... ja, det är väl det som är LIVET.
Vi är äntligen hemma efter den oplanerade resan upp till Norrbotten och Bs systers begravning i deras hemby. Det blev förstås en resa med många mycket sorgsna stunder men också fina sådana med den starka känslan av samhörighet som råder i denna jättefamilj. B är yngst i en mycket stor syskonskara, och dessutom ett ”sladdbarn”, vilket innebär att de äldsta syskonen ligger i åldersgruppen 80+. Helt naturligt att de lämnar oss, men så tomt och ledsamt.
Sedan ställde ju SAS till det för oss med sin strejk, så vi fick några extradagar i den stora staden Kiruna. Efter några riktigt sommarlika dagar slog vädret om och vi vaknade en av morgnarna till snöfall och isande vind. Det blev trots detta en del promenader i sta´n, och jag gjorde för första gången ett besök i krematoriets kapell. Det har jag passerat lite på avstånd varje skoldag men faktiskt aldrig varit in i. Det är, som så mycket annat i Kiruna, väldigt "oreligiöst" och jag tycker det är mycket vackert invändigt.
Och kyrkan vet jag att jag lagt in bilder på flera gånger, men här ett foto utan snö och från ett annat väderstreck än förra gången. Den tål förresten att ses om och om igen! Och apropå "oreligiöst" - i denna kyrka finns en enda religiös symbol - ett kors.
Så här såg det gamla stadshuset ut nu... Snyft! En del av husets inredning och utsmyckningar har fått följa med till det nya stadshuset, Kristallen, bl a de mycket speciella dörrhandtagen snidade i masurbjörk av en samisk konstnär, Esaias Poggats.
Det gick alltså ingen nöd på oss hos våra syskon, men hemresan.... Miljöengagemang och flygskam gör ju att många tycker att vi till varje pris ska undvika flyget. I vissa kretsar vågar man ju nästan inte tala om att man flyger. MEN - jag undrar om dessa personer rest längre sträckor med tåg i norra Norrland! Om man är riktigt snäll kan man säga att det är en omskakande upplevelse. När strejken var ett faktum chockhöjde det andra flygbolaget som trafikerar sträckan priset på biljetterna med tusentals kronor. Vi kastade oss på SJ och bokade sovvagn. Vi var ju tre, så vi fick ju en egen kupé. Det kanske t o m skulle bli lite mysigt.
Ingen av oss hade rest på detta sätt sedan 1970, och ingenting har nog hänt vare sig med komforten eller något annat sedan dess. Det var oerhört trångt, sätena i sovkupén var förskräckliga. Det var som att sitta på en pinnsoffa med ett smalt säte med rätt tunn stoppning. Jag hade i alla fall i sista stund hört att det är slagsmål om de få platserna i restaurangvagnen, och att det nog var en god idé att ta med sig sin middag. Sagt och gjort: Jag hade inhandlat en kall måltid och t o m en flaska gott vin. Jag ska inte tråka ut er med beskrivningen av hur vi lyckades ta oss i säng, men jag lovar att det inte var lätt. Två pers ut i korridoren, en klättrar upp, nästa intar sin sovplats... "Hallå, jag glömde glasögonen där nere... Kan någon skicka upp min bok"...
Till er som, liksom jag själv, har åkt tåg i södra delarna av landet vill jag säga att dessa tåg är under av komfort! Rälsen uppe i de nordligare delarna saknar nog många skenor. Det kränger, hoppar och slår. Internet på tåget?! Konduktören trodde antagligen att jag skulle vara lite märkvärdig när jag frågade var jag kunde köpa uppkoppling. Jag har under de sista fem-sex arbetsåren åkt till Göteborg och/eller Borås cirka en gång i månaden och har oftast tagit tåget. Då har jag alltid haft internetuppkoppling. Nej, om vi ska ta tåget i stället för flyget måste allt ganska mycket förbättras! Nu förstår jag bättre en av orsakerna till att norrbottningarna ofta känner sig styvmoderligt behandlade.
Här lämnar vi i alla fall Kiruna, och dessa för gruvans omgivning så typiska terrasser. De består av bergrester efter att malmen har utvunnits.
Vi är äntligen hemma efter den oplanerade resan upp till Norrbotten och Bs systers begravning i deras hemby. Det blev förstås en resa med många mycket sorgsna stunder men också fina sådana med den starka känslan av samhörighet som råder i denna jättefamilj. B är yngst i en mycket stor syskonskara, och dessutom ett ”sladdbarn”, vilket innebär att de äldsta syskonen ligger i åldersgruppen 80+. Helt naturligt att de lämnar oss, men så tomt och ledsamt.
