Bland ……….. olivträd

 Dagliljornas säsong är över, men nu är jag äntligen tillbaka bland olivträden.

Som jag längtat hit - till den charmiga byn på den vackraste av öar - KRETA. Fyra år har passerat sedan vi låste dörren till vår hyrda lägenhet och med en stor kram sa ”hej då, vi ses i början av april som vanligt” till vår kretensiska värdfamilj. 

Sen började som bekant eländet - för min del allra först med hjärtproblem och några månader senare - för oss alla - pandemin! Efter alla vaccinationer och när viruset inte längre ansågs så farligt var reslusten inte som tidigare p g a olika problem med hälsan för både maken och mig. Ja, B skulle nog gärna ha rest, men jag kände mig länge lite väl orolig.

Men nu är vi äntligen här, och det mottagande vi fick var värmande och hjärtligt.  

Eftersom direktflighterna från Sverige nästan alltid avgår gräsligt tidigt på morgonen (hemskt att behöva åka hemifrån vid fyra!) är vi oftast framme tidigt på eftermiddagen. Det innebär sen lunch: som alltid en stor grekisk sallad och retsina! 

Förutom familjen var det jätteroligt att träffa grannarna på gatan, Anna i affären med flera. Våra  engelska och belgiska vänner har vi kunnat ha regelbunden kontakt med via sociala medier och mejl, och här är ”träffar” inplanerade. Hos Anna handlade vi det viktigaste för första morgonen, och fick minst lika mycket i en andra kasse som innehöll δώρα (gåvor): olivolja, apelsiner, äppelkaka, ouzo … Vid det här laget känner hon till våra vanor och preferenser. Jag, som aldrig äter apelsiner hemma (för surt för min mage) kör här citruspressen varje dag.

Ut på byn - oj - vilka förändringar som har ägt rum här under dessa fyra år. Inte till det bästa för OSS - men ekonomiskt säkert ett lyft för många här. Och det unnar vi dem. Alla ”inrättningar” har ju inte utländska ägare. Många stora, flotta hotell har vuxit upp längs stranden och andra har byggts ut/byggts om till tjusigare versioner. Eleganta solstolar och strandbarer, serveringar med bord på trottoarerna - något som inte var tillåtet för bara några år sedan - och så vidare.

Vi är också lite tidigare än vanligt, så det förklarar förstås att det är rätt mycket turister här. Kanske har också en del utländska resebyråer förlängt säsongen, eftersom sol-och-badvädret de senaste åren varat betydligt längre än till mitten av oktober.

Tidigare stod några cafébord och rangliga stolar här

Andra dagen här var det dags att åka upp en liten bit i bergen till vår värds odlingar och jättebyggprojekt. Utanför sin ”släktby” har han köpt mycket mark där han för ca tio år sedan anlade stora frukt- och grönsaksodlingar och påbörjade planeringen av en villa. Huset består ännu bara av en bottenplatta men omges av kolonner, små statyer och modeller av olika kända landmärken för Kreta.

Frangokastello

Fyren i Chania

En ”symbol” för Lasithiplatån 

Nu var vi uppe för att givetvis se hur detta projekt framskridit, men också för att plocka frukt och nötter.

En kladdig sysselsättning, men så gott med granatäpple.

Det är inte köttbullar utan valnötter …

Så här långt är allt som vanligt, men på det stora hela blir det inte som våra höstvistelser varit sedan vi slutade jobba. Vi kan bara stanna här i två ynkliga veckor, så det blir ingen olivskörd för vår del. Och det blir inga jättelånga promenader! B har ett knä som krånglar, eller rättare sagt smärtar ordentligt, och jag vågar inte snubbla runt ensam över stock och sten på stigar i olivlundarna. Men vädret är underbart och lite kortare promenader på sandstränderna är inte att förakta. Och havet är ljuvligt för en badkruka, som vill ha minst 23 grader i vattnet.

