... finns här - ett av de absolut minsta krypen som gjort många människor mycket sjuka och gett en del men för livet. Jag pratar om den vidriga fästingen. Idag har jag plockat ett par som hunnit sätta sig på armen, och - tro mig - jag kollar ständigt. Vi har levt båtliv i Södertörns skärgård i 30 år, så det här med fästingar kan jag, men är man en fästingmagnet finns det tydligen inte något sätt att undvika dem. Att skala av sig alla kläder efter promenaderna och hoppa i havet eller duscha hjälper inte. Det kan ändå hända att det sitter en liten illvillig jäkel någonstans på kroppen morgonen därpå. Naturligtvis har både B och jag haft borrelia några gånger. Det botas i och för sig enkelt med en antibiotikakur, men det vore trevligt att slippa knapra tabletter var och varannan sommar. Jag har alltid råkat ut för fler fästingar än andra i min omgivning. Så olika det är från person till person! Vår son, som vistats i skärgården sedan han var nyfödd, har ALDRIG haft en fästing.
Det här förstör faktiskt en del naturupplevelser, och därför är det så härligt att promenera i naturen i Norrbotten. Jo, jag vet att fästingar numera finns där också, men de lär inte vara smittspridare där - ännu. Något annat som jag saknar så efter min sommarvistelse i norr är det NORRBOTTNISKA LJUSET. Det är samma sak varje år - och har alltid varit så: en nedstämdhet infinner sig de första kvällarna här hemma när jag måste tända lampan inomhus. ”Sommar’n-är-slut-känslan” tar tag i mig, även om det är sommarvarmt och vi bara är inne i juli. Efter några dygn känns förstås allt normalt igen. Men att, som för ett par veckor sedan, kunna sitta i båten och långsamt glida nedför älven en ljus natt är obetalbart.
Normalt för årstiden är det INTE här. Björklöven singlar ned och lägger sig på altanerna tillsammans med drivor av björkfrön. Där vi förr har haft eftermiddagsskugga steker solen eftersom björkarna är kala! Ett väldigt futtigt blomsterår blev det, men i morse hade i alla fall ett par dagliljor slagit ut.
  |
| Condilla och Bela Lugosi |
Björnbären som växer mot väggen på det urgamla förrådet har aldrig under våra åtta år här på Udden mognat förrän i slutet av september. Redan nu kan vi plocka stora, härliga bär.
Och efter denna "svalare" måndag med strålande sol och 25 grader utlovas nu varmare väder! Håll ut - snart kommer vi att klaga över kyla och regnrusk...
|
Våra gula dagliljor tog slut väldigt fort. Men sedan har vi en rejäl rugge av en annan sort, som jag tror blommade samma år som den planterades, med en brungul blomma. Aldrig senare. Kan du förklara varför. Ruggen är alltså väldigt rejäl och vacker i sitt växtsätt. Men aldrig en enda blomma.
SvaraRaderaTyvärr ingen förklaring. Jag har ju också mitt hittills sämsta dagliljeår. Gissar att det beror på för lite vatten, trots att bladverken ser OK ut. Dagliljan är ju rätt kravlös vad gäller jord, och gödning så det verkar ju konstigt att dina aldrig blommar! Vet du vad det är för sort? Kan det vara så att den egentligen inte ”passar” så långt norrut?
RaderaMen skulle den växa så kraftigt och snyggt, om den inte passar här i norr. Ruggen är större än på den som blommar tidigt.
RaderaDet låter i och för sig konstigt, men jag är tyvärr inte någon expert. Min engelska väninna/expert väljer noggrant när hon skickar med mig en lilja. Hon har ofta sagt om någon som jag fallit för att den knappast kommer att blomma hos mig. Du vet alltså inte namnet på dina? Har du köpt dem på era breddgrader så borde de ju vara anpassade för klimatet.
Radera