Hurra - det gör ont

Aj aj, oj oj, men hurra - vad öm jag är i överarmen! Jag har igår fått första vaccindosen. Efter att ingenting positivt hörts för oss lite yngre gamlingar händer det plötsligt. En nyhetsflash meddelar att region Stockholm har massor av vaccin och tider på fyra olika vaccinationscentraler även för oss under 75. Kastar mig på Paddan och Appen ”Alltid Öppet” som är enda vägen att boka. Den har många haft problem med tidigare - hur ska detta gå? Så otroligt segt, men det går framåt steg för steg. Svara på frågor om hälsan, välj ställe (Älvsjömässan, tack) och välj tid. Det finns massor av lediga tider, och jag skyndar mig att kalla in maken från slyröjningen så att även han loggar in. Jag får bekräftelse på en tid, men B som ligger fem-tio minuter efter mig, får gång på gång beskedet ”tiderna är slut”. Till sist lyckas han knipa en tid till nästa dag - idag alltså. En timme senare hör vi på nyheterna att Appen kraschat...

På Mässan möttes jag igår eftermiddag av en imponerande organisation och minimal väntetid. Välordnade ”incheckningsled” och personal som visade oss rätt hela tiden. Bedömde antalet sprutare till ca 30 stycken.

NU ska vi kasta oss över SAS biljettbokning och beställa biljetter för sommarresan upp till Norrbotten. Norwegian har ännu en gång lagt ned linjen Sthlm-Kiruna - tillfälligt eller för gott, det vet man aldrig. SAS är alltså enda möjliga flygbolag, så biljettpriserna är därefter. Det var väntat, men med tanke på alla uteblivna resor efter att vi kom från Kreta i månadsskiftet nov-dec 2019 finns det ju ett rejält överskott på resekontot.

Direkt efter Bs spruta på förmiddagen idag åkte vi ut till Udden. Ett par halvdöda träd skulle tas ner innan saven stiger, och sonen hade åkt ut för att hjälpa till. En björk och en ek sågades ned utan problem. Det var inga jätteträd, men när de nu ligger på berghällen ser de enorma ut.

I övrigt har det inte hänt särskilt mycket här ute ännu. Havet kyler ju på våren, men vintergäcken blommar väldigt tidigt även i norrläge. Ja, den har väl inte fått sitt namn utan orsak.

Mina blåsippor på hemmaplan blommar rikligt och fortsätter sprida sig. Grannar gläder sig över detta, och de är snabba med att gräva upp små tuvor som växer inne i häckarna och varsamt plantera dem hemma hos sig. Tuvorna som jag grävt ned här ute har också fått fäste nu.

 och lite krokus finns det ju alltid,

Boktips: Senast avslutade bok är ”Vi var unga och modiga”. Jag gillade den även om den inte är en tiopoängare, men det är en - för mig - lite annorlunda berättelse från andra världskriget. Handlingen är förlagd till en skola för brittiska och amerikanska missionärsbarn i Kina när japanerna ockuperat. Lite väl ”sockersött” skildrade lärare och elever, för så många enbart genomgoda personer samlade känns nästan lite larvigt i vissa delar. Varför har jag så svårt att komma ihåg att det är roman och inte en dokumentär?

En ny vecka börjar alldeles snart, och den utlovar inget vårväder precis. I skrivande stund - söndag eftermiddag - har vi isande kalla vindar och regn, som enl prognos kan ändras till snö. Ha det fint!

Tillbaka på ruta 1 ...

... med ömmande ljumske och besvikelse efter två dagar på Karolinska ska jag så kortfattat som möjligt avsluta hjärtespalten - tills vidare i alla fall.

Först och främst - undersökningen via matstrupen var lätt, inte alls att jämföra med gastroskopi! Ordentligt bedövat svalg - och, vips, så var röret nere! Lättad åkte jag hem. Dag två inleddes med en del prover och förberedelser innan jag skjutsades ned till operation och ett team på fyra, tidvis fem, personer tog över. Bedövningar och smärtstillande dropp, fyra katetrar in till hjärtat och letandet började. Allt lugnt och smärtfritt. ”Här!” och ”titta där!” sa’ läkaren, och glad blev jag. De hade ju hittat punkterna! Så småningom var de klara, och jag fick beskedet att ingenting var åtgärdat! För svår placering, för riskfyllt. Patienten måste i så fall vara förberedd på att en pacemaker kan bli nödvändig.  Egentligen hade jag tidigare varit beredd på detta men trodde nu i min enfald att ultraljudet föregående dag hade gett grönt ljus. Så nu har jag något att ta ställning till.

