Tornedalingarnas dag och Condilla

Så här tätt brukar jag minsann inte åstadkomma några inlägg, men idag är det Tornedalingarnas Dag! Det måste ju mina följare göras uppmärksamma på. Jag skrev lite om Tornedalen för två år sedan - här - och återkommer förstås då och då till denna landsdel i mina inlägg.

Eftersom dessutom en av mina absoluta favoritdagliljor, Condilla,  slog ut just i morse är det verkligen läge för ett par firarbilder.

Tornedalens flagga och bro över Kalix älv i byn Tärendö. På T-shirten står Tornedalen
även på finska: Tornionlaakso.

Ta det lugnt i julihettan (ca 30 grader i skrivande stund, puuhhh).

Anfallen av såväl stort som smått

Har ni, som bor på två ställen, varit med om detta? Man bor långa perioder i - som i mitt fall - fritidshuset, kommer hem till fasta bostaden och en lätt förvirring visar sig första dygnet. Det händer att man drar ut fel låda i köket eller vänder sig åt fel håll när man ska kliva upp ur sängen. Jag sitter nu med en valnötsstor ömmande  bula i pannan efter att frysskåpets dörr knockat mig! Vår frysdörr  hemma suger fast rätt hårt, och jag fick ta i ordentligt för att öppna den. Den gick upp - och jag satt plötsligt på köksgolvet och såg stjärnor. På Udden har vi ett tvådelat skåp (kyl/frys) medan frysen hemma är ett fullhöjdskåp. Det innebar att övre delen av dörren med kraft träffade mig i pannan, då jag var inställd på att bara en nedre dörr skulle gå upp.

Anfall nummer två: jag har tidigare skrivit om ”Sveriges farligaste djur” - fästingen -  om hur mycket den saboterar naturvistelser, och om att jag är en fästingmagnet och därigenom en ganska rutinerad observatör. Våra trakter hör till de fästingtätaste områdena i landet, och tyvärr är också så många som 20 procent av dessa lömska, vidriga kryp smittbärare/spridare. För ca tio dagar sedan satt sommarens första på min skuldra. I förrgår framträdde en liten, svagt röd fläck på stället i fråga. Viktigt att veta är att infoblads och diverse  hemsidors tydligt runda och skarpt röda fält inte är de allena rådande symtomen på borrelia. Vi har under årens lopp haft många varianter. Sjukvårdsupplysningen säger ofta att man ska kontakta vården när märket är av en gammal femkronas storlek. Så gör inte jag längre! Naturligtvis i första hand för att jag inte vill invänta febern m m, och nu för att jag definitivt inte vill bli tvungen att kontakta läkare i Tornedalen och bli betraktad som en besvärlig, kinkig och nervös gammal tant som kommer med ett litet märke på huden. Been there, done that - eller vad det nu heter. Så igår gick jag till VC, och läkaren sa’: ”Hoppsan, här har vi borrelia  på gång. En tablett tre gånger per dag i tio dagar, varsågod”.

Vi är tillbaka på Udden efter två dagar hemma för att klippa gräs med mera. Äntligen har vi kunnat umgås med Bs syster och svåger ”normalt”. Vädret var dessutom perfekt för att sitta under markisen på uteplatsen! Växlande molnighet och skönt fläktande vind, så där blev vi sittande i timmar. Vi tog hem härliga rätter från en bra thai-restaurang, vilket då och då känns som ett bättre alternativ än att gå ut "på lokal". 

Till min glädje hade flera dagliljor hemma gått i blom, och andra har gott om knoppar. En del missar jag förstås när vi är här … Som jag nog nämnt tidigare är dagliljan, trots namnet, inte en liljeväxt, d v s lökväxt. Den har ett "vanligt" rotsystem och tillhör familjen grästrädsväxter. Jämfört med många liljor är den rätt tålig och drabbas inte alls av t ex liljebaggar. Dessa baggar var orsaken till att vi för många år sedan grävde upp krolliljor och några andra liljor. 

