Dagliljor

Att maj månad i år var något alldeles extra och utöver det vanliga vad vädret beträffar bevisar ju alla temperaturmätningar. Växtligheten bevisade samma sak genom att gå i blom mycket tidigare än vanligt och att stå i blom kortare period än tidigare år. Facebook puttade idag fram ett foto som jag publicerat för exakt tre år sedan. Dagliljor i full blom och med, enligt min notering, massor av knoppar kvar. Idag ser den blombädden ut som på foto nummer två och har gjort så i flera dagar.

 

Ja, det här är alltså de ”vanliga”, enkla dagliljorna som vi ser i så många trädgårdar. De är rätt fina, de också, men de är alltså inte dessa som jag blivit så intresserad av. De är hybriderna, de förädlade skönheterna som finns i oändliga variationer. Låt mig stolt presentera ett exemplar. Dagliljan ”Okay in Sway”

Varför jag är stolt? Jo, för att jag kläckt namnet på denna första daglilja som min väninna korsat fram och registrerat i den internationella databasen. Jag har tidigare skrivit om att hon har strax under 2000 olika dagliljor, och de senaste tio åren har hon (och numera även maken) jobbat med att korsa fram nya sorter. Ett oerhört ”pilligt” och tålamodskrävande jobb, där de ratar ca 90 procent av de exemplar de efter flera år får fram. När någon duger vidtar en hel del pyssel innan den godkänns för registrering. Så var läget när jag för rätt många år sedan var där och de behövde namn på sin nya ”baby”. Själv hade jag just skickat ett SMS till brorsan och talat om att allt var ”OK in Sway”. Taget! Det blev namnet, och året därpå lanserades OK in the UK.

Nu väntar jag med spänning på att ALLA mina (cirka 10-12 st...) ska blomma, men det dröjer. Var så säkra på att det kommer bilder!
        

Mot mörkare tider...

… för sommarsolståndet har passerats. Midsommar är vederbörligen firad med sillar, snapsar, jordgubbstårta - och en hel del annat. Goda vänner, goda viner och lite fotboll (med mindre gott resultat). Och tänk vad glad man blir när vädret överraskar och struntar i prognoserna. Vännerna startade i regn i Stockholm rätt tidigt på midsommarafton, och kom hit ut till strålande sol på Udden ungefär en och en halv timme senare. Lite växlande molnighet har det varit och lite svala vindar men mycket sol och många härliga timmar på altaner i lä. Någon midsommardagsbåttur lockade dock inte, eftersom det var för blåsigt och skvalpigt för att det skulle vara njutbart.

Men ”Sommar” har börjat, d v s programmet som sänts i radion så länge jag kan minnas - och enligt Wikipedia sedan 1959. Väldigt ofta har det varit underhållande och intressant att lyssna på, men nog tycker jag att det verkar ha blivit allt svårare att hitta sommarvärdar som har intressanta liv och/eller karriärer att berätta om. Eller är det jag som blivit äldre (jo, definitivt), fyrkantigare, mer svårroad m m? Men en person på 20-25 har ju sällan så mycket i bagaget att det fyller ett program utan att bli en privat självrannsakelse. Kanske egen terapi? Jag lyssnade i alla fall på dagens program med Bianca Ingrosso. HUR intressant är det för lyssnaren att i detalj få reda på hur hennes stackars mamma låg i fosterställning på golvet och grät? Känns nästan pinsamt privat, tycker jag. När hon sedan gick över till att långrandigt beskriva hur, när och varför hon spydde p g a sin bulemi (jag förringar inte sjukdomen!) slog jag av radion, tog i stället fram läsplattan och klickade fram...

Elana Ferrantes bok ”Det förlorade barnet”. Det är den fjärde och sista delen som ska knyta ihop de fyra böckerna i hennes Neapelserie. Den kom ut förra året (tror jag) men det har inte blivit av att läsa den tidigare. Det ser jag fram emot, och återvänder därför till Neapel nu. 

Kofobi och ormskräck...