MEN vilka resurser och vilket omhändertagande! Fantastisk personal som gjorde allt för att underlätta och serva! Nog är det en hel del som är snett inom sjukvården (inte minst upphandlingarna!), men så'na här gånger är jag glad över att kunna säga att jag inte hör till dem som klagar på våra höga skatter! Givetvis förstår jag samtidigt att det, framför allt i dagsläget, är betydligt hetsigare på andra avdelningar än på en hjärtmottagning, men jag har också vid ett par tidigare tillfällen haft anledning att rosa sjukvården. För snart två år sedan blev maken akut mycket dålig och vi fick åka in till sjukhuset. Södersjukhusets akutmottagning en fredag kväll kändes rätt skrämmande, för som ni säkert vet brukar det vara minst sagt stökigt. Visst var det mycket folk, och visst blev det väntetider, men personalen var lugn, effektiv och mycket trevlig. Det visade sig sedan att han drabbats av campylobacter, och han blev snabbt bra.

Jag har nog tidigare skrivit att jag inte riktigt kommer överens med ljudböcker. Det stämmer fortfarande, men under ensamma promenader är de ett bra sällskap liksom många program på SR Play (t ex Språket) och diverse poddar. Vi, B och jag, går oftast ut tillsammans, men han travar gärna cirka en mil, så jag vänder om hemåt tidigare. Jag har senast lyssnat på 

Vinterpacket av Jacob Lindfors

”Något ondskefullt håller på att växa sig starkt i djupet av de norrländska skogarna. Ett kriminellt nätverk har vaknat till liv och gett sig in i ett internationellt samarbete. Det blir början på en våldsspiral som ingen längre kan styra över.” - Piratförlaget.

Det här är en debutbok som blivit mycket omskriven och lovordad: "En fantastisk thriller", "Imponerande debut", "Jättespännande"  är några omdömen.

Ja, nog var den spännande, men lite väl utdragen, tycker jag. Ett blodbad var knappast avslutat förrän man hamnade i nästa. Och förskräckligt RÅ! Det är första delen i en planerad trilogi, men jag nöjer mig med denna del.

Sista tåget till London av Meg Waite Clayton

läser jag nu. Handlingen baseras på verkliga händelser i 30-talets Europa och handlar om hur personer ur nederländska motståndsrörelsen smugglar ut judiska barn ur Österrike till angränsande länder. En välskriven bok, som jag faktiskt inte är riktigt klar med men betyget är: Bra.

Pandemin hoppar jag över, eftersom inte någon kan undvika informationen från myndigheterna. Nämner bara att åttioplussarna i Stockholmsregionen nu har fått vaccinationstider. Frågan är ju om det kommer att finnas vaccin åt dem.

Våren var på snabbesök för några veckor sedan. Sedan blev det kallare och vi fick till och med snö igen som låg knappt två dygn. Fortfarande rätt svalt, men det här vårtecknet såg jag igår.

Varning - hjärtjournal

Så har vi avverkat februari. Vi är många som sagt detta flera gånger: trots den ganska långtråkiga, enformiga tillvaron går tiden riktigt fort. Hur hann man jobba? Just nu känns det bra att tiden går snabbt - våren närmar sig och antagligen vaccinet också.

Samtidigt närmar sig ett datum som jag bävar för; som jag faktiskt drömmer mardrömmar om ibland. Det har med mitt hjärta att göra.  Ska jag  verkligen skriva om det i min blogg? Hur intressant är det? Det har jag frågat mig själv i ett par veckor. Samtidigt känns det som om detta ligger som en propp och hindrar mig från att skriva om annat. SÅ - nu skriver jag av mig! Alltså: sluta läsa här om ni inte har intresse av min sjukjournal!

Jag hade ju hoppats på en ablation mot mina ca 30.000 extra hjärtslag per dygn, men läkarna har varit tveksamma då dessa ”elfel” finns på fler än ett ställe, och då de inte är direkt farliga. Nu har dock hjärtspecialister på Karolinska beslutat sig för att försöka hjälpa mig. Jätteglad blev jag, som i ett år känt mig rätt begränsad och ”halvrisig” av och till. Jag går inte in på detaljer, men ablation är ett enkelt ingrepp som med fint resultat gjorts på flera släktingar. Min glädje varade i ett par dagar. Sedan kom utlovad info. Eftersom min elcentral är lite komplicerad ska hjärtat först undersökas med ultraljud VIA MATSTRUPEN. 

