torsdag 4 mars 2021

Varning - hjärtjournal

har vi avverkat februari. Vi är många som sagt detta flera gånger: trots den ganska långtråkiga, enformiga tillvaron går tiden riktigt fort. Hur hann man jobba? Just nu känns det bra att tiden går snabbt - våren närmar sig och antagligen vaccinet också.

Samtidigt närmar sig ett datum som jag bävar för; som jag faktiskt drömmer mardrömmar om ibland. Det har med mitt hjärta att göra.  Ska jag  verkligen skriva om det i min blogg? Hur intressant är det? Det har jag frågat mig själv i ett par veckor. Samtidigt känns det som om detta ligger som en propp och hindrar mig från att skriva om annat. SÅ - nu skriver jag av mig! Alltså: sluta läsa här om ni inte har intresse av min sjukjournal!


Jag hade ju hoppats på en ablation mot mina ca 30.000 extra hjärtslag per dygn, men läkarna har varit tveksamma då dessa ”elfel” finns på fler än ett ställe, och då de inte är direkt farliga. Nu har dock hjärtspecialister på Karolinska beslutat sig för att försöka hjälpa mig. Jätteglad blev jag, som i ett år känt mig rätt begränsad och ”halvrisig” av och till. Jag går inte in på detaljer, men ablation är ett enkelt ingrepp som med fint resultat gjorts på flera släktingar. Min glädje varade i ett par dagar. Sedan kom utlovad info. Eftersom min elcentral är lite komplicerad ska hjärtat först undersökas med ultraljud VIA MATSTRUPEN. 


Jag har i 35-årsåldern varit med om en gastroskopi (undersökning av magsäcken) och det var en nära-döden-upplevelse. Jag är ganska orädd när det gäller diverse undersökningar och rätt smärttålig, men svalget är definitivt min riktigt ömma punkt. Det räcker med en tandborste lite, lite för långt bak för att reflexerna ska komma i gång. Ovan nämnda undersökning gick inte heller att genomföra på grund av konvulsionerna, som inte går att kontrollera. Det var inte så kul att höra läkaren mumla om hur hopplöst det var medan jag kämpade för att hålla paniken borta. ”Aldrig mer! Nästa gång får i så fall bli vid obduktion”, var mitt besked till läkaren som föreslog en förnyad undersökning. 

Och nu står en liknande undersökning i agendan nästa vecka! Jag har tackat ja, men med stor vånda! Kanske, kanske har metoder och instrument förfinats sedan 80-talet.


SÅ - nu har jag fått det ur mig!


I övrigt ingenting att rapportera från min del av Sörmland. Vi har haft några fantastiska dagar med vårvärme. Snön försvann i ett nafs och några krokus har tittat upp. Nu har det svängt tillbaka till betydligt lägre temperaturer och isande vindar.


Coronaläget är deprimerande. En tredje våg tycks vara ett faktum och ingenting konkret eller positivt rapporteras om vaccinläget i Stockholmsregionen. En länk i bloggen ”Ögonblick i norr” tar mig till P4 Jämtland. Där meddelas att ett hundratal personer igår kväll deltog i en hemmafest i Åre. Polisen skingrade dem, ingen är misstänkt för brott. Större delen av dessa osolidariska knäppskallar har vi väl här i regionen om några dagar, eftersom det är stockholmarnas sportlov nu. Jag avstår från att sätta på pränt vad jag tycker man borde göra med dessa personer. 


Sköt om er och håll er borta från viruset!



tisdag 16 februari 2021

Språkfunderingar och vinterpromenader

I normala tider gillar jag att skriva (annars skulle jag ju inte börjat blogga), men nu saknar jag nästan helt inspiration. Det finns ju ingenting nytt att berätta från denna rätt enformiga tillvaro; jag läser bok efter bok (minst ett par i veckan), tar en rask daglig promenad och när jag känner mig som en riktig slöhög bakar jag ett matbröd eller två. Jag tar en titt i min korta presentation, där jag säger att jag kommer att skriva om ämnen som intresserar mig - resor, dagliljor och språkfrågor. De två första faller ju i dagsläget, men ett mail i morse fick mig att gå igång lite.

