Några boktips och nytt försök …

 … att blåsa lite liv i den här bloggen.

Jag har känt mig halvrisig och trött den senaste tiden och inte haft någon lust alls att skriva. Jag har nämligen lite svårt för att skriva om diverse krämpor - mina egna alltså - och tycker att det känns lite som en typisk beskrivning av möte mellan gamlingar. Ni vet: ”Har ni hört att x råkat ut för en infarkt? Och y har fått en stroke. Z har visst nå’t konstigt i magen”. Hmm, kan man kalla sig bloggare då?

Men i alla fall: jag har ju berättat om mina hjärtbekymmer och misslyckade försök till ablation. Det har mixtrats med medicinering hit och dit och till slut var EKG rätt OK. Jag mådde också ganska bra flera månader tills jag fick allt sämre kondition, blev andfådd av minsta ansträngning o s v. Tack och lov för Karolinska som fortsatte ta mig på allvar fast jag själv nästan började tvivla på förståndet. Sitter det i skallen? Hypochondria?  Är det bara åldern? Efter ett par olika undersökningar av lungorna (!!) fick jag i förrgår ett snabbt förstabesked - inget farligt (läs: tumör) men tydliga inflammationstecken bl a i luftrören. Väntar på ny tid  - denna gång på lungkliniken - men känner mig redan bättre! Nu vet jag ju varför jag inte orkar skutta uppför berget här på Udden!

För nu är vi här ute och vi, eller rättare sagt maken, har så smått börjat med lite vårarbete framför allt att ta ned sly och några häggar som hotar att skymma sjöutsikten. Vad är det för magiskt med män och trädfällning/vedhuggning? B är visserligen uppvuxen på ett sågverk, men även många andra karlar i bekantskapskretsen kommer utpumpade men nöjda och glada in efter en dag med motor- och röjsågar.

Det är inte så mycket jag kan göra ännu, för backen är fortfarande frusen på flera ställen. Det är soligt och fint men vinden från viken är iskall. Skillnaden mot att sitta ute hemma är stor den här tiden på året. Hemma kan vi ofta sitta i kortärmat i vår södervinkel medan vi ser folk gå förbi i dunjackor. Vårtecknen här ute är än så länge få, men vintergäcken är förstås i blom liksom några krokus. Svanparet glider på den nu isfria viken, och småfåglarna tränar ihärdigt inför sina konserter senare i vår.

Vad har jag då gjort sedan förra blogginlägget?  Svaret blir tyvärr: inte särskilt mycket. Jag har läst en massa förstås, bland annat

I terrorns grepp - Hilary Clinton och Louise Penny. Ruskigt bra bok om ett terrorhot mot hela världen. Politisk thriller är nog genren som beskriver den bäst. Känns extra hemsk och aktuell i dagsläget. 

Guds Folk - Malin Beeck. Reportage om den kristna högern i USA. Skrämmande läsning om hur dess aktivister anser allt liv vara heligt men skjuter ihjäl abortläkare, kämpar emot jämställdhet mellan könen, vill avskaffa förbudet mot barnaga med mera. Inser att det var mycket jag inte visste. Läs!

Violeta - Isabel Allende. Ytterligare en bok av författaren som aldrig gör mig besviken. Handlingen har formen av ett brev från Violeta till barnbarnet. Utspelas i huvudsak i Chile under senare hälften av 1900-talet.

Babetta - Nina Wähä. En roman om vänskap (intensiv och lite bisarr), utspelas på Franska Rivieran. Inte alls i min smak. Lite tråkig och ”konstig”, men den har fått många fina recensioner. Hennes bok ”Testamentet” var mycket bättre tycker jag. 

Flickan på perrongen - Gill Thompson. Gripande historia om människor i Tjeckoslovakien och England före och under andra världskriget. Om judiska barn som evakueras från Prag. Samma författare har skrivit ”Haven som skiljer oss åt”, och liksom den baserar sig den här på verkliga händelser - dock med fiktiva personer. Fel bok (eller tvärtom?) att läsa nu när nyheterna idag bland andra hemskheter rapporterar att ukrainare mest troligt tvångsförflyttats till Ryssland.

Och till er som, liksom jag, gillar ordspel som Wordfeud och Betapet. Känner ni till Ordel (originalet är amerikanska Wordle)? Kort beskrivning: man spelar inte mot någon annan utan ska lista ut ett ord på fem bokstäver. Upplägget påminner om brädspelet Mastermind som vi spelade på 70-talet. Fördelen (för mig) är att det bara presenteras ett ord per dag, så man fastnar inte i timmar. Ni hittar det på http://www.Ordel.se.