Jag har i 35-årsåldern varit med om en gastroskopi (undersökning av magsäcken) och det var en nära-döden-upplevelse. Jag är ganska orädd när det gäller diverse undersökningar och rätt smärttålig, men svalget är definitivt min riktigt ömma punkt. Det räcker med en tandborste lite, lite för långt bak för att reflexerna ska komma i gång. Ovan nämnda undersökning gick inte heller att genomföra på grund av konvulsionerna, som inte går att kontrollera. Det var inte så kul att höra läkaren mumla om hur hopplöst det var medan jag kämpade för att hålla paniken borta. ”Aldrig mer! Nästa gång får i så fall bli vid obduktion”, var mitt besked till läkaren som föreslog en förnyad undersökning. 

Och nu står en liknande undersökning i agendan nästa vecka! Jag har tackat ja, men med stor vånda! Kanske, kanske har metoder och instrument förfinats sedan 80-talet.

SÅ - nu har jag fått det ur mig!

I övrigt ingenting att rapportera från min del av Sörmland. Vi har haft några fantastiska dagar med vårvärme. Snön försvann i ett nafs och några krokus har tittat upp. Nu har det svängt tillbaka till betydligt lägre temperaturer och isande vindar.

Coronaläget är deprimerande. En tredje våg tycks vara ett faktum och ingenting konkret eller positivt rapporteras om vaccinläget i Stockholmsregionen. En länk i bloggen ”Ögonblick i norr” tar mig till P4 Jämtland. Där meddelas att ett hundratal personer igår kväll deltog i en hemmafest i Åre. Polisen skingrade dem, ingen är misstänkt för brott. Större delen av dessa osolidariska knäppskallar har vi väl här i regionen om några dagar, eftersom det är stockholmarnas sportlov nu. Jag avstår från att sätta på pränt vad jag tycker man borde göra med dessa personer. 

Sköt om er och håll er borta från viruset!

Språkfunderingar och vinterpromenader

I normala tider gillar jag att skriva (annars skulle jag ju inte börjat blogga), men nu saknar jag nästan helt inspiration. Det finns ju ingenting nytt att berätta från denna rätt enformiga tillvaro; jag läser bok efter bok (minst ett par i veckan), tar en rask daglig promenad och när jag känner mig som en riktig slöhög bakar jag ett matbröd eller två. Jag tar en titt i min korta presentation, där jag säger att jag kommer att skriva om ämnen som intresserar mig - resor, dagliljor och språkfrågor. De två första faller ju i dagsläget, men ett mail i morse fick mig att gå igång lite.

”We’d love to reconnect”,  skriver klädföretaget (svenskt sådant) som jag då och då handlat från. De har ju saknat mig, och som en extra treat kommer jag att få 20 procents rabatt på nästa order. Ja, jag har tjatat om det förr, och egentligen borde jag ha vant mig, men fortfarande reagerar jag - negativt! - och undrar ”varför?”. Häftigt? Nej, bara larvigt!

Detta får mig att reflektera över en annan språkfråga - kopplat till vår självbild. Att svenskar har rätt hög nivå på sin engelska tror jag stämmer, men att prata flytande (som många anser sig göra) - nja.... Det beror på vad man menar med ”flytande”. För mig betyder det bl a att man behärskar många synonymer och idiomatiska uttryck och att man hänger med i skämt med ordlekar, vilket inte så många av oss gör till fullo. För några år sedan skrevs det i tidningarna att svenska representanter i EU-sammanhang (minns inte vilken grupp el utskott) tackat nej till tolkning. Det visade sig längre fram att flera missuppfattningar uppstått. Jag brukar föreslå en virtuell runda till köksskåp, garage, verktygslådor, symaskinstillbehör och liknande i diskussioner om detta. De är exempel på områden där jag ofta känner mig språkmässigt rätt bortkommen. Jag har inga som helst problem att umgås med engelsktalande men inser omgående hur begränsat mitt ordförråd är. Det retar mig ofta att jag har för få ord för att beskriva en känsla, en stämning eller liknande på samma sätt som jag skulle göra detta på svenska. Däremot kan jag diskutera handelspolitik och -hinder utan att snubbla på de engelska facktermerna. Och vilken stor nytta jag har av det - nu ... fniss!