”We’d love to reconnect”,  skriver klädföretaget (svenskt sådant) som jag då och då handlat från. De har ju saknat mig, och som en extra treat kommer jag att få 20 procents rabatt på nästa order. Ja, jag har tjatat om det förr, och egentligen borde jag ha vant mig, men fortfarande reagerar jag - negativt! - och undrar ”varför?”. Häftigt? Nej, bara larvigt!

Detta får mig att reflektera över en annan språkfråga - kopplat till vår självbild. Att svenskar har rätt hög nivå på sin engelska tror jag stämmer, men att prata flytande (som många anser sig göra) - nja.... Det beror på vad man menar med ”flytande”. För mig betyder det bl a att man behärskar många synonymer och idiomatiska uttryck och att man hänger med i skämt med ordlekar, vilket inte så många av oss gör till fullo. För några år sedan skrevs det i tidningarna att svenska representanter i EU-sammanhang (minns inte vilken grupp el utskott) tackat nej till tolkning. Det visade sig längre fram att flera missuppfattningar uppstått. Jag brukar föreslå en virtuell runda till köksskåp, garage, verktygslådor, symaskinstillbehör och liknande i diskussioner om detta. De är exempel på områden där jag ofta känner mig språkmässigt rätt bortkommen. Jag har inga som helst problem att umgås med engelsktalande men inser omgående hur begränsat mitt ordförråd är. Det retar mig ofta att jag har för få ord för att beskriva en känsla, en stämning eller liknande på samma sätt som jag skulle göra detta på svenska. Däremot kan jag diskutera handelspolitik och -hinder utan att snubbla på de engelska facktermerna. Och vilken stor nytta jag har av det - nu ... fniss!

Jag skrev förra gången att det var bäst att skynda på med vinterbilder innan snön försvinner. Den ligger kvar - kall, gnistrande vit och vacker. Vi var ute på Udden några dagar förra veckan. Gångvägar och trappor hade sonen skottat, och nu befriade B taket. Enorma istappar ner från taket visade hur huset läcker värme, och att vi eldar väldigt mycket för kråkorna. Inte oväntat, men blir så tydligt nu när sommarstugan också har blivit vinterstuga - på grund av coronan. 




Minusgraderna den senaste tiden har låtit oss promenera på fina vintervägar utan den jobbiga modd som vi så ofta har på de här breddgraderna. Igår gick vi till en hästgård med en ridskola. När vi stannat för att morsa på de här charmiga ponnierna med sina iögonenhängande luggar kom kvinnan som äger gården ridande och stannade till. Hon berättade att de härstammade från New Forest-hästar och undrade om vi kände till området. Det visade sig att vi är mycket mer hemtama där än vad hon är, så det blev en lite längre pratstund.

Våra vänner i New Forest meddelar att de nu fått första vaccindosen. Där har man bedömt att det inte finns någon orsak att inte vaccinera äldre personer med Astra Zenecas vaccin. Anledningen är att för få personer ingått i den studien för att man ska bedöma att det vaccinet inte ger tillräckligt bra skydd. Samma orsak - för få i undersökta gruppen - anges här hos oss som underlag för helt motsatt beslut: att inte ge AZ-vaccinet till 65-plussare. Undrar vem som har rätt.














lördag 30 januari 2021

Vinter!

Nu, ni! Nu har vi fått vinter här. Jag har ingenting annat att berätta från min rätt enformiga tillvaro men måste lägga in några snöbilder innan de blir inaktuella. Det är så vitt och vackert, och alldeles lagom kallt. Kalla nätter och åtta-nio minusgrader på dagen gör att vi slipper slasken. Hoppas det håller sig så här ett tag. 

Sonen med hustru ville gärna åka ut till Udden över helgen, så vi bestämde oss för att avvakta till nästa vecka. Och så rätt vi gjorde! Det hade nämligen snöat mycket mer där än här hemma, och svärdottern med sina 160 cm hade snö upp till knäna. Det tog ett bra tag att skotta fram stugan! De här bilderna fick vi på förmiddagen.



Här hemma har vi inte så många meter att skotta, och så här ser det ut på tomten.



Koltrasten väntar på sin tur att komma åt nötter och frön.

