.  Jag har gått igenom mina inställningar ytterligare flera gånger för att försöka se varför några av er blir "anonyma" när ni kommenterar, men jag ser inga fel. Förkryssat är "Alla" i boxen som gäller vilka som får kommentera. Suck! DS                                                                                                                                                                                                                                        

I gullregnens månad

Längs genomfartsleden hemma blommar de nu - de magnifika (men giftiga) gullregnen. Vetenskapligt namn: Laburnum. Tillhör släktet ärtväxter. 

Rhododendronen skäms inte för sig i år heller!

De här enkla, ”vanliga, gammaldags” dagliljorna tar över i rabatterna hemma! Har ingen aning om varifrån de kommer och varför/hur de sprider sig hejvilt. Jag har aldrig köpt någon sådan och definitivt inte fått med mig den som bihang till dagliljorna från England. Följt med från någon plantshop eller hitblåsta frön från någon granne? Hursomhelst - det får bli (Bs) rediga spadtag i höst, för de tar upp alldeles för mycket plats, är dessutom högre än alla MINA dagliljor och skymmer allt annat!

Vi kom ut till Udden idag och här har nu dagliljorna vid gäststugan slagit ut. De håller sig på sin plats, och dem gillar jag. Kronbladens utsida har strimmor av gulbrunt, vilket ger mer liv åt de ganska stora grupperna av blommor.

Pionen har också fått flera blommor och kommer nog att vara riktigt imponerande till midsommar.

En liten stuga hade också vuxit upp medan vi var borta (= hemma).

Den behövs som jag tidigare redogjort för av flera olika skäl. Nu har dessutom en koltrast byggt bo och lagt ägg i en del av det gamla, sneda och vinda förrådet. Det upptäckte vi när B skulle köra ut en av gräsklipparna, och ”något stort” då flaxade förbi och ut. Och gräsklipparen såg ut så här

Den/klipparen får nu bo någon annanstans tills koltrastfamiljen flyttat ut. Hoppas bara att honan inte blev vettskrämd utan att hon vågar sig tillbaka till sina ägg.

Väderprognoserna för helgen ser jättefina ut - för vår del av landet åtminstone. Ha det fint och 

Fjolårets digitalis. Inte en enda en i år!

Det kliar i fingrarna

 … bokstavligt och bildligt! Visserligen är jag högerhänt och det är vänstern som är ett gipspaket, men det är inte mycket praktiskt jag klarar av med en hand. Faktiskt väldigt - och oväntat - lite! Vi är ute på Udden, och just i maj är det ju extramycket som ska göras - förutom en del tråkigt städjobb är det ju så många trevliga sysslor också. Pyssel med frön och plantor, rensning för att en del perenner ska våga sig fram med mera. Av det blir inget! Det kliar i fingrarna av lust att plocka fram sekatör och spade! Men det får anstå. Maken måste ju förutom ”sina” vanliga sysslor även serva mig, fixa mat, disk och fika. Och tänk att det ska vara så svårt att samla ihop håret i en snodd på en annan person. Aj, aj!

Båten ska sjösättas i morgon, och sonen kommer ut för att hålla i tampar och båtshake, vilket jag förstås normalt gör. 

Jag skrev för ett par år sedan om att vårt gamla förråd översvämmats vid högvatten. Det lutar, sjunker lite år för år och är på god väg att glida ned i havet. Nåja, ned på saltängen åtminstone. Så igår kom äntligen dessa små, lätthanterliga paket.

 

Det är delar till en friggebod, och jag skriver ”äntligen” för det ligger ett par års tankemöda bakom denna beställning. Var placerar man byggnaden på en tomt som knappt har en enda någorlunda plan yta? Dessutom förbjuder reglerna om ”det rörliga friluftslivet” att det placeras  närmare tomtgränsen än 4,5 meter. Ja, OK, kossorna kanske skulle bli störda av att se en liten röd stuga till på vår tomt. Nåja, nu har vi valt plats och kan bara hoppas att det blir bra. Resten är upp till byggfirman.

