onsdag 28 november 2018

Rättelse - marknad

Rätt ska vara rätt:
Uppmärksamma läsare ser säkert att mitt ”saluhallsfoto” blev fel i förra inlägget - något som jag själv inte sett förrän nu. Den bilden var från Exarchia (äv Exarhia) de s k studentkvarteren. De är en lite sjabbigare, även beskrivet som bohemisk, del av Aten. Gatumarknaden sträcker ca 500 m längs en enda gata.


tisdag 27 november 2018

Fler glimtar från Aten

Vi har nog promenerat flera mil de två senaste dagarna. Vid Syntagmatorget hamnar man ju alltid, och vakterna utanför Parlamentet hör säkert till de mest fotograferade motiven i Aten. Häftigt, fånigt, tjusigt...? Välj själva! Dräkterna är i alla fall vackra, inkl de röda skorna med sina stora tofsar (!), och  man måste ju beundra koreografin. Rörelserna är perfekta och exakta på sekunden - till och med vinklingen tå-häl. Det anses som en stor ära att bli uttagen till honnörsvakten. Inte som när B gick högvakten i Stockholm under sin lumparperiod. De hade inget val.

På den stora (största, tror jag) loppmarknaden i Monastiraki finns miljoner prylar. Massor av krafs men också en del rätt fina, gamla möbler, trattgrammofoner och liknande. B var väldigt nära att köpa en stooor tubkikare i mässing till Udden men sansade sig i sista stund. Den fanns det definitivt inte plats för i resväskan och i handbagaget är det väl tveksamt om han fått ta den. Dyrt hade det säkert blivit. Här var det mycket svårt att fota p g a folkvimlet.

Saluhallen är enorm - och det vattnas i munnen när man går där. Frukt och grönsaker av alla de sorter, oliver, mandlar, nötter, fikon... till kilopriser som för oss är rena drömmen. Vad sägs om 8 kronor kilot för fina tomater till exempel? Fisk, kött och ostar i långa banor, som i alla saluhallar förstås, men såväl Hötorgshallen som Östermalmshallen känns små i jämförelse med detta.
Sammanfattningsvis en mycket lyckad Atenvistelse igen, även om den började lite trassligt på hotellet. Det finns, som ju alla vet, enorma problem här med stor fattigdom - och därmed brottslighet. Vi såg tyvärr fler tiggare och uteliggare än för två år sedan. Ficktjuvarna på Metron är otroligt skickliga och opererar två-tre personer tillsammans. Värst är det just på vår sträcka - Syntagmastationen till Acropolisstationen - där de riktar in sig på turister med stor packning. Först gör de vänligt plats för en, distraherar med prat och vips.... En kvinna hade fingrarna kring Bs plånbok, som han hade i framfickan på snäva jeans, men hon hade inte en chans. Vi har liksom varit med förr och hade järnkoll båda två, så den damens handled satt i ett järngrepp i Bs starka fingrar. Inom parentes var plånboken så gott som tom för kontokort o d hade vi innanför kläderna.

MEN generellt vill jag säga att atenarna är mycket vänliga och hjälpsamma, stannar ofta och frågar om man behöver hjälp när man studerar kartan och berättar gärna lite om sina sevärdheter. De äldre som man råkar i samspråk med betonar ofta hur mycket de uppskattar stödet från Sverige - och Olof Palme - under juntatiden. (Olof Palmes gata eller torg hittar man förresten på många ställen åtminstone på öarna).

Men nu är den långa greklandsvistelsen över för i år.






söndag 25 november 2018

Benaki - forts

Bilderna från min favoritavdelning på Benakimuseet kom ju inte med i gårdagens inlägg!


lördag 24 november 2018

Från lugnet till storstadspuls

Vilken skillnad! Från jättelugna byn på Kreta landar vi i Aten. Vi ska nu, som fem gånger tidigare, spendera tre dygn här på hemväg. Eftersom man ändå inte kan flyga direkt till Sverige vid den här tiden på året passade vi på att upptäcka Aten i november 2013. Det gav verkligen mersmak så vi har fortsatt med detta varje höst med undantag för förra året.

