I gullregnens månad

Längs genomfartsleden hemma blommar de nu - de magnifika (men giftiga) gullregnen. Vetenskapligt namn: Laburnum. Tillhör släktet ärtväxter. 

Rhododendronen skäms inte för sig i år heller!

De här enkla, ”vanliga, gammaldags” dagliljorna tar över i rabatterna hemma! Har ingen aning om varifrån de kommer och varför/hur de sprider sig hejvilt. Jag har aldrig köpt någon sådan och definitivt inte fått med mig den som bihang till dagliljorna från England. Följt med från någon plantshop eller hitblåsta frön från någon granne? Hursomhelst - det får bli (Bs) rediga spadtag i höst, för de tar upp alldeles för mycket plats, är dessutom högre än alla MINA dagliljor och skymmer allt annat!

Vi kom ut till Udden idag och här har nu dagliljorna vid gäststugan slagit ut. De håller sig på sin plats, och dem gillar jag. Kronbladens utsida har strimmor av gulbrunt, vilket ger mer liv åt de ganska stora grupperna av blommor.

Pionen har också fått flera blommor och kommer nog att vara riktigt imponerande till midsommar.

En liten stuga hade också vuxit upp medan vi var borta (= hemma).

Den behövs som jag tidigare redogjort för av flera olika skäl. Nu har dessutom en koltrast byggt bo och lagt ägg i en del av det gamla, sneda och vinda förrådet. Det upptäckte vi när B skulle köra ut en av gräsklipparna, och ”något stort” då flaxade förbi och ut. Och gräsklipparen såg ut så här

Den/klipparen får nu bo någon annanstans tills koltrastfamiljen flyttat ut. Hoppas bara att honan inte blev vettskrämd utan att hon vågar sig tillbaka till sina ägg.

Väderprognoserna för helgen ser jättefina ut - för vår del av landet åtminstone. Ha det fint och 

Fjolårets digitalis. Inte en enda en i år!

Det kliar i fingrarna

 … bokstavligt och bildligt! Visserligen är jag högerhänt och det är vänstern som är ett gipspaket, men det är inte mycket praktiskt jag klarar av med en hand. Faktiskt väldigt - och oväntat - lite! Vi är ute på Udden, och just i maj är det ju extramycket som ska göras - förutom en del tråkigt städjobb är det ju så många trevliga sysslor också. Pyssel med frön och plantor, rensning för att en del perenner ska våga sig fram med mera. Av det blir inget! Det kliar i fingrarna av lust att plocka fram sekatör och spade! Men det får anstå. Maken måste ju förutom ”sina” vanliga sysslor även serva mig, fixa mat, disk och fika. Och tänk att det ska vara så svårt att samla ihop håret i en snodd på en annan person. Aj, aj!

Båten ska sjösättas i morgon, och sonen kommer ut för att hålla i tampar och båtshake, vilket jag förstås normalt gör. 

Jag skrev för ett par år sedan om att vårt gamla förråd översvämmats vid högvatten. Det lutar, sjunker lite år för år och är på god väg att glida ned i havet. Nåja, ned på saltängen åtminstone. Så igår kom äntligen dessa små, lätthanterliga paket.

 

Det är delar till en friggebod, och jag skriver ”äntligen” för det ligger ett par års tankemöda bakom denna beställning. Var placerar man byggnaden på en tomt som knappt har en enda någorlunda plan yta? Dessutom förbjuder reglerna om ”det rörliga friluftslivet” att det placeras  närmare tomtgränsen än 4,5 meter. Ja, OK, kossorna kanske skulle bli störda av att se en liten röd stuga till på vår tomt. Nåja, nu har vi valt plats och kan bara hoppas att det blir bra. Resten är upp till byggfirman.

Trots att jag är en ganska otålig person, och alltså för tillfället rätt frustrerad, går ju tiden snabbt. Idag är det två veckor sedan min trasiga handled opererades. En bit av skelettet hade slagits loss så den skruvades fast på en platta. Hemgång samma dag med gymnastikprogram och stränga order att börja träna dagen därpå även om det skulle göra ont. Och ont gjorde det! Jag har nog aldrig petat i mig så mycket smärtlindrande som den här perioden. Redan på tisdag ska jag i alla fall bli av med gipset. Härligt, för oj vad det kliar där innanför. Inte är det så lätt att duscha med armen i plastpåse heller. Samtidigt är jag lite orolig över att förlora stödet, för minsta ”felrörelse” gör fortfarande mycket ont.