Det är inte så mycket som blommar här nu. För lite regn har inneburit att det inte varit någon ”andra vår”, vilket ofta varit fallet när vi kommit. Bougainvillaen på vår gata blommar i alla fall rikligt, och hibiskus i krukor står på vår altan. Så - med lite blomsterprakt sätter jag punkt för detta inlägg

Sommarens norrbottensresa och årets dagliljor

Drygt en månad har rusat iväg sedan förra inlägget, och denna månad har i stort sett följt samma mönster som motsvarande tid förra året. Men eftersom jag har fått njuta av ganska många av mina dagliljor ”måste” jag ju lägga upp lite bilder!

Först och främst dock: norrbottensresan. Trots att prognoserna några dagar före avfärd inte såg särskilt bra ut hade vi kanonväder! Efter ett dygn i Kiruna packade vi vår lånebil och körde de åtta milen till Bs hemby. Följande dag invigde vi den - för oss - nya båten och drog iväg upp efter älven till Hedholmen. Molnigt men mycket varmt! B testade fiskelyckan med kastspö en stund med förhoppning att få en harr att halstra - eller en sik kunde också duga - men det enda som nappade var en ID! Dessutom friskade vinden i ordentligt, så det blev omöjligt att fiska från båten. 

Och den här gången var det riktigt skönt med hård blåst, för myggen besvärade oss inte alls när vi tog itu med lite viktigare uppgifter. Vår strand var nästan täckt av kottar, barr och kvistar. Vi plockade, krattade och samlade ihop i stora högar för senare eldning och bortforsling.

Efter ett par dagar såg det ut så här. Då hade B också fått hjälp av en bror med att gräva upp en massa små videbuskar.

Efter en dryg vecka, då vi förstås också umgåtts med släkt och vänner, var det dags att åka tillbaka till Kiruna för ett par dygn. Här blev det såväl middag på favoritrestaurangen (hmm) som lunch i en av min barndoms skidbackar - Tvättjärn. Middagsrestaurangen har förstås flyttat till NKC, Nya Kiruna Centrum, den har numera tillnamnet ”Eatery” och hade bara varit i gång i tre veckor, vilket kanske - förhoppningsvis - förklarar bristen på service, utbud, kunskap … Trots bokat bord beställdes maten vid disken och betalades i förväg. Nåja, det kan man stå ut med, tänkte vi, och fick ett bord utpekat. En monitor i taket skulle visa kvittonumret när rätterna var klara att hämta. Dryck då? Fram till kassan för beställning. Vitt vin till fiskgrytan? Jo, det fanns visst ett vitt ”husets”. Vad det var för sort? Sort - ja, det var italienskt, blev svaret - och visade sig stå på en hylla i rumstemperatur. Lite uppgivna kom make och bror till vårt bord bärande på ölglas.  Denna restaurang var före flytten och omvandlingen jättebra och trevlig, men den enda person som tycktes vara kvar var kocken, för maten var mycket god! Prisnivån liksom tidigare hög - men numera FÖR hög.

Lunchen dagen därpå intogs på Restaurang Ripan mellan barndomens skidbackar Tvättjärnsbacken och Baksantis (Sandstensberget). Där ligger numera en campingplats med liten stugby vackert placerad. Oj, vad vi har åkt skidor här såväl på längden som på tvären. Och på masonitskivor - tefatens föregångare. Och namnet ”Tvättjärn” kommer förstås av att det fanns en liten tjärn här, där kirunahusmödrarna i begynnelsen fick klara av familjens tvätt. 

Vi besökte också denne herres hem …

Hjalmar Lundbohm

Hjalmar Lundbohm, föddes 1855 i Dalsland och utbildade sig till kemist och geolog vid Chalmers. Han blev LKABs förste disponent och har ofta benämnts Kirunas grundare. Lundbohm var mycket engagerad i stadens utveckling och utformning och överhuvudtaget inblandad i ”det mesta” även utanför LKAB. Han var konstintresserad och -kännare, och i hans umgänge ingick t ex  paret Zorn, makarna Larsson (Karin och Carl) och Bruno Liljefors. Bland hans vänner fanns också kungligheter som prins Eugen (som målat altartavlan i Kiruna kyrka) och prins Gustav Adolf.