För att komma från flygplatsen till vårt hotell måste vi byta tunnelbana vid Syntagma, och det är alltid en pers med vår stora packning. Fullpackat med folk (och ficktjuvarnas Eldorado). Nåja, vi åker bara en station, och efter en liten stund är vi framme vid hotellet. Här, på Airotel Parthenon, har vi bott fyra gånger. Perfekt läge och trevlig personal. Allt har alltid fungerat perfekt, men nu fick vi verkligen problem! Eleni i receptionen känner igen oss och hälsar glatt ”välkomna tillbaka”. Sedan ser hon mer och mer konfunderad ut. Det finns ingen bokning för oss! Jag visar upp min mailväxling med bokningen, där jag skickat in alla begärda uppgifter om kreditkort m m. Personen på bokningen nekar till att ha fått dem, och menar att den bekräftelse jag fått tidigare inte gäller, då jag fick den en dag innan jag skickat in ovannämnda uppgifter. Det var bara en bekräftelse på att det fanns rum, meddelar hon via Eleni. En jättestor turistmässa i stan innebär att det inte finns ett hotellrum att uppbåda för natt två och tre. Eleni är förtvivlad och börja ringa runt och leta hotellrum, medan vi kastar oss över Booking.com. En timme senare har vi bokat en lägenhet ett par hundra meter från hotellet. Det blev alltså en hyfsat bra lösning, men lite extra stökigt att byta efter en natt, och så hade vi faktiskt sett fram emot några hotelldygn.
Rätt surt kändes det också förstås, men som så ofta är det ju inte rätt personer man träffar och kan skälla på. Eventuellt blir det ett bitskt mail till bokningsansvarig när jag kommit hem.

Nåja, ut i Aten. Det är en häftig stad med hur mycket som helst att se. Kontrasten mot lilla, halvsovande kretabyn är enorm. I Aten kan man verkligen tala om storstadspuls, med trafikkaos och myllrande folkliv. Men också jättelugna promenadvänliga gator i samma kvarter.
Vi har varje år planerat att besöka Benaki-museet, Greklands äldsta, men det har inte blivit av. Mest för att vi alltid haft perfekt utomhusväder, och det museet nog ”kräver” att man sätter av många timmar. Nya Acropolismuseet besökte vi 2013, och många mindre museer har vi avverkat. Ett av de absolut trevligaste var förresten Musikmuseet. I övrigt har vi promenerat kors och tvärs, upp på kullarna med de häftigaste utsikterna, i parkerna, i Pireus m m.
Nu var i alla fall Benaki högst på priolistan, och det var inte en dag för tidigt. Så otroligt intressant! Perfekt upplägg och blandning för mig, som blir lite uttråkad av att gå igenom sal efter sal med 3-4000 år gamla amforor, krus och skärvor. Jag går väldigt gärna på etnografiska museer, och på Benaki finns en härlig utställning av bland annat klädedräkter. Konst i alla dess former - skulpturer, konsthantverk, måleri från forntid till tidigt 1900-tal.



Nu laddar vi för ytterligare några intensiva dagar i Aten. Fortfarande har vi perfekt storstadsväder.





torsdag 22 november 2018

Sol, värme, blomsterprakt och bad...

 ... kan man önska mer?! Efter förra veckans regn, som följdes av sol och värme (23-25 grader) är det rena rama försommargrönskan här. Jag har nog aldrig upplevt en så grön november i de här trakterna. 
Havet är ljuvligt med lagom stora vågor - inte så våldsamma att man slås omkull utan så att man kan ligga på rygg och vaggas behagligt.
Som vanligt blir det många, långa måltider med härlig mat här. Igår körde det ihop sig lite, så det kändes som om jag åt hela dagen. Med vår kretafamilj blev det en härlig lunch på en högt belägen taverna med utsikt över Askifouplatån. På kvällen middag inne i Rethymnon med våra engelska vänner. De skulle själva åka bort på semester, så den traditionella avskedsmiddagen fick läggas flera dagar före vår avfärd. Mycket god mat på en jättetrevlig restaurang inne i mysiga gamla stan. Tur att det var perfekt väder för en riktigt lång och rask promenad i morse.
Askifouplatån
Tyvärr blir det ingen olivskörd för oss i år. Engelsmännens träd bär så lite frukt att de inte tycker det är någon idé att skörda, och kretensiska familjen sätter inte igång förrän i mitten av december i år. Synd, för det är väldigt trevliga dagar, och faktiskt roligt att jobba lite. Framför allt B längtar vid det här laget efter att få jobba hårt fysiskt. Och att jobba med ”wizzern” (stavning okänd) ÄR tungt. Vi har dock mycket olja ”innestående”, så vår försörjning  är säkert tryggad så länge vi kommer att resa hit. Nu ska vi omsorgsfullt packa ned två stora och två mindre flaskor. Förra året blev en flaska mycket dyr. Slarvade med att läsa Norwegians bagageregler och hade 1,3 kg (!) för mycket i ena resväskan. Det visste vi, men i den andra hade vi fyra kg till godo. Men se det hjälpte inte, och denna lättare väska hade redan försvunnit på bandet när personalen påtalade det. Det blev 22 euro GÅNGER TVÅ, för vi mellanlandade i Oslo. Surt, men eget fel. Så orutinerat! Av någon anledning var det bara Ryanair som vi förknippade med denna regel. Nu vet vi bättre.
Ett par liter till ska vi allt klämma ned
Snart är höstens kretavistelse över, och därefter blir det några dagar i Aten.

