Om terrordåd, oro m m

Idag är det två år sedan en galning körde ihjäl fem oskyldiga människor på Drottninggatan i Stockholm. När något sådant här hemskt händer kommer de flesta av oss ihåg exakt vad vi gjorde när vi nåddes av nyheten (eller hur?). Jag stod på knä på golvet och packade en resväska inför vårens kretabesök, när B (som alltid har radions P1 i öronsnäckan) kom inrusande från förrådet och berättade att något förskräckligt hade hänt inne i sta´n. Sedan gjorde vi som "alla andra", d v s följde nyhetsrapporteringen. 

Jag visste att min svägerska som bor mitt i city skulle vara i krokarna då, handla blommor på Hötorget och springa i butiker på Drottninggatan. Till skillnad från mig älskar hon pulsen i sta´n. Så jag ringde henne för att kolla läget. Inget svar! Ringde ytterligare ett par gånger utan att få svar. Nu började det faktiskt kännas litet oroligt. Efter ett tag ringde hon upp, då hon sett att jag sökt henne. "Varför svarar du inte i mobilen?", undrade jag. "Jag hade precis kommit hem, satt klistrad framför TV:n, följde nyheterna och ville inte bli störd", blev svaret. Vad säger man?! Jag sa´i alla fall att det var oerhört korkat!  Om det är något som jag - orolig morsa - bankat in i sonen så är det vikten av att höra av sig om man t ex är på resande fot och något allvarligt händer i närheten. Även om man själv tycker att man är en bra bit ifrån skjutningarna, lavinerna eller liknande. Vi hade några otäcka timmar för länge sedan när olyckan på Roskildefestivalen inträffade.

Det var en obehaglig och nästan surrealistisk känsla att tidigt morgonen efter dödskörningen befinna sig i avgångshallen på Arlanda. Tungt beväpnade poliser rörde sig överallt, stod på plats vid säkerhetskontroll och incheckningar och patrullerade i serveringarna. Tryggt i och för sig, men samtidigt så skrämmande när man tänker på hur utsatta vi är.

Ja, det är redan två år sedan, och den här våren blir det ingen kretaresa! Första våren på evigheter - hur ska det gå? Vi hade nog tänkt klämma in ett par veckor, trots afrikaresan, men två dagar efter vår hemkomst från Norrbotten fick vi ett ledsamt dödsbud. Det innebar att vi i stället fick kasta oss över inrikesflygens bokning. Snälla, rara SAS-piloter gå inte ut i strejk för då kommer vi inte hem! Inte enligt planering i alla fall.

Så i stället för att promenera bland olivträden får jag väl satsa på mina dagliljor - och i väntar på dem kanske dahlior. Det börjar klia ordentligt i odlingsfingrarna, och idag har jag köpt några dahliaknölar. Dahlior har jag inte haft på många år, eftersom jag aldrig riktigt lyckades med dem, men nu har jag hittat en liten plätt på Udden där jag ska göra ett nytt försök. För vem kan motstå dessa?

Och något som verkar ha blivit en storsäljare i år av annonserna att döma i alla fall: blåbärsbuskar!  De är självfertila "men det blir bättre skörd om de är två", enligt försäljaren. OK, två olika sorter inköptes, och uppgiven make undrade var jag skulle stoppa ned dem. 

Hoppas ni får en bra, ny vecka oavsett var ni befinner er och oavsett om ni jobbar eller inte!