tisdag 13 november 2018

Kalamaki

Så vi kör till alternativ två - Kalamaki. Promenerar längs den långa vägen som följer vattnet och är kantad av tavernor, caféer och små hotell. Vägen är ÖDE, tavernorna tomma, men vi ser flera små lägenhetshotell med “open all season-skyltar, och snart sitter vi på en fin balkong alldeles vid havet och dricker kaffe, som hyresvärdinnan bjuder på. Solen strålar och havet glittrar.
När det blir dags för middag finns det inte särskilt mycket att välja på, men en italiensk restaurang är öppen. Där sitter nog traktens samtliga turister, för vi får det sista lediga bordet av totalt sju. God mat, och när den obligatoriska ”on the house-avslutningen” kommer efter avslutad middag är det frukt och Limoncello! Inte raki. Inte ouzo. Utan ett immigt glas Limoncello. Jag hade nästan glömt hur gott det är trots att det står en öppnad flaska i skåpet på Udden.


Vi studerar nu diverse väderprognoser för att bestämma om vi ska stanna här ytterligare ett par dygn. Vi jagar alltså inte solen i första hand, men uppehållsväder. Sedan ät det ju förstås alltid ett plus om solen skiner och om man kan bada!

Semestertripp

OM prognoserna visar sig stämma kommer det att bli vår vädermässigt absolut sämsta november någonsin här på Kreta. För tio dagar framåt ser man nästan bara regn. Heldagsregn omväxlande med dagar med skurar. Vi har förstås upplevt regniga dagar här förr men inte så många utan solavbrott. Det är inte kul! Allt blir fuktigt inomhus. Handdukarna torkar inte och kläderna känns kalla och fuktiga när man tar ut dem från garderoben. 

Så vi beslutar oss för att åka på semester! Sydkusten är alltid soligare och stabilare så vi kollar vädersajterna igen. Vi känner inte för att åka jättelångt, och allra bäst ser vädret faktiskt ut ca två timmars bilfärd hemifrån. Vi siktar på MATALA i första hand och packar bilen för några dagars utflykt. Börjar färden i duggregn, kör över bergen och anländer efter knappt två timmar till Matala, där solen steker och värmen slår emot oss. Går ned till stranden, beställer en espresso och tar ett par bilder på de välkända grottorna.









Under romartiden höggs dessa grottor ut för att romarna behövde platser att begrava sina döda på. Längre fram användes grottorna som bostäder av kringströvande herdar. Matala var en rätt okänd, lugn fiskeby till slutet av 60-talet. Då brakade hippiefolket in. De bosatte sig i grottorna, levde på stränderna och det blev under en rad år plötsligt rätt livligt här.

Vi har varit här ett par gånger tidigare på våra rundturer men bara stannat för lunch eller fika. Inte heller nu blir det någon övernattning. Det mesta är stängt för vintern (ingen överraskning) och de som är öppna lockar inte alls. Så vi kör till alternativ två - KALAMAKI. 

....och forts följer I nästa inlägg p g a problem m Blogger.

PS. Jag tror att jag tidigare nämnt att Blogger och min iPad inte vill samarbeta så bra. Det irriterar mig, för vanligtvis är jag jättepetig med konsekventa typsnitt, rätt placerade bilder o s v. Nu är det nästan omöjligt att markera text, flytta bilder m m. Antagligen bidrar mina skruttiga ögon också till problemen. Så antingen struntar jag i småfel och layoutmissar, eller så blir det ingenting alls. Så jag kör på!





torsdag 8 november 2018

Lovsång


Det är ju omöjligt att INTE stortrivas i en by där man blir så oerhört generöst och hjärtligt omhändertagen.

“Tant Anna” förser oss alltid med livets nödtorft första dagen: en liter olivolja, en liter vin och en liter raki. Den sistnämnda hamnar visserligen senare på annat håll, även om vi visst kan skåla med ett glas raki efter middagen. Farmako - bra för matsmältningen. Dessutom botar den ju allt från halsont till reumatism... Dessa vätskor är samtliga  producerade på egna gården. Under vår vistelse förser hon oss också med ägg från egna höns, och när tidpunkten för att stänga affären för säsongen närmar sig (i söndags) fyller hon vår lilla frys med bröd. För om det skulle regna någon morgon ska ju inte B (hennes favorit) behöva ge sig ut för att köpa bröd.

