Rätt händelselös månad

Som sagt/skrivet tidigare: uppehållen i bloggandet blir långa när jag inte har något att skriva om eller visa. Den här sommaren har varit den mest händelsefattiga någonsin för oss - två normalt sett rätt aktiva pensionärer med ganska stort umgänge. Å andra sidan - den tillvaron delar vi med de flesta andra, och man får helt enkelt vara glad när det inte händer något.

För det som händer nu är ju bara katastrofer: den allt överskuggande pandemin, explosionen i Beirut, Kaliforniens jättebränder, dödsskjutningar i Sverige varje dygn, Polarbröds anläggning utplånad (tack och lov ”bara” materiell ödeläggelse) för att nämna en del.

Så i brist på annan underhållning står vi på bryggan och ser att en stugägare på ön i vår vik tydligen förbereder ett byggprojekt modell större. Material i mängder fraktas från fastlandet med helikopter. Det tar ca fem minuter mellan turerna, och vi imponeras över precisionen när paketen släpps ned på marken i en samlad hög. Massor av turer blir det, och jag undrar hur mycket dessa frakter kan kosta. Men effektivt är det! När vi började leta efter ett fritidshus blev B lite frestad av några objekt på öar - ”tänk, vilken miljö, ingen biltrafik alls!”. Efter att ha lyft och stuvat kassar och kylväskor från bil till kärra, längs bryggor och in i båten i tretti år hade jag dock ett stenhårt krav: bil ska kunna köras fram till huset. 

Som ni ser på bilden har vi fått ett rätt häftigt väderomslag! Efter en riktigt lång period med strålande sol och värme har solen tagit paus och temperaturen har gått ned med nästan tio grader. Brrr! Tyvärr inget regn ännu. En sådan här dag känns det också som om det blir mörkt väldigt tidigt på kvällen. Plötsligt känns det som höst.

Jo, och så har vi ju haft ”finbesök” på tomten av en herpetolog; en  mycket välkänd och kunnig expert på ormar och andra kräldjur framkom vid sökning på nätet. Och varför det? Ja, jag försäkrar er att det inte är för att jag blivit intresserad av ormar! Jag är väldigt försiktig med att använda ordet ”fobi”, men min rädsla för ormar tangerar nog detta. Det är inte rädslan för att bli biten utan för att SE en orm ringla iväg. 

Och så, för några dagar sedan, ringlade något iväg från en solig plätt alldeles utanför ytterdörren på morgonen. Ner under stugan. Morgonen därpå gick jag ut en annan väg och kikade försiktigt fram runt knuten. Jodå, där låg den i solen, jag stålsatte mig för att titta ordentligt och blev ganska säker på att det var en huggorm. In och hämtade B, som tyvärr inte hann se tillräckligt mycket för att artbestämma men medgav att det kunde ha varit en huggorm. Nåja, han är inte någon herpetolog, och ormen måste bort, en bra bit bort. Det är den eller jag! Ringde kommunen för att få råd (vilket man bör göra eftersom de är fridlysta), och de lovade återkomma. Tog samtidigt via Facebook/Messenger kontakt med Herpetologiska föreningen, som omgående gav mig kontaktuppgifter till sin mest kunnige medlem, som dessutom - hör och häpna - jobbar och bor i Nyköping! Samtidigt ringde damen på kommunen och meddelade att hon bett deras ekolog ringa upp mig. Allt på en timme - det kallar jag service! Och båda förfrågningarna ledde alltså till samma person.

En liten stund senare blir jag uppringd av mannen i fråga. ”Jag kommer ut och tittar”, säger han med tydligt norrbottensdialekt. ”Nej, nej, det kan ju vara en snok bara, vi (B) får försöka få en ordentlig titt först”, säger jag. ”Kommer i alla fall gärna i eftermiddag”, avslutar han, och dyker upp ett par timmar senare.

Naturligtvis såg vi inte till ormeländet, men vi hade en jättetrevlig, lång pratstund. Ormexperten (ekolog från Piteå) berättar om sin forskning i såväl Tornedalen som i Kirunatrakten, och ber oss återkomma när/om vi får syn - och ännu hellre ett foto - på den igen. Är det en huggis lovar han oss hjälp med infångande och flytt.

Fortsättning följer ... kanske.

Avslutar detta mångordiga inlägg om - egentligen - ingenting med en bild på allt godis som mognar i mängder varje dag mot sjöbodens vägg.

Pre-fall är det nu...

... bara så ni vet!  Det informerades jag om i förrgår och även i går av ett par modeföretag. De tycker ju att det är dags att lägga order på pre-fall collections och pre-fall news.  Kanske för att vara redo att gå ut och mingla  post-corona?

I och för sig har jag nästan slutat reagera på inblandningen av engelska/amerikanska uttryck i svenska språket, men ibland blir det ju för mycket. Jag är inte emot att språket utvecklas - det är nödvändigt - men att det utarmas, genom att vi släpper/byter ut helt funktionella svenska ord och uttryck, är synd. Det är lite svårt att diskutera detta och att argumentera mot vissa meningsmotståndare, eftersom de ju har rätt i att massor av våra ”svenska” ord är utländska från början. Jag går till biblioteket, sätter mig i fåtöljen iklädd min favoritjumper eller kanske top och så vidare. Realisation är ju inte svenskt, men ändå... För inte så väldigt länge sedan kallades det höst-rea i affärerna - sedan autumn sale - nu oftast fall sale, inte sällan följt av final fall sale innan det är dags för winter-, lounge-, och leisure collections och outfits av diverse slag. Ja, ja, vi som stretar emot är ju snart borta.

Det känns som om min bloggrubrik ”Bland dagliljor och olivträd” är lite fel nu; till och med hånar mig lite. Det blir ju inga vandringar i olivlundar och ingen olivskörd i år. Vi har nästan helt lagt planerna på höstvistelsen på Kreta på hyllan. Känns inte bra att resa nu av många olika orsaker. Dagliljor då? Ja, i år har jag rätt många, men de som blommar nu och tagit över helt är ett par av de allra äldsta, rätt tråkiga (men tydligen mest livskraftiga) sorterna. Jag som hade flera nya som jag hade hoppats få glädja mig åt - och få visa upp. 

Här i alla fall en skönhet

Och så har jag har ju djurlivet och ”mina” kor som betar precis utanför staketet så gott som varje kväll.

Och se här! Det är inte konstigt att kvällskonserten nästan är öronbedövande för oss som fortfarande kan höra syrsorna. Jag kan egentligen ingenting om insekter, men en så stor hoppa har jag nog aldrig sett här hemma tidigare. Jag hann inte få fram måttbandet men uppskattar den till cirka fyra cm och med jättelånga antenner.

Vi har varit hemma ett par dagar, och hörde av grannarna att det finns massor av blåbär i skogen nu, så vi gick ut en liten sväng till närmaste skogsplätt. Det stämde verkligen! Vi har inte plockat bär på många år, förutom egna hallon och björnbär, men nu fick vi lätt ihop två-tre liter. Jag har rätt svårt att se de mörkblå bären, så det gick inte lika bra som ”förr i tiden”, men B plockade effektivt och snabbt. Här ute på Udden är det alldeles för torrt för bär och svamp i år, men nu blir det i alla fall blåbärspaj till helgen.

Och helgen ska enligt prognoserna bli en av de varmaste och soligaste i år. Så - ha det fint var ni än befinner er!