GOD JUL

Ett mycket kort inlägg för att önska er en riktigt God Jul. Jag hoppas att ni i år kan fira med dem ni vill trots illavarslande virussiffror, kaos på flygplatser och hundra inställda tåg. Med tre vaccindoser mot pandemin plus den vanliga influensasprutan vågar vi i alla fall fira denna jul med son och sonhustru här på Udden. Jag är glad över att inte behöva trängas på tåg eller buss, även om jag inte alls tycker om att sitta i bil i den hektiska och täta, tunga trafik som oftast råder i våra trakter. En mycket positiv överraskning var det därför att tidigt på förmiddagen idag kunna åka hit i ovanligt lugn - och nästan gles - trafik.

Lite julförberedelser har vi gjort. Betoning på ”lite”. Vi åkte till Farsta för några dagar sedan och till vår favorit på torget - en handlare med läckra produkter från Vindeln i Västerbotten. Där inhandlades, som vanligt, rökt renkött. Ja, det slank ned lite annat också.

Dessutom fick jag tag på en jättefin amaryllis. Megastar heter den, och har fantastiska klockor. 

I morgon köper vi granen, griljerar skinkan och värmer glöggen. Så! Klart! Nu kan julen och ”barnen” komma.

GOD JUL önskas er alla från Udden!

PS till inlägg i förrgår kväll

 Detta kom i natt

En mild och slaskig jul…

 … får vi för Anders braskar i alla fall här på Udden. Som ni antagligen vet kommer julen då att slaska. Isen har lagt sig i viken, men det finns en stor råk i mitten. Eftersom det blåst hårt blir det inte någon slät och fin is, så på avstånd ser det ut som vågor i öppet vatten.

Jag har inte skrivit något på evigheter. Orsak: noll inspiration, inte haft något att skriva om, alltså inte något som jag kunnat tänka skulle intressera någon annan. Men, som ett par andra bloggare skriver: många av oss bloggar ju till viss del (den största?) för oss själva.

Jag har förstås läst massor av böcker. En del jättebra, en del bra. Några dåliga har jag inte läst, eftersom jag numera inte tvingar mig igenom böcker som känns alltför sega. Världen är full av bra böcker och nya publiceras i rasande takt. Varför ödsla tid på dem jag inte gillar eller inte kommer in i förrän efter halva boken? Jag har tidigare nämnt Pam Jenoff  och ett par bra böcker av henne. Nu har jag läst ”Paris försvunna döttrar”, som också rekommenderas.

Helena Thorfinns böcker har jag också läst - med stor behållning. Hon jobbade rätt många år som journalist innan hon fokuserade på mänskliga rättigheter och arbetade för såväl Rädda Barnen som Sida. Hon har varit stationerad på svenska ambassaden i Bangladesh och även arbetat i Myanmar/Burma. Det är romaner hon skriver - inga faktaböcker - men nog förstår man att hon är mycket insatt i politik, kultur, biståndsfrågor m m i dessa länder. De frågorna ligger oftast som bakgrund eller ”ram” kring handling och huvudpersoner. ”Innan floden tar oss”, ”Den som går på tigerstigar” och ”I munkens skugga” är titlarna. Den sistnämnda utspelar sig i Myanmar, och i den var jag liiite frestad att hoppa över en del stycken som gick in på ”övernaturligheter”. Gjorde dock inte det, och boken är bra. Jag har svårt för böcker som utspelar sig någonstans i gränslandet mellan saga och verklighet. Därför kommer jag inte heller särskilt bra överens med latinamerikanska författare. Eller, rättare sagt, med de relativt få jag träffat på med undantag för Isabel Allende.

Nu har jag börjat med  ”Det holländska huset” av Ann Pratchett. Den beskrivs som ”höstens vackraste bok” i annonser.

Pandemin då - ja, lite mer umgänge har det faktiskt blivit den senaste tiden. Vi har träffat vänner och till och med ätit ute på restaurang ett par gånger. Vaccindos  nummer tre fick vi redan den 11 november, och det gick väldigt smidigt och snabbt. Vi fick SMS om att det var öppet att boka, loggade in i appen och kunde boka en tid redan dagen därpå. Inga väntetider sedan vid vaccinationstillfället heller. På nyheterna har det pratats om köer och kaos i Stockholmsområdet, men på vår kant har det rullat perfekt. MEN nu, när man börjat ana en normal tillvaro, sveper omikron in över världen. Vad kommer det att innebära? Gränser har redan stängts. Hmmm, hjälper det? Knappast, tror jag, för med facit i hand ser vi ju att länder som gjort detta också drabbats - bara senare. 

