Midnattssolen

... hann vi uppleva den sista av våra tre kvällar i makens hemby. Nu följer nästan ett par månader när solen inte går ner och kvällar och nätter är magiskt vackra. Bilderna nedan är dock tagna lite tidigare än midnatt - ungefär vid 23-tiden.  

Att vädret skiftade kan man lugnt säga. Vi hade strålande sol och drygt 25 grader i lördags. I måndags var det bara ett par grader - visserligen plusgrader, men det kändes som om det var snö i luften när vi åkte till flygplatsen.

Då var det skönt att kliva ut på Arlanda och mötas av normal junitemperatur, även om det blev mörkt på kvällen i vår lilla trädgård. Våra rhododendron är fantastiska i år. Det verkar de vara överallt så det är nog ett riktigt rhododendronår. Den på bilden är en av tre som definitivt var felmärkta på plantshopen för många år sedan. Vi köpte vad som skulle vara en dvärgvariant, och det visade sig efter bara ett-två år att det i så fall var en jättedvärg. Men den är så fin även om den tar  lite väl stort utrymme av en liten tomt.

Och se på sjutton. Vad lyser skarpt i rabatten om inte en daglilja - dock inte någon av de förädlade varianter som jag - medvetet - planterat. Den här jättehöga, enkla och tidiga Hemerocallisen måste ha följt med som "bonus" på någon annan rotklump. Nåja, med tanke på hur liten utdelning mina "egna" gav förra sommaren är det ju bara att tacka och ta emot.

Nu är posten eftersänd, grannarna informerade och vi flyttar ut till Udden. Måtte vi nu få en sammanhängande längre vistelse där. Förhoppningsvis hinner vi åtminstone få båten i sjön till midsommar. Efter de senaste månadernas flackande känns det nu som om jag överhuvudtaget inte kommer att vilja packa och resa någonstans på ett bra tag, men det går nog över och normaltillstånd inträder antagligen ganska snart.

I syrenernas tid...

... och i gullregnens månad är vi redan! Det vill säga - gullregnen som kantar genomfartsleden i vårt samhälle har inte riktigt slagit ut men syrenerna står i full blom.

Maj har varit en riktigt ledsam och trist månad på flera sätt - framför allt för att vi har vi förlorat ytterligare en familjemedlem - Bs äldsta bror. I morgon är det dags för den tredje resan upp till Norrbotten sedan i mars.

Så har vädret i maj varit riktigt skruttigt - mestadels kallt och blåsigt. Men nu kan det väl bara bli bättre?!

Det börjar i alla fall bra. Låt mig presentera min charmige, vackre älskling från grannhuset. Sällan har väl någon blivit så glad över att jag kommer som han blir varje gång vi ses. När vi kommer hem från Udden och han hälsat färdigt lägger han sig ned vid vår entré, och där ligger han så länge jag är i närheten.

En av mina favoriter bland perenner i rabatten (förutom charmtrollet ovan) är den rosa tolvgudablomman (Dodecatheon meadia), som jag tycker är så söt. Man måste dock komma rätt nära för att se den fantastiska blomman. Det händer inte mycket med den, d v s den tycks varken bli större eller kraftigare med åren, och inte går den att dela, och i slutet av förra sommaren trodde jag att den gett upp helt.Till min glädje återkom den och har nu blommat så fint i ett par veckor. 

Dagliljor har det inte blivit mycket skrivet om i denna blogg, trots namnet, men jag hoppas på ett bättre år än förra. Det var i alla fall en hel del knoppar på flera när vi lämnade Udden i förrgår. Vad gäller olivträd så är oktober/november-vistelsen på Kreta redan bokad. Men inte hemresan! 

Trevlig nationaldag!