Han var också god vän med Herman Lundborg (rasbiologen) och deltog aktivt i diskussionerna om samernas ställning. Hans åsikt var att ”lapp ska vara lapp”. Diskussionen om hur deras kultur skulle ”skyddas” går jag inte in på här.

Lundbohm dog 1926 i sin brors hem i Fritsla (ett par mil från Borås), och begravningsakten ägde rum i Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm. Sedan transporterades kistan till Kiruna och han fick sin grav utanför kyrkan - i den lilla s k ”kyrkskogen”. Denna grav har jag gått förbi så gott som varje skoldag under mina sex år  i läroverket.

Hjalmar Lundbohmsgården byggdes 1895 och bestod ursprungligen bara av ett pörte. Den byggdes senare ut i ett par omgångar. Första gången var år 1900, då Lundbohm blev disponent och detta blev hans bostad. Gården låg i det numera stora rasriskområdet och hörde till de byggnader som skulle bevaras nu vid stadsflytten. Den flyttades därför redan 2017 och fick därefter en omfattande renovering. Nu ligger den fint uppe i Luossa med utsikt mot fjällvärlden och är till största delen ett museum. Vi besökte den för ett riktigt ”go’fika” (och för att se den nyrenoverade gården förstås). Det var vår sista dag här uppe, och vädret slog om ordentligt. Kallt och regnigt. Det var så dunkelt inomhus att mina bilder blev helt misslyckade.

Dukat till middag med gäster

Summerar ett rätt bra dagliljeår, även om inte alla gått i blom i år (heller).

Och så en absolut favorit: Indian Ripple

Hoppas att ni har en skön sommar var ni än befinner er!

Det var då, det

För att få lite svalka då det var så hett för några dagar sedan tog vi en båttur utan avsikt att gå i land någonstans. Vi åkte bland annat till Svärdsklova, som jag skrev om förra sommaren.

Man brukar säga att det är på barnen man ser att man blivit gammal - när ungar man knutit skor och torkat näsor på kommer med egna - nu - rätt stora barn. När vi senast var på det lilla torget hemma hörde jag mitt namn ropas och drogs samtidigt in i en bamsekram av en glad man med stort skägg. Sonens kompis, på besök på gamla hemmaplan, som presenterade sin 18-åriga dotter!

Tillbaka till båten. För just här märker jag tydligast av ålder och skröplighet. I drygt 30 år har vi levt båtliv. Jag har oftast släppt ankaret (hade inte ankarspel), skyndat fram till fördäck, spanat efter lämpliga (och olämpliga) stenar och smidigt hoppat i land med tampen. (Jodå, jag har kört ibland - har förarbevis - men har aldrig lärt mig att lägga till lugnt och fint). Vi har vågat gå in i gästhamnar på t ex Utö, i Gryt och i Norrtälje, där sällskap suttit i sittbrunnar på jättebåtar och intresserat spanat in mindre båtars angöringar. Något stressande! Det var då, det. NU sitter jag där framme och dinglar med benen, ropar ”närmare, du måste gå ännu närmare …”, för att till slut klumpigt hasa ned. I bästa fall torrskodd. Visserligen är vår dagstursbåt här mycket lägre och saknar förstås stävstege, vilket gör det svårare på ett annat sätt,  men hu så klumpig (och försiktig!) jag blivit. Nåja, nu skulle vi inte alls gå i land utan var bara ute för att fånga lite svalka av fartvinden.

