fredag 25 januari 2019

Om Norge byter namn till Bohuslän...


... eller Finland tar sig namnet Norrbotten - hur skulle vi reagera då? Ja, det kan man förstås inte veta i förväg, och antagligen skulle känslor av alla olika slag svalla. För självklart är det mycket känslor, symbolik m m som ligger i detta. Jag funderar förstås över Grekland och Makedonien, och för mig känns det helt barockt att denna fråga är SÅ laddad och tar SÅ mycket kraft i ett land med så många andra stora problem att lösa. Ett land där så stor del av befolkningen kämpar mot risig ekonomi, stor arbetslöshet, korruption m m. 

Men vi är alla olika, och vi svenskar har fått leva i fred så länge att vi antagligen inte är lika charmigt (?) och högljutt fosterlandsälskande som många andra nationaliteter,  t ex vår granne i väst. Jag tänker på en händelse för rätt många år sedan. När morgonpigga stockholmare gick till jobbet den 17 maj vajade en NORSK flagga på tornet på Kastellholmen! Vad gjorde vi? Stockholmarna skrattade gott åt ”dessa tokiga norrmän”. Hade det omvända hänt i Norge skulle en krigsförklaring varit nära.”. Ungefär så skrevs det i DN.

Att vuxna människor kastar serpentiner, smäller ballonger och blåser i papperstrumpeter är ju charmigt, och deras lycka och glädje berör. Jag har själv aldrig varit med på Karl Johann, men B var med jobbet i Oslo den 17 maj för 20 år sedan. Helt otroligt vilken fest, var hans kommentar, men han (en rätt allvarlig person) tyckte också det kändes lite skrämmande med denna ”dyrkan”.

Och så ”vårt” kära England. Jag har ett rätt nära förhållande till landet och tycker väldigt mycket om det – precis som massor av andra svenskar. I min ungdom pluggade jag engelska där, jobbade ett tag på kontor och bodde i en engelsk familj. Ett par av våra bästa vänner sedan ungdomen är engelsmän, vi har tät kontakt och vi besöker dem varje år. På Kreta umgås vi sedan 10-15 år med flera engelska vänner. Trots det vet jag givetvis att jag generaliserar hejvilt när jag säger att engelsmän är oerhört sympatiska, hjälpsamma, artiga - och rätt korrekta. Det vill säga - inga sydländska offentliga känslostormar här. Hmmm. Vi följer turerna kring BREXIT via CNN och har förstås sett många inslag från diskussionerna och omröstningarna i Underhuset. Jag säger inget mer, men måste i det sammanhanget kopiera in ett par stycken från den krönika som Katrine Marçal skrivit för DN, införd förra fredagen. Varsågoda!

Den senaste veckans dramatiska Brexit-omröstning i det brittiska underhuset har gjort att resten av Europa fått upp ögonen för brittisk politisk kultur. Svenskar, tyskar och holländare har med förundran betraktat de vilda scenerna från underhuset. 
Hur kan vuxna människor bete sig på detta sätt? Dessutom i ett sammanhang som inte har något alls med fotboll att göra?
och
Parlamentarikerna får inte heller ta varandra i hand. I stället måste de referera till varandra som ”den högt ärade parlamentarikern” eller ”den galanta och lärda medlemmen”. Kontrasten mellan dessa fraser och de förolämpningar som ofta följer ger debatterna deras speciella ton: 
”Kan den högt ärade parlamentarikern sluta vara så jävla dum i huvudet.” 
och
Kammaren där besluten fattas är liten. Det finns 650 parlamentariker men bara 427 sittplatser. Oppositionen och regeringssidan sitter vända mot varandra på två läktare. De som debatterar står i mitten: som två gladiatorer inför blodtörstig publik. De två röda linjerna på golvet markerar ett avstånd på två svärdslängder. Parlamentarikerna får inte korsa linjen. Allt för att undvika slagsmål. 
och
I Sverige blir Jimmie Åkesson kränkt när han får en tårta i ansiktet. I brittisk politik är det annorlunda. Här är det relativt normalt att kasta saker på politiker.

Ovanstående är alltså saxat från krönikan, som är låst för icke-prenumeranter.

Detta blev ett virrvarr av mina funderingar denna snöiga januarifredag. 
Trevlig helg!










2 kommentarer:

  1. Tänk så annorlunda vi tänker och reagerar p g a hur vi är uppväxta.
    Det där som sker i underhuset är ett skådespel, tänk på det mer som en teater, spel för gallerierna, än som politik. Konstigt? Javisst, för svenskar, men inte för min engelske man.

    SvaraRadera
  2. Javisst förstår jag att det är ett - rätt välregisserat och underhållande - skådespel. Det är bara så häftigt att det framförs i dessa sammanhang och på denna scen, och jag tycker att KM skrev så roligt om det. Följde vår partiledardebatt igår, och det vore rätt kul om lite av den engelska varianten flög österut.

    SvaraRadera