Ordning och reda och PÅSK-regel

"Ordning och reda" har blivit våra politikers mantra. Det har vi kunnat konstatera den senaste tiden, och i gårdagens nyhetssändningar förekom det ovanligt flitigt. Hela tiden! Visst, det ska vi förstås ha, men nu blir det nästan larvigt. Den ena efter den andra upprepar envist att ”vi ska ha ordning och reda” som om detta begrepp vore något nytt och revolutionerande, som just den personen, eller partiet, kommit på. Det gäller asylboende, skolsystemet m m. Gissa om det kommer att utlovas "ordning och reda" på alla möjliga och omöjliga områden fram till valet! 

Roligare är det med ordning och reda bland mina krukor, sålådor och fröpåsar här ute på Udden. Det ska jag försöka åstadkomma nu, för så mycket annat kan man inte göra som vårarbete. Det ligger nämligen ett hårt, tunt snötäcke på stora delar av tomten, och vinden är isande kall. Vi kom ut hit igår eftermiddag. Stannade, som vanligt, vid stora livsmedelshallen för att proviantera, och jag blev inte stående vid ställningen med fröpåsar! Där brukar jag stå och frestas och välja, medan B fyller vagnen med sån’t som är odlat av andra och färdigvuxet. Samt "färdigfiskat" denna gång, för till påsk blir det mycket sill och lax här. Lammet får vänta tills vi firar grekisk påsk.

Påsken och olika månar i Grekland och Sverige....
Det är alltså skärtorsdag idag! Att vår påsk infaller vid mycket olika tidpunkter år från år vet vi ju. I år är den väldigt tidig – ja, faktiskt tidigast möjliga datum. Intresserade vet säkert vad som bestämmer tidpunkten: påskdagen = första söndagen efter första fullmåne efter vårdagjämningen. Hur kan då den grekiska påsken variera på ett helt annorlunda sätt än vår? Ibland ligger den samtidigt med vår, ibland skiljer det många veckor.

Jag har frågat många, många om detta. Kretensiska vänner rycker (som vanligt) på axlarna åt mina frågor. "Vad du frågar! Det bara är så!". Av en lärare fick jag så veta att: påskdagen = första söndagen efter första fullmåne efter vårdagjämningen! Ja, jag vet, jag kunde säkert ha hittat det på nätet, men det blev aldrig av. Nu bestämde jag mig för att en gång för alla ta reda på HUR det förhåller sig. Måste ju få ordning och reda även på detta. Till min förvåning ser jag  att vi går efter två olika måncykler. Grekerna (ortodoxa kyrkan) går efter den astronomiska fullmånen, och vi följer den metonska. Vill man veta mer om Metons cykel är det bara att googla. Själv är jag faktiskt inte speciellt intresserad av astronomi för övrigt utan nöjer med mig att ha tagit reda på detta. Nu önskar jag er alla en riktigt

I mål...

... äntligen! Det tar tid att avverka ett helt Vasalopp, men nu har jag kommit fram. Som ni ser var inte skidföret det bästa, och tävlingen hann avslutas innan jag kom i mål. 

                                  

På vägar och gator i och omkring Mora skulle gummistövlar kombinerade med broddar ha varit det absolut smartaste. Urdålig väghållning jämfört med hemma - eller hämtar man sig fortfarande efter att ha rott i land vasaloppsveckan? Trist väder också,  men Vasaloppsmuséet är värt ett besök. Där får man veta mycket om Vasaloppets historia från 1922 och fram till våra dagar. Bland annat visas en ca 20 minuter lång film, och så finns det en specialdel om Mora-Nisse. Det är nytt för i vinter. Givetvis finns alla segrare och vinnartider listade, det finns massor av foton, medaljer och gamla häftiga utrustningar. Det känns helt osannolikt att någon klarat av att åka alla dessa mil med jättelånga skidor och bindningar bestående av ett snöre, typ tvättlina, och ett par krokar. Ofta i urdåliga spår. Och vad tycks om denna tjusiga tävlingsdress bestående av vadmalsbyxor med tillhörande raffig överdel

En långpromenad lockade inte alls i detta väder, men för mycket mat och dryck dessa dagar gjorde att vi efter dagens lunch övervann lättjan och gick ut en sväng. Belöningen blev stor! Denna ståtliga fågel lät sig villigt fotograferas på ganska nära håll. Nog är det väl en lappuggla, som navigerat lite snett? Den ska ju enligt fågelböcker inte finnas här. Det var faktiskt första gången jag såg en uggla ute i naturen, och så hade jag bara en gammal mobiltelefon med dålig kamera med mig! Grrr. När vi efter en halvtimme passerade på återvägen satt den kvar på exakt samma fläck.