Jag skrev förra gången att det var bäst att skynda på med vinterbilder innan snön försvinner. Den ligger kvar - kall, gnistrande vit och vacker. Vi var ute på Udden några dagar förra veckan. Gångvägar och trappor hade sonen skottat, och nu befriade B taket. Enorma istappar ner från taket visade hur huset läcker värme, och att vi eldar väldigt mycket för kråkorna. Inte oväntat, men blir så tydligt nu när sommarstugan också har blivit vinterstuga - på grund av coronan. 

Minusgraderna den senaste tiden har låtit oss promenera på fina vintervägar utan den jobbiga modd som vi så ofta har på de här breddgraderna. Igår gick vi till en hästgård med en ridskola. När vi stannat för att morsa på de här charmiga ponnierna med sina iögonenhängande luggar kom kvinnan som äger gården ridande och stannade till. Hon berättade att de härstammade från New Forest-hästar och undrade om vi kände till området. Det visade sig att vi är mycket mer hemtama där än vad hon är, så det blev en lite längre pratstund.

Våra vänner i New Forest meddelar att de nu fått första vaccindosen. Där har man bedömt att det inte finns någon orsak att inte vaccinera äldre personer med Astra Zenecas vaccin. Anledningen är att för få personer ingått i den studien för att man ska bedöma att det vaccinet inte ger tillräckligt bra skydd. Samma orsak - för få i undersökta gruppen - anges här hos oss som underlag för helt motsatt beslut: att inte ge AZ-vaccinet till 65-plussare. Undrar vem som har rätt.

Vinter!

Nu, ni! Nu har vi fått vinter här. Jag har ingenting annat att berätta från min rätt enformiga tillvaro men måste lägga in några snöbilder innan de blir inaktuella. Det är så vitt och vackert, och alldeles lagom kallt. Kalla nätter och åtta-nio minusgrader på dagen gör att vi slipper slasken. Hoppas det håller sig så här ett tag. 

Sonen med hustru ville gärna åka ut till Udden över helgen, så vi bestämde oss för att avvakta till nästa vecka. Och så rätt vi gjorde! Det hade nämligen snöat mycket mer där än här hemma, och svärdottern med sina 160 cm hade snö upp till knäna. Det tog ett bra tag att skotta fram stugan! De här bilderna fick vi på förmiddagen.

Här hemma har vi inte så många meter att skotta, och så här ser det ut på tomten.

Koltrasten väntar på sin tur att komma åt nötter och frön.

Trevlig fortsättning på helgen!

Pratglada grannar och praktiska matskåp

Vad pratglada alla tystlåtna grannar har blivit! Plötsligt har vi lärt känna ”nya” grannar. Ja, en del har väl bott här i vårt område så där en 40-45 år, liksom vi, och vi har hejat, bytt några ord i affären, i lekparken och på årsmöten men inte så mycket mer. Det finns förstås några familjer som vi umgåtts, och fortfarande umgås, rätt nära med, och en del andra som vi också lärt känna väl under år med barn i samma klass och fotbollslag.  Men många fler som vi alltså inte känner så bra. Det beror dels på generationsskifte - många äldre har sålt husen då barnen flugit ut - och dels på att många i vår ålder väldigt ofta är bortresta. Man springer alltså inte på varandra särskilt ofta. Men nu - nu traskar vi nästan dagligen längs samma gångvägar i vår kamp mot att bli soffpotatisar. Efter att i början stannat och bara bytt några ord blir pratstunderna längre och längre. Plötsligt vet man var deras 40-åriga barn bor, vad de sysslar med och så vidare. De där småttingarna som man ofta gett fart åt i en gunga och haft med i bilen till träningar och matcher. Det är ett trevligt avbrott i tristessen, även om vi knappast kommer  att börja umgås hemma när vi återgått till normala rutiner. Säkert kommer vi i alla fall att prata mer med varandra, och vi har blivit en litet större grupp som kan ge varandra ett handtag - tömma postlådor, vattna blommor och liknande.

Hur mycket av våra ändrade beteenden kommer månn’tro att kvarstå när pandemin är över? En del fördelar och nya praktiska lösningar har ju framkommit. Många äldre har blivit mer datorvana, vilket jag ser som en fördel då det underlättar mycket i en vardag även utan viruset. Jag har hjälpt såväl en äldre svägerska som ett par vänner en del i våras, och de sköter nu många ärenden online; handlar och lånar böcker t ex.