Första advent firade vi traditionsenligt med glögg och middag med goda vänner. Sedan åkte vi hit ut till Udden för att pynta lite. Elstakarna har placerats i fönstren och försetts med timer, och ett par ljusslingor har virats runt altanräcken. Så - det får räcka! 

I morgon går vi in i december. Vi överlevde ännu en november månad långt borta från Kreta …

Ha det gott, passa er för omikron!

Om folkdräkter och poddar

Det är väl rätt känt att intresset för släktforskning och traditioner ökar hos de flesta av oss med stigande ålder. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av att leta efter förfäder eller släktingar som jag aldrig haft kontakt med, men märker nu att jag nosar på fler och fler sådana grupper på nätet.

Varför kommer jag in på det? Jo, för ett tag sedan ringde en kusin (manlig) och frågade: ”Vill du ha morsans tornedalsdräkt?”. Vår äldsta moster har vävt, broderat och sytt denna sockendräkt till sina fyra systrar, vilket han inte visste. Jag har alltså min mammas dräkt hängande i en resegarderob någonstans, så jag erbjöd mig att kolla intresset för ”hans” i min och B.s släkt. Min kusin är smålänning och har ingen kontakt med Norrbotten. Betalt skulle han inte ha, trots att dräkter som denna säljs för många tusenlappar.

Jag nämnde detta för min äldsta barndomsvän, som själv har en dräkt, och samma kväll ringde hennes dotter: ”Kan inte jag få köpa den?”.  Dottern är  uppvuxen här i Storstockholm men född i Kiruna och har starka band till Norrbotten/Tornedalen. Mamma Gunilla och jag själv har under många år nästan varit som familjemedlemmar hos varandra.

Vilken härlig affär detta blev! En överlycklig tjej som tyckte att hon gjort ett jättefynd och en ”säljare” som blev glad över att den skulle uppskattas och komma till användning åtminstone på midsommaraftnar (och som dessutom överraskande fick en swish-betalning). 

 

Själv är jag inte alls intresserad av att snöra in mig i någon varm och otymplig sockendräkt  - hur kan man spela kubb och boule på midsommarafton klädd i dessa tygmetrar? MEN visst är den vacker?! Och vilket fantastiskt hantverk. Hålsömmat linne (blusen/särken) och broderat siden (bindmössan). Det känns så roligt att min mosters otroligt fina arbete hamnat här.

Folkdräkt/landskapsdräkt är ursprungligen allmogens historiska klädsel. Här ingår väldigt många olika socken- och bygdedräkter. Enligt bl a Wikipedia har vi ca 850 olika varianter, inklusive samedräkterna, i Sverige. 

Finns där poddar finns … 

Igår hörde jag en fantastisk musiker berätta om hur ursprung och rötter blivit mycket  viktigare på ålderns höst. Georg Riedel. Lyssnar ni på poddar? Om inte - gör det! Som omväxling till ljudböcker lyssnar jag på en del när jag promenerar utan sällskap. Senaste tipset jag fick var podden ”Vi var där” (Sverige för UNHCR) och i ett avsnitt intervjuas Georg Riedel av programledaren Alexandra Pascalidou. Som fyraåring flydde han i sista stund med sin mor, som var judinna, och sin syster från dåvarande Tjeckoslovakien. Hur hans judiska ursprung egentligen inte känts så viktigt förrän han blev rätt gammal berättar han bland annat under cirka en halvtimme. Mycket trevligt!

 

Värvet - en annan intressant podd. Lyssna på Special - Magda Gadd (21-10-22) - intressant, kunnigt och skrämmande från Afghanistan.

Och här - en av de bästa böcker jag läst på sistone: ”Amerikansk jord” av Jeanine Cummins.

Tråden är en dramatisk flykt från en livsfarlig tillvaro i Mexiko. 

Idag är det Ochidagen i Grekland - en dag som vi alltid firat på Kreta före pandemin. Vi längtar men känner ännu inte att det är läge att resa dit eller att resa utomlands överhuvudtaget.  Smittspridningen verkar inte vara riktigt under kontroll där - i varje fall värre än här hemma nu - samtidigt som det låter mer och mer osäkert hur länge vaccinet skyddar. Igår blev det klart att en tredje dos verkar ligga rätt nära i tiden för oss över 65. Så vi försöker ladda för ytterligare en trist november här hemma.

