Mer brittsommar och språktänk

Redan för ett par veckor sedan skrev jag att det säkert skulle bli frostnätter inom kort, åtminstone innan det var dags för nästa besök här på Udden. Inte då! Idag fick vi plocka fram ett par stolar till altanen till fikadags, och sällskap fick vi av ett par trollsländor, av vilka den ena trivdes bra på såväl Bs nakna arm som på T-shirten. Och då har vi ändå flera grader svalare här ute än bara en mil eller så inåt landet!

Såg en gammal grekisk lärobok i hyllan för en stund sedan och fick – nästan – ett ryck av plugglust igen. Det gick dock väldigt snabbt över. Texten i boken är för liten, och energin och tålamodet att banka in kunskaper är ännu mindre. Inlärandet får fixas på trevligare sätt – att öva på plats.

Jag är ju mycket språkintresserad och fascineras ofta över hur språket förändras (inte alltid i positiv riktning!) och hur snabbt många nya uttryck plötsligt vinner terräng. Någon eller några kändisar, trendsättare, influencers använder ett uttryck, och blixtsnabbt sprids det och fastnar. Ligger kvar en kortare eller längre period. Till exempel började plötsligt halva Idrottssverige att besvara reportrarnas frågor med  "Nää, men...". Det är förstås inget nytt fenomen. Så har det antagligen alltid varit, men omfattningen och hastigheten är ju inte jämförbar med hur det var ”förr i tiden”, tack vare (eller på grund av?) sociala medier så klart.

Nu är det i alla fall kärlek hit och kärlek dit… ja, det låter ju i och för sig bra och trevligt, men inte tror jag det ligger så mycket äkta kärlek i alla emojis, smileys och kommentarer som skickas främst på FB. På sistone har vi fått läsa överallt att ”XX har fått sååå mycket kärlek av läsare/åhörare efter att ha berättat ditt och datt”. Vad har hänt med uttryck som 
“hålla med”, ”tycka om”, ”visa sympati” m fl?
Theodor  Kallifatides sa i och för sig en gång för länge sedan ungefär: ”Svenskarna är ett konstigt folk. Hur kan man älska en potatis?”. Så mitt resonemang kanske helt faller. Vi är kanske föregångare i den här fråga. 

Vad sägs för övrigt om denna dialog apropå att lära sig ett nytt språk (också Kallifatides).

 - Vill du mer kaffe?

- Ja tack, men mycket lite. 

- Varsågod.

- Oj, det blev lite mycket.

Jag äääälskar Theodor Kallifatides!

För ett bra tag sedan hade vi förresten den här diskussionen när vi tittade på TV hos våra engelska vänner. De konstaterade att allting plötsligt var ”awesome”, men när jag frågade hur det stavades visste de faktiskt inte. De hade ännu inte sett det skrivet!

Att få in nya ord och uttryck är ju roligt också! Tror det kallas språkutveckling. Men när det verkar som om alla synonymer slås ut är det synd, tycker jag. Nu ska jag stänga min pratlåda för ett tag i alla fall. Jag hade en gång en arbetskamrat som sa: ”Du vet väl att alla människor har fått sig en viss mängd ord tilldelade?! Du kommer att ha gjort slut på dina innan du blir pensionär.”. Han hade fel...