Jag har inte jättemånga olika, och tyvärr är det flera som bara går i blom vissa somrar. De flesta är inte framdrivna i Sverige utan av Pauline i England, men hon brukar välja ut sådana som ska vara härdiga. Antagligen får de, trots sina rätt blygsamma krav,  för lite omsorg av mig vad gäller jord och gödning. Eller kanske kan jag trots allt skylla på klimatet.  Jag hade hoppats kunna visa några nya, men här kommer nog repriser. Förhoppningsvis kommer fler senare i sommar - men då är vi förstås i Norrbotten …

Nedan en av mina allra första, Mary's Gold

och min första Spider-variant, Jersey Spider

Christmas Is

Det kändes nästan lite synd att åka ifrån lilla trädgården nu, men det är ju trots allt på Udden vi helst vill vara den här tiden på året. Dessutom har jag faktiskt en del växter att pyssla med och glädjas åt här också. 

Bela Lugosi - tyvärr angripen av - mest troligt - sniglar, men den har ganska många knoppar.

Mycket osäker på namnet - möjligen Strawberry Candy som blivit ovanligt färglös i år.

Och - taratatam  - första gången presenterad på nätet - en spider som är mycket speciell för mig.  Namnet är hemligt än så länge, då den inväntar godkännande och registreringen i den internationella databasen - en mycket omständlig och tidsödande procedur. Enligt mig får den dock inget skönhetspris...

Avslutar med att visa min krasse, som jag sådde i våras och som, för en gångs skull, blev riktigt bra!

Trevlig fortsättning på helgen!

Tillökning i viken

Äntligen fick vi vår nyfikenhet stillad, när vårt svanpar förra veckan presenterade årets kull. Det blev fem ungar i år. Antalet har varierat från tre till åtta (!), men tyvärr får de ju sällan behålla alla sina små. Trutar och havsörnar är snabba på att nappa åt sig en unge om den är på en egen liten utflykt någon meter från föräldern. Så det gäller att ha järnkoll tills de inte längre är i munsbitsformat.

Ett fint litet rådjur stod också länge och väl i gräset vid bryggan. Han var ganska orädd, men tillräckligt nära för att få en bra bild fick jag inte komma. Då flyttade han sig så att avståndet mellan oss hölls oförändrat. De är så söta, men glufsar ju i sig lite väl mycket blommor och sprider dessutom fästingar (liksom andra levande varelser). Tycker ändå att det är roligt att se dem på nära håll!

Vad som däremot INTE är roligt är den enorma mängden mördarsniglar som vi har här i år. Aldrig tidigare har vi haft sådana mängder, varken hemma eller på Udden. Tidigare har de mest funnits i fuktigt gräs och annan växtlighet, men nu ligger det massor på berget och t o m på infartens grova grus på kvällarna. Det är inte heller ovanligt att träffa på dem på någon altan eller på väg uppför någon kruka. Att de kan förstöra hela trädgårdar har jag ju läst om, men här tycks de nöja sig med gräslöken. De lär inte vara könsmogna ännu, så om man plockar flitigt kan man minska nästa generation - enligt expertis inom området. En kvällstur med lång griptång m fl verktyg ger lätt ca hundra stycken.

Sommarens första promenad i hamnen och längs Nyköpingsån tog vi för ett par dagar sedan. Det var ovanligt mycket vatten i ån. Bron, vars räcken alltid pryds med massor av fina blommor, går här över ån just där den rinner ut i hamnen/havet. 

På ena sidan har vi hamnpromenaden med många restauranger, caféer och en del små butiker.

På den andra sidan finns bl a Nyköpingshus och ...

Entré till borggården - sommartid en teaterscen

... en före detta förskräckligt ful betongsilo som för sju-åtta år sedan blev ett 16-våningars bostadshus med rätt exklusiva lägenheter. Från de övre våningarna har man nog Nyköpings häftigaste utsikt: över gamla delarna av sta´n, över hamnen och långt ut i skärgården. Lägg märke till att man behållit cylinderformerna på väggarna. Svårmöblerat verkar det.

Ny vecka - igen - och vi åker hem en sväng för att uträtta en del - och för att beundra vår rhododendron, Lev väl!

En riktig Tycho Brahe-dag ...

... eller fortsättning på temat ”flyt/oflyt”.

När min svägerska sa’ att vi hade haft en riktig Tycho Brahe-dag slog det mig att jag inte hade hört det uttrycket på evigheter. (Själv använde jag det betydligt mindre sofistikerade ”sk-tdag”).  