… eller kanske tvärtom: koskräck och ormfobi? Det var i alla fall koskräck som gjorde att vi kom över Udden! Vi hade börjat att på allvar se oss om efter ett sommarställe, men av flera anledningar blev det inte ens av att åka ut på visningen av detta. Dels tyckte vi det var lite väl långt hemifrån, och dels konstaterade vi att det antagligen låg rätt högt över vår budget. Så återkom det någon månad senare bland mäklarens annonser, vi åkte ut en regnig majdag – och föll pladask. Orsaken till att det återkom var att köpet i sista stund hävts, då damen i familjen hört att det på sommaren går 12-15 kor lösa här. Hon var paniskt rädd för kor, och konstaterade att hon inte skulle våga gå utanför tomten. Nu hade bröderna/ägarna bråttom att sälja och vi slog till. Jag jublade över kovarningen - älskar kor! Jag har ju ett förflutet som lagårdspiga på somrarna i min tornedalsby. Hurra för koskräck!

Nog är de väl charmiga?! Fotot är taget för precis ett år sedan, men gänget ser likadant ut i år.

Förutom nya, små kalvar.

Något som jag inte hurrar för är att en orm visar sig en el två gånger per sommar på tomten. OK, det är, enligt modiga mig närstående personer som kollar, "bara" snok(ar?), men det spelar ingen roll om det är kopparorm (ja, jag vet – ödla), snok el huggorm. Jag är inte rädd för att de ska bita mig, men jag är livrädd för att överhuvudtaget SE dem. Och så frågar folk: "var det en huggis?". Inte stannar jag tills den presenterar sig! Jag är inte en allmänt sjåpig person som skriker och springer för tvestjärtar, spindlar eller möss, men klarar bara inte av att titta på ormar! Och här är vi så oense, B och jag. Han vägrar slå ihjäl den el dem, för "de är fridlysta, nyttiga och helt ofarliga". Han har snällt burit bort den några gånger från stenen där den legat, men jag har hört att de ska avlämnas minst tre km bort för att inte komma tillbaka. Om jag bara själv vågade så skulle jag nog ... det tror jag åtminstone. Det är jag nästan säker på. Alltså om den är på min tomt!

Avslutningsvis – apropå skräck och fobi. Det finns en del ord som jag tycker används rätt vårdslöst. Ett är fobi. För mig är det en diagnos på en sjukdom eller tillstånd som är mycket mer än "skräck". Exakt definition vet jag inte, men jag är i alla fall försiktig med att använda det. Dyslexi är ett annat ord som jag tycker används i tid och otid. Att vara dyslektiker är på många sätt ett verkligt handikapp, det vet jag, men inte är alla som har problem med rättstavning dyslektiker! Det finns många som bara slarvar, många som inte brytt sig så mycket om att lära sig och många som helt enkelt inte tycker det är så viktigt.  

Punkt och slut för denna gång! Om jag inte återkommer under veckan så önskar jag er redan nu en riktigt

Glad Midsommar!

Ingen blyg viol

... utan en som minsann tagit för sig! Medan andra växter lider av torkan och blommar rätt ynkligt producerar pionen större och fler blommor än någonsin. Mellan 20 och 25 cm i diameter mäter blommorna,  och knopparna är som limefrukter i storlek.

Nu är regn utlovat till våra trakter, och jag hoppas det kommer enligt tidtabell innan fler knoppar slagit ut. Ett häftigt regn knäcker ju de tunga blommorna. Men vad vi längtar efter regn här i Sörmland!

Rapport från mitt sommarland

Sedan några dagar är vi nu tillbaka på Udden. Vi hade, som sagt, en hellyckad vistelse på Karpathos, men, men... Att vara borta härifrån två veckor i maj, och dessutom under den varmaste och torraste maj i mannaminne, var ju kanske inte hellyckat. Växterna som jag planterat i krukor och pytsar har snäll granne vattnat, men allt annat ser rent förskräckligt ut! Gräset är brunt, och fetknopp och mossor på mitt älskade berg ser heldöda ut. Av persiljan och dillen som jag sått syns inte ett spår under fiberduken, men det var jag i och för sig helt beredd på. Altaner, trappor och till viss del även stugornas väggar var, och är fortfarande delvis, täckta av gult, klistrigt pollen och drivor av björkhängen. Tur att vi har egen brunn med - som det verkar - obegränsad tillgång till vatten. Naturen är skräpig!

Men fortfarande också vacker. Caprifolen som slingrar sig här och där i fuktiga skrevor blommar - lite ynkligare än förra året men man får vara glad för det lilla! Ormbunkarna som klänger på berget ned mot bryggan är frodiga och höga. De når mig till midjan, och jag är rätt lång. Prästkragarna har i en fuktig slänt lyckats överleva och blommar. Blygsamt med bara teskedsstora - eller snarare kaffeskedsstora - blommor. Solen lyser så vackert över grannön kväll efter kväll. Nu känns det som om jag aldrig mer ska lämna Udden för mer än några dagar. Konstaterar dock att vi redan har en resa inbokad. I mitten av juli är det dags för det årliga sommarbesöket i Norrbotten. Och där - i Kiruna - snöade det i natt, bara några timmar efter att jag tog nedanstående foto! Usch och brrr!