Glöm nu inte att ställa om klockorna till sommartid i natt! Vi går mot vår och sommar med stormsteg!

Den grå följetongen fortsätter

... för detta har nog varit den tristaste, gråaste marsmånaden på mycket länge i våra trakter. Vi har bara haft någon enstaka solglimt, och oftast har det blåst isande kallt. För exakt ett år sedan eldade vi upp döda grenar och liknande på strandängen på Udden, och drack vårt förmiddagskaffe i solen ute på altanen. Nu ligger snön kvar, och någon vårkänsla infinner sig inte! Lite ljusare har det förstås blivit, men det ”äts liksom upp” av det gråtrista vädret.

För några veckor sedan fick jag foton från vännerna på engelska sydkusten. ”Kom hit, nu har vi rätt mycket vårblommor i trädgården!”. Igår var samma trädgård snötäckt och New Forest-området stod mer eller mindre stilla. Vi blir åtminstone inte instängda i våra hus av lite snö, så egentligen ska man väl inte gnälla, men oj, vad jag längtar efter utomhuslivet!

Vårblommor, ja det får jag än så länge köpa i affären... eller så bjuder man hem goda vänner på middag.

Egentligen hade jag idag tänkt skriva om något helt annat, något som jag gått och tänkt på halva dagen, nämligen mediadrev - nu aktualiserat av Stadsteaterns f d VD:s död (läs: självmord). Jag inser dock att jag inte kan skriva något vettigt om detta. Vad säger man? "En journalists värsta mardröm", säger Aftonbladets Åsa Linderborg. Vi behöver grävande journalistik, självklart ska missförhållanden och oegentligheter fram i ljuset, kriminella handlingar ska straffas -  men ett drev som detta mot en enskild person ... det kan bara inte vara OK! Jag är inte insatt i alla turer, men något som tål att upprepas är att journalister tillhör en yrkesgrupp med STOR makt. Där ingår också ansvar...

Oräkneliga nyanser av grått

Här har vi nästan inte sett solen sedan vi kom hem från Norrbotten. Det är mer eller mindre grått, och igår kändes det som om jag gick med en ljusgrå fleecefilt framför ögonen, när jag efter en hård kamp mot lättjan gick ut på min - nästan dagliga - promenad. Idag regnar det. Det GRÅ snötäcket försvinner nog, och sedan är minusgrader utlovade. Det blir alltså glashalt! 

Enligt foton och noteringar från förra året hade vi gjort undan vårkrattning och högtryckstvätt av berget på Udden redan i slutet av mars. Inte en chans i år. Tvätt av berget förresten: nej, vi har inte städdille. Det är en ren försiktighetsåtgärd, nästan en nödvändighet, för att därefter kunna röra sig obehindrat på tomten. Fukten under vintern gör ju att lavar och mossor kryper upp och gör berget jättehalt vid sommarregn. Några halkolyckor vill vi inte ha!

Inbrotten tycks öka lavinartat, och idag kommer en larminstallatör hit. Vi ska byta ut nuvarande larm mot ett - enligt en duktig försäljare - mycket bättre och billigare. En nödvändig uppdatering för folk som är mycket bortresta (säger larmbolaget förstås). Vi säger, som så många andra, att här inte finns så mycket att stjäla, men blotta tanken på att någon går in och rotar runt i skåp och lådor är mycket obehaglig. För bara tio år sedan tänkte jag inte ens tanken att låsa dörren på dagen om jag var ute på baksidan av huset. Nu gör jag det, och efter att flera grannar haft inbrott skaffade vi larm för sex-sju år sedan. Jag tänker på min barndoms tornedalsby: där ställde vi sopkvasten för ytterdörren, så att det tydligt skulle kunna ses från landsvägen att ingen var hemma. Ingen idé att gå dit då. Ojoj, det var tider det!

Nu snöar det!!! Vad jag längtar efter våren – och efter mitt vackra, blommande sommarberg! 