Ha det fint!

 

 

 

 

"Så här sover man gärna …

om man är en Whippet! Men det händer också att man hoppar upp i en fåtölj, lägger sig på rygg och låter huvudet avslappnat hänga ned över kanten" - Alvin Whippet, 10 år.

Alvin har gästat oss några dagar tillsammans med Bs syster och svåger. Han är en förnäm herre, som nådigt låter sig bli klappad och fjäskad med men som definitivt inte hoppar omkring i glädjefnatt. Elegant, med vackert huvud och ögon som stora, djupa brunnar, men så olik alla andra hundar jag känt och känner.

Jag tycker väldigt mycket om hundar, och skulle förstås gärna ha haft en egen, liksom maken som också är van vid hund från sitt föräldrahem. Men som vi levt hade det inte varit så lyckat. Långa arbetsdagar, båtliv, täta utlandsresor med mera.

I alla fall började det för min del i Kiruna med Moses! Jag övertalade mina föräldrar att köpa en charmig, kolsvart Schnauzer från en kennel i Skåne. Han var en mellanschnauzer men blev nästan lika stor som en Riesen. Ett kraftpaket med imponerande skall, men en fegis och en riktig mjukis som älskade alla människor - med ett undantag. Undantaget var en granne som tyckte det var roligt att skrämma honom (och som sa´ att han såg ut som en korsning mellan en lake och en dörrmatta). Moses väckte lite uppmärksamhet, eftersom han var av rätt ovanligt modell. De allra flesta hundar i stan då (60-talet) var olika sorters jakthundar. Moses var jättefin  och världens klokaste - så klart - och blev kvar hos mina föräldrar tills han avslutade sina dagar omkring 13 år gammal. 

Sedan har jag haft ett nära och hjärtligt förhållande till ett par av en svägerskas hundar. Först var det gulliga Carmen, en Springer Spaniel, som enligt sin husse var en jätteduktig jakthund - när hon kände för det.

Carmen blev tyvärr sjuk och inte så gammal, och ganska snart kom Scilla in i det huset - lekfull som en valp fortfarande som tioåring. Älskar att simma och apportera från vatten. Älskar att apportera överhuvudtaget! Inte en chans att spela boule eller kubb på sommaren om den damen var i närheten. Scilla  är en Münsterländer - rätt lik spanieln.

Viggo - grannens Welsh Springer Spaniel - har jag tidigare presenterat. Honom är vi gärna hundvakter åt.

Och nu ser jag fram emot en ny hundkompis. En av mina närmaste vänner har skaffat en Lagotto Romagnolo. Nej, det är ingen pandemisysselsättning utan en hund de stått i kö för jättelänge. Nu har Freja börjat på kantarellsökarkurs! Det går rätt bra, men problemet är - tydligen för samtliga - att hindra hundarna från att äta upp svampen. Jag snor fotot från nätet, eftersom jag tyvärr ännu inte träffat Freja.

Ha det fint - med eller utan hundkompis!

Damer kan minsann spela

 … såväl fotboll som dragspel! De kan spela viktiga fotbollsmatcher utan att slita i motståndarnas tröjor (och kroppsdelar), käfta mot domare och motspelare och utan att ligga på planen och vrida sig i förskräckliga plågor - för att minuten efter vara uppe i full fart. Här skulle herrarna ha mycket att lära och ta efter. Jag tittade för några dagar sedan på svenskornas VM-kvalmatch mot Slovakien, och det är inte första gången jag konstaterar detta! Befriande och kul att se! Jag är absolut ingen expert på regler och taktik - fattar aldrig när make och son t ex hojtar ”offside!” - men tittar gärna på matcher.

Igår kväll sände SVT ett program som jag aldrig missar. Last night  of the Proms. Jag har tidigare skrivit lite om detta. Det är så häftigt, och samtidigt är det lite underligt att man/jag gillar detta så mycket, eftersom många av ”allsångsvarianterna” speglar ett rätt patetiskt storhetsvansinne. Alltså:  ”Britannia rule the world” till exempel. Men det är ju så mäktigt när hela Albert Hall tar i för kung, nej drottning, och fosterland tillsammans med den fantastiska orkestern. Dessutom gästas ju programmet varje år av några suveräna sångare och musiker. Ksenija Sidorova - vilken  utstrålning, vilken musiker och artist! Så här kan man alltså också hantera ett dragspel.