Äntligen - liten blomsterrapport från Udden

Äntligen ute på Udden igen! Vi har inte varit här sedan påskhelgen, och så länge har vi aldrig förr varit borta härifrån under den här årstiden! Det blev en annorlunda vår på flera sätt, inte minst på grund av uteblivet kretabesök. Att vi inte varit här beror i första hand på att familjen bara haft ett öga... Jag kan ju inte längre köra bil, och B hade en inplanerad operation av ett öga, där ett membran över gula fläcken avlägsnades. Inte så dramatiskt, och synen ska bli OK, men det är ett litet mer komplicerat ingrepp än en gråstarrsdito. Alltså: körförbud ett par veckor.

Nåja, vi har ju inte suttit i sjön (och inte ens på bryggan...), och maj har ju varit så kall i våra trakter att utomhusjobb inte alls hägrat. Några soliga fina dagar har vi haft, men inte många jämfört med alla grå dagar med isande vindar. 

Inte en regndroppe hade vi fått på ungefär en månad när vi igår morse åkte hemifrån. Jorden skrek efter vatten, och att rätt stora skogsbränder rasat på flera ställen i landet redan i april är ju skrämmande! Igår eftermiddag började det i alla fall regna här, och antagligen även hemma. 

Förra försommaren, förresten hela sommaren, var väldigt blomsterfattig här på Udden, men nu kompenseras vi rikligt till min stora överraskning. Mina försommarfavoriter - gullvivorna - blommar på många olika ställen, och jag har aldrig sett sådana mängder med violer i bergsskrevor och även som stora blå och lila fläckar uppe på hällarna.

Majtrav och ormöga som växer överallt hemma har jag med mindre lyckat resultat plockat med mig hit till Udden under ett par somrar. Nu har de tagit sig och samsas fint på flera ställen. Roligt!

Häggarna har visserligen alltid bjudit på riklig blom, men nu har flera små häggbarn också vuxit till sig och blommar som bara den! Mycket vackert och underbar doft enligt många. Lite väl stark och påträngande tycker jag, som har svårt med starka parfymdofter överhuvudtaget. Här måste i alla fall rensas om vi inte ska bli helt inhäggade.

En skön ny majvecka önskas er alla! Glöm nu inte EU-valet (så att ni försäkrar er om rätten att klaga...).

                       

Sorg och glädje...

... ja, det är väl det som är LIVET.
Vi är äntligen hemma efter den oplanerade resan upp till Norrbotten och Bs systers begravning i deras hemby. Det blev förstås en resa med många mycket sorgsna stunder men också fina sådana med den starka känslan av samhörighet som råder i denna jättefamilj. B är yngst i en mycket stor syskonskara, och dessutom ett ”sladdbarn”, vilket innebär att de äldsta syskonen ligger i åldersgruppen 80+. Helt naturligt att de lämnar oss, men så tomt och ledsamt.

Sedan ställde ju SAS till det för oss med sin strejk, så vi fick några extradagar i den stora staden Kiruna. Efter några riktigt sommarlika dagar slog vädret om och vi vaknade en av morgnarna till snöfall och isande vind. Det blev trots detta en del promenader i sta´n, och jag gjorde för första gången ett besök i krematoriets kapell. Det har jag passerat lite på avstånd varje skoldag men faktiskt aldrig varit in i. Det är, som så mycket annat i Kiruna, väldigt "oreligiöst" och jag tycker det är mycket vackert invändigt.

Och kyrkan vet jag att jag lagt in bilder på flera gånger, men här ett foto utan snö och från ett annat väderstreck än förra gången. Den tål förresten att ses om och om igen! Och apropå "oreligiöst" - i denna kyrka finns en enda religiös symbol - ett kors.

Så här såg det gamla stadshuset ut nu... Snyft! En del av husets inredning och utsmyckningar har fått följa med till det nya stadshuset, Kristallen, bl a de mycket speciella dörrhandtagen snidade i masurbjörk av en samisk konstnär, Esaias Poggats.

