Nyårsafton 1969

… vi dansar och skålar in det nya året på Hotell Ferrum i Kiruna. Vi är hemma på jullov och sammanstrålar med vänner från den nyligen avslutade skoltiden. Tjo och tjim - vuxenlivet har just börjat.

Nu - för några timmar sedan - lämnade ett par av dessa vänner vårt hem efter att ha firat nyårsafton 2018 här. Fyrtionio år efter Ferrumfirandet. Vi har pluggat, jobbat, uppfostrat barn, slutat jobba och förlorat våra föräldrar (och många äldre släktingar). Fortfarande firar vi alltså nyår - bland annat - tillsammans när det är möjligt, och vi kom fram till att vi nog gjort detta cirka trettio gånger. På senare tid har en ny tradition utvecklats: just denna middag fixar vi gemensamt. Männen intar köket för att laga huvudrätten, som på nyårsafton består av vilt - rådjur, älg eller hjort. Tillbehören varierar, och vi skrattar fortfarande åt det "potatistorn" (recept i DN för sex-sju år sedan, tror jag) som tog timmar att fixa och som smakade som rätt välkryddat potatismos. Helt OK som vardagsmiddag, men inte mer än så. Igår bjöds dock på potatistimbaler gräddade i små portionsskålar. Det var delikat. Förrätt och diverse småplock ingår i mina uppgifter, och desserten lagar min väninna.

Jag tittar på mitt inlägg från förra nyåret och min korta summering, och jag är glad över att kunna konstatera att det mesta är oförändrat på det privata planet. Min syn har visserligen ytterligare försämrats, men familj och övriga nära och kära mår bra. Vi har delat vår tid mellan huset hemma, Udden och Kreta, och hoppas kunna göra så även i år. Världsläget känns ju inte särskilt hoppingivande, men jag avstår från att kommentera mina rädslor igen.

Solen skiner just nu, och plötsligt ser det lite malplacerat ut med julgran och hyacinter i mossa. Granen ska i alla fall få stå kvar åtminstone denna vecka, för den är jättefin och barrar inte alls. De mörka timmarna under dygnets vakentimmar är ju dessutom fortfarande fler än de ljusa.

Det nya året har alltså börjat bra - med promenad i solen - och medan jag skriver dessa rader krossar Stina Nilsson sina motståndare i Damernas Sprint. Vilken idrottstjej! Vilken överlägsenhet!

En riktig God Fortsättning på 2019 önskar jag er!

Tulpantid!

Amaryllis och hyacinter hör julen till, men när det nya året börjar ska TULPANERNA in. Färgglada ska de lysa upp tillvaron i detta gråväder som vi fortfarande kämpar i - åtminstone vi här i Stockholmsområdet.

Det har varit kontrasternas helger. Julhelgen på vår udde, som var helt öde. Inte en bil, inte en lampa i något annat hus än vårt. En mysig julhelg. Nyårshelgen 2-300 meter från Observatorielunden i Stockholm. Där var det INTE öde och mörkt! En kul helg med glitter och ljus, liv och rörelse.

När vi lägger ytterligare ett år till handlingarna gör jag en liten summering av året som gått: ett bra år på det privata planet. Nära och kära är friska och aktiva, tack och lov, vi har kunnat göra flera kortare resor, förutom de vanliga långa vistelserna på Kreta, och vi har haft rätt mycket tid till att träffa goda vänner. Det blir viktigare och viktigare, tycker jag.

Vad förväntar jag mig av detta nya år? Inget revolutionerande. Vad hoppas jag på? Givetvis, som alla andra, i första hand att familj och vänner ska få vara friska! Vad fruktar jag? Tyvärr kan den listan göras lång, för jag känner mig faktiskt mer rädd och orolig ”på det stora hela” än någonsin tidigare. I Nordkorea härskar en livsfarlig man, USA:s president skickar gång på gång mitt hjärta upp i halsgropen, våld, utanförskap, ”vi och domtänkandet” i lilla Sverige ökar lavinartat med mera.

MEN vi går mot ljusare tider, och jag längtar efter att få stoppa ned frön och plantor i små krukor. Säger som kära Pollie: ”Roll on spring!". Så - nu har jag i alla fall försökt avsluta med en lite mer positiv vändning.

GOD FORTSÄTTNING PÅ DET NYA ÅRET!