Det finns tyvärr inte något nytt att fotografera och visa härifrån. Det har varit en ovanligt blomsterfattig försommar, och midsommarkruset fick i år stå kvar på sin hylla. Det gick trots detta bra att fira midsommar med sillbord, snapsvisor, jordgubbstårta och alla de vanliga inslagen på menyerna. Och med de ”vanliga” midsommargästerna”, som anlände på torsdagen. När södertäljebron kördes sönder på midsommaraftonen 2016 stod trafiken stilla i sex-sju timmar - i hettan. Normalt tar det ca 1,5 timme från Stockholm hit. Nu tog det dem mellan sju och åtta. Det var ett hungrigt, törstigt och svettigt par som kravlade ur bilen låååångt efter tiden för planerad sillunch. Sedan dess har de aldrig satt sig i bil för att lämna City på midsommaraftonen.

Även utan så dramatiska händelser som brokrasch är det en väldigt hårt trafikerad sträcka, där det ofta blir långa köer efter minsta, lilla incident.

Den stora gamla pionen är i alla fall pålitlig och stod i sin fulla prakt under midsommarhelgen.

Och till min glädje har nu en vit pion, planterad förra året, tagit sig riktigt bra. 

Några dagliljor, förutom de ”vanliga, enkla”, har ännu inte slagit ut. Möjligen i lilla trädgården hemma, vilket i så fall visar sig på onsdag. Då åker vi hem för att packa väskan och flyga upp till Kiruna. Det ska bli spännande att se hur mycket som vuxit upp (och rivits!😢) sedan förra sommaren.

Jag har aldrig tidigare skrivit om viner trots att jag mycket gärna dricker ett gott vin - framför allt rött. Jag är inte tillräckligt kunnig eller intresserad för ge detaljerade omdömen. Blir snarare lite fnissig av att läsa vissa kännares omdömen - de som tycks stapla de mest fantasifulla substantiven och adjektiven i sin vinspalt. Men denna för mig nya bekantskap är värd att tipsas om - italienska Coste di Moro. Mitt omdöme alltså helt enkelt: jättegott! Proffsiga omdömen och smakbeskrivningar/-upplevelser hittar den intresserade säkert på nätet.

En fortsatt fin sommar önskar jag er!

Nödlandning …

 … under testflygning. 

När vi satt med eftermiddagskaffet på altanen igår hörde/kände jag plötsligt en mjuk duns vid ena foten. Där satt den här lilla dunbollen, som nog var ute på sin första flygtur. Helt oskadd och orädd satt den och tittade forskande rakt på mig ett bra tag. När vi började undra om den inte skulle kunna lyfta för egen maskin flaxade den iväg. Det är ibland lite knepigt att avgöra arten på de små ungarna, men nog är väl detta en bofink? Det som talar för detta är också att bofinken är tidigast av våra arter här med att häcka och få sina ungar.

Fågelsången här på Udden har i år varit intensivare än någonsin, och vi hör fortfarande göken hoa varje dag. Det har den nu hållit på med i minst tre veckor. Har den stackaren inte hittat någon partner i år? Vi har väldigt många lövträd på tomten - något som bara ett hundratal meter härifrån ändras till att bli enbart barrträd. Här växer ek, björk, hägg, rönn, al, fläder, vildapel, körsbär, sälg. På gott och ont … Det blir enormt mycket pollen och säckvis med sega, tunga eklöv att kratta upp på hösten, men försommaren är så vacker. Och så har vi fågelsången!

Vårt produktiva svanpar har visat upp sina telningar förra veckan. SJU stycken i år. Hoppas de får behålla sina småttingar, men det finns vakande, grymma ögon överallt, och - vips - kan en havstrut dyka ned och ta en unge som hamnat en liten, liten bit ifrån föräldrarna. Förra årets fem minskade till tre ungar. Naturen är hård!

Här på Udden lider marken av samma torka som på massor av andra platser i landet. Undantagen är strandängarna som är frodigt gröna. Det känns otäckt när mossa och lavar krasar under fötterna, och gräsbränder har ju redan förekommit på många ställen. På tomten vattnar vi några av de finaste fetbladsfläckarna på berget för att förhoppningsvis få se dem blomma i rött, rosa och gult. Vi har gott om ”eget” vatten, även om vi sedan några år också är anslutna till det kommunala. Den anslutningen finns några kilometer härifrån, men vi, tolv hus på Udden, har genom en egen, gemensam lösning kunnat ansluta till det kommunala ledningsnätet. Behöll givetvis vårt brunnsvatten för utomhusbruk.