Tycho Brahe var en berömd dansk vetenskapsman, främst astronom, född i Skåne i mitten av 1500-talet. Historien säger att han fick i uppdrag av Rudolf II (tysk-romersk kejsare) att fastställa vilka datum som var särskilt otursförföljda. Enligt Brahe fanns det 33 sådana dagar under året - något som sägs ha blivit känt i Skandinavien på 1800-talet och bl a skrevs in i bondepraktikan. Nämnas bör dock att det inte finns några bevis för att Tycho själv skulle ha skrivit ned dessa datum, och nu används ju uttrycket för en riktigt eländig otursdag - oavsett datum. I den mån det alls används.

Vår Tycho Brahe-dag utspelade sig i torsdags - en perfekt dag för sjösättning. Solen strålar, båten är rengjord, motorn testad. Mot marinan - och halvvägs får vi punktering på båtkärran. Inget annat att göra än att fortsätta med hopp och skutt. Utan några problem får vi ned Pärlan i vattnet. Den FLYTER. Men se’n börjar OFLYTET med att Eländets motor plötsligt tjurar. Efter många försök kan vi köra ut på fjärden och hemåt.

Så lägger motorn av! Helt och hållet. Vi har vinden emot oss så maken börjar ro för att försöka ta oss i lä runt en udde. Båten är så pass hög att han måste ro stående. Knirr, knarr hör jag - ”åran kommer att knäckas”. ”Inte då”, svarar roddaren, tar i med hela sin kraft och kroppstyngd och flyger bakåt med en halv åra i ena handen. NU går han med på att ringa efter hjälp, och en trevlig granne kommer farande - i sin pyttelilla tvålkopp till båt. ”Stora båten är inte i sjön, den här motorn är inte frisk, men vi testar” säger han - och hans motor dör! Med hjärtat i halsgropen ser jag den 82-årige mannen ro hemåt mot vind och vågor (utan flytväst!). Att det gått fint visar sig redan efter en kvart. Då kommer ett par öbor som han sett sitta ute på sin strand till vår hjälp. Ett trevligt par kastar över en tamp och bogserar oss till vår brygga. 

Igår lämnade vi Udden, och på en vecka har det hänt rätt mycket i lilla trädgården hemma. Azalean vid entrén framför murgrönan har vi haft i många år, men så här rikligt har den nog aldrig blommat.

Och min lilla favorit, Tolvgudablomman, är i toppform. Den har jag presenterat förr, men den kvalificerar sig för en repris. Dodecatheon Meadia är det botaniska namnet och enligt de gamla romarna valdes den ut speciellt åt staden Roms tolv gudomligheter. Dodeka betyder tolv och theus gud. Tillhör primulasläktet.

En gul nejlikrot lyser också upp. 

De jordiga mellanrummen i den här rabatten ska fyllas ut med cosmos - rosenskära. Den är lättskött och blommar länge och rikligt, bara den får lite vatten då och då. Visserligen kan den se lite trist ut när vi kommer hem från Udden, men efter att jag nypt bort det utblommade sätter den full fart med nya blommor.

Och så allium. Den lila klotlöken är så läcker där den nästan svävar högt över andra växter. Men, men ... jag gillar den men hade inte planerat att ha den överallt. Det har jag dock nu! Den sprider sig enormt. I detta släkte, lökväxterna, ingår 6-700 sorter, av vilka jag har två: den lila jättelöken och gräslök. Jag har satt några andra alliumvarianter också, men det blev aldrig något av dem. Någon enstaka rosa kom upp första sommaren men året därpå var de borta.

Nationaldagen är över, ny vecka randas. Ha det bra!

 

Flyt - och oflyt

Vilket flyt vi haft! Ibland rullar det på snabbare än man tror - känns till och med så för mig som är rätt otålig. Vi hade packningen beredd för att åka tillbaka till Udden när det överraskande SMS:et kom. ”Nu är det öppet för dig att boka dos 2”. Överraskande - eftersom vi hade informerats om att det inte skulle bli aktuellt förrän sju till nio veckor efter första dosen. Öppnade genast appen, men konstaterade att inga tider fanns på några vaccinationscentraler som låg hyfsat till för oss. Precis innan avfärd kollade jag en gång till, och då ... Tider fanns senare samma dag på Odenplan. Utan problem bokade vi tider och sköt upp turen till Udden. Att få detta undanstökat kändes ju angeläget av flera orsaker, inte minst för att det blir stressigare när man vistas i annan region. 

Ingen kö, ett stick i armen av en sköterska som glatt sa’ ”Grattis, nu har du ett 96-procentigt skydd om två-tre veckor”. I ”kontrollrummet” med  avståndsriktigt utplacerade stolar bjöds på kaffe och personal gick runt och kollade att alla var OK. Snart kan tillvaron bli - inte precis som tidigare men - mer normal. Kanske törs vi hoppas på höstresan till Kreta. 

