Kofobi och ormskräck...

… eller kanske tvärtom: koskräck och ormfobi? Det var i alla fall koskräck som gjorde att vi kom över Udden! Vi hade börjat att på allvar se oss om efter ett sommarställe, men av flera anledningar blev det inte ens av att åka ut på visningen av detta. Dels tyckte vi det var lite väl långt hemifrån, och dels konstaterade vi att det antagligen låg rätt högt över vår budget. Så återkom det någon månad senare bland mäklarens annonser, vi åkte ut en regnig majdag – och föll pladask. Orsaken till att det återkom var att köpet i sista stund hävts, då damen i familjen hört att det på sommaren går 12-15 kor lösa här. Hon var paniskt rädd för kor, och konstaterade att hon inte skulle våga gå utanför tomten. Nu hade bröderna/ägarna bråttom att sälja och vi slog till. Jag jublade över kovarningen - älskar kor! Jag har ju ett förflutet som lagårdspiga på somrarna i min tornedalsby. Hurra för koskräck!

Nog är de väl charmiga?! Fotot är taget för precis ett år sedan, men gänget ser likadant ut i år.

Förutom nya, små kalvar.

Något som jag inte hurrar för är att en orm visar sig en el två gånger per sommar på tomten. OK, det är, enligt modiga mig närstående personer som kollar, "bara" snok(ar?), men det spelar ingen roll om det är kopparorm (ja, jag vet – ödla), snok el huggorm. Jag är inte rädd för att de ska bita mig, men jag är livrädd för att överhuvudtaget SE dem. Och så frågar folk: "var det en huggis?". Inte stannar jag tills den presenterar sig! Jag är inte en allmänt sjåpig person som skriker och springer för tvestjärtar, spindlar eller möss, men klarar bara inte av att titta på ormar! Och här är vi så oense, B och jag. Han vägrar slå ihjäl den el dem, för "de är fridlysta, nyttiga och helt ofarliga". Han har snällt burit bort den några gånger från stenen där den legat, men jag har hört att de ska avlämnas minst tre km bort för att inte komma tillbaka. Om jag bara själv vågade så skulle jag nog ... det tror jag åtminstone. Det är jag nästan säker på. Alltså om den är på min tomt!

Avslutningsvis – apropå skräck och fobi. Det finns en del ord som jag tycker används rätt vårdslöst. Ett är fobi. För mig är det en diagnos på en sjukdom eller tillstånd som är mycket mer än "skräck". Exakt definition vet jag inte, men jag är i alla fall försiktig med att använda det. Dyslexi är ett annat ord som jag tycker används i tid och otid. Att vara dyslektiker är på många sätt ett verkligt handikapp, det vet jag, men inte är alla som har problem med rättstavning dyslektiker! Det finns många som bara slarvar, många som inte brytt sig så mycket om att lära sig och många som helt enkelt inte tycker det är så viktigt.  

Punkt och slut för denna gång! Om jag inte återkommer under veckan så önskar jag er redan nu en riktigt

Glad Midsommar!

Ingen blyg viol

... utan en som minsann tagit för sig! Medan andra växter lider av torkan och blommar rätt ynkligt producerar pionen större och fler blommor än någonsin. Mellan 20 och 25 cm i diameter mäter blommorna,  och knopparna är som limefrukter i storlek.

Nu är regn utlovat till våra trakter, och jag hoppas det kommer enligt tidtabell innan fler knoppar slagit ut. Ett häftigt regn knäcker ju de tunga blommorna. Men vad vi längtar efter regn här i Sörmland!

Rapport från mitt sommarland

Sedan några dagar är vi nu tillbaka på Udden. Vi hade, som sagt, en hellyckad vistelse på Karpathos, men, men... Att vara borta härifrån två veckor i maj, och dessutom under den varmaste och torraste maj i mannaminne, var ju kanske inte hellyckat. Växterna som jag planterat i krukor och pytsar har snäll granne vattnat, men allt annat ser rent förskräckligt ut! Gräset är brunt, och fetknopp och mossor på mitt älskade berg ser heldöda ut. Av persiljan och dillen som jag sått syns inte ett spår under fiberduken, men det var jag i och för sig helt beredd på. Altaner, trappor och till viss del även stugornas väggar var, och är fortfarande delvis, täckta av gult, klistrigt pollen och drivor av björkhängen. Tur att vi har egen brunn med - som det verkar - obegränsad tillgång till vatten. Naturen är skräpig!