Snart är det midsommar, men någon bukett av egna blommor lär jag inte få ihop. Det verkar bli en väldigt blomsterfattig sommar i år: inte en enda digitalis syns till, inga tecken på prästkragar, inte ens hundkex. Det blir väl till att fylla midsommarkruset med ormbunksblad och köra ned några smörblommor i mitten. Ja, pionen hinner nog förresten slå ut. Köpa blommor till midsommar? Nej det är fusk!

En riktigt varm vecka väntar oss enligt prognoserna. Vattnet kyler dock fortfarande rätt ordentligt, och vi har under den här varma perioden hela tiden haft fyra-fem grader svalare än inne i sta’n. 

Ha det fint!

Kaprifol - Bohusläns landskapsblomma (och en av mina favoriter)

Erikdagen blomstrar

I morse har jag gratulerat de tre viktigaste männen i mitt liv: min man, son och bror. Det är nämligen ERIK som har namnsdag. Visserligen har ingen av dem Erik som tilltalsnamn, men ändå … 

I bondepraktikan sägs det: ”om Erik går i ax, ska Olof (29 juli) ge kaka”.  Med andra ord, om våren är nådig/tidig blir det tidig skörd. Jag är inte särskilt insatt i bondepraktikan, men bland mina äldre släktingar i Tornedalen nämndes ofta denna dag - Erkin päivä - som en särskild ”märkesdag”. Däremot vet jag inte alls vad den stod för / vad som skulle göras där långt uppe i norr. Sätta potatisen? Nej, oftast alldeles för tidigt.

Nu är vi ute på Udden, och äntligen har vi soligt och varmt efter att ha blivit snuvade på VÅREN. April har i våra trakter varit urtrist - kall, grå och blåsig med bara några få dagars undantag. När vi för ett par dagar sedan fick välbehövligt regn följt av sommarvärme har växtligheten fullkomligt exploderat. 

På vägen hit försökte jag fotografera en riktigt maffig rondell genom bilrutan. Det är en stor rondell och jag undrar hur många lökar som gått åt för att runda den. Så vackert!

Vitsipporna har nog haft ett rekordår. Jag har aldrig sett så’na mängder tidigare under de 12-13 år som vi haft Udden. Eftersom det har varit så svalt har de blommat ovanligt länge men nu sjunger de på sista versen. Gullvivorna blommar i alla fall fortfarande och tovsippan har fått sin första blomma.

Slånbärsbusken, som snarare är ett träd, lyser nästan spökaktigt vit på kvällarna och körsbärsträden har just gått i blom. Häggarna har en bit kvar till full blomning, men doften är nog redan fullt utvecklad - tyvärr. Havet kyler ju, så allt är lite senare här ute än bara en dryg mil inåt land.

Boktips. Jag har nyligen läst boken ”Straff” av Ann-Helén Laestadius. Ruskig  läsning som är verklighetsbaserad och till stor del bygger på hennes mors berättelser. A-H är uppvuxen i Kiruna, i mina gamla kvarter, och har samiska rötter. Hon har skrivit många ungdomsböcker, men ”Stöld” (2021) och ”Straff” är vuxenböcker. Rekommenderas! Själv känner jag mig nästan lite skamsen över min okunnighet om hur samerna behandlats även i ”modern tid”. Så lite vi (många av oss i alla fall) visste!  

Trevlig helg!

GLAD PÅSK

 …. vill jag önska er som fortfarande tittar in här då och då.

Inte mycket har hänt sedan mitt förra inlägg - ingenting särskilt som jag tyckt varit värt att skriva om. Nu är det ju ingen stor sak att berätta att jag fått sjätte (!) dosen av covidvaccinet! Tänk vad stort det var i början -  vilka köer, diskussioner, spekulationer. Nu är det bara en rutingrej. 