Pelargoner har i alla fall inhandlats och planterats i sin vanliga gryta. Lite tilltufsade nu, men de är pålitliga och oömma så de fyller ut utrymmet snart.

Gullvivorna blommar fortfarande här ute, liksom en spirea. Den senare lyser nästan spökaktigt vit på kvällen.

Getramsen fyller ut sin vanliga bergsskreva

och löjtnantshjärtat visar lite tveksamt och försiktigt sina första blommor

Fåglarna håller intensiv konsert från tidig morgon. Sylvia borin (trädgårdssångaren) är oförtröttlig, och igår hörde vi göken för första gången i år.

Maj är en härlig månad! Trevlig helg!

Med armen i paket …

… kan jag inte göra mycket - inte gå ut och fota vårtecken att lätta upp bloggen med, vilket jag förstås tänkt. Förklaring följer längre ner. Så då tar jag i stället upp ett angeläget diskussionsämne:  Samhällets digitalisering. Fördelar, nackdelar, rädslor m m. Det kommer ofta upp när vi träffar släktingar och vänner, och i gårdagens DN tar Hanne Kjöller upp detta.

Jag gillar Hanne Kjöller! Hennes kolumner är alltid välskrivna och kritiken mot samhällsfunktioner, ofta vård- och omsorgsområdet, är träffsäker och väl underbyggd. Hon är ju förutom journalist också sjuksköterska.

I den här kolumnen skriver hon bl a

”Mamma dog och den enda jag fick prata med var kundtjänstens robotröst

Företagens effektiviseringar har inte sparat någon tid. Den har stulits från oss kunder. Det vi ser är en skamlös rovdrift på gratisjobbare.

Efter att ha försökt bringa reda i ett dödsbo kan jag konstatera att samhället har förändrats. Myndigheter har blivit som privata företag en gång var. Och företag har blivit som myndigheter brukade vara”.

Hon sammanfattar 

”Kontakten med Skatteverket var i jämförelse med vissa företag en raksträcka mot ett obyråkratiskt himmelrike”.

Kolumnen är värd att läsas, och jag har länkat till den. (Tyvärr fungerar ju inte detta då den är låst för icke-prenumeranter).

Dessa frågor är alltså rätt ofta uppe till diskussion hos oss. Först ska jag erkänna att jag är den i vår omgivning som oftast ”försvarar” det och ser flest fördelar. Jag är (trots latinstudent), rätt datorvan och -intresserad. I mitten av 80-talet hamnade jag som informationsansvarig på ett dataföretag och satt faktiskt och chattade (hette det så då?) på ett KTH-baserat nätverk och med skoldatorn COMPIS långt före internets intåg. Riktigt intresserad, och faktiskt fascinerad, blev jag några år senare av att se vilken skillnad datorbaserade hjälpmedel kunde innebära för personer med olika sorters handikapp. Skillnaden mellan att sitta hemma och att kunna vara ute i arbetslivet. 

Men det är historia. Nu, drygt 30 år senare, tycker jag det är jättebra att kunna boka och beställa från soffhörnet. Att - framför allt under pandemitiden - pricka för mediciner på plattan och få dem i brevlådan efter en eller ett par dagar. Att sitta på en parksoffa utomlands och kunna ladda ned fler böcker till läsplattan. Med mera. Visst ser jag riskerna och nackdelarna som många påtalar: hur kartlagda vi blir, översköljda av reklam, bevakade/storebror ser oss, men jag är faktiskt inte så orolig över detta. Naiv - kanske.

MEN - tillbaka till Hanne K. Jag håller helt med om att det inte får gå så långt som hon beskriver. Även jag har blivit ilsken över att det på så många företag - och inom vården - inte går att få kontakt med en människa! Som en sista utväg har jag några gånger gått in på företagets Facebooksida och skrivit ett inlägg. Om det varit ett  kritiskt sådant har jag väldigt snabbt blivit kontaktad.