Trots att jag är en ganska otålig person, och alltså för tillfället rätt frustrerad, går ju tiden snabbt. Idag är det två veckor sedan min trasiga handled opererades. En bit av skelettet hade slagits loss så den skruvades fast på en platta. Hemgång samma dag med gymnastikprogram och stränga order att börja träna dagen därpå även om det skulle göra ont. Och ont gjorde det! Jag har nog aldrig petat i mig så mycket smärtlindrande som den här perioden. Redan på tisdag ska jag i alla fall bli av med gipset. Härligt, för oj vad det kliar där innanför. Inte är det så lätt att duscha med armen i plastpåse heller. Samtidigt är jag lite orolig över att förlora stödet, för minsta ”felrörelse” gör fortfarande mycket ont.

Pelargoner har i alla fall inhandlats och planterats i sin vanliga gryta. Lite tilltufsade nu, men de är pålitliga och oömma så de fyller ut utrymmet snart.

Gullvivorna blommar fortfarande här ute, liksom en spirea. Den senare lyser nästan spökaktigt vit på kvällen.

Getramsen fyller ut sin vanliga bergsskreva

och löjtnantshjärtat visar lite tveksamt och försiktigt sina första blommor

Fåglarna håller intensiv konsert från tidig morgon. Sylvia borin (trädgårdssångaren) är oförtröttlig, och igår hörde vi göken för första gången i år.

Maj är en härlig månad! Trevlig helg!

Med armen i paket …

… kan jag inte göra mycket - inte gå ut och fota vårtecken att lätta upp bloggen med, vilket jag förstås tänkt. Förklaring följer längre ner. Så då tar jag i stället upp ett angeläget diskussionsämne:  Samhällets digitalisering. Fördelar, nackdelar, rädslor m m. Det kommer ofta upp när vi träffar släktingar och vänner, och i gårdagens DN tar Hanne Kjöller upp detta.

Jag gillar Hanne Kjöller! Hennes kolumner är alltid välskrivna och kritiken mot samhällsfunktioner, ofta vård- och omsorgsområdet, är träffsäker och väl underbyggd. Hon är ju förutom journalist också sjuksköterska.

I den här kolumnen skriver hon bl a

”Mamma dog och den enda jag fick prata med var kundtjänstens robotröst

Företagens effektiviseringar har inte sparat någon tid. Den har stulits från oss kunder. Det vi ser är en skamlös rovdrift på gratisjobbare.

Efter att ha försökt bringa reda i ett dödsbo kan jag konstatera att samhället har förändrats. Myndigheter har blivit som privata företag en gång var. Och företag har blivit som myndigheter brukade vara”.

Hon sammanfattar 

”Kontakten med Skatteverket var i jämförelse med vissa företag en raksträcka mot ett obyråkratiskt himmelrike”.

Kolumnen är värd att läsas, och jag har länkat till den. (Tyvärr fungerar ju inte detta då den är låst för icke-prenumeranter).

Dessa frågor är alltså rätt ofta uppe till diskussion hos oss. Först ska jag erkänna att jag är den i vår omgivning som oftast ”försvarar” det och ser flest fördelar. Jag är (trots latinstudent), rätt datorvan och -intresserad. I mitten av 80-talet hamnade jag som informationsansvarig på ett dataföretag och satt faktiskt och chattade (hette det så då?) på ett KTH-baserat nätverk och med skoldatorn COMPIS långt före internets intåg. Riktigt intresserad, och faktiskt fascinerad, blev jag några år senare av att se vilken skillnad datorbaserade hjälpmedel kunde innebära för personer med olika sorters handikapp. Skillnaden mellan att sitta hemma och att kunna vara ute i arbetslivet. 

Men det är historia. Nu, drygt 30 år senare, tycker jag det är jättebra att kunna boka och beställa från soffhörnet. Att - framför allt under pandemitiden - pricka för mediciner på plattan och få dem i brevlådan efter en eller ett par dagar. Att sitta på en parksoffa utomlands och kunna ladda ned fler böcker till läsplattan. Med mera. Visst ser jag riskerna och nackdelarna som många påtalar: hur kartlagda vi blir, översköljda av reklam, bevakade/storebror ser oss, men jag är faktiskt inte så orolig över detta. Naiv - kanske.