Ett härligt undantag i den lite enahanda tillvaron finns dock: en mycket trevlig dag förra veckan när vi äntligen besökte Liljevalchs Konsthall och den årligen återkommande Vårsalongen. Den brukar vi alltid boka in, liksom lunch på Blå Porten som ligger alldeles intill. Det var en härlig utställning i år (igen): 159 konstnärer ställde ut 298 verk i de många salarna. Många fina konstverk fanns att beskåda, även om det naturligtvis också fanns en del som jag inte blev så begeistrad över. Det som fångar och fascinerar är inte minst alla olika tekniker. Målerier i olja, akryl, blyerts, kol förstås men också gipsarbeten, trä, fotokonst, digital konst med mera, med mera. Vad sägs om  Helene Anderssons lagliga krokodilskinnsväska (stengods!)?

Bearbetad gips - ”Skymning”,  Eva Reichmann

”Bakterie”, virkning o gips, Ellinor Granlund

"Dogs ... snackar skit", Helena Roos

Jag har en extrastor plats i hjärtat för all slags textilkonst, uppvuxen som jag är bland tyger och garner. Min mamma var en duktig textilare, arbetade tidvis som vävlärare och sydde och vävde det mesta - allt från trasmattor till tunna gardiner och bildvävar. Jag har flera av hennes  underbara flamskvävnader, som jag ibland funderat på att visa upp i lämpligt forum. På Vårsalongen fanns en hel del textilt - vävnader, applikationer, broderier. Här några som jag tyckte mycket om:

Charlotta Grunewald - applikationer med broderi

Ditte Norström - väv och broderi

Ingegerd Alfredson -fritt broderi

”En plats vid havet”  blev en av mina absoluta favoriter.

Felicia Löfberg - akryl

Vi är ute på Udden nu sedan ett par dagar och hade hoppats kunna göra lite vårarbete ute, men av det blir det nog inget. Visserligen har vi haft ett envist, tunt snötäcke och kalla nätter hemma också, men vi hade i alla fall barmark och krokusen blommade på skyddade ställen när vi lämnade Stockholm.

När vi lämnade E4 norr om Nyköping och körde in på mindre vägar genom skogspartier mot havet blev vi överraskade av att se massor av snö på backen. Framme på Udden låg också snötäcket rent och fint över tomten, altaner och trappor.

En trädgårdsarbetare är i alla fall i tjänst. Efter en rätt solig dag igår har snön försvunnit från några sluttningar, och bergeniorna som växer längs trappan till sjöboden blev synliga. Jag stod länge vid fönstret och tittade på denna frukostgäst. Hon stannade upp i tuggandet, tittade tillbaka och såg ut att fundera. Bestämde sig för att det var OK att äta och fortsatte lugnt ett bra tag. Och att knipsa av just dessa växter är faktiskt bara bra, de blir frodiga och fina senare. Problemet är ju att rådjuren inte gör någon skillnad på växter, penséer och mycket annat ryker, och dessutom springer de ju omkring som värddjur för fästingarna. Men nog är hon väl vacker!

Som sagt: 

GLAD PÅSK!

Naturfilmer och restaurangsittningar

Om man skriver ett inlägg i kvartalet kan man ju ändå anse sig vara en regelbunden bloggare …. eller hur … om man gör det under en längre tid i alla fall. Ett år eller så.

Nu ska jag alltså göra ett litet försök igen, för jag vill dela med mig av några jättefina naturfilmer som ligger på Utbildningsradions webb. I Vittangi, ca sju mil från Kiruna, bor Håkan Lundström, en konstnär som målar, skulpterar i trä, fotograferar och, numera, filmar. Nyligen ställde han ut i Kirunas nya konsthall, och i anslutning till detta visades hans kortfilmer. Biobesökarna häpnade. ”Det kändes ju som om man fick björnen i famnen, och man hörde rävens tassande steg”, sa brorsan, letade upp länk till filmerna och skickade till mig. Det är filmat uppe i norra Norrbotten; vissa delar väldigt nära vår stuga. Han har bl a filmat sjöfåglar av arter som många av oss inte trodde fanns här.