Apropå handla, så hämtade vi vår mat på ett för oss nytt sätt igår. Vi har tidigare här hemma beställt med hemleverans, och under perioderna på Udden har vi hämtat på en s k drive through. Nu var vi sämre på att planera så det fanns inga tider som passade, och vi valde därför en annan affärskedja. Där har de ett system snarlikt Instabox. Det fungerar som följer: Man bokar en tid, gör sin order (samma upplägg som hos Coop och ICA) och åker sedan till affären i fråga. Längs en lång vägg utomhus finns massor av skåp, typ bagageboxar. På en skärm knappar man in sitt mobilnummer, får en bild på vilka numrerade skåp man ska tömma samtidigt som dörrarna ploppar upp. Bara att plocka ut kassarna. Plättlätt - och även om parkeringen är välfylld av kunder som handlar inne i de olika butikerna behöver vi inte riskera att hamna bredvid en enda själ. Sån’t här gillar jag!

Julen har vi städat ut. Det är så mysigt med granen och dess belysning under de mörka dagarna, men när det ljusnar (vilket vi tyvärr fått vänta länge på i år) känns det lite ”ofräscht”. Så: granen åker ut och tulpanerna in! Trevlig helg!

Med datorn på julbordet

... det hade jag väl aldrig trott! Att laptopen skulle stå på julbordet bredvid hyacinter, ljus och glöggmuggar skulle normalt ha varit helt otänkbart hos oss. Men nu är ju ingenting normalt, och jag vet att massor av människor umgåtts digitalt. På julaftonens eftermiddag skrapade vi våra lotter tillsammans med sonen och hans hustru som satt framför brasan på Udden. Vi har ”i alla år” försett våra julaftonsfirare med en skraplott modell större, som vi sedan skrapat tillsammans och hoppats på ett glädjeskrik. Det mesta någon någonsin vunnit är 60 kr (på 4-6 lotter à 100 kr)! 

På nyårsafton kopplade vi upp oss en stund mot våra vänner, så att vi även detta år kunde skåla in det nya året med champagne. Eller - detta sena bubbel var bara mousserande vin - champagnen hade vi, som vanligt, korkat upp tidigare, medan smaklökarna var ”opåverkade”.

 Nu har vi i alla fall avverkat alla helger. De har varit lugna, vilsamma, rätt sköna med mycket gott att äta och dricka, massor att läsa och härliga brasor i kaminen MEN ganska långtråkiga... Vädret har också gjort sitt yttersta att trycka ned oss - ett grått töcken, ett stockholmskt novemberväder, har varit det rådande vecka efter vecka. För ett par dagar sedan fick vi några cm snö, så det blev lite ljusare trots blyertsgrå himmel. 

Och viruset sprider sig. Vi har mycket tät kontakt med våra engelska vänner, och där är det riktigt illa nu. Kontakt med vänner i Los Angeles ger också en ruskig bild och bekräftar det vi hörde på nyheterna: att ambulanspersonal måste prioritera och inte tar med sig patienter till sjukhus, om de bedöms bortom räddning. Så illa är det - förhoppningsvis - inte här, och vi spanar intensivt mot ljuset i tunneln: vaccinet.

Liksom viruset sprider sig också idiotin hos myndighetspersoner och politiker. Chefen för MSB drar iväg till Teneriffa. Nödvändigt att fira jul med familjen. Jojo! Löfven går ut i julhandeln. Hur korkat kan en statsminister bete sig?! Även om han kunnat hålla avstånd m m, är det mest skrämmande att han inte fattar, inte kan förutse reaktionerna. Och - morgonkaffet sattes i halsen när Löfven i morse sa att han aldrig handlat online, för ”i min generation är man ju inte så van vid e-handel”. Vad sa’ karln? Vilken generation tillhör han? Jo, född -57. Bland våra pensionerade vänner, släktingar och grannar har det redan före pandemin varit mycket vanligt att göra väldigt många inköp online, och sedan i mars handlar så gott som alla riskgruppare jag känner också maten över nätet. Även mina 80-åriga svägerskor. 

Jag har ett par gånger, inspirerad av andra bloggare, plitat ihop en liten årssammanfattning i januari. Inte i år! Finns ingenting att skriva om förutom mina, ofta lite virriga, funderingar. 

Ett bättre år än det förra önskas er alla! Och vaccin - snart!