Ovanstående blev väldigt aktuellt för mig i förrgår. Då bröt jag nämligen handleden! I stället för att fortsätta förbereda för att åka ut till Udden efter en längre period hemma hamnade jag på vårt närsjukhus. På valborgsmässoafton hade vi haft s k vårstädning i samfälligheten, och farthinder hade borrats fast i våra vägar. De där rektangulära, svarta sakerna, ni vet. De ska vara försedda med färgade ”klisterremsor” men en del av dessa hade antagligen nötts bort tidigare somrar. Avståndet ned till marken hör till de områden där min syn sviker mest, och jag snubblade över ett hinder och for i full fart (d v s min vanliga promenadtakt) handlöst ned i asfalten. Det gjorde ont!!!

Blev snabbt, prioriterat, och väl omhändertagen på sjukhuset. Röntgen visade komplicerad fraktur, remiss till SöS för bedömning av ortoped och med största sannolikhet operation. Till dess blir det gipsskena, och det sista läkaren sa’ var att han skulle skriva ut smärtstillande ”för du kommer att behöva starkare grejer”. HAN MISSADE ATT GÖRA DETTA - och nu: hög tid att knyta ihop gnällsäcken - tillsammans med Hanne: Det är omöjligt att få kontakt! Sjukhuset kan man inte ringa, Vårdcentralens svarare meddelar att inga telefontider finns kvar. Ringer - i övrigt utomordentliga - 1177. ”Kan ni få fram ett meddelande snabbt, snälla? Kan ni inte ge mig ett telefonnummer eller mailadress till en sköterska, receptionist, en MÄNNISKA?”. - ”Nej, tyvärr, vi kan inte det. Du måste nog åka dit och hitta någon att prata med!”. 

Här blir smärtan nästan outhärdlig, men snäll granne (sjuksyrra) förbarmar sig över mig och ger mig en burk som förhoppningsvis räcker till måndagens besök på SöS.

Det var alltså inte det här jag hade tänkt skriva om utan om hur långt vårblomningen har kommit på Udden.  En lång litania blev det också; finns ju inte så mycket annat jag kan göra, förutom att läsa och titta på TV.

Trevlig helg!

Påskhare

Tittar in som hastigast för att önska er alla en GLAD PÅSK! Vi är ute på Udden och väntar på det soliga, fina vädret som utlovats. Än så länge är det bara grått och kallt. Påskliljorna ute har, trots söderläge, bara försiktigt vågat sig upp en dryg decimeter och har pyttesmå knoppar. Ett vårtecken är i alla fall sädesärlorna som trippar på berget när de tar en paus från bobyggandet.

I brist på påskkärringar och vårblommor lägger jag in en bild på Påskharen. Det är brorsans lilla kompis som har kommit till honom hela vintern för att få sina dagliga morötter - liksom förra vintern (okänt om det är samma förstås). Jag har fått flera bilder tidigare, men det enda som varit möjligt att urskilja i snön har varit några små svarta prickar. Då har man fått ”navigera” efter moroten. Nu - igår - hade han nyplogad lunchrestaurang.

De har otroligt mycket snö längst upp i norr - rekordmycket enligt norrbottningarna själva. Vi skulle faktiskt ha varit där på besök hos syskonen förra veckan, men den här förb-de pandemin ställer fortfarande till det. Bs bror ringde ett par dagar före vår avresa och meddelade att de testats positivt. De hade blivit sjuka trots alla vaccindoser - inte allvarligt sjuka men som en svårare förkylning. Det var fallet för flera bybor som varit på en konsert, och bedömningen innan den var att byn var virusfri. Visserligen har vi fler platser att bo på, men vi rev flygbiljetterna! Vill ju träffa även andra utan att riskera att sprida smittan.

En riktigt Glad Påsk önskas er alla!

Några boktips och nytt försök …

 … att blåsa lite liv i den här bloggen.

Jag har känt mig halvrisig och trött den senaste tiden och inte haft någon lust alls att skriva. Jag har nämligen lite svårt för att skriva om diverse krämpor - mina egna alltså - och tycker att det känns lite som en typisk beskrivning av möte mellan gamlingar. Ni vet: ”Har ni hört att x råkat ut för en infarkt? Och y har fått en stroke. Z har visst nå’t konstigt i magen”. Hmm, kan man kalla sig bloggare då?