Berättaren är förresten en släkting till mig - en syssling - med ett förflutet i bl a bandet Norrlåtar. Han berättar här på meänkieli, eftersom han, såväl som Håkan L, hör till dem som vill bevara det språket levande. Svensk text finns förstås. 

Vi körde upp filmerna på TV med rätt stor skärm och fick nästan en bioupplevelse, men jag tror nog att man får behållning av dem även på en normalstor datorskärm. Om man gillar naturfilmer alltså. De fem kortfilmerna finns här

https://urplay.se/program/229899-nalkavuoman-asukhaat-talvi-mettassa

Så var det detta med sittningar: 

I lördags åt vi middag på en italiensk restaurang på Medborgarplatsen. Jag går inte ut på restaurang under mörka vinterkvällar lika gärna/ofta som tidigare.  Då mitt mörkerseende är uselt blir det rätt jobbigt att äta i ljuset av några ynkliga ljuslyktor. Trodde väl aldrig att jag skulle prisa grekernas lysrörsmysljus! Den här restaurangen gillar vi av flera orsaker: maten förstås, jättetrevlig personal och - hör och häpna - man får sitta kvar så länge man vill! För att vara en populär krog i Stockholm är det inte så vanligt! För massor av år sedan började ”otyget” med sittningar tillämpas av de mer kända italienska restaurangerna. Man bokade bord till klockan sju och fick beskedet att man var välkommen och fick ha bordet två - två och en halv timme. ”Så fräckt!”, var vi många som tyckte, och i början valde vi bort dessa -  något som längre fram blev svårare och svårare då fler och fler anammade detta. Visst förstår vi att restaurangerna vill få in så många middagsgäster som det bara går, men med tanke på att en nota för fyra pers lätt går upp mot 2500-3000 (i a f om man dricker vin) tycker jag fortfarande att det är oförskämt! Tjurigt väljer jag i möjligaste mån bort dessa - även om vi sällan egentligen ”behöver” längre tid för våra middagsträffar. Jag vet att det är likadant på andra håll i landet också, men undrar om det är lika utbrett.

Och apropå mat:  om ni träffar på carciofi fritti på menyn - välj det! I alla fall om ni gillar kronärtskockor. 

I övrigt inget särskilt att berätta från mitt håll. Vi har inte ens varit ut till Udden sedan i november. Orsakerna är flera: många trista men nödvändiga bokade besök hos läkare och sjukgymnaster och däremellan jättetrist väder. B har opererat sitt andra öga för gråstarr, och efter det bör man inte köra bil på ett tag, i alla fall inte när det är grådisigt och regnigt. Och DET är det för jämnan! Jag springer på rehab för att få ordning på min axel/överarm, men det verkar segt. Antagligen tog den mer stryk av min vurpa i maj än någon insett. Inga frakturer förstås, men ultraljud visar lite skadade senor o fästen. Puh!

Jag har förstås läst massor av böcker, och jag  lägger här upp Åsne Seierstads  ”Två systrar” som boktips.  Ni känner säkert till henne - journalisten som även blev författare och som har skildrat livet i Afghanistan bl a i ”Bokhandlaren i Kabul”. Den här boken benämns ”ett reportage” och handlar om islam och radikaliseringstragedierna. Mycket bra!

En annan bok som jag tyckte var bra är Kristin Harmels ”De bortglömda namnens bok”. En historisk roman baserad på en sann historia om en kvinna som hjälper hundratals judiska barn fly från nazisterna.

Nu längtar vi efter våren! Det tar nog ett bra tag innan våra vårblommor vågar sig upp, men butikerna fylls nu av härliga, färggranna tulpaner. Ha det gott!