Trevlig helg!

”Varde ljus …” och diverse funderingar

Det blev nästan lite tomt när OS var över och man skulle lämna TV-hörnan. Den ”tomheten” skulle jag så gärna återgå till i stället för de senaste dagarnas hemska nyhetsflöde. Nu ska jag i alla fall ta en liten paus från CNN:s skrämmande direktrapporteringar. Det blir ju skidor från Lahtis.

Bloggvärlden skriver Lena i Wales om; hur den gett henne många trevliga kontakter, inspiration, nya kunskaper med mera. Jag har en handfull bloggare som jag följer (och några som jag läser av och till) och jag håller helt med henne. Orsaken till att jag började var också att vänner så ofta frågade ”… men hur är det att vara så länge på Kreta? Blir det inte trist att bara vara på EN ö? Vad gör ni hela tiden?”.

Ja, vad gör vi egentligen, funderade jag, eftersom vi aldrig ledsnar på ön. Så jag började göra lite fler och lite längre noteringar i almanackan för att sedan plocka in i en liten blogg tänkt att handla om Kreta, andra resor och mina dagliljor. Resorna blev pausade av pandemin, dagliljornas säsong är kort, problem med hälsan gjorde att skrivlusten periodvis inte infann sig alls. 

Men skrivlusten återkommer då och då, så nu ska jag göra en liten avstickare norrut - till den lilla byn Lannavaara ungefär 14 mil nordöst om Kiruna. Se gröna punkten ovanför ”V” högst upp på kartan. Byn är väldigt liten, 120 invånare är den uppgift jag hittar, och den tillhör Kiruna kommun. 

Och varför drar jag iväg dit upp? Jo, det finns nämligen ganska mycket annat än järnmalm att bryta i Norrbotten. I dessa trakter hittar man många mineraler, bergarter och vackra stenar. På 80-talet startade paret Söderström Kristallen, ett utbildningsföretag av rätt speciell karaktär. Schemat kom att omfatta gemmologi, guldsmide, stensliperi och smyckestilverkning. Det fanns t o m en utbildning i ädelstensteknik som gav högskolepoäng. Teoretiska delar läser man på distans och praktiken förläggs till Lannavaara. Förutom en butik där de säljer egentillverkade smycken finns ett mineralmuseum här. Värt ett besök om ni har vägarna förbi - fniss.

Det är länge sedan vi besökte Kristallen, och nu kan jag tyvärr - och snopet -  inte hitta några egna foton. Kanske var det inte läge att fota där inne. Men som ni alla vet finns det på nätet.

Men vidare till det jag egentligen tänkte berätta om berg och sten:

I närheten av Bs hemby finns också en hel del olika fyndigheter i markerna, bland annat vacker marmor. För ganska många år sedan började ett litet företag slipa denna marmor och tillverka lampor. De höll till i en lokal som låg granne med Bs föräldrahem. Det var under en period med rätt stor arbetslöshet då arbetsförmedlingen flitigt uppmanade ”alla” att starta eget. Vi tyckte lamporna var fantastiskt vackra men jättedyra - för dyra. De flesta såldes också som företagspresenter.  Lampan fanns dock kvar på näthinnan så vid nästa besök, bara en månad senare, hade vi bestämt oss för att slå till. Då fanns varken lampor eller företag kvar! Flera år senare firade vi Bs 60-årsdag i Kiruna. Syskonen kom med gemensam present - en stor trälåda med en logga som kändes helt obekant för oss. I lådan låg lampan inlindad i en liten renhud. Det var så den sålts och levererats från början. En av bröderna hade hunnit köpa en och lagt undan den just med tanke på denna bemärkelsedag.

Jag lyckas inte få till en bild som gör den rättvisa. Marmorskivorna är infattade i ”ramar” av mässing, och som ni ser har lampan formen av en kåta.

Runt om på sockelns mässinglist finns samiska tecken inristade - tecknen som vi ofta ser på spå- eller nåjdtrummorna. 

Naturligtvis måste det ha sålts några fler sån’a här lampor, även om tillverkning och företag var väldigt kortlivade, men jag har aldrig sett någon eller hört om någon som har en likadan. Jag behöver väl inte säga att den är en av våra mest älskade ”prylar”. 

Idag känns det riktigt vårlikt här. Solen skiner, det är plusgrader och det ytterst tunna snötäcket försvinner. Trevlig fortsättning på helgen!