Men i alla fall: jag har ju berättat om mina hjärtbekymmer och misslyckade försök till ablation. Det har mixtrats med medicinering hit och dit och till slut var EKG rätt OK. Jag mådde också ganska bra flera månader tills jag fick allt sämre kondition, blev andfådd av minsta ansträngning o s v. Tack och lov för Karolinska som fortsatte ta mig på allvar fast jag själv nästan började tvivla på förståndet. Sitter det i skallen? Hypochondria?  Är det bara åldern? Efter ett par olika undersökningar av lungorna (!!) fick jag i förrgår ett snabbt förstabesked - inget farligt (läs: tumör) men tydliga inflammationstecken bl a i luftrören. Väntar på ny tid  - denna gång på lungkliniken - men känner mig redan bättre! Nu vet jag ju varför jag inte orkar skutta uppför berget här på Udden!

För nu är vi här ute och vi, eller rättare sagt maken, har så smått börjat med lite vårarbete framför allt att ta ned sly och några häggar som hotar att skymma sjöutsikten. Vad är det för magiskt med män och trädfällning/vedhuggning? B är visserligen uppvuxen på ett sågverk, men även många andra karlar i bekantskapskretsen kommer utpumpade men nöjda och glada in efter en dag med motor- och röjsågar.

Det är inte så mycket jag kan göra ännu, för backen är fortfarande frusen på flera ställen. Det är soligt och fint men vinden från viken är iskall. Skillnaden mot att sitta ute hemma är stor den här tiden på året. Hemma kan vi ofta sitta i kortärmat i vår södervinkel medan vi ser folk gå förbi i dunjackor. Vårtecknen här ute är än så länge få, men vintergäcken är förstås i blom liksom några krokus. Svanparet glider på den nu isfria viken, och småfåglarna tränar ihärdigt inför sina konserter senare i vår.

Vad har jag då gjort sedan förra blogginlägget?  Svaret blir tyvärr: inte särskilt mycket. Jag har läst en massa förstås, bland annat

I terrorns grepp - Hilary Clinton och Louise Penny. Ruskigt bra bok om ett terrorhot mot hela världen. Politisk thriller är nog genren som beskriver den bäst. Känns extra hemsk och aktuell i dagsläget. 

Guds Folk - Malin Beeck. Reportage om den kristna högern i USA. Skrämmande läsning om hur dess aktivister anser allt liv vara heligt men skjuter ihjäl abortläkare, kämpar emot jämställdhet mellan könen, vill avskaffa förbudet mot barnaga med mera. Inser att det var mycket jag inte visste. Läs!

Violeta - Isabel Allende. Ytterligare en bok av författaren som aldrig gör mig besviken. Handlingen har formen av ett brev från Violeta till barnbarnet. Utspelas i huvudsak i Chile under senare hälften av 1900-talet.

Babetta - Nina Wähä. En roman om vänskap (intensiv och lite bisarr), utspelas på Franska Rivieran. Inte alls i min smak. Lite tråkig och ”konstig”, men den har fått många fina recensioner. Hennes bok ”Testamentet” var mycket bättre tycker jag. 

Flickan på perrongen - Gill Thompson. Gripande historia om människor i Tjeckoslovakien och England före och under andra världskriget. Om judiska barn som evakueras från Prag. Samma författare har skrivit ”Haven som skiljer oss åt”, och liksom den baserar sig den här på verkliga händelser - dock med fiktiva personer. Fel bok (eller tvärtom?) att läsa nu när nyheterna idag bland andra hemskheter rapporterar att ukrainare mest troligt tvångsförflyttats till Ryssland.

Och till er som, liksom jag, gillar ordspel som Wordfeud och Betapet. Känner ni till Ordel (originalet är amerikanska Wordle)? Kort beskrivning: man spelar inte mot någon annan utan ska lista ut ett ord på fem bokstäver. Upplägget påminner om brädspelet Mastermind som vi spelade på 70-talet. Fördelen (för mig) är att det bara presenteras ett ord per dag, så man fastnar inte i timmar. Ni hittar det på http://www.Ordel.se.

Trevlig helg!

”Varde ljus …” och diverse funderingar

Det blev nästan lite tomt när OS var över och man skulle lämna TV-hörnan. Den ”tomheten” skulle jag så gärna återgå till i stället för de senaste dagarnas hemska nyhetsflöde. Nu ska jag i alla fall ta en liten paus från CNN:s skrämmande direktrapporteringar. Det blir ju skidor från Lahtis.