Men fortfarande också vacker. Caprifolen som slingrar sig här och där i fuktiga skrevor blommar - lite ynkligare än förra året men man får vara glad för det lilla! Ormbunkarna som klänger på berget ned mot bryggan är frodiga och höga. De når mig till midjan, och jag är rätt lång. Prästkragarna har i en fuktig slänt lyckats överleva och blommar. Blygsamt med bara teskedsstora - eller snarare kaffeskedsstora - blommor. Solen lyser så vackert över grannön kväll efter kväll. Nu känns det som om jag aldrig mer ska lämna Udden för mer än några dagar. Konstaterar dock att vi redan har en resa inbokad. I mitten av juli är det dags för det årliga sommarbesöket i Norrbotten. Och där - i Kiruna - snöade det i natt, bara några timmar efter att jag tog nedanstående foto! Usch och brrr!

Någon ståuppare (tror jag det var) hade för ett bra tag sedan ett inslag om tornedalingar och deras ständiga byggande/snickrande. Jag minns inte vem det var, men vi var många i släkt och bekantskapskrets som skrattade och kände igen detta fenomen: ungefär att "när bastun är klar ska en altan byggas, och sedan en gäststuga, ytterligare en altan och så vidare..."
Snart, snart är i alla fall vår frukostaltan ombyggd, och vi kan gå barfota utan att få stickor i fötterna. Rutinerna kan förhoppningsvis återgå till det normala för ett tag - det vill säga att jag slipper laga maten!

Vi har nu flyttat ut hit för sommaren. Det betyder att post och dagstidning kommer till brevlådan i lilla byns vägskäl granne med kohagen. Detta var alltså rapport nummer ett från sommarlandet och fortsättning följer säkert. Ha det gott!

Sista utflykten

… blir till den omtalade staden Olympos uppe i bergen. Många byar i bergen har varit mycket isolerade långt in på 1900-talet, och en del fick faktiskt elektricitet så sent som för bara drygt 30 år sedan. Den södra delen av Karpathos är modernare än den norra, och här finns de flesta turistorterna. På den norra delen håller man hårt på gamla traditioner och lever, enligt diverse guider, som man gjort i århundraden. Här ska man till exempel se lokalbor som klär sig i de gamla, vackra folkdräkterna.

Jodå, det gör man i Olympos! Staden är så charmig, rentav söt, och dockskåpslik. Här sitter tanterna i nämnda dräkter och handarbetar på de smala gränderna utanför husen. Och tänk, husen i fråga visar sig vara små, små butiker... Det känns inte alls påträngande, men jag har hela tiden känslan av att gå omkring i en filminspelningsmiljö, turistbroschyr eller liknande. Men kul att se! Jag fotograferar inte obekanta personer på nära håll (och har bara mobilens kamera), men det finns förstås hur mycket foton som helst på nätet om man är intresserad.

Efter en god och sen lunch sätter vi oss i bilen och rullar långsamt ”hemåt” igen efter oerhört kurviga men i övrigt bra vägar. Givetvis stannar vi och badar. Nu återstår bara en middag, som kommer att bli en liten överraskning. Vi ska nämligen gå tillbaka till en restaurang där ägaren lovat att komponera en ”oförglömlig” mezemiddag åt oss - ”inte bara sån’t som turisterna väljer”. Alltså: man får ett bemötande utöver det vanliga när man pratar lite grekiska.

Kreta är vårt andra hem, men Karpathos har raskt knallat upp till andraplatsen och därmed passerat Samos. Så vem vet – kanske på sin plats att säga   

Κατά την επιστροφή

På dagliga bilturer

... fortsätter vi utforska denna vackra ö, som oavbrutet bjuder på strålande sol, charmiga byar och helt underbara stränder. Havet är härligt och jag har nog aldrig sett så turkost vatten vid så många stränder tidigare. Det är mycket varmare än jag hade vågat hoppas på och fullkomligt tvingar oss att stanna med jämna mellanrum för härliga bad.

 Vi har nog kört på varenda huvudväg (och en del andra också) och har kastat om våra planer lite så att turen till Olympos inte blivit av ännu. Hittade nämligen så mycket att se och göra "på vägen", till exempel den charmiga byn Diafani på nordöstra sidan. Här finns öns näst största hamn och så vackra hus att vi blev kvar för både förmiddagsfika och lunch.