Det gick alltså ingen nöd på oss hos våra syskon, men hemresan.... Miljöengagemang och flygskam gör ju att många tycker att vi till varje pris ska undvika flyget. I vissa kretsar vågar man ju nästan inte tala om att man flyger. MEN - jag undrar om dessa personer rest längre sträckor med tåg i norra Norrland! Om man är riktigt snäll kan man säga att det är en omskakande upplevelse. När strejken var ett faktum chockhöjde det andra flygbolaget som trafikerar sträckan priset på biljetterna med tusentals kronor. Vi kastade oss på SJ och bokade sovvagn. Vi var ju tre, så vi fick ju en egen kupé. Det kanske t o m skulle bli lite mysigt.

Ingen av oss hade rest på detta sätt sedan 1970, och ingenting har nog hänt vare sig med komforten eller något annat sedan dess. Det var oerhört trångt, sätena i sovkupén var förskräckliga. Det var som att sitta på en pinnsoffa med ett smalt säte med rätt tunn stoppning. Jag hade i alla fall i sista stund hört att det är slagsmål om de få platserna i restaurangvagnen, och att det nog var en god idé att ta med sig sin middag. Sagt och gjort: Jag hade inhandlat en kall måltid och t o m en flaska gott vin. Jag ska inte tråka ut er med beskrivningen av hur vi lyckades ta oss i säng, men jag lovar att det inte var lätt. Två pers ut i korridoren, en klättrar upp, nästa intar sin sovplats... "Hallå, jag glömde glasögonen där nere... Kan någon skicka upp min bok"...

Till er som, liksom jag själv, har åkt tåg i södra delarna av landet vill jag säga att dessa tåg är under av komfort! Rälsen uppe i de nordligare delarna saknar nog många skenor. Det kränger, hoppar och slår. Internet på tåget?! Konduktören trodde antagligen att jag skulle vara lite märkvärdig när jag frågade var jag kunde köpa uppkoppling. Jag har under de sista fem-sex arbetsåren åkt till Göteborg och/eller Borås cirka en gång i månaden och har oftast tagit tåget. Då har jag alltid haft internetuppkoppling. Nej, om vi ska ta tåget i stället för flyget måste allt ganska mycket förbättras! Nu förstår jag bättre en av orsakerna till att norrbottningarna ofta känner sig styvmoderligt behandlade.

Här lämnar vi i alla fall Kiruna, och dessa för gruvans omgivning så typiska terrasser. De består av bergrester efter att malmen har utvunnits.

Trevlig helg!

Arbetsläger eller sommarnöje...

... ja, det kan man fråga sig ibland. När armarna skakar av ansträngning och skuldrorna känns stela som stenblock medan man (= jag) missmodigt konstaterar att det ligger massor av löv, kvistar och grenar kvar där det ska vara rent och barfotavänligt  - då lutar jag åt det första.  När vi, efter 30 års båtliv, sålde båten och började se oss om efter ett fritidshus sa ett par av våra vänner: ”Ni är inte kloka som frivilligt ger er in i ett arbetsläger!”. Och visst - när man puttrat ut från marinan och lagt till i en fin naturhamn var man ledig. Inga andra måsten än att fixa mat och dryck. Promenader, läsning, korsordslösning och sällskapsspel. Fantastisk avkoppling när man jobbade under veckorna. Här på Udden finns det alltid en lång ”att-göra-lista”.

MEN huset står stadigt på urberget även om det blåser med kulingstyrka, och vi behöver inte fundera på om sjörapporten innebar att vinden kommer att kantra på natten så att vi måste ändra förtöjningarna. Och inte behöver vi lösa gymkort. Och inte bli nervösa (= jag) när motorn lägger av mitt ute på Mysingen (en stor fjärd som ofta är mycket skvalpig och orolig).

OCH när jag petat ner säsongens första blommor - penséer förstås - och lite frön i miniväxthuset sitter jag stadigt på altanen och bara tittar på vikens vatten och på svanparet som glider omkring. Då konstaterar jag - igen - att ”allt har sin tid”, och jag känner mig mycket privilegierad som kunnat välja - och uppleva lite av varje.

