Ett avlångt land

... lever vi i, och det är extra tydligt på hösten och våren.
I morse fick jag bilden nedan av brorsan i Kiruna

...och själv gick jag ned till bryggan och tog dessa tidigt på eftermiddagen

Vi har sysslat med att "göra höst" här ute på Udden nu. Båten är upptagen, kanoten likaså, och blomkrukor och pytsar tömda och undanstuvade. De allra flesta i alla fall. Flitiga Lisorna blommar som de har gjort precis hela sommaren, och björnbären mognar mot den varma sjöbodsväggen. Nu väntar dock diverse aktiviteter i civilisationen, såväl triviala (läkarbesök, frisör o d) som festliga (vänners födelsedagsfirande på Ulla Winblad på Djurgården). Sedan kan det väl hända att det blir en liten utlandsvistelse...

Förresten - jag lovade återkomma med en recension av boken "Så mycket skäppan rymmer". Intressant läsning om folkvandringar från olika väderstreck; om samerna som fanns på Nordkalotten sedan urminnes tid och om vallonerna som kom från södern. Lite tjatig om den egna släkten. Att jag kände igen det mesta är ju klart - uppvuxen som jag är i samma stad som Myria Malm. "Uppvuxen i staden som gav oss allt", skriver hon. Ja, Kiruna var en rik, välordnad och trygg stad att växa upp i - åtminstone under vår tid - sextiotalet. När hon sedan ger sig ut i byarna hänger jag lätt med. Jag känner till många nämnda och beskrivna personer, har träffat en del, och det visar sig, överraskande, att huset som fortfarande står på granntomten till min makes föräldrahem ägdes av hennes morbror. Han som blev trapper i Kanada. Jag läste säkert boken på ett annat sätt än någon som inte "är hemma" i miljöerna skulle göra, och antagligen är den ingen tiopoängare om man inte har någon anknytning till trakten. Men jag sammanfattar med att det är en intressant (och mycket lättläst) bok om en unik stad. Och om en, av många svenskar, faktiskt ganska okänd landsända.