Räkna era barn (hos Skatteverket)

 ”Felaktig folkbokföring ledde till skadestånd" ...  står att läsa i ett gammalt tidningsklipp ur NSD (Norrländska Socialdemokraten). Det dök upp när jag gjorde några pandemiryck och städade ur gamla lådor. Kvinnan i artikeln hade krävt - och fått - skadestånd av staten för juristkostnader, sveda och värk m m efter att hon kallats till bouppteckning efter fel far.

Varför har jag sparat detta? Jo, i andra änden av detta misstag stod min bror och jag! 

Min far gick bort för nästan 15 år sedan. Han hade då varit änkling i sex år. Det var givetvis mycket ledsamt, men det var en tröst att han var rätt gammal, det gick snabbt och han fick vara frisk, aktiv och bo hemma hela tiden. Min bror och jag ordnade allt det praktiska med begravning, bouppteckningsuppdrag till jurist m m, och sedan åkte jag med make och son med flickvän till Kreta som var bokat.

Vår andra semesterdag ringer juristen - ”du har uppgett att ni är två barn, men det finns ju en syster som är sex år äldre än du.” Jag fick födelsedatum och namn på henne. Chocken var total och när jag protesterade blev jag faktiskt lite nedlåtande behandlad. Lite ”klapp på huvudet, lilla gumman - stuk”. Det är nämligen inte alls ovanligt att det dyker upp okända halvsyskon. Denna ”halvsyster” var i och för sig född flera år innan mina föräldrar blev ett par, men att min genomärlige far skulle haft en sådan hemlighet hela livet kändes osannolikt. Känslorna svallade - sorg över att han var borta, ilska och besvikelse. Men också stor tveksamhet som förstärktes efter samtal med min faster, som bara var ett år äldre än pappa och stod honom mycket nära. Hon menade att det aldrig skulle ha varit möjligt att hålla detta hemligt i deras lilla by. 

Tankarna gick runt i huvudet. Ena sekunden accepterade vi detta, nästa sekund funderade vi på DNA-test - och under tiden började jag rota runt hos myndigheter. Någon hjälp fick vi inte alls av Familjejuristen. För dem var det solklart. Punkt! Det tog tid, för då var det inte riktigt lika lätt att beställa registerutdrag via nätet som idag. Via Skatteverket fick jag reda på församlingen där hon var född. Samma församling som båda mina föräldrar och jag själv är födda i! Jag visste ju att folkbokföringen lagts över från kyrkan/församlingen till staten i början av 90-talet men kontaktade ändå församlingen i fråga och fick en mycket förvånad reaktion till svar. Kanslisten kände mycket väl till denna kvinna liksom hennes föräldrar. Men hennes far hade ju avlidit några år tidigare! Det visade sig att hennes far hade samma födelsedatum som min. När alla register fördes över knappade någon handläggare fel, och enligt vad jag hörde från kontakten på Skatteverket var det inte jätteovanligt med liknande misstag.

Det hade ju inte behövt bli något större problem om kvinnan i fråga hade reagerat - vad vi anser - normalt, d v s meddelat att det måste vara fel. I stället bokade hon resa till bouppteckningsmöte m m. Jag fick innan dess fullständigt registerutdrag från Länsarkiven med information om hennes föräldrar, hennes bostadsorter efter att hon flyttat hemifrån m m. Hon hade vuxit upp med båda sina föräldrar som var gifta med varandra! Inga oklarheter alls. Äntligen stoppade juristen charaden - efter att jag försett dem med alla uppgifter. Puhhh!

Nej, jag har inte begärt skadestånd, gick faktiskt inte alls vidare med detta, vilket förvånade mina närmaste - och längre fram även mig själv! Men jag var bara så oerhört lättad över att det var över. Däremot har jag berättat det för vänner och bekanta som en varning, för tänk om en äldre nybliven änka skulle få ett sådant här - felaktigt - besked! Jag var ju i alla fall rätt van vid att söka information. Viktigt att veta är alltså att detta inte är så väldigt ovanligt. Som sagt, kanske borde alla män begära ett utdrag från registret. Anhöriga ska i alla fall veta att det visst kan vara fel fast det står i svart på vitt från Skatteverket.

PS. Boktips. Intressant, och skrämmande, om gängkrigen i Järvaområdet, nordväst om Stockholm. Diamant Salihu fick stora journalistpriset 2021 och är kriminalreporter på SVT.