Senaste veckorna har varit rätt händelselösa med bara lite pyssel här på Udden, men vi har haft rätt många riktigt härliga sensommardagar. I mitten av förra veckan gjorde vi en fin båttur. Efter motorhaveriet vid sjösättningen på försommaren har vi nu en ny och pålitlig motor, och det var så gott som helt vindstilla. Därför körde vi ut mot de allra yttersta skären. Havet låg nästan stilla, och vi såg bara någon enstaka båt på en ganska lång tur.

Efter detta har tyvärr vädret slagit om helt och hållet. Det blev plötsligt kallt och grått med isande vindar. Läge att börja ”göra höst”. Jag har tömt och rengjort en del krukor och delat på en del stora dagliljeklumpar. Men var ska jag plantera dem? Om jag flyttar en del kryddväxter som klarar sig med lite jord till en pallkrage frigör jag ju lite plats. Maken skakar lite uppgivet på huvudet. Vi skulle ju inte ha en trädgårdstomt. Men när jag fodrat den här pallkragen med markduk och fyllt den med jord från komposttunna och säckar så borde gräslök, persilja, timjan m m kunna trivas här. 

Boken jag lägger upp den här gången är skriven av den amerikanska författaren Kristin Hannah. Hon har gett ut rätt många romaner, och jag har läst ett par men inte varit särskilt imponerad. Den här, "De fyra vindarna" tyckte jag faktiskt om. Den var riktigt spännande, och som omväxling till "alla" aktuella thrillers utspelar sig striderna mestadels mot vädrets makter.

Lördagsbesök

Hallå! Kan någon öppna dörren till gäststugan?

                                                                                                                                         
Den här fina råbocken verkade söka nattlogi hos oss strax för skymningen igår. Antagligen är det samma som hållit till nere på saltängen av och till hela sommaren. Den är ju jättefin, men jag skulle föredra att den höll lite större avstånd. Dels förstör den en del växter och dels bär den ju med sig fästingar. 

Nu har vi nästan avverkat en vecka av september, och jag har inte postat något inlägg på flera veckor. Jag skulle ju skriva bland annat om våra resor, men efter norrbottensbesöket har resorna inskränkt sig till - ovanligt täta - turer mellan hemmahuset och Udden. Vi hade lösa planer på att åka till Gotland för ett par hotelldygn tillsammans med bror och svägerska, som hade bokat flygbiljetter dit från Kiruna. De har bokat (och avbokat) flera resor dit sedan pandemin började, men NU skulle det väl vara grönt! Vi, som snabbt och lätt kan hoppa på färjan, hade inte bokat något utan avvaktade. Detta var kring den 20 augusti, ungefär när höstterminen började och smittspridningen tog fart igen. Kändes inte OK för någon av oss, så det blev ingenting av detta.

Så det får bli några bilder från lilla trädgården hemma. Det finns inte mycket till blomsterprakt längre, men vårt familjeträd med fyra olika sorters äpplen lyser upp och ger rätt bra skörd i år. Nu är det äpplet Mio som mognar och även Sävstaholm. Transparent Blanche är tidiga, mycket ömtåliga och uppätna, och av den fjärde sorten, Åkerö, blev det bara några få.

I rabatten blommar Cosmos (Rosenskära) - en av mina absoluta favoriter sedan många år. Det är en ettårig planta, som är mycket vanlig; blommar vackert och rikligt och kräver nästan ingenting. Den kan se rätt bedrövlig ut med sina vissnade blommor ibland när vi varit hemifrån en längre period, men efter att jag klippt av allt sådant blommar den snart så fint igen.

Ute på Udden dignar rönnarna av bär. Det lär de göra överallt i år och enligt bondepraktikan betyder det att vintern blir sträng. Eller hur var det nu? Norr om Dalälven ska vintern bli snöfattig, för träden kommer inte att orka bära både tung snö och mycket bär. Hmmm, forskare tror dock mer på SMHI när det gäller prognoser, och de menar att bärmängden snarare hänger ihop med hur sommaren varit föregående år. Dekorativa är bären i alla fall, och jag ska längre fram hänga upp några klasar för att ha till adventsstakar. Här pratar vi framförhållning…

Flitiga Lisa gör skäl för sitt namn. I hinken nedan samsas den med salvia och gräslök, små plantor som blev över och som jag bara petade ned ”på måfå”. Av samma anledning lyser mina cocktailtomater upp lite här och där. Det var bra grobarhet på de frön jag sådde i våras, för jag fick upp många fler plantor än jag hade förväntat mig. Eftersom jag tyckte det var synd att kasta dem i komposten stoppade jag ned överblivna plantor i diverse pytsar. Dessa färgklickar lindrar min besvikelse något. Besvikelsen över att tomaterna var så smaklösa!