Trevlig fortsättning på helgen!





lördag 16 januari 2021

Pratglada grannar och praktiska matskåp

Vad pratglada alla tystlåtna grannar har blivit! Plötsligt har vi lärt känna ”nya” grannar. Ja, en del har väl bott här i vårt område så där en 40-45 år, liksom vi, och vi har hejat, bytt några ord i affären, i lekparken och på årsmöten men inte så mycket mer. Det finns förstås några familjer som vi umgåtts, och fortfarande umgås, rätt nära med, och en del andra som vi också lärt känna väl under år med barn i samma klass och fotbollslag.  Men många fler som vi alltså inte känner så bra. Det beror dels på generationsskifte - många äldre har sålt husen då barnen flugit ut - och dels på att många i vår ålder väldigt ofta är bortresta. Man springer alltså inte på varandra särskilt ofta. Men nu - nu traskar vi nästan dagligen längs samma gångvägar i vår kamp mot att bli soffpotatisar. Efter att i början stannat och bara bytt några ord blir pratstunderna längre och längre. Plötsligt vet man var deras 40-åriga barn bor, vad de sysslar med och så vidare. De där småttingarna som man ofta gett fart åt i en gunga och haft med i bilen till träningar och matcher. Det är ett trevligt avbrott i tristessen, även om vi knappast kommer  att börja umgås hemma när vi återgått till normala rutiner. Säkert kommer vi i alla fall att prata mer med varandra, och vi har blivit en litet större grupp som kan ge varandra ett handtag - tömma postlådor, vattna blommor och liknande.


Hur mycket av våra ändrade beteenden kommer månn’tro att kvarstå när pandemin är över? En del fördelar och nya praktiska lösningar har ju framkommit. Många äldre har blivit mer datorvana, vilket jag ser som en fördel då det underlättar mycket i en vardag även utan viruset. Jag har hjälpt såväl en äldre svägerska som ett par vänner en del i våras, och de sköter nu många ärenden online; handlar och lånar böcker t ex.


Apropå handla, så hämtade vi vår mat på ett för oss nytt sätt igår. Vi har tidigare här hemma beställt med hemleverans, och under perioderna på Udden har vi hämtat på en s k drive through. Nu var vi sämre på att planera så det fanns inga tider som passade, och vi valde därför en annan affärskedja. Där har de ett system snarlikt Instabox. Det fungerar som följer: Man bokar en tid, gör sin order (samma upplägg som hos Coop och ICA) och åker sedan till affären i fråga. Längs en lång vägg utomhus finns massor av skåp, typ bagageboxar. På en skärm knappar man in sitt mobilnummer, får en bild på vilka numrerade skåp man ska tömma samtidigt som dörrarna ploppar upp. Bara att plocka ut kassarna. Plättlätt - och även om parkeringen är välfylld av kunder som handlar inne i de olika butikerna behöver vi inte riskera att hamna bredvid en enda själ. Sån’t här gillar jag!


Julen har vi städat ut. Det är så mysigt med granen och dess belysning under de mörka dagarna, men när det ljusnar (vilket vi tyvärr fått vänta länge på i år) känns det lite ”ofräscht”. Så: granen åker ut och tulpanerna in! Trevlig helg!





fredag 8 januari 2021

Med datorn på julbordet

... det hade jag väl aldrig trott! Att laptopen skulle stå på julbordet bredvid hyacinter, ljus och glöggmuggar skulle normalt ha varit helt otänkbart hos oss. Men nu är ju ingenting normalt, och jag vet att massor av människor umgåtts digitalt. På julaftonens eftermiddag skrapade vi våra lotter tillsammans med sonen och hans hustru som satt framför brasan på Udden. Vi har ”i alla år” försett våra julaftonsfirare med en skraplott modell större, som vi sedan skrapat tillsammans och hoppats på ett glädjeskrik. Det mesta någon någonsin vunnit är 60 kr (på 4-6 lotter à 100 kr)! 



På nyårsafton kopplade vi upp oss en stund mot våra vänner, så att vi även detta år kunde skåla in det nya året med champagne. Eller - detta sena bubbel var bara mousserande vin - champagnen hade vi, som vanligt, korkat upp tidigare, medan smaklökarna var ”opåverkade”.