Någon ståuppare (tror jag det var) hade för ett bra tag sedan ett inslag om tornedalingar och deras ständiga byggande/snickrande. Jag minns inte vem det var, men vi var många i släkt och bekantskapskrets som skrattade och kände igen detta fenomen: ungefär att "när bastun är klar ska en altan byggas, och sedan en gäststuga, ytterligare en altan och så vidare..."
Snart, snart är i alla fall vår frukostaltan ombyggd, och vi kan gå barfota utan att få stickor i fötterna. Rutinerna kan förhoppningsvis återgå till det normala för ett tag - det vill säga att jag slipper laga maten!

Vi har nu flyttat ut hit för sommaren. Det betyder att post och dagstidning kommer till brevlådan i lilla byns vägskäl granne med kohagen. Detta var alltså rapport nummer ett från sommarlandet och fortsättning följer säkert. Ha det gott!

Sista utflykten

… blir till den omtalade staden Olympos uppe i bergen. Många byar i bergen har varit mycket isolerade långt in på 1900-talet, och en del fick faktiskt elektricitet så sent som för bara drygt 30 år sedan. Den södra delen av Karpathos är modernare än den norra, och här finns de flesta turistorterna. På den norra delen håller man hårt på gamla traditioner och lever, enligt diverse guider, som man gjort i århundraden. Här ska man till exempel se lokalbor som klär sig i de gamla, vackra folkdräkterna.

Jodå, det gör man i Olympos! Staden är så charmig, rentav söt, och dockskåpslik. Här sitter tanterna i nämnda dräkter och handarbetar på de smala gränderna utanför husen. Och tänk, husen i fråga visar sig vara små, små butiker... Det känns inte alls påträngande, men jag har hela tiden känslan av att gå omkring i en filminspelningsmiljö, turistbroschyr eller liknande. Men kul att se! Jag fotograferar inte obekanta personer på nära håll (och har bara mobilens kamera), men det finns förstås hur mycket foton som helst på nätet om man är intresserad.

Efter en god och sen lunch sätter vi oss i bilen och rullar långsamt ”hemåt” igen efter oerhört kurviga men i övrigt bra vägar. Givetvis stannar vi och badar. Nu återstår bara en middag, som kommer att bli en liten överraskning. Vi ska nämligen gå tillbaka till en restaurang där ägaren lovat att komponera en ”oförglömlig” mezemiddag åt oss - ”inte bara sån’t som turisterna väljer”. Alltså: man får ett bemötande utöver det vanliga när man pratar lite grekiska.

Kreta är vårt andra hem, men Karpathos har raskt knallat upp till andraplatsen och därmed passerat Samos. Så vem vet – kanske på sin plats att säga   

Κατά την επιστροφή

På dagliga bilturer

... fortsätter vi utforska denna vackra ö, som oavbrutet bjuder på strålande sol, charmiga byar och helt underbara stränder. Havet är härligt och jag har nog aldrig sett så turkost vatten vid så många stränder tidigare. Det är mycket varmare än jag hade vågat hoppas på och fullkomligt tvingar oss att stanna med jämna mellanrum för härliga bad.

 Vi har nog kört på varenda huvudväg (och en del andra också) och har kastat om våra planer lite så att turen till Olympos inte blivit av ännu. Hittade nämligen så mycket att se och göra "på vägen", till exempel den charmiga byn Diafani på nordöstra sidan. Här finns öns näst största hamn och så vackra hus att vi blev kvar för både förmiddagsfika och lunch.

Överhuvudtaget ser byarna här, så långt vi sett, väldigt välmående och prydliga ut. Efter andra världskriget tvingades många från ön, liksom från så många andra ställen förstås, att flytta för att kunna försörja sig. De flyttade framför allt till USA och Kanada. Många är de som kommit tillbaka till ön med rätt stor kassa att investera i påkostade hus och även företag inom turistbranschen. Även om man ser ett rätt stort amerikanskt - och modernt - inflytande har de tidigare isolerade byarna uppe i bergen behållit mycket av sina traditioner.

Nedan några bilder från just Diafani.