måndag 4 oktober 2021

"Så här sover man gärna …

om man är en Whippet! Men det händer också att man hoppar upp i en fåtölj, lägger sig på rygg och låter huvudet avslappnat hänga ned över kanten" - Alvin Whippet, 10 år.

Alvin har gästat oss några dagar tillsammans med Bs syster och svåger. Han är en förnäm herre, som nådigt låter sig bli klappad och fjäskad med men som definitivt inte hoppar omkring i glädjefnatt. Elegant, med vackert huvud och ögon som stora, djupa brunnar, men så olik alla andra hundar jag känt och känner.

Jag tycker väldigt mycket om hundar, och skulle förstås gärna ha haft en egen, liksom maken som också är van vid hund från sitt föräldrahem. Men som vi levt hade det inte varit så lyckat. Långa arbetsdagar, båtliv, täta utlandsresor med mera.

I alla fall började det för min del i Kiruna med Moses! Jag övertalade mina föräldrar att köpa en charmig, kolsvart Schnauzer från en kennel i Skåne. Han var en mellanschnauzer men blev nästan lika stor som en Riesen. Ett kraftpaket med imponerande skall, men en fegis och en riktig mjukis som älskade alla människor - med ett undantag. Undantaget var en granne som tyckte det var roligt att skrämma honom (och som sa´ att han såg ut som en korsning mellan en lake och en dörrmatta). Moses väckte lite uppmärksamhet, eftersom han var av rätt ovanligt modell. De allra flesta hundar i stan då (60-talet) var olika sorters jakthundar. Moses var jättefin  och världens klokaste - så klart - och blev kvar hos mina föräldrar tills han avslutade sina dagar omkring 13 år gammal. 

Sedan har jag haft ett nära och hjärtligt förhållande till ett par av en svägerskas hundar. Först var det gulliga Carmen, en Springer Spaniel, som enligt sin husse var en jätteduktig jakthund - när hon kände för det.

Carmen blev tyvärr sjuk och inte så gammal, och ganska snart kom Scilla in i det huset - lekfull som en valp fortfarande som tioåring. Älskar att simma och apportera från vatten. Älskar att apportera överhuvudtaget! Inte en chans att spela boule eller kubb på sommaren om den damen var i närheten. Scilla  är en Münsterländer - rätt lik spanieln.

Viggo - grannens Welsh Springer Spaniel - har jag tidigare presenterat. Honom är vi gärna hundvakter åt.

Och nu ser jag fram emot en ny hundkompis. En av mina närmaste vänner har skaffat en Lagotto Romagnolo. Nej, det är ingen pandemisysselsättning utan en hund de stått i kö för jättelänge. Nu har Freja börjat på kantarellsökarkurs! Det går rätt bra, men problemet är - tydligen för samtliga - att hindra hundarna från att äta upp svampen. Jag snor fotot från nätet, eftersom jag tyvärr ännu inte träffat Freja.


Ha det fint - med eller utan hundkompis!

8 kommentarer:

  1. Jag gillar hundar. Hundar gillar mig. Har inte skaffat någon, pga att man blir lite för bunden. Tänker på resor etc.

    SvaraRadera
    Svar
    1. @Bert Precis så har även vi resonerat. Vi skulle ha blivit tvungna att ändra FÖR mycket i tillvaron.

      Radera
  2. Skulle gärna ha hund igen, men det fungerar inte i min tillvaro. Under en del av mina brukshundklubbsår önskade jag mig en riesenschnauzer och den står fortfarande högt på listan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. @Ia. Schnauzern är en härlig hund - tuff, lite tjurigt envis men så smart (och tillgiven förstås som ”alla” rätt behandlade hundar). Jag undrar om den blivit vanligare nu på senaste tiden, för plötsligt ser jag dvärgschnauzer rätt ofta. Kanske beror det på att hundägandet ökat överhuvudtaget.

      Radera
  3. Jag har aldrig haft hund och nu är jag allergisk mot flera raser, vilket är problematiskt ibland. Lättare i Sverige, där folk har förståelse för det och har sina hundar i koppel. Svårare i UK där folk inte visar någon som helst respekt och låter sina hundar springa omkring helt själva eller med ägaren utan tillsyn alls. Man har heller ingen aning om vad allergi är.
    Skön helg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det förstår jag! Jag är ju varken allergisk eller rädd, men har alltid reagerat mot hur hundarna tillåts springa i England. Ofta kommer stora labradorer springande och tvärnitar -i bästa fall - en meter från knäna på folk. Även andra, mindre ”flegmatiska”, hundar än labbar också förstås.
      Trevlig helg!

      Radera
  4. visst är det trist att saker och ting hindra en från att ha fler hundar! I vårt fall är det åldern - man måste ju tänka på att hunden ska få ordentliga prommisar, vilket inte är så lätt numera när både husse & matte har knepigt att gå längre sträckor. Jag är också uppfödd med hund och sen skaffade vi två en strävhårig tax, Brasse, som var världens snällaste och blev hela 18 år. Sen kom Penny som vi tog med hit och som var en riktig liten tuffing, men jättesnäll mot oss. Eftersom hon var liten fick obekanta alltid för sig att dom skulle lyfta henne - och det gillade hon inte! Hon blev hela 16,5 år och sen kom Santos som var 4,5 när vi tog över honom och fick ha honom tills han var 13. Alltså allt som allt 43 år var vi hundägare + plus ett par i min ungdom. Så det är faktiskt riktigt jobbigt att inte ha nån gullgroda att gosa med längre.....
    KRAM/Susie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det blir fruktansvärt tomt i ett hem när hunden försvinner! I flera år kändes det att något viktigt saknades när jag inte blev välkomnad vid dörren av en galet lycklig Moses. Och då hade jag själv flyttat hemifrån för flera år sedan. Kram.

      Radera