Bloggvärlden skriver Lena i Wales om; hur den gett henne många trevliga kontakter, inspiration, nya kunskaper med mera. Jag har en handfull bloggare som jag följer (och några som jag läser av och till) och jag håller helt med henne. Orsaken till att jag började var också att vänner så ofta frågade ”… men hur är det att vara så länge på Kreta? Blir det inte trist att bara vara på EN ö? Vad gör ni hela tiden?”.

Ja, vad gör vi egentligen, funderade jag, eftersom vi aldrig ledsnar på ön. Så jag började göra lite fler och lite längre noteringar i almanackan för att sedan plocka in i en liten blogg tänkt att handla om Kreta, andra resor och mina dagliljor. Resorna blev pausade av pandemin, dagliljornas säsong är kort, problem med hälsan gjorde att skrivlusten periodvis inte infann sig alls. 

Men skrivlusten återkommer då och då, så nu ska jag göra en liten avstickare norrut - till den lilla byn Lannavaara ungefär 14 mil nordöst om Kiruna. Se gröna punkten ovanför ”V” högst upp på kartan. Byn är väldigt liten, 120 invånare är den uppgift jag hittar, och den tillhör Kiruna kommun. 

Och varför drar jag iväg dit upp? Jo, det finns nämligen ganska mycket annat än järnmalm att bryta i Norrbotten. I dessa trakter hittar man många mineraler, bergarter och vackra stenar. På 80-talet startade paret Söderström Kristallen, ett utbildningsföretag av rätt speciell karaktär. Schemat kom att omfatta gemmologi, guldsmide, stensliperi och smyckestilverkning. Det fanns t o m en utbildning i ädelstensteknik som gav högskolepoäng. Teoretiska delar läser man på distans och praktiken förläggs till Lannavaara. Förutom en butik där de säljer egentillverkade smycken finns ett mineralmuseum här. Värt ett besök om ni har vägarna förbi - fniss.

Det är länge sedan vi besökte Kristallen, och nu kan jag tyvärr - och snopet -  inte hitta några egna foton. Kanske var det inte läge att fota där inne. Men som ni alla vet finns det på nätet.

Men vidare till det jag egentligen tänkte berätta om berg och sten:

I närheten av Bs hemby finns också en hel del olika fyndigheter i markerna, bland annat vacker marmor. För ganska många år sedan började ett litet företag slipa denna marmor och tillverka lampor. De höll till i en lokal som låg granne med Bs föräldrahem. Det var under en period med rätt stor arbetslöshet då arbetsförmedlingen flitigt uppmanade ”alla” att starta eget. Vi tyckte lamporna var fantastiskt vackra men jättedyra - för dyra. De flesta såldes också som företagspresenter.  Lampan fanns dock kvar på näthinnan så vid nästa besök, bara en månad senare, hade vi bestämt oss för att slå till. Då fanns varken lampor eller företag kvar! Flera år senare firade vi Bs 60-årsdag i Kiruna. Syskonen kom med gemensam present - en stor trälåda med en logga som kändes helt obekant för oss. I lådan låg lampan inlindad i en liten renhud. Det var så den sålts och levererats från början. En av bröderna hade hunnit köpa en och lagt undan den just med tanke på denna bemärkelsedag.

Jag lyckas inte få till en bild som gör den rättvisa. Marmorskivorna är infattade i ”ramar” av mässing, och som ni ser har lampan formen av en kåta.

Runt om på sockelns mässinglist finns samiska tecken inristade - tecknen som vi ofta ser på spå- eller nåjdtrummorna. 

Naturligtvis måste det ha sålts några fler sån’a här lampor, även om tillverkning och företag var väldigt kortlivade, men jag har aldrig sett någon eller hört om någon som har en likadan. Jag behöver väl inte säga att den är en av våra mest älskade ”prylar”. 

Idag känns det riktigt vårlikt här. Solen skiner, det är plusgrader och det ytterst tunna snötäcket försvinner. Trevlig fortsättning på helgen!