MEN - tillbaka till Hanne K. Jag håller helt med om att det inte får gå så långt som hon beskriver. Även jag har blivit ilsken över att det på så många företag - och inom vården - inte går att få kontakt med en människa! Som en sista utväg har jag några gånger gått in på företagets Facebooksida och skrivit ett inlägg. Om det varit ett  kritiskt sådant har jag väldigt snabbt blivit kontaktad.

Ovanstående blev väldigt aktuellt för mig i förrgår. Då bröt jag nämligen handleden! I stället för att fortsätta förbereda för att åka ut till Udden efter en längre period hemma hamnade jag på vårt närsjukhus. På valborgsmässoafton hade vi haft s k vårstädning i samfälligheten, och farthinder hade borrats fast i våra vägar. De där rektangulära, svarta sakerna, ni vet. De ska vara försedda med färgade ”klisterremsor” men en del av dessa hade antagligen nötts bort tidigare somrar. Avståndet ned till marken hör till de områden där min syn sviker mest, och jag snubblade över ett hinder och for i full fart (d v s min vanliga promenadtakt) handlöst ned i asfalten. Det gjorde ont!!!

Blev snabbt, prioriterat, och väl omhändertagen på sjukhuset. Röntgen visade komplicerad fraktur, remiss till SöS för bedömning av ortoped och med största sannolikhet operation. Till dess blir det gipsskena, och det sista läkaren sa’ var att han skulle skriva ut smärtstillande ”för du kommer att behöva starkare grejer”. HAN MISSADE ATT GÖRA DETTA - och nu: hög tid att knyta ihop gnällsäcken - tillsammans med Hanne: Det är omöjligt att få kontakt! Sjukhuset kan man inte ringa, Vårdcentralens svarare meddelar att inga telefontider finns kvar. Ringer - i övrigt utomordentliga - 1177. ”Kan ni få fram ett meddelande snabbt, snälla? Kan ni inte ge mig ett telefonnummer eller mailadress till en sköterska, receptionist, en MÄNNISKA?”. - ”Nej, tyvärr, vi kan inte det. Du måste nog åka dit och hitta någon att prata med!”. 

Här blir smärtan nästan outhärdlig, men snäll granne (sjuksyrra) förbarmar sig över mig och ger mig en burk som förhoppningsvis räcker till måndagens besök på SöS.

Det var alltså inte det här jag hade tänkt skriva om utan om hur långt vårblomningen har kommit på Udden.  En lång litania blev det också; finns ju inte så mycket annat jag kan göra, förutom att läsa och titta på TV.

Trevlig helg!

Påskhare

Tittar in som hastigast för att önska er alla en GLAD PÅSK! Vi är ute på Udden och väntar på det soliga, fina vädret som utlovats. Än så länge är det bara grått och kallt. Påskliljorna ute har, trots söderläge, bara försiktigt vågat sig upp en dryg decimeter och har pyttesmå knoppar. Ett vårtecken är i alla fall sädesärlorna som trippar på berget när de tar en paus från bobyggandet.

I brist på påskkärringar och vårblommor lägger jag in en bild på Påskharen. Det är brorsans lilla kompis som har kommit till honom hela vintern för att få sina dagliga morötter - liksom förra vintern (okänt om det är samma förstås). Jag har fått flera bilder tidigare, men det enda som varit möjligt att urskilja i snön har varit några små svarta prickar. Då har man fått ”navigera” efter moroten. Nu - igår - hade han nyplogad lunchrestaurang.

De har otroligt mycket snö längst upp i norr - rekordmycket enligt norrbottningarna själva. Vi skulle faktiskt ha varit där på besök hos syskonen förra veckan, men den här förb-de pandemin ställer fortfarande till det. Bs bror ringde ett par dagar före vår avresa och meddelade att de testats positivt. De hade blivit sjuka trots alla vaccindoser - inte allvarligt sjuka men som en svårare förkylning. Det var fallet för flera bybor som varit på en konsert, och bedömningen innan den var att byn var virusfri. Visserligen har vi fler platser att bo på, men vi rev flygbiljetterna! Vill ju träffa även andra utan att riskera att sprida smittan.

En riktigt Glad Påsk önskas er alla!