Sous vide (och covid)

Nytt år med massor av oskrivna ”sidor”. Vad ska jag fylla dem med? Den närmaste tiden ser ju ut att bli nästan lika enahanda och småtrist som förra året. Visst har det lättat lite så till vida att vi kan träffa lite vänner och släktingar, men det är så trist att inte ha något att planera och se fram emot. Och ”något” betyder i mitt fall främst resor. MEN idag noteras 7 grader, nordlig vind och regn i vår kretaby, så idag vill jag åtminstone inte byta mitt varma hus mot dragig lägenhet 75 meter från havet.

Nu har hyacinterna vissnat och det lilla julpynt jag tagit fram här hemma har plockats bort. Det var snabbt gjort, eftersom vi haft ytterst lite pynt här hemma. Jag ögnar igenom mitt förra inlägg. Vi hade just kommit ut till Udden för julfirandet och jag skrev lite käckt  ”nu ska vi köpa julgran …”. Det fanns inte en julgran att uppbåda i Nyköping! Barr och ”granpaketeringsmaskiner” skvallrade om var det varit försäljning, men alla hade slagit igen för detta år. ”Plastgran?”, frågade maken förhoppningsfullt, men tog trots det yxan och gick ut på tomten. In kom den fulaste ruska vi någonsin haft, och det var nog den enda gran vi hade på tomten. Vi har, förutom rätt mycket lövträd, flera enar, men de är tre-fyra meter höga. Granen var lika ful efter att vi klätt den, men den doftade i alla fall och lyste upp ett mörkt hörn större delen av dygnet.

Vi undviker förstås fortfarande trängsel, och eftersom det alltid är mycket folk överallt i Stockholm betyder det att teater-, biobesök och liknande faller bort. Överdrivet försiktigt, anser en del, men rätt många blir smittade trots vaccinering, och även om man mest troligt klarar sig med lindriga symtom kan man ju smitta vidare. Generationen efter oss har ju inte hunnit få tredje dosen ännu.

Så vi gör vårt bästa för att undvika covid och ägnar oss i stället åt sous vide! Mycket trevligare. Vi (eller rättare sagt maken=kocken) fick en sous vide-utrustning i julklapp av sonen inklusive en av honom tillagad provmiddag. Vi visste inte mycket om tillagningssättet, förutom att man lagar köttet/fisken/grönsakerna inneslutna i vacc-påsar. Resultatet med detta sätt ska bli något utöver det vanliga. Jag går inte in på detaljer för antagligen är ni välbekanta med detta, som tydligen har blivit rätt vanligt i svenska kök. Den torskrygg vi åt på annandagen var i alla fall helt perfekt. Efter detta har vi lagat fläskytterfilé och kyckling på detta sätt med jättebra resultat. Har nog aldrig fått så saftiga kycklingfiléer. Ingen snabbmat, men den sköter sig själv tills det ev är dags för en snabbtur i grillpanna, och till skillnad mot annan köksutrustning behöver den ju inte diskas! Stort plus konstaterar diskerskan, d v s jag.

Jag har läst ett par ruskiga, men mycket bra, böcker om verkliga händelser och personer i Auschwitz. De är romaner men bygger på bland annat ögonvittnens berättelser. Läs ”Violinisten i Auschwitz” av Ellie Midwood. Huvudpersonen, Alma Rosé, var en berömd violinist, kom från en känd musikerfamilj och var brorsdotter till Gustav Mahler. Vilken kvinna! Det är ofattbart vilken styrka det kan finnas i en människa trots vidriga förhållanden. 

”Tatueraren i Auschwitz” är också en sannskildring som bygger på intervjuer med huvudpersonen och även den är mycket bra och gripande. Författare: Heather Morris. Efterföljaren ”Cilkas resa” har också fått bra recensioner, men nu måste jag lämna koncentrationslägren och läsa något lättare. Efter att ha tittat på kvällens nyhetssändningar känns det ännu mer nödvändigt! 

Sent omsider, halvvägs in i januari, önskar jag alla en God Fortsättning på 2022!

GOD JUL

Ett mycket kort inlägg för att önska er en riktigt God Jul. Jag hoppas att ni i år kan fira med dem ni vill trots illavarslande virussiffror, kaos på flygplatser och hundra inställda tåg. Med tre vaccindoser mot pandemin plus den vanliga influensasprutan vågar vi i alla fall fira denna jul med son och sonhustru här på Udden. Jag är glad över att inte behöva trängas på tåg eller buss, även om jag inte alls tycker om att sitta i bil i den hektiska och täta, tunga trafik som oftast råder i våra trakter. En mycket positiv överraskning var det därför att tidigt på förmiddagen idag kunna åka hit i ovanligt lugn - och nästan gles - trafik.