Räkna era barn (hos Skatteverket)

 ”Felaktig folkbokföring ledde till skadestånd" ...  står att läsa i ett gammalt tidningsklipp ur NSD (Norrländska Socialdemokraten). Det dök upp när jag gjorde några pandemiryck och städade ur gamla lådor. Kvinnan i artikeln hade krävt - och fått - skadestånd av staten för juristkostnader, sveda och värk m m efter att hon kallats till bouppteckning efter fel far.

Varför har jag sparat detta? Jo, i andra änden av detta misstag stod min bror och jag! 

Min far gick bort för nästan 15 år sedan. Han hade då varit änkling i sex år. Det var givetvis mycket ledsamt, men det var en tröst att han var rätt gammal, det gick snabbt och han fick vara frisk, aktiv och bo hemma hela tiden. Min bror och jag ordnade allt det praktiska med begravning, bouppteckningsuppdrag till jurist m m, och sedan åkte jag med make och son med flickvän till Kreta som var bokat.

Vår andra semesterdag ringer juristen - ”du har uppgett att ni är två barn, men det finns ju en syster som är sex år äldre än du.” Jag fick födelsedatum och namn på henne. Chocken var total och när jag protesterade blev jag faktiskt lite nedlåtande behandlad. Lite ”klapp på huvudet, lilla gumman - stuk”. Det är nämligen inte alls ovanligt att det dyker upp okända halvsyskon. Denna ”halvsyster” var i och för sig född flera år innan mina föräldrar blev ett par, men att min genomärlige far skulle haft en sådan hemlighet hela livet kändes osannolikt. Känslorna svallade - sorg över att han var borta, ilska och besvikelse. Men också stor tveksamhet som förstärktes efter samtal med min faster, som bara var ett år äldre än pappa och stod honom mycket nära. Hon menade att det aldrig skulle ha varit möjligt att hålla detta hemligt i deras lilla by. 

Tankarna gick runt i huvudet. Ena sekunden accepterade vi detta, nästa sekund funderade vi på DNA-test - och under tiden började jag rota runt hos myndigheter. Någon hjälp fick vi inte alls av Familjejuristen. För dem var det solklart. Punkt! Det tog tid, för då var det inte riktigt lika lätt att beställa registerutdrag via nätet som idag. Via Skatteverket fick jag reda på församlingen där hon var född. Samma församling som båda mina föräldrar och jag själv är födda i! Jag visste ju att folkbokföringen lagts över från kyrkan/församlingen till staten i början av 90-talet men kontaktade ändå församlingen i fråga och fick en mycket förvånad reaktion till svar. Kanslisten kände mycket väl till denna kvinna liksom hennes föräldrar. Men hennes far hade ju avlidit några år tidigare! Det visade sig att hennes far hade samma födelsedatum som min. När alla register fördes över knappade någon handläggare fel, och enligt vad jag hörde från kontakten på Skatteverket var det inte jätteovanligt med liknande misstag.

Det hade ju inte behövt bli något större problem om kvinnan i fråga hade reagerat - vad vi anser - normalt, d v s meddelat att det måste vara fel. I stället bokade hon resa till bouppteckningsmöte m m. Jag fick innan dess fullständigt registerutdrag från Länsarkiven med information om hennes föräldrar, hennes bostadsorter efter att hon flyttat hemifrån m m. Hon hade vuxit upp med båda sina föräldrar som var gifta med varandra! Inga oklarheter alls. Äntligen stoppade juristen charaden - efter att jag försett dem med alla uppgifter. Puhhh!

Nej, jag har inte begärt skadestånd, gick faktiskt inte alls vidare med detta, vilket förvånade mina närmaste - och längre fram även mig själv! Men jag var bara så oerhört lättad över att det var över. Däremot har jag berättat det för vänner och bekanta som en varning, för tänk om en äldre nybliven änka skulle få ett sådant här - felaktigt - besked! Jag var ju i alla fall rätt van vid att söka information. Viktigt att veta är alltså att detta inte är så väldigt ovanligt. Som sagt, kanske borde alla män begära ett utdrag från registret. Anhöriga ska i alla fall veta att det visst kan vara fel fast det står i svart på vitt från Skatteverket.

PS. Boktips. Intressant, och skrämmande, om gängkrigen i Järvaområdet, nordväst om Stockholm. Diamant Salihu fick stora journalistpriset 2021 och är kriminalreporter på SVT.