Bilkörning och mobiltelefoni

Jag har tidigare gett svenska bilförare en stor eloge för att de är så jättebra på att stanna och släppa över fotgängare på övergångsställen. Efter dagens långpromenad tvingas jag konstatera – som många gånger tidigare – att "de" däremot är urusla på att följa lagen om mobiltelefonförbud under körning. Hemtjänstpersonal, budbilar och många, många privatbilister passerade pratandes i mobilen – och då menar jag INTE handsfree. När vi för några dagar sedan körde hem från Arlanda blev vi omkörda, och körde om, ett oräkneligt antal mobilpratande förare. Och det i hastigheter på minst 100 km/tim. Sverige och Albanien var visst de sista länderna i Europa som införde denna lag. Undrar just hur den efterföljs i andra länder.

Grekland ska vi ju inte tala om! Eller jo, förresten, just här vet jag ju rätt väl vad jag talar om. Åtminstone när det gäller Kreta, där vi kört upp och ned, kors och tvärs, sedan mitten av 80-talet. Ofta med skräckblandad förtjusning, framför allt de första tio åren när vägarna på sydöstra delen av ön var mycket sämre än nu och ofta saknade räcken också i kurvorna vid de värsta stupen. En bekant kretensare sa vid ett tillfälle till mig – inte utan viss stolthet: "När någon säger till oss kretensare att göra något på ett visst sätt så gör vi tvärtom". Jag har faktiskt inte gjort någon djuplodande studie om hur mobilförbudet efterlevs, för det finns värre trafikföreteelser att chockeras över. Värst är ju att man i byarna så ofta använder sina små barn som krockkuddar för framsätespassagerare. Och förresten – vet ni vilken kroppsdel som är den mest värdefulla för grekiska män? Det är inte där ni trodde - utan högre upp, nämligen höger armbåge. Eftersom motorcyklister och mopedister hänger sin hjälm där måste det ju vara så.

Vadå – generaliserar jag? OK, kanske lite... I ärlighetens namn får jag medge att vi inte kört så mycket i andra länder, men åtminstone i Spanien, England och på Azorerna har vi bilat en del.

Detta om mobiltelefonförbudet...För övrigt är det grått och trist här i Stockholmsregionen. Inga motiv för inspirerande bilder, men vänta bara när jag börjar bomba med blomsterbilder. Till dess läser jag Ias blogg och längtar till Kretas försommarblomstring!

Om ålder och inlärning

Trist att bli gammal... och trög! Jag tänker främst på vilken skillnad det är på inlärning. Huuu! Jag pluggade spanska när jag ännu inte var 30 fyllda. Roligt och lätt, tyckte jag. Kanske extra lätt för att jag hade en gedigen grund i franska att stå på. Pratade ganska bra spanska  i rätt många år därefter, men språk måste underhållas! Det hamnade långt bak i hjärnvindlingarna, men det FINNS där. Jag kan fortfarande böja verb, och efter några dagar i spansktalande orter går det bättre och bättre. Så kändes det t ex för ungefär en månad sedan, när jag bland annat pratade med städerskan på Gran Canaria. Jag tyckte det gick jättebra, men vid ett par tillfällen påpekade B frankt att jag stoppat in lite grekiska ord då och då.

Och denna grekiska! Nu var jag över 50 när jag började plugga så smått (och gav upp efter 3-4 terminer). Så frustrerande att befinna sig på en 5-6-årings nivå och inte ens kunna tjuvkika på svaren, för att man inte känner igen alla bokstäver. Pluggade in tio glosor på pendeln på väg till jobbet. Hade glömt fler än hälften när jag åkte hem. För att inte tala om grammatiken! Massor av grammatiska termer och begrepp, som jag aldrig stött på trots att jag även pluggat latin. Så jag, en gammal grammatiknörd, har för rätt många år sedan gett det på båten och satsar nu på att lära mig på plats. Jag struntar i satsdelar och konjugationer m m - nästan helt och hållet i alla fall - och det går faktiskt framåt nu sedan vi fått möjligheten att vistas så långa perioder på Kreta.

Trist att bli gammal, alltså, men hur kul är alternativet? Och, så länge man är någorlunda pigg och alert, är ju den stora fördelen med att bli gammal att det är ”lördag hela veckan”! Ingen semesterplanering på jobbet, och ändå fylls faktiskt kontot på med nya fräscha pengar - till nästa resa. 

Trevlig lördag-söndag!