Lite julförberedelser har vi gjort. Betoning på ”lite”. Vi åkte till Farsta för några dagar sedan och till vår favorit på torget - en handlare med läckra produkter från Vindeln i Västerbotten. Där inhandlades, som vanligt, rökt renkött. Ja, det slank ned lite annat också.

Dessutom fick jag tag på en jättefin amaryllis. Megastar heter den, och har fantastiska klockor. 

I morgon köper vi granen, griljerar skinkan och värmer glöggen. Så! Klart! Nu kan julen och ”barnen” komma.

GOD JUL önskas er alla från Udden!

PS till inlägg i förrgår kväll

 Detta kom i natt

En mild och slaskig jul…

 … får vi för Anders braskar i alla fall här på Udden. Som ni antagligen vet kommer julen då att slaska. Isen har lagt sig i viken, men det finns en stor råk i mitten. Eftersom det blåst hårt blir det inte någon slät och fin is, så på avstånd ser det ut som vågor i öppet vatten.

Jag har inte skrivit något på evigheter. Orsak: noll inspiration, inte haft något att skriva om, alltså inte något som jag kunnat tänka skulle intressera någon annan. Men, som ett par andra bloggare skriver: många av oss bloggar ju till viss del (den största?) för oss själva.

Jag har förstås läst massor av böcker. En del jättebra, en del bra. Några dåliga har jag inte läst, eftersom jag numera inte tvingar mig igenom böcker som känns alltför sega. Världen är full av bra böcker och nya publiceras i rasande takt. Varför ödsla tid på dem jag inte gillar eller inte kommer in i förrän efter halva boken? Jag har tidigare nämnt Pam Jenoff  och ett par bra böcker av henne. Nu har jag läst ”Paris försvunna döttrar”, som också rekommenderas.

Helena Thorfinns böcker har jag också läst - med stor behållning. Hon jobbade rätt många år som journalist innan hon fokuserade på mänskliga rättigheter och arbetade för såväl Rädda Barnen som Sida. Hon har varit stationerad på svenska ambassaden i Bangladesh och även arbetat i Myanmar/Burma. Det är romaner hon skriver - inga faktaböcker - men nog förstår man att hon är mycket insatt i politik, kultur, biståndsfrågor m m i dessa länder. De frågorna ligger oftast som bakgrund eller ”ram” kring handling och huvudpersoner. ”Innan floden tar oss”, ”Den som går på tigerstigar” och ”I munkens skugga” är titlarna. Den sistnämnda utspelar sig i Myanmar, och i den var jag liiite frestad att hoppa över en del stycken som gick in på ”övernaturligheter”. Gjorde dock inte det, och boken är bra. Jag har svårt för böcker som utspelar sig någonstans i gränslandet mellan saga och verklighet. Därför kommer jag inte heller särskilt bra överens med latinamerikanska författare. Eller, rättare sagt, med de relativt få jag träffat på med undantag för Isabel Allende.

Nu har jag börjat med  ”Det holländska huset” av Ann Pratchett. Den beskrivs som ”höstens vackraste bok” i annonser.

Pandemin då - ja, lite mer umgänge har det faktiskt blivit den senaste tiden. Vi har träffat vänner och till och med ätit ute på restaurang ett par gånger. Vaccindos  nummer tre fick vi redan den 11 november, och det gick väldigt smidigt och snabbt. Vi fick SMS om att det var öppet att boka, loggade in i appen och kunde boka en tid redan dagen därpå. Inga väntetider sedan vid vaccinationstillfället heller. På nyheterna har det pratats om köer och kaos i Stockholmsområdet, men på vår kant har det rullat perfekt. MEN nu, när man börjat ana en normal tillvaro, sveper omikron in över världen. Vad kommer det att innebära? Gränser har redan stängts. Hmmm, hjälper det? Knappast, tror jag, för med facit i hand ser vi ju att länder som gjort detta också drabbats - bara senare. 

Första advent firade vi traditionsenligt med glögg och middag med goda vänner. Sedan åkte vi hit ut till Udden för att pynta lite. Elstakarna har placerats i fönstren och försetts med timer, och ett par ljusslingor har virats runt altanräcken. Så - det får räcka! 

I morgon går vi in i december. Vi överlevde ännu en november månad långt borta från Kreta …

Ha det gott, passa er för omikron!