Trevliga - och mindre trevliga - upplevelser

Snart är det andra advent, och vi har varit hemma i gråvädret ett tag. Som vanligt kom vi hem i tid för att fixa till och ”fira” första advent med våra vänner, men det har blivit ett längre uppehåll i mitt bloggande beroende på - helt enkelt - att jag saknat skrivlust. Jag har inte heller tyckt mig ha något att skriva om. Jag är så imponerad av ett par bloggare som jag följer - Ia på Kreta (Ia mitt i livet)  och Lena i Wales och Spanien. De publicerar fylliga, intressanta reportage med massor av foton regelbundet och ofta.

Men nu hoppar jag tillbaka till Kreta. Vi "gjorde" Akrotiri på hemvägen. Ni som besökt Kreta vet säkert att Akrotiri är halvön i väster, där bl a Chanias flygplats ligger. Här spelades filmen "Zorba The Greek" in till största delen. Den berömda dansen filmades på byn Stavros strand. Vi har förstås landat här oräkneliga gånger och sett en del av det vackra landskapet, men vi har egentligen inte åkt runt här särskilt mycket. Nu skulle flyget hem avgå redan vid halv sju på morgonen, så vi bestämde oss för att övernatta så nära flygplatsen som möjligt, hittade ett litet hotell på nätet som såg charmigt ut och bestämde oss för att ta ett extradygn här. Hotellet i fråga ligger bara några få kilometer från flygplatsen, de erbjöd skjuts till flyget och vi kunde alltså lämna in bilen på kvällen innan hemresa.

Det var ett rätt lustigt, annorlunda hotell, klassat som s k boutiquehotell, och beläget i den lilla byn Pazinos. En 1600-talsgård med vinklar och vrår, stentrappor, urgamla trädörrar och trä(!!)golv i studion vi hyrde. En liten uteplats mellan byggnaderna förvandlades på kvällen till matsal genom att plastjalusier drogs ned. Några menyer fanns inte, så ägaren (Dimitri) frågade helt enkelt vilken tid vi ville ha middag och vad de skulle laga åt oss. Sedan la´ han på eget bevåg till diverse smak/godbitar. Vi var de enda gästerna, servicen var helt  enastående och Dimitri (tidigare matte- och filosofilärare) var mycket pratsam och hade massor att berätta. 

Vi hade sedan en och en halv dag då vi körde runt på vägar vi aldrig åkt tidigare.Bland annat tillbringade vi flera timmar på en mycket vacker strand, Marathi. Eftersom det var en lördag och underbart väder öppnade en av de säsongstängda restaurangerna, och vi åt en fantastiskt god fisklunch där.

På eftermiddagen lämnade vi alltså in hyrbilen på flygplatsen, och promenerade - till Dimitris stora förskräckelse - tillbaka till hotellet. Att vi ens kunde tänka oss att GÅ de tre kilometrarna efter den farliga, trafikerade vägen var helt obegripligt för honom. Överhuvudtaget förstår inte de kretensare vi känner hur man kan gå i stället för att hoppa in i bilen. Nu behövde vi inte  alls gå längs den trafikerade vägen, eftersom B på sin tidiga morgonrunda hittat en gammal fin landsväg som genom olivlundar ledde fram till byn. 

Och apropå bil - vår första incident: vi krockade, eller - rättare sagt - blev påkörda precis nedanför vår egen balkong. Ingen fara - bara plåtskador för vi stod nästan stilla, men det var ingen rolig upplevelse att på detta sätt stifta bekantskap med den grekiska byråkratin (och, tyvärr, faktiskt inställningen...). Då vi (B framför ratten) skulle svänga in i p-rutan rände en bil in i vår högra sida. Ut ur bilen i fråga rusar en ilsken grek, som på en blandning av engelska och grekiska undrar hur ... vi egentligen kör i Tyskland. Han påstod att B inte blinkat, men hade själv försökt köra om på fel sida och på "parkeringsrutemarkerad” yta. Polis från närbelägen, lite större by tillkallades, och en process med massor av papper och diskussioner uppstod. Polisen pratade inte engelska (sa´ han...). Bärgare kom, ditskickad av hyrbilsföretaget, fotograferade och pratade bara grekiska. Det var en stressad situation där motparten och polisen stressade oss med ”skriv under här, där och där. Inga problem för er, försäkringsbolaget betalar...”. Tack och lov förstår vi så pass mycket grekiska att B vägrade kryssa i och skriva under rutan där man tar på sig skulden. Tilläggas bör att vi inte hade någon att be om hjälp. Vår grekiska familj hade åkt till Aten, och en granne, som pratar hyfsad engelska, var också bortrest.

Slutet gott, allting gott: efter flera timmar fick vi en ny, fräsch bil och hyrbilsföretaget tog över ärendet med sitt försäkringsbolag. Vi har inte fått några efterräkningar, MEN frågan uppstår ju: vad händer om man vägrar skriva under papper som man inte förstår - något som ju sitter i ryggmärgen? 

Trevlig andra adventshelg!