Tant Anna är alltså mamma i familjen som driver en rätt stor affär i byn, ett par hundra meter från vår lägenhet. Vad vi gjort för att förtjäna detta? Ingenting annat än att från allra första början (1997) göra våra matinköp i den butiken, trots att deras priser är rätt mycket högre än på stora livsmedelshallarna i Rethymnon. Inte så kännbart för oss som ju inte äter så många lagade mål hemma. B, som är väldigt morgonpigg, har alltid kilat dit och köpt frukostbrödet, och då haft en - ganska haltande - pratstund med denna dam som bara pratar grekiska. Anna använder inte kassaapparat eller ens miniräknare. Papper och penna är det som gäller, och hon är en hejare på huvudräkning. Hon jobbar bara i affären en stund tidigt på morgonen. Sedan tar hennes proffsiga barn över ruljangsen. Det finns förstås ett par åretruntöppna livsmedelsbutiker här, men vi saknar vår tant nu när de slagit igen för välbehövlig vila fram till april.

Hmmm, denna ”tant” är antagligen inte så värst mycket äldre än jag själv, men hon är en riktig ”söt, grekisk tant”. Ni vet - svartklädd, alltid med förkläde runt bastant midja och en grå, gammaldags knut. 

Mera mat: För några dagar sedan stängde våra vänner/hyresvärdar sin taverna. Kvällen därpå bjöd de - som varje år - på en jättemiddag. Släkt och vänner samlades till bord som dignade av läckerheter och stämningen var hög. Ett belgiskt brödrapar och vi var de enda utlänningarna, och en av dessa bröder pratar bara franska. Liksom förra året placerade han sig snabbt bredvid mig - och jag fick tunghäfta! Jag, som envist hävdar att franska är såååå lätt jämfört med grekiska, hade tappat större delen av mitt ordförråd. Grekiska glosor poppade upp och det blev en lätt förvirrad, men trevlig, konversation. Och, som sagt, massor av god mat och dryck. När vi proppmätta tackade för oss stod två kassar med matlådor packade och skickades med oss. Minst sex-sju middagar med våra favoriter! Hela familjen skulle nämligen resa till dottern i Aten och hävdade bestämt att maten annars skulle kastas. Egna frysarna var fulla, sa de. Så otroligt gott och välkommet då vårt kök inte är speciellt välutrustat och bara ett par tavernor i byn nu är öppna.


Och så lite vitaminer:  Dagen därpå skulle lite frukt skördas för att tas med till Aten. Hos oss hamnade kilovis med granatäpplen, citrusfrukter, persimoner och avocados. Om granatäpplen har de fantastiska egenskaper som vi tidvis fått oss itutade genom diverse reklamkampanjer hemma kommer vi aldrig att bli sjuka.

De som menar att man absolut inte åker till Grekland för att äta gott som i Italien och Frankrike har nog inte kommit så mycket längre än till souvlaki och tzatziki, tror jag. Vi älskar maten här!

Nu har jag åter höjt Kreta till skyarna och inget tvivel lär väl råda om att jag älskar denna ö, ”vår” by och dess invånare. MEN jag är inte så naiv att jag inte ser baksidor och företeelser som gör att jag inte skulle klara av att bo här permanent. Mer om det längre fram. Kanske.

Nu fortsätter jag njuta av en lättjefull tillvaro på en av mina favoritplatser.






söndag 4 november 2018

Vi går och går...

...och går många och långa promenader. Vänner och bekanta frågar ibland hur vi kan sysselsätta oss så lång tid i en liten by här på Kreta, när dessutom nästan alla tavernor, barer och butiker har stängt. ”Vad gör ni hela tiden?” Svaret blir: egentligen inte särskilt mycket. Njuter av byns mysiga atmosfär, av naturen, det storslagna landskapet, solen, värmen och härliga bad. Gör bilturer. Äter gott och mycket. Umgås med en del vänner och pratar med grannarna. Hinner INTE ha tråkigt. För de få regniga dagar som vi brukar få i november finns böcker, korsord, sudoku, wordfeud o d.