fredag 16 november 2018

Forts Festos

Nej,läsplattan behövde jag inte plocka fram, för utsikten var fantastiskt vacker. Höga berg, ännu högre berg (Psiloritis ca 2.400 m) och djupa dalar med olivlundar. 


När vi lämnar Festos har det blivit dags för en sen lunch. Det flesta tavernor är ju stängda, men när vi körde upp passerade vi en som såg trevlig ut. Vi kör dit, inställda på att äta ”något litet och lätt”, eftersom vi kommer att äta en stor middag på kvällen. Beställer var sin sallad (en Choriatiki och en Loloudi). Behöver jag säga att vi blev proppmätta?

Nu har vi landat ”hemma” och är inställa på några dagar inomhus. Vi får väl torka frottén med hårtork och under luftvärmepumpen.

I

Hemfärd via Festos

Vänder hemåt efter fyra dygn på sydkusten med fantastiskt väder och härliga bad, bland annat i Kali Limenes som låg i lä för de jättehårda vindarna sista dagen i Kalamaki. Lite motvilligt lämnar vi, men å andra sidan kommer det att bli dåligt väder här också enligt prognoserna.
På hemvägen har vi planerat in utgrävningarna i Festos. Det är en antik stad där arkeologer hittat ruiner från 3000 år före Kristus. Festos förstördes flera gånger av jordbävningar och även i strider, men återuppbyggdes och hade det näst största palatset på ön. Störst var Knossos. 

Jag smyger ned min läsplatta i väskan när vi lämnar bilen för att lösa inträdesbiljett. Mångårig erfarenhet har lärt mig att jag inte kan uppbåda lika stort intresse för utgrävningar som B. Han läser VARENDA infoskylt och -lapp och studerar noggrant varje sten. Jag har alltid fått nog mycket före och slagit mig ned på någon bänk. Ett undantag är Knossos, där man ju  återskapat så mycket att man som besökare inte behöver överanstränga sin fantasi. Detta har visserligen fått en hel del kritik, då en del experter menar att det är rätt osäkert om det ger en korrekt bild av ursprunget. Hur man nu kan veta det så där en 5000 år senare...

Festos var dock riktigt intressant! Nog är det imponerande att se hur man för så länge sedan löste förvarings-och avloppsfrågor, byggde ståtliga amfiteatrar, trappor med mera. Och apropå TRAPPOR. Här känns det som om nutida trapppkonstruktörer borde ha studerat sina föregångare. Jag har aldrig varit någonstans där det finns så gott om jobbiga trappor som här på Kreta. Jag undantar då större hotell och liknande. Trapporna, både utomhus och inomhus, kan inte ha varit föremål för någon noggrannare höjd/stegberäkning och är oerhört jobbiga att gå uppför. ”De” - trappbyggarna - skulle gå uppför de två trappor som B byggt nedför berget på Udden! Men så ägnade han (lekman) också många, långa timmar åt sådana beräkningar.

Det jag skulle säga, före denna utvikning, var att de majestätiska trapporna på Festos var extremt gåvänliga!


Forts... nästa inlägg


tisdag 13 november 2018

Kalamaki

Så vi kör till alternativ två - Kalamaki. Promenerar längs den långa vägen som följer vattnet och är kantad av tavernor, caféer och små hotell. Vägen är ÖDE, tavernorna tomma, men vi ser flera små lägenhetshotell med “open all season-skyltar, och snart sitter vi på en fin balkong alldeles vid havet och dricker kaffe, som hyresvärdinnan bjuder på. Solen strålar och havet glittrar.
När det blir dags för middag finns det inte särskilt mycket att välja på, men en italiensk restaurang är öppen. Där sitter nog traktens samtliga turister, för vi får det sista lediga bordet av totalt sju. God mat, och när den obligatoriska ”on the house-avslutningen” kommer efter avslutad middag är det frukt och Limoncello! Inte raki. Inte ouzo. Utan ett immigt glas Limoncello. Jag hade nästan glömt hur gott det är trots att det står en öppnad flaska i skåpet på Udden.