Några böcker. Jag har förstås läst rätt många böcker sedan mitt förra inlägg. Nu har jag inte riktigt ordning på vilka jag nämnt tidigare - borde kanske skriva upp det - men ett par av Pam Jenoff är väl värda att nämna. ”Cirkusflickan” och ”Kvinnan med stjärnan”. De tyckte jag var riktigt bra. Jag hade också laddat ned ”Paris försvunna döttrar” av samma författare, men den får stå i kön ett tag. För rätt länge sedan läste jag ett par böcker av norska Anne B Ragde. Hon har skrivit en serie böcker (idag sex stycken) om en familj på en norsk gård, Neshov. Jag läser gärna böcker där man följer en släkt en längre tid och kommer ihåg att jag gillade ”Berlinerpopplarna”. Nu blev jag tipsad om hennes senaste bok, ”Dottern”. Läste den, men blev inte jätteimponerad. Väldigt lättläst, lite överdriven/fånig konflikt med modern.  Men gillar ni serier så slå upp Ragde så får ni böckerna i rätt ordning.

Hoppas ni får en bra sensommarvecka! 

Felsändning

Godmorgon!

Nu har ett par av mina gamla inlägg postats av misstag. Det ser jag på min egen kontrolladress. Jag vet inte vilka vägar ni som följer mig går in i bloggen; om ni ser nya inlägg på Feedly eller får dem via e-post. Kanske, förhoppningsvis, är detta något ni inte märkt alls. 

Min syn försämras ju långsamt (men stadigt), och typsnitt och kontraster blir allt besvärligare. Igår kväll tittade jag på layouten för att ev ändra lite. Tydligen råkade jag i stället posta ett par gamla inlägg, för de ligger nu i min mailbox. 

Jag tycker förresten att Blogger är rätt besvärlig om man vill ändra i layouten. Menyer och kommandon är inte så logiskt placerade (tycker jag), och framför allt är den plottrig. Det senare kan förstås bero på min syn. Jag, som alltid varit smått allergisk mot manualer och kört ”trial & error-metoden”, skulle nu behöva en användarhandbok. Någon som känner till en bra ”hjälpsida”?

Jag hoppas att inte fler gamla inlägg ska drabba mina följare, men OM så sker beror det på feltryckta kommandon från mig.

Vårtbitare och solmogna tomater

Efter en härlig ”semester” i Norrbotten är vi nu tillbaka på hemmaplan sedan ett par veckor. Vi hade kanonväder där uppe och myggen, som nästan hade hållit folk inomhus veckan innan, hade helt blåst bort. Det var härligt att få träffa syskon med familjer och en del andra släktingar, vänner och bekanta också förstås. En jättegod middag på vår favoritrestaurang i Kiruna hann vi också med. 

Sedan skyndade vi oss ut till Udden, där sonen med hustru påbörjade sin sista semestervecka. Nu kunde vi ju äntligen umgås normalt, d v s även inomhus. 

Tillvaron känns nästan normal nu. Eller - åtminstone mycket lättare än förra året vid den här tiden. Jämfört med vår tillvaro före pandemin är det dock mycket stor skillnad. Vi skulle vid den här tiden vara i, eller ”på väg till”, New Forest och biljetterna till Kreta skulle vara bokade.  Det känns, trots vaccineringen, inte helt OK för oss att resa iväg i dagsläget. Smittspridningen ökar igen, och även om jag inte är särskilt orolig för att bli smittad nu är det för mycket annat som bromsar. Vad kommer att hända - lockdowns, karantän, inställda flighter, tester och intyg …. Vi avvaktar, för vår viktigaste resa kom vi ju iväg på.

Tidigare idag ägnade jag mig åt livräddning. Vi har inte besvärats av särskilt mycket getingar i år, och jag själv är inte så rädd för dem. Visst gör det ont som sjutton om man blir stungen