Fågelsången är redan nu rätt livlig och omväxlande. Bofinkarna och rödhakarna sjunger flitigt. Det känns ovanligt tidigt i år, och det är också ovanligt varmt - 18-19 grader nu vid lunchtid.

Att vara ledig betyder ju inte att vara sysslolös - så nu ska jag gå ut och "städa" klipporna igen. 

En riktigt Glad Påsk önskas er!

Hoppas rådjuren låter dem stå tills de vuxit sig lite kraftigare åtminstone.

Hittade en liten plätt för blåbärsbuskarna. Här ska jag plocka frukostblåbär i sommar - kanske...

Basilika- och hängkrassefrön på G.

Om terrordåd, oro m m

Idag är det två år sedan en galning körde ihjäl fem oskyldiga människor på Drottninggatan i Stockholm. När något sådant här hemskt händer kommer de flesta av oss ihåg exakt vad vi gjorde när vi nåddes av nyheten (eller hur?). Jag stod på knä på golvet och packade en resväska inför vårens kretabesök, när B (som alltid har radions P1 i öronsnäckan) kom inrusande från förrådet och berättade att något förskräckligt hade hänt inne i sta´n. Sedan gjorde vi som "alla andra", d v s följde nyhetsrapporteringen. 

Jag visste att min svägerska som bor mitt i city skulle vara i krokarna då, handla blommor på Hötorget och springa i butiker på Drottninggatan. Till skillnad från mig älskar hon pulsen i sta´n. Så jag ringde henne för att kolla läget. Inget svar! Ringde ytterligare ett par gånger utan att få svar. Nu började det faktiskt kännas litet oroligt. Efter ett tag ringde hon upp, då hon sett att jag sökt henne. "Varför svarar du inte i mobilen?", undrade jag. "Jag hade precis kommit hem, satt klistrad framför TV:n, följde nyheterna och ville inte bli störd", blev svaret. Vad säger man?! Jag sa´i alla fall att det var oerhört korkat!  Om det är något som jag - orolig morsa - bankat in i sonen så är det vikten av att höra av sig om man t ex är på resande fot och något allvarligt händer i närheten. Även om man själv tycker att man är en bra bit ifrån skjutningarna, lavinerna eller liknande. Vi hade några otäcka timmar för länge sedan när olyckan på Roskildefestivalen inträffade.

Det var en obehaglig och nästan surrealistisk känsla att tidigt morgonen efter dödskörningen befinna sig i avgångshallen på Arlanda. Tungt beväpnade poliser rörde sig överallt, stod på plats vid säkerhetskontroll och incheckningar och patrullerade i serveringarna. Tryggt i och för sig, men samtidigt så skrämmande när man tänker på hur utsatta vi är.

Ja, det är redan två år sedan, och den här våren blir det ingen kretaresa! Första våren på evigheter - hur ska det gå? Vi hade nog tänkt klämma in ett par veckor, trots afrikaresan, men två dagar efter vår hemkomst från Norrbotten fick vi ett ledsamt dödsbud. Det innebar att vi i stället fick kasta oss över inrikesflygens bokning. Snälla, rara SAS-piloter gå inte ut i strejk för då kommer vi inte hem! Inte enligt planering i alla fall.

Så i stället för att promenera bland olivträden får jag väl satsa på mina dagliljor - och i väntar på dem kanske dahlior. Det börjar klia ordentligt i odlingsfingrarna, och idag har jag köpt några dahliaknölar. Dahlior har jag inte haft på många år, eftersom jag aldrig riktigt lyckades med dem, men nu har jag hittat en liten plätt på Udden där jag ska göra ett nytt försök. För vem kan motstå dessa?