Vi studerar nu diverse väderprognoser för att bestämma om vi ska stanna här ytterligare ett par dygn. Vi jagar alltså inte solen i första hand, men uppehållsväder. Sedan ät det ju förstås alltid ett plus om solen skiner och om man kan bada!

Semestertripp

OM prognoserna visar sig stämma kommer det att bli vår vädermässigt absolut sämsta november någonsin här på Kreta. För tio dagar framåt ser man nästan bara regn. Heldagsregn omväxlande med dagar med skurar. Vi har förstås upplevt regniga dagar här förr men inte så många utan solavbrott. Det är inte kul! Allt blir fuktigt inomhus. Handdukarna torkar inte och kläderna känns kalla och fuktiga när man tar ut dem från garderoben. 

Så vi beslutar oss för att åka på semester! Sydkusten är alltid soligare och stabilare så vi kollar vädersajterna igen. Vi känner inte för att åka jättelångt, och allra bäst ser vädret faktiskt ut ca två timmars bilfärd hemifrån. Vi siktar på MATALA i första hand och packar bilen för några dagars utflykt. Börjar färden i duggregn, kör över bergen och anländer efter knappt två timmar till Matala, där solen steker och värmen slår emot oss. Går ned till stranden, beställer en espresso och tar ett par bilder på de välkända grottorna.









Under romartiden höggs dessa grottor ut för att romarna behövde platser att begrava sina döda på. Längre fram användes grottorna som bostäder av kringströvande herdar. Matala var en rätt okänd, lugn fiskeby till slutet av 60-talet. Då brakade hippiefolket in. De bosatte sig i grottorna, levde på stränderna och det blev under en rad år plötsligt rätt livligt här.

Vi har varit här ett par gånger tidigare på våra rundturer men bara stannat för lunch eller fika. Inte heller nu blir det någon övernattning. Det mesta är stängt för vintern (ingen överraskning) och de som är öppna lockar inte alls. Så vi kör till alternativ två - KALAMAKI. 

....och forts följer I nästa inlägg p g a problem m Blogger.

PS. Jag tror att jag tidigare nämnt att Blogger och min iPad inte vill samarbeta så bra. Det irriterar mig, för vanligtvis är jag jättepetig med konsekventa typsnitt, rätt placerade bilder o s v. Nu är det nästan omöjligt att markera text, flytta bilder m m. Antagligen bidrar mina skruttiga ögon också till problemen. Så antingen struntar jag i småfel och layoutmissar, eller så blir det ingenting alls. Så jag kör på!





torsdag 8 november 2018

Lovsång


Det är ju omöjligt att INTE stortrivas i en by där man blir så oerhört generöst och hjärtligt omhändertagen.

“Tant Anna” förser oss alltid med livets nödtorft första dagen: en liter olivolja, en liter vin och en liter raki. Den sistnämnda hamnar visserligen senare på annat håll, även om vi visst kan skåla med ett glas raki efter middagen. Farmako - bra för matsmältningen. Dessutom botar den ju allt från halsont till reumatism... Dessa vätskor är samtliga  producerade på egna gården. Under vår vistelse förser hon oss också med ägg från egna höns, och när tidpunkten för att stänga affären för säsongen närmar sig (i söndags) fyller hon vår lilla frys med bröd. För om det skulle regna någon morgon ska ju inte B (hennes favorit) behöva ge sig ut för att köpa bröd.

Tant Anna är alltså mamma i familjen som driver en rätt stor affär i byn, ett par hundra meter från vår lägenhet. Vad vi gjort för att förtjäna detta? Ingenting annat än att från allra första början (1997) göra våra matinköp i den butiken, trots att deras priser är rätt mycket högre än på stora livsmedelshallarna i Rethymnon. Inte så kännbart för oss som ju inte äter så många lagade mål hemma. B, som är väldigt morgonpigg, har alltid kilat dit och köpt frukostbrödet, och då haft en - ganska haltande - pratstund med denna dam som bara pratar grekiska. Anna använder inte kassaapparat eller ens miniräknare. Papper och penna är det som gäller, och hon är en hejare på huvudräkning. Hon jobbar bara i affären en stund tidigt på morgonen. Sedan tar hennes proffsiga barn över ruljangsen. Det finns förstås ett par åretruntöppna livsmedelsbutiker här, men vi saknar vår tant nu när de slagit igen för välbehövlig vila fram till april.

Hmmm, denna ”tant” är antagligen inte så värst mycket äldre än jag själv, men hon är en riktig ”söt, grekisk tant”. Ni vet - svartklädd, alltid med förkläde runt bastant midja och en grå, gammaldags knut. 

