Oomkullrunkelig morrhoppa

... ska man nog akta sig för! Lyssnade på ett äldre inslag av ”Epstein & Nordegren”, där de diskuterade språkutveckling, främst svenska språket. Många anser och hävdar att svenskan är rätt ordfattig. Då ska vi ju inte låta gamla, fina ord försvinna in i glömskan utan plocka fram dem och använda dem. Det anser Maria Sjödin, som sammanställt boken ”O som i ordbok”. Hon samlar på ord inne i huvudet, där de står ”som påklädda barn i hallen, hoppar otåligt och vill komma ut”.

Jag är mycket språkintresserad och är med i ett par olika språkgrupper på FB. Där har jag främst argumenterat mot anglifieringen av svenskan. (Min andra "käpphäst" är att försöka få folk att inse att det finns fler än en norrländsk dialekt, men det får bli ett annat inlägg). Visst måste språket utvecklas, och visst är det OK att använda engelska, och även andra utländska, ord och uttryck ibland. Att svenskan har massor av ord som har annat ursprung vet jag förstås, men varför BYTA UT fullt fungerande svenska ord? Butiker skyltar med "fall Collection" och "final sales" och så vidare. Listan på exempel kan göras hur lång som helst.

Men det mest idiotiska är i alla fall (tycker jag) när vi tar till ett engelskt ord, som inte ens finns i engelskan! Jag tänker på pocketbok! Ett sedan rätt länge helt integrerat och bra ord, som vi självklart använder, men från början...? Vad är det egentligen för fel på ”ficka”? Och engelska vänner har frågat ”Vad är en pocketbok?”. Även här finns det säkert många fler exempel, men jag ska inte fördjupa mig mer i det. Vet dock att vi även använt order ”charter” rätt lustigt i flera sammanhang. Visserligen chartrar resebolagen flygplan och bussar m m, men engelsmännen själva köper en package tour istället för en chartertripp.

Och den där morrhoppan måste väl förresten vara en bitch!

Bye, bye.