Vi promenerar ofta ut ur byn längs en väg som kantas av eucalyptusträd innan vi viker av och går längs mindre vägar och stigar förbi hagar, diverse odlingar och genom olivlundar. Träden ger en alldeles speciell doft i luften här, och allra tydligast känns den på kvällen. Om vi kommer från flygplatsen före mörkrets inbrott kör vi in längs den här gamla, gropiga vägen, och doften som då slår emot oss, och ofta faktiskt också känns in i bilen, är härlig. NU är vi framme!

Vindruvorna är skördade för ett bra tag sedan, och vinstockarna är antingen kala eller bruna med vissnade löv. I övrigt är det ovanligt frodigt grönt här för att vara i november. Det har regnat mycket både i september och oktober. Finfint för olivträden! I går såg vi faktiskt den första olivtransporten på väg till presseriet. Det är flera veckor tidigare än vanligt, så det dröjer nog ett tag innan vi hör det karaktäristiska novemberljudet överallt i trakten: vinandet av de motordrivna krattorna som slår ned oliverna från träden.



I morse vaknade vi till den första molniga dagen på länge. En perfekt dag att strosa i stan - i Rethymnon. Det är ju alltid ganska lugnt där i november då charterresorna upphört för året, och en tidig söndagförmiddag som idag var det inga som helst problem att hitta en parkeringsplats. Även om en hel del butiker och tavernor stänger över vintern är ju Rethymnon en stad som lever året runt, och många caféer var givetvis öppna - eller höll på att öppna. Nu kan man också flanera i lugn och ro nere vid hamnen utan att hejdas av inkastare. Efter en dubbel espresso på favoritfiket på kajkanten åker vi hemåt. Vi kommer att åka hit flera gånger under kommande veckor, bl a för lite shopping.
                                  

        
   















söndag 28 oktober 2018

Ochidagen

Idag är det den 28 oktober, och det är den, för greker, så viktiga ochidagen. Ochi på grekiska betyder nej. Det är en allmän helgdag som firas till minne av dagen då premiärminister Metaxa sade ”nej” till Mussolinis ultimatum att Grekland skulle kapitulera. De som är intresserade av andra världskriget kan förstås läsa hur mycket som helst om detta, och mer om ochidagen finns t ex i Wikipedia.


Dagens firas med parader i städer och byar, grekiska flaggor hissas på massor av ställen, man äter och dricker med familj och vänner. Sång och musik hörs nu över hela vår by, och från balkongen ser jag caféet där byns unga män spelar och sjunger. Bara ett fåtal kvinnor skymtar i periferin (som alltid - nästan - vid tillfällen som det här ute i byarna.

Så - en trevlig ochidagskväll önskas er. Vi är bjudna på middag sådär vid 22-tiden (!). 

PS. Vi överlever nog till tiotiden utan middag, för en promenad genom byn ”föder en”. Maken kom just tillbaka efter en träningsrunda och hade blivit hejdad och bjuden på små grillspett, kakor och vin på ett par ställen. Tyckte väl träningsrundan tog ovanligt lång tid...

fredag 26 oktober 2018

Bland dagliljor

...blev det inte mycket tid under sommaren. Inte många skönheter att fotografera och beundra. Det var mitt sämsta dagliljeår hittills. Alla liljor hade överlevt vintern och såg helt OK ut. De hade kraftiga och friska bladverk, men bara några få gick i blom. Jag tror inte det berodde på torkan, för vi har gott om eget vatten på Udden och kunde därför vattna dem. Nåja, hoppas på bättre sommar nästa år.

Bland olivträd är jag nu glad och nöjd över att få vandra. Det blir allt från korta promenader på en halvtimme till längre vandringar. Olivträden finns ju precis överallt här på Kreta. Nu har vädret fixat till sig också. Våra första dagar var svala, småregniga och mycket blåsiga. Igår kväll var det riktigt kallt och vågorna gick höga, vrålade och tjöt, och det lät som om vi hade havet uppe på balkongen. Och så - i morse - en loj dyning som glittrar i solen och inbjuder till frukost ute på altanen. 