Och något som verkar ha blivit en storsäljare i år av annonserna att döma i alla fall: blåbärsbuskar!  De är självfertila "men det blir bättre skörd om de är två", enligt försäljaren. OK, två olika sorter inköptes, och uppgiven make undrade var jag skulle stoppa ned dem. 

Hoppas ni får en bra, ny vecka oavsett var ni befinner er och oavsett om ni jobbar eller inte!

Norr om polcirkeln...

... är det fint även på vintern, må ni tro! Solen strålar på kritvit snö och vi sitter ute på altaner och trappor med näsan mot solen och kaffemuggen i handen. Det är en ovanligt snöfattig vinter här, men det lär ändå dröja länge innan några vårblommor tittar upp.

Och här har vi det - berget med sina terrasser! Det berg som med sin malm gjorde Kiruna till en modern och rik stad, och som nu är orsak till tidernas största stadsflytt! Mot denna vy har jag åkt hela min barn- och ungdom på hemväg från sommarstället.

Vi följer Hjalmar Lundbohmsvägen (så klart, vad skulle största vägen i sta´n annars heta?!) och passerar stadshuset, som tyvärr, tyvärr nu är ett rivningsobjekt. Detta stadshus som jag, och många med mig, tycker så jättemycket om! Det ser kanske inte så mycket ut för världen exteriört men är/har varit mycket speciellt och imponerande invändigt.

Här har jag skakat loss på dansgolvet på många vänners och kusiners studentbaler. Och på min egen förstås! Stadshuset kunde inte flyttas till stans nya centrum, men den gamla klockstapeln fick följa med till det nya stadshuset, Kristallen, som nu är invigt och igång med verksamheten. 

Nu besökte vi förstås Kristallen, som inte var öppet när vi var här i somras. Framför allt var vi nyfikna på hur/var de hade kunnat placera alla fina konstverk som hängde i det gamla huset. Konstmuséet i Norr huserar nu här, och verk fanns utställda i flera olika rum. Det var inte särskilt mycket (ännu?) men i ett för övrigt tomt rum blev vi riktigt överraskade när denna best

...plötsligt gjorde ett utfall när vi närmade oss!

Vi såg också "en skulptural installation" av plast och trä. Den var flera meter hög, och om det inte syns på mitt foto föreställer den fjäll. Det finns en djupare mening med detta verk som vill beskriva ett landskap i förändring.

Från brorsans köksfönster tittar jag ut mot Luossavaara - Lossa - och ser slalombacken där jag gjort många åk på 60-talet. Liften var en släplift, som bara bestod av ett rep. Gissa om det var svårt att hålla fast i det isiga repet med snöiga vantar! Den stackarn som stod längst bak fick oftast en hel hög kompisar i famnen. Men roligt hade vi! 
Högst upp står sedan drygt tio år sedan ett förskräckligt stålskelett. Här skulle det byggas ett unikt upplevelsehotell - the Eye. Det skulle bli ett mycket spektakulärt bygge i glas och betong, med inredning till viss del av magnetit från gruvan. Utsikt över fjällvärlden förstås. Glastak för att bekvämt kunna se norrskenet. Åtta kirunaföretag stod bakom projektet som sattes igång 2007 (el möjligen 2008), och varför allt gick i stöpet vet jag inte. Trist ser det ut i alla fall.

Slalombacken från sidan.

Den unika kyrkan (vald till Sveriges vackraste byggnad för fem-sex år sedan) är sig i alla fall lik och kommer att stå kvar till omkring 2030 (enligt den information som lämnas idag). Den är kulturskyddad och får inte, som Stadshuset, rivas utan ska flyttas till nya centrum. Kyrkan stod färdig 1912 och är en gåva från LKAB till församlingen. 

Efter några dygn i Kiruna åkte vi vidare de sju milen till Bs hemby. Här blev det mycket fika och middagar men också fina snöpromenader.

Och nu är jag faktiskt hemma igen och ser mina första blåsippor!

Trevlig helg!