Mera mat: För några dagar sedan stängde våra vänner/hyresvärdar sin taverna. Kvällen därpå bjöd de - som varje år - på en jättemiddag. Släkt och vänner samlades till bord som dignade av läckerheter och stämningen var hög. Ett belgiskt brödrapar och vi var de enda utlänningarna, och en av dessa bröder pratar bara franska. Liksom förra året placerade han sig snabbt bredvid mig - och jag fick tunghäfta! Jag, som envist hävdar att franska är såååå lätt jämfört med grekiska, hade tappat större delen av mitt ordförråd. Grekiska glosor poppade upp och det blev en lätt förvirrad, men trevlig, konversation. Och, som sagt, massor av god mat och dryck. När vi proppmätta tackade för oss stod två kassar med matlådor packade och skickades med oss. Minst sex-sju middagar med våra favoriter! Hela familjen skulle nämligen resa till dottern i Aten och hävdade bestämt att maten annars skulle kastas. Egna frysarna var fulla, sa de. Så otroligt gott och välkommet då vårt kök inte är speciellt välutrustat och bara ett par tavernor i byn nu är öppna.


Och så lite vitaminer:  Dagen därpå skulle lite frukt skördas för att tas med till Aten. Hos oss hamnade kilovis med granatäpplen, citrusfrukter, persimoner och avocados. Om granatäpplen har de fantastiska egenskaper som vi tidvis fått oss itutade genom diverse reklamkampanjer hemma kommer vi aldrig att bli sjuka.

De som menar att man absolut inte åker till Grekland för att äta gott som i Italien och Frankrike har nog inte kommit så mycket längre än till souvlaki och tzatziki, tror jag. Vi älskar maten här!

Nu har jag åter höjt Kreta till skyarna och inget tvivel lär väl råda om att jag älskar denna ö, ”vår” by och dess invånare. MEN jag är inte så naiv att jag inte ser baksidor och företeelser som gör att jag inte skulle klara av att bo här permanent. Mer om det längre fram. Kanske.

Nu fortsätter jag njuta av en lättjefull tillvaro på en av mina favoritplatser.






söndag 4 november 2018

Vi går och går...

...och går många och långa promenader. Vänner och bekanta frågar ibland hur vi kan sysselsätta oss så lång tid i en liten by här på Kreta, när dessutom nästan alla tavernor, barer och butiker har stängt. ”Vad gör ni hela tiden?” Svaret blir: egentligen inte särskilt mycket. Njuter av byns mysiga atmosfär, av naturen, det storslagna landskapet, solen, värmen och härliga bad. Gör bilturer. Äter gott och mycket. Umgås med en del vänner och pratar med grannarna. Hinner INTE ha tråkigt. För de få regniga dagar som vi brukar få i november finns böcker, korsord, sudoku, wordfeud o d.

Vi promenerar ofta ut ur byn längs en väg som kantas av eucalyptusträd innan vi viker av och går längs mindre vägar och stigar förbi hagar, diverse odlingar och genom olivlundar. Träden ger en alldeles speciell doft i luften här, och allra tydligast känns den på kvällen. Om vi kommer från flygplatsen före mörkrets inbrott kör vi in längs den här gamla, gropiga vägen, och doften som då slår emot oss, och ofta faktiskt också känns in i bilen, är härlig. NU är vi framme!

Vindruvorna är skördade för ett bra tag sedan, och vinstockarna är antingen kala eller bruna med vissnade löv. I övrigt är det ovanligt frodigt grönt här för att vara i november. Det har regnat mycket både i september och oktober. Finfint för olivträden! I går såg vi faktiskt den första olivtransporten på väg till presseriet. Det är flera veckor tidigare än vanligt, så det dröjer nog ett tag innan vi hör det karaktäristiska novemberljudet överallt i trakten: vinandet av de motordrivna krattorna som slår ned oliverna från träden.



I morse vaknade vi till den första molniga dagen på länge. En perfekt dag att strosa i stan - i Rethymnon. Det är ju alltid ganska lugnt där i november då charterresorna upphört för året, och en tidig söndagförmiddag som idag var det inga som helst problem att hitta en parkeringsplats. Även om en hel del butiker och tavernor stänger över vintern är ju Rethymnon en stad som lever året runt, och många caféer var givetvis öppna - eller höll på att öppna. Nu kan man också flanera i lugn och ro nere vid hamnen utan att hejdas av inkastare. Efter en dubbel espresso på favoritfiket på kajkanten åker vi hemåt. Vi kommer att åka hit flera gånger under kommande veckor, bl a för lite shopping.