Att få vistas här mer än tidigare en- och tvåveckorssemestrar är en ynnest. Vid det här laget känns det nästan som vårt andra hem. Grannarna på gatan välkomnar oss, butiks- och tavernaägare likaså. Många ”ti kanete?” (hur mår ni?) blir det.


Det är gott att leva! Och apropå det har jag lagt till en blogg på min lista:

Betraktelser från en synskadad har jag följt en tid. Vi har inte samma ögonsjukdom, och bloggerskan Birgittas förlopp har varit mycket snabbare och mer dramatiskt än mitt. Hon är nu helt blind. Jag ser ju fortfarande hyfsat och kanske inte kommer att förlora synen helt. Om den dagen kommer önskar jag att jag kan tackla det åtminstone hälften så bra som Birgitta. Det hon skriver om att kunna uppskatta det man har borde vara tankeväckande hos alla. 
En härlig dag på Kreta är nu till ända.



måndag 15 oktober 2018

Mer brittsommar och språktänk

Redan för ett par veckor sedan skrev jag att det säkert skulle bli frostnätter inom kort, åtminstone innan det var dags för nästa besök här på Udden. Inte då! Idag fick vi plocka fram ett par stolar till altanen till fikadags, och sällskap fick vi av ett par trollsländor, av vilka den ena trivdes bra på såväl Bs nakna arm som på T-shirten. Och då har vi ändå flera grader svalare här ute än bara en mil eller så inåt landet!


Såg en gammal grekisk lärobok i hyllan för en stund sedan och fick – nästan – ett ryck av plugglust igen. Det gick dock väldigt snabbt över. Texten i boken är för liten, och energin och tålamodet att banka in kunskaper är ännu mindre. Inlärandet får fixas på trevligare sätt – att öva på plats.

Jag är ju mycket språkintresserad och fascineras ofta över hur språket förändras (inte alltid i positiv riktning!) och hur snabbt många nya uttryck plötsligt vinner terräng. Någon eller några kändisar, trendsättare, influencers använder ett uttryck, och blixtsnabbt sprids det och fastnar. Ligger kvar en kortare eller längre period. Till exempel började plötsligt halva Idrottssverige att besvara reportrarnas frågor med  "Nää, men...". Det är förstås inget nytt fenomen. Så har det antagligen alltid varit, men omfattningen och hastigheten är ju inte jämförbar med hur det var ”förr i tiden”, tack vare (eller på grund av?) sociala medier så klart.

Nu är det i alla fall kärlek hit och kärlek dit… ja, det låter ju i och för sig bra och trevligt, men inte tror jag det ligger så mycket äkta kärlek i alla emojis, smileys och kommentarer som skickas främst på FB. På sistone har vi fått läsa överallt att ”XX har fått sååå mycket kärlek av läsare/åhörare efter att ha berättat ditt och datt”. Vad har hänt med uttryck som 
“hålla med”, ”tycka om”, ”visa sympati” m fl?
Theodor  Kallifatides sa i och för sig en gång för länge sedan ungefär: ”Svenskarna är ett konstigt folk. Hur kan man älska en potatis?”. Så mitt resonemang kanske helt faller. Vi är kanske föregångare i den här fråga. 

Vad sägs för övrigt om denna dialog apropå att lära sig ett nytt språk (också Kallifatides).
 - Vill du mer kaffe?
- Ja tack, men mycket lite. 
- Varsågod.
- Oj, det blev lite mycket.

Jag äääälskar Theodor Kallifatides!

För ett bra tag sedan hade vi förresten den här diskussionen när vi tittade på TV hos våra engelska vänner. De konstaterade att allting plötsligt var ”awesome”, men när jag frågade hur det stavades visste de faktiskt inte. De hade ännu inte sett det skrivet!

Att få in nya ord och uttryck är ju roligt också! Tror det kallas språkutveckling. Men när det verkar som om alla synonymer slås ut är det synd, tycker jag. Nu ska jag stänga min pratlåda för ett tag i alla fall. Jag hade en gång en arbetskamrat som sa: ”Du vet väl att alla människor har fått sig en viss mängd ord tilldelade?! Du kommer att ha gjort slut på dina innan du blir pensionär.”. Han hade fel...