När nu detta - det viktigaste på agendan - var avklarat återstod massor på ”att-göra-listan” framför allt på Udden. Nu hade vi inte längre riktigt samma flyt. Bilen startade inte! Det har aldrig förr hänt, och det visade sig att batteriet var helt slut. Vi kontaktade räddande ängeln (sonen) som lovade köpa nytt batteri och köra hem det till oss. OK, vi hinner ändå ut till Udden i hyfsad tid. Vid femtiden ringde han - ”jag är inlåst bakom stängsel på en parkering!”. Efter ett besök på ett företag i ett industriområde hade han suttit kvar i bilen ett tag med några telefonsamtal. Personalen hade gått hem via annan utgång och låst dörrar och grindar utan att se honom. Det tog tid att hitta rätt vaktbolag och bli utsläppt. Vi gav upp -  avfärden uppsköts ytterligare.

I förrgår kom vi äntligen hit ut. Det var svalt men fantastiskt vackert med häggar, slånbärssnår och körsbärsträd i full blom. Och i kylen stod champagne för detta tillfälle: när vi fått spruta nr två.

Ett rätt tidsödande jobb i början av sommarsäsongen är att olja alla altaner. Vi har gott om dem - fyra utanför storstugan (varav en riktigt stor), ett mycket stort trädäck runt gäststugan och dessutom två trappor nedför berget. Allt behöver inte oljas varje år, men jag lovar att det räcker till! Det ostadiga vädret den senaste tiden med tidvis strålande sol, som snabbt övergår i regn, har inte precis underlättat. När det såg rätt stabilt ut, igår, satte vi igång. Maken tog på sig regnställsbyxor och körde igång högtryckstvätten. Efter några minuter la’ den av helt. Jag tog mig an en liten del som var klar att oljas sedan tidigare, men när jag snubblade och spillde ut massor av olja på berget fick vi nog. Det här får anstå tills vi kommer hit nästa gång med ny högtryckstvätt och - förhoppningsvis - förnyad energi.

Det är skonsammare för psyket att sitta i soffan med en kaffemugg och en bok. Jag har den senaste veckan läst ”Farliga affärer”, en debutbok, genre thriller, av Ellinor Hessel och efterföljaren ”På djupt vatten”. Lättläst, spännande, rekommenderas för den som, liksom jag, gärna läser polisromaner och thrillers då och då.

Hej, det är visst jag ...

 ... som skriver i den här bloggen. Eller inte skriver... På en månad har jag inte haft någon inspiration alls, eller - snarare - inte haft någonting att skriva om. Tillvaron har känts rätt enformig, och vädret har varit ganska trist. Iskalla vindar har gjort att jag inte ens haft någon större lust att gå ut på vårteckenletarpromenad. Nu verkar det äntligen ha vänt, och vi har haft några riktigt härliga dagar.

Ovanligt rikligt med ovanligt stora vitsippor på Udden.

Forsythia, en favorit, tillhör familjen syrenväxter. Tyvärr inte min egen.

Ett underbart körsbärsträd står i full blom vid avtagsvägen till Udden. Bilden tyvärr för  mörk.

De första åren med egen trädgård tyckte jag att det var jätteroligt att dra upp egna plantor från frön. Tomater, dahlior och tagetes hörde till de plantor som trängdes på fönsterbänkar innan det var läge att plantera ut dem. Den sysselsättningen slutade jag med när det inte alls fungerade med våra resor. Ofta hade jag just fått upp späda små plantor när vi åkte till Kreta vid påsktid. Att be grannen sköta om dessa var ju lite väl mycket begärt. Så det gick inte så bra. Alternativet - att så frön efter hemkomst - blev ofta för sent. Och så - förra sommaren - insåg jag att det ju hade passat perfekt att ägna sig åt den sysselsättningen i isoleringen. Men då var det så dags! Så blev det en pandemivår till, och NU var det sådags - i mars. Inte så många sorter, men krasse av ett par olika sorter för sina kaskader av olikfärgade blommor, tomater, salvia och basilika. Kanske blir det en stor flopp, för vi räknar ju med att kunna åka upp till Norrbotten i sommar, och när/om det blir varma, torra sommardagar krävs ju vattning. Våra trevliga, hjälpsamma grannar, som passerade vårt ställe på väg till postlådan, har tyvärr flyttat till ett äldreboende i stan. Får hoppas på sonen, samtidigt som jag SKA påminna mig själv om vad jag ofta sa till min pappa: du kan väl inte låta växterna styra din tillvaro så att du inte ens har tid att komma hit!