 Nu har vi i alla fall avverkat alla helger. De har varit lugna, vilsamma, rätt sköna med mycket gott att äta och dricka, massor att läsa och härliga brasor i kaminen MEN ganska långtråkiga... Vädret har också gjort sitt yttersta att trycka ned oss - ett grått töcken, ett stockholmskt novemberväder, har varit det rådande vecka efter vecka. För ett par dagar sedan fick vi några cm snö, så det blev lite ljusare trots blyertsgrå himmel. 

Och viruset sprider sig. Vi har mycket tät kontakt med våra engelska vänner, och där är det riktigt illa nu. Kontakt med vänner i Los Angeles ger också en ruskig bild och bekräftar det vi hörde på nyheterna: att ambulanspersonal måste prioritera och inte tar med sig patienter till sjukhus, om de bedöms bortom räddning. Så illa är det - förhoppningsvis - inte här, och vi spanar intensivt mot ljuset i tunneln: vaccinet.

Liksom viruset sprider sig också idiotin hos myndighetspersoner och politiker. Chefen för MSB drar iväg till Teneriffa. Nödvändigt att fira jul med familjen. Jojo! Löfven går ut i julhandeln. Hur korkat kan en statsminister bete sig?! Även om han kunnat hålla avstånd m m, är det mest skrämmande att han inte fattar, inte kan förutse reaktionerna. Och - morgonkaffet sattes i halsen när Löfven i morse sa att han aldrig handlat online, för ”i min generation är man ju inte så van vid e-handel”. Vad sa’ karln? Vilken generation tillhör han? Jo, född -57. Bland våra pensionerade vänner, släktingar och grannar har det redan före pandemin varit mycket vanligt att göra väldigt många inköp online, och sedan i mars handlar så gott som alla riskgruppare jag känner också maten över nätet. Även mina 80-åriga svägerskor. 

Jag har ett par gånger, inspirerad av andra bloggare, plitat ihop en liten årssammanfattning i januari. Inte i år! Finns ingenting att skriva om förutom mina, ofta lite virriga, funderingar. 

Ett bättre år än det förra önskas er alla! Och vaccin - snart! 



onsdag 23 december 2020

God Jul!

Ingen jul utan mitt gamla filfat! Varenda jul, i hela mitt vuxna liv, har jag gjort en julgrupp med lite blommor och blad i detta träkärl (för långfil). Jag är inte så mycket för pynt med tomtar, änglar, julkrubbor och liknande, men de julsaker jag plockar fram är å andra sidan ett MÅSTE för mig. Det är några vackra bonader, vävda av min mamma i flamskteknik, några hemvävda dukar/löpare, ett fåtal tovade tomtar och ett par ljusstakar. Några slöjdalster från sonens skoltid kommer också fram. Julgran förstås (äkta - ingen plastgran). Och så det här filfatet, som jag hittade i en övergiven så kallad mjölkkammare på min mammas föräldragård. Det är tillverkat kring 1880, och en morbror tyckte att jag var fullkomligt nipprig som skulle frakta gammalt skräp till Stockholm. Den målade slingan är typisk för dessa trakter och kallas också Tornedalsslinga.

Givetvis har jag gjort en grupp även i år, men av kända orsaker hade jag problem att få tag på annat än hyacinter - helt outslagna. Det var de enda blommor onlineshoppandet erbjöd. Jag kompletterade med lite murgröna och mahonia från tomten, men det är ingenting att fotografera förrän om några dagar. Därför blir det en bild från tidigare jul samtidigt som jag önskar er alla en riktigt 

GOD JUL





lördag 12 december 2020

Lucia ...

... står för dörren, och i morgon kommer SVT att visa sitt luciatåg från Jukkasjärvi. Det ska jag inte missa genom att sova för länge. Jukkasjärvi, knappt två mil från Kiruna, besöker jag ”normalt” ett par gånger per år. På sommaren för en lunch eller fika på hembygdsgården och på vintern - så klart- för en drink ur isglas i isbaren efter att ha gått runt bland skulpturerna. Luciamorgonen är i år inte direktsänd utan har spelats in i förväg - coronasäkert utomhus. Annars hade det temperaturmässigt fungerat med direktsändning i år. Inte ens där - högt uppe i norr - är det kallare än någon enstaka minusgrad. Hoppas att sändningen får fram de vackra omgivningarna.

