Lovsång

Det är ju omöjligt att INTE stortrivas i en by där man blir så oerhört generöst och hjärtligt omhändertagen.

“Tant Anna” förser oss alltid med livets nödtorft första dagen: en liter olivolja, en liter vin och en liter raki. Den sistnämnda hamnar visserligen senare på annat håll, även om vi visst kan skåla med ett glas raki efter middagen. Farmako - bra för matsmältningen. Dessutom botar den ju allt från halsont till reumatism... Dessa vätskor är samtliga  producerade på egna gården. Under vår vistelse förser hon oss också med ägg från egna höns, och när tidpunkten för att stänga affären för säsongen närmar sig (i söndags) fyller hon vår lilla frys med bröd. För om det skulle regna någon morgon ska ju inte B (hennes favorit) behöva ge sig ut för att köpa bröd.

Tant Anna är alltså mamma i familjen som driver en rätt stor affär i byn, ett par hundra meter från vår lägenhet. Vad vi gjort för att förtjäna detta? Ingenting annat än att från allra första början (1997) göra våra matinköp i den butiken, trots att deras priser är rätt mycket högre än på stora livsmedelshallarna i Rethymnon. Inte så kännbart för oss som ju inte äter så många lagade mål hemma. B, som är väldigt morgonpigg, har alltid kilat dit och köpt frukostbrödet, och då haft en - ganska haltande - pratstund med denna dam som bara pratar grekiska. Anna använder inte kassaapparat eller ens miniräknare. Papper och penna är det som gäller, och hon är en hejare på huvudräkning. Hon jobbar bara i affären en stund tidigt på morgonen. Sedan tar hennes proffsiga barn över ruljangsen. Det finns förstås ett par åretruntöppna livsmedelsbutiker här, men vi saknar vår tant nu när de slagit igen för välbehövlig vila fram till april.

Hmmm, denna ”tant” är antagligen inte så värst mycket äldre än jag själv, men hon är en riktig ”söt, grekisk tant”. Ni vet - svartklädd, alltid med förkläde runt bastant midja och en grå, gammaldags knut. 

Mera mat: För några dagar sedan stängde våra vänner/hyresvärdar sin taverna. Kvällen därpå bjöd de - som varje år - på en jättemiddag. Släkt och vänner samlades till bord som dignade av läckerheter och stämningen var hög. Ett belgiskt brödrapar och vi var de enda utlänningarna, och en av dessa bröder pratar bara franska. Liksom förra året placerade han sig snabbt bredvid mig - och jag fick tunghäfta! Jag, som envist hävdar att franska är såååå lätt jämfört med grekiska, hade tappat större delen av mitt ordförråd. Grekiska glosor poppade upp och det blev en lätt förvirrad, men trevlig, konversation. Och, som sagt, massor av god mat och dryck. När vi proppmätta tackade för oss stod två kassar med matlådor packade och skickades med oss. Minst sex-sju middagar med våra favoriter! Hela familjen skulle nämligen resa till dottern i Aten och hävdade bestämt att maten annars skulle kastas. Egna frysarna var fulla, sa de. Så otroligt gott och välkommet då vårt kök inte är speciellt välutrustat och bara ett par tavernor i byn nu är öppna.

Och så lite vitaminer:  Dagen därpå skulle lite frukt skördas för att tas med till Aten. Hos oss hamnade kilovis med granatäpplen, citrusfrukter, persimoner och avocados. Om granatäpplen har de fantastiska egenskaper som vi tidvis fått oss itutade genom diverse reklamkampanjer hemma kommer vi aldrig att bli sjuka.

De som menar att man absolut inte åker till Grekland för att äta gott som i Italien och Frankrike har nog inte kommit så mycket längre än till souvlaki och tzatziki, tror jag. Vi älskar maten här!

Nu har jag åter höjt Kreta till skyarna och inget tvivel lär väl råda om att jag älskar denna ö, ”vår” by och dess invånare. MEN jag är inte så naiv att jag inte ser baksidor och företeelser som gör att jag inte skulle klara av att bo här permanent. Mer om det längre fram. Kanske.

Nu fortsätter jag njuta av en lättjefull tillvaro på en av mina favoritplatser.