Sedan ställde ju SAS till det för oss med sin strejk, så vi fick några extradagar i den stora staden Kiruna. Efter några riktigt sommarlika dagar slog vädret om och vi vaknade en av morgnarna till snöfall och isande vind. Det blev trots detta en del promenader i sta´n, och jag gjorde för första gången ett besök i krematoriets kapell. Det har jag passerat lite på avstånd varje skoldag men faktiskt aldrig varit in i. Det är, som så mycket annat i Kiruna, väldigt "oreligiöst" och jag tycker det är mycket vackert invändigt.
Och kyrkan vet jag att jag lagt in bilder på flera gånger, men här ett foto utan snö och från ett annat väderstreck än förra gången. Den tål förresten att ses om och om igen! Och apropå "oreligiöst" - i denna kyrka finns en enda religiös symbol - ett kors.
Det gick alltså ingen nöd på oss hos våra syskon, men hemresan.... Miljöengagemang och flygskam gör ju att många tycker att vi till varje pris ska undvika flyget. I vissa kretsar vågar man ju nästan inte tala om att man flyger. MEN - jag undrar om dessa personer rest längre sträckor med tåg i norra Norrland! Om man är riktigt snäll kan man säga att det är en omskakande upplevelse. När strejken var ett faktum chockhöjde det andra flygbolaget som trafikerar sträckan priset på biljetterna med tusentals kronor. Vi kastade oss på SJ och bokade sovvagn. Vi var ju tre, så vi fick ju en egen kupé. Det kanske t o m skulle bli lite mysigt.
Ingen av oss hade rest på detta sätt sedan 1970, och ingenting har nog hänt vare sig med komforten eller något annat sedan dess. Det var oerhört trångt, sätena i sovkupén var förskräckliga. Det var som att sitta på en pinnsoffa med ett smalt säte med rätt tunn stoppning. Jag hade i alla fall i sista stund hört att det är slagsmål om de få platserna i restaurangvagnen, och att det nog var en god idé att ta med sig sin middag. Sagt och gjort: Jag hade inhandlat en kall måltid och t o m en flaska gott vin. Jag ska inte tråka ut er med beskrivningen av hur vi lyckades ta oss i säng, men jag lovar att det inte var lätt. Två pers ut i korridoren, en klättrar upp, nästa intar sin sovplats... "Hallå, jag glömde glasögonen där nere... Kan någon skicka upp min bok"...
Till er som, liksom jag själv, har åkt tåg i södra delarna av landet vill jag säga att dessa tåg är under av komfort! Rälsen uppe i de nordligare delarna saknar nog många skenor. Det kränger, hoppar och slår. Internet på tåget?! Konduktören trodde antagligen att jag skulle vara lite märkvärdig när jag frågade var jag kunde köpa uppkoppling. Jag har under de sista fem-sex arbetsåren åkt till Göteborg och/eller Borås cirka en gång i månaden och har oftast tagit tåget. Då har jag alltid haft internetuppkoppling. Nej, om vi ska ta tåget i stället för flyget måste allt ganska mycket förbättras! Nu förstår jag bättre en av orsakerna till att norrbottningarna ofta känner sig styvmoderligt behandlade.
Här lämnar vi i alla fall Kiruna, och dessa för gruvans omgivning så typiska terrasser. De består av bergrester efter att malmen har utvunnits.
Trevlig helg!
:-)
SvaraRaderaIngen trevlig anledning till besöket i Kiruna,beklagar sorgen.
SvaraRaderaMen när du nu var där var det väldigt intressant att se bilder därifrån när staden nu flyttas. Tråkigt med stadshuset.
Jag är väl medveten om att miljötänkandet ligger betydligt före i Sverige mot i UK, på gott och ont. Tycker dock att det där med flygskam är bedrövligt. Idag har vi släkt och vänner över hela världen, ska vi sluta träffas? År det bättre att jag är en frånvarande farmor till mina barnbarn i Sverige än att jag flyger dit och umgås med dem? för mig finns bara ett svar, tyvärr.
I UK kanske flygskam kommer, men inte på detta sätt som i Sverige. Varför måste man alltid ge sig på en speciell grupp och belägga folk med skam när man inte vet omständigheterna. Denna mentalitet har jag inte råkat på i något annan land.
Jättebra att man tänker på miljön, men lite praktiska tankar kanske också bör tänkas på.
Ja, nu har jag stuckit ut hakan och kommer säkert att få flera som säjer mot mig.
Önskar alla en fin dag!
Ja, JAG säger inte emot dig, men tycker det känns rätt jobbigt, eftersom larmrapporterna duggar så tätt. Jag är också övertygad om att läget är rätt krisigt när det gäller miljön, och att mycket måste göras - rätt snabbt. Men jag erkänner villigt att jag flyger mycket. Vi har syskon 130 mil norrut, ett par av våra allra äldsta vänner i England och så Kreta förstås... På din fråga om att ge avkall på umgänge med dem har jag också bara ett svar.
SvaraRaderaOch precis nu i skrivande stund pratas på TV-nyheterna om de kryssningsfartyg som ligger stilla i våra hamnar och kör sina dieseldrivna elverk hela tiden...
Ha det gott!