Någon vinter har vi definitivt inte här i år - snarare ett grått novembertöcken vecka efter vecka. Fotona här är tagna samma datum (första veckan december) i år resp för åtta år sedan.

I förrgår hade skogens konung lagt sig till ro på en villatomt i ett tätt bebyggt villaområde strax söder om Stockholm. Fotot är taget genom bilfönstret, men ni ser den rätt maffiga kronan, tror jag.


Snart är det jul, igen, och det känns så coronatrist, tycker jag. Jag brukar tycka att det är lite mysigt och rätt kul med en del förberedelser. Numera gör jag nämligen bara det jag tycker är roligt (nästan), och lagom, och det stressar mig inte. Men i år kommer vi att fira ”ensamma”, på tu man hand... Känns inget vidare. En enda jul har vi firat utan sonen, och då i stället med Bs syster och hennes sambo. Nu kommer sonen med hustru att fira på Udden och vi i sta’n. Jag vet att många har det riktigt ensamt, och det behöver inte alls vara så dramatiskt! Men det är ganska många som tyvärr får en ofrivilligt ensam och - i många fall - sorgsen julhelg. Så jag ska inte gnälla.


Så - ena stunden beslutar vi oss för att strunta i det mesta förutom granen och skinkan. Nästa stund tar jag mig i kragen och bestämmer mig för att åtminstone baka pepparkakorna. Och så fruktkakan förstås. Jansson vill B ha - och fixar. Köttbullar - har jag ju lovat sonen att få enligt mormors recept.  Strömmingsoset slipper jag - det finns nämligen ingen strömming att uppbåda. Varken färska eller frusna filéer finns i de ”vanliga” livsmedelsaffärerna i år. Kanske kan man få tag på det i Östermalms- eller Hötorgshallarna, men så viktigt är det inte.


Jag har alltid gillat att baka, främst matbröd, kanelbullar och liknande, och har nog sett mig som en ganska rutinerad bagerska. Igår blev jag brutalt nedtagen på jorden. Eftersom jag tycker väldigt mycket om saffran fick jag ett recept på småkakor med just saffran av min svärdotter. Hon är inte alls särskilt huslig, men tyckte det var ett enkelt recept på jättegoda kakor. Jag konstaterade nu att småkakor inte är min grej, och jag var sååå nära att slänga en hel hink med degsmulor i komposten!  Bara snålheten stoppade mig, för jag hade fyra påsar dyr saffran i degen. Att forma längder var nästan hopplöst, men sista plåten blev hyfsad och kakorna faktiskt riktigt goda. Men det var nog första, enda och sista gången jag gav mig på småkakor. Tacka vet jag rejäla bröddegar att brottas med! Jag lägger in receptet här i alla fall om någon saffransälskare vill testa. 


Efter helgerna, redan i slutet av januari, har jag fått tid på Karolinska Universitetssjukhuset för bedömning om en ablation kan göras. Eftersom jag fortfarande har drygt 30.000 extra hjärtslag per dygn, som inte tycks gå att medicinera bort, kanske det blir en utväg. Jag har alltså ett "elfel", som inte är direkt farligt (d v s ingen infarktrisk), men som tidvis är mycket jobbigt, begränsande och påverkar allmäntillstånd och kondition. En ablation är oftast ett enkelt och smärtfritt ingrepp där man går in med en kateter i en ven via ljumsken och bränner bort triggande punkter. Jag känner ett par personer som fått detta gjort med bra resultat. Problemet i mitt fall är att extraslagen tyvärr förekommer på mer än ett ställe - både i förmak och kammare - och även tycks flytta på sig. Som läget nu ser ut på våra sjukhus är jag beredd på att att detta besök kanske skjuts fram. Även om det blir av kan ju också bedömningen bli att detta ingrepp inte är lämpligt i mitt fall. Kanske skulle jag kontakta en skicklig eltekniker i stället - har en högskoleutbildad sådan i närmaste kretsen. 


En mysig, stämningsfull Luciadag, och tredjeadventssöndag, önskas er!