Överhuvudtaget ser byarna här, så långt vi sett, väldigt välmående och prydliga ut. Efter andra världskriget tvingades många från ön, liksom från så många andra ställen förstås, att flytta för att kunna försörja sig. De flyttade framför allt till USA och Kanada. Många är de som kommit tillbaka till ön med rätt stor kassa att investera i påkostade hus och även företag inom turistbranschen. Även om man ser ett rätt stort amerikanskt - och modernt - inflytande har de tidigare isolerade byarna uppe i bergen behållit mycket av sina traditioner.

Nedan några bilder från just Diafani.

Karpathosfoton

Bilden nedan ser gråtrist ut, men faktum är att solen hittills har strålat hela tiden där vi befunnit oss. Och havet är överraskande varmt  och klart badbart även för badkrukor.

Karpathos utforskas

Jodå, nog är Karpathos värt ett besök, och nog skulle vi stå ut här mer än den enda vecka vi bokat! Vi bor fantastiskt bra i en liten, men mycket fin, anläggning med ca 10 minuters promenad till stan - Pigadia eller Karpathos. Båda namnen används. Dessa 10 minuter går åt till att gå uppför en ganska brant backe och nedför en ännu brantare och längre backe. När man går TILL stan alltså! När vi går hem efter en stor middag ... Då tänker jag som en av våra sportkommentatorer gjorde när han beskrev backen som utgör slutet på Tour de Ski: ”Kliv, kliv, överlev, kliv, kliv, överlev...”.

Staden, ja. Det är en liten stad, mindre än 3000 bofasta, och den är mer ”turistig” än vi föreställt oss. Trevlig, vänlig, men inget särskilt med den. Här finns många riktigt bra restauranter, och vi har hittills ätit sååå gott! Jag har fått tips på restauranter på nätet och i en guideskrift, och ett par av dem har vi faktiskt prickat av. Annars brukar vi oftast gå på vår egen magkänsla och nästan alltid med bra resultat. Vi har förstås ätit massor av meze. Svärdottern är vegetarian, och vi är alla stora grönsaksätare, så det har blivit extra mycket av den varan. Gratinerade zucchini, kronärtskocksbottnar med bl a parmesan, läckert grillade auberginer m m, m m. Att färsk fisk ska vara så dyr på menyerna i Medelhavsområdet är förståeligt men synd, för det är ju en läckerhet överallt. Igår blev det en havsabborre som vid bordet elegant benades ur och delades upp på våra tre tallrikar.

Sta’n är alltså som de flesta andra grekiska småstäder vid havet (som vi besökt) - MEN omgivningarna! Fantastiska vyer, underbar blomsterprakt omväxlande med kargt landskap och många sagolikt vackra stränder med alldeles turkost vatten. Vi har nu närmast på programmet en tur till den gamla byn Olympos. Den klassas av många som ”en av Greklands mest sevärda byar”, och vi läser att den är ett levande folkmuseum, men också en turistfälla.

Jo, så har vi förstås bäddat på grekiska också! Att grekiska sängar saknar bäddmadrasser är faktiskt ett gissel för många besökare. Många är vi som bäddat ned extra filtar och badlakan under underlakanet, men här konstaterade B och jag att detta fina hotell t o m hade bra sängar. Inga bäddmadrasser men helt OK för gamla ryggar. Första morgonen tittar två plågade, trötta ansikten in genom dörren som på ett fiffigt sätt förbinder våra två helt separata små lägenheter.  ”Vilken natt! Vi har sovit max en timme i stöten. Helt ledbrutna. Morsan vad gör man?”.  Morsan rådde dem att fråga ägarinnan om hon kunde fixa bäddmadrass (vilket ibland finns att tillgå för känsliga nordiska veklingar). Samtidigt tog morsan plädar och extratäcken och fixade till sängen för prinsen och prinsessan på ärten - och se det hjälpte. ”Gammal är äldst” brukade min egen mamma säga...

Som jag skrev i bloggen för ca en månad sedan har jag problem med blogger när jag använder min iPad. Förutom bildhanteringen är utrymmet begränsat genom att jag helt enkelt inte kan fortsätta när skärmen är full. Detta händer bara i blogger. Eftersom jag inte släpar med mig min laptop får jag leva med det. Det kan därför bli en ”hattig” historia det här. Ska dock försöka få in lite foton.

Och i morgon kör vi alltså ut på nya äventyr.