Den här indiankrassen - och ytterligare rätt många - ska fylla ett par ”kovattenskålar” som tidigare ägare skruvat fast på väggen.

Och förhoppningsvis får vi äta några solmogna, smakrika tomater. De man köper i butikerna smakar ju numera oftast ingenting, trots att vi köper de dyra små cocktailtomaterna. 

Häromdagen läste jag i Sydsvenskan om en kvinna som tillhörde riskgruppen och erbjöds vaccin mot Covid 19. Hon var orolig för biverkningar, tackade nej, smittades av viruset - och avled. Vaccinera er, gott folk, och ha nu en trevlig helg!

Hurra - det gör ont

Aj aj, oj oj, men hurra - vad öm jag är i överarmen! Jag har igår fått första vaccindosen. Efter att ingenting positivt hörts för oss lite yngre gamlingar händer det plötsligt. En nyhetsflash meddelar att region Stockholm har massor av vaccin och tider på fyra olika vaccinationscentraler även för oss under 75. Kastar mig på Paddan och Appen ”Alltid Öppet” som är enda vägen att boka. Den har många haft problem med tidigare - hur ska detta gå? Så otroligt segt, men det går framåt steg för steg. Svara på frågor om hälsan, välj ställe (Älvsjömässan, tack) och välj tid. Det finns massor av lediga tider, och jag skyndar mig att kalla in maken från slyröjningen så att även han loggar in. Jag får bekräftelse på en tid, men B som ligger fem-tio minuter efter mig, får gång på gång beskedet ”tiderna är slut”. Till sist lyckas han knipa en tid till nästa dag - idag alltså. En timme senare hör vi på nyheterna att Appen kraschat...

På Mässan möttes jag igår eftermiddag av en imponerande organisation och minimal väntetid. Välordnade ”incheckningsled” och personal som visade oss rätt hela tiden. Bedömde antalet sprutare till ca 30 stycken.

NU ska vi kasta oss över SAS biljettbokning och beställa biljetter för sommarresan upp till Norrbotten. Norwegian har ännu en gång lagt ned linjen Sthlm-Kiruna - tillfälligt eller för gott, det vet man aldrig. SAS är alltså enda möjliga flygbolag, så biljettpriserna är därefter. Det var väntat, men med tanke på alla uteblivna resor efter att vi kom från Kreta i månadsskiftet nov-dec 2019 finns det ju ett rejält överskott på resekontot.

Direkt efter Bs spruta på förmiddagen idag åkte vi ut till Udden. Ett par halvdöda träd skulle tas ner innan saven stiger, och sonen hade åkt ut för att hjälpa till. En björk och en ek sågades ned utan problem. Det var inga jätteträd, men när de nu ligger på berghällen ser de enorma ut.

I övrigt har det inte hänt särskilt mycket här ute ännu. Havet kyler ju på våren, men vintergäcken blommar väldigt tidigt även i norrläge. Ja, den har väl inte fått sitt namn utan orsak.

Mina blåsippor på hemmaplan blommar rikligt och fortsätter sprida sig. Grannar gläder sig över detta, och de är snabba med att gräva upp små tuvor som växer inne i häckarna och varsamt plantera dem hemma hos sig. Tuvorna som jag grävt ned här ute har också fått fäste nu.

 och lite krokus finns det ju alltid,

Boktips: Senast avslutade bok är ”Vi var unga och modiga”. Jag gillade den även om den inte är en tiopoängare, men det är en - för mig - lite annorlunda berättelse från andra världskriget. Handlingen är förlagd till en skola för brittiska och amerikanska missionärsbarn i Kina när japanerna ockuperat. Lite väl ”sockersött” skildrade lärare och elever, för så många enbart genomgoda personer samlade känns nästan lite larvigt i vissa delar. Varför har jag så svårt att komma ihåg att det är roman och inte en dokumentär?

En ny vecka börjar alldeles snart, och den utlovar inget vårväder precis. I skrivande stund - söndag eftermiddag - har vi isande kalla vindar och regn, som enl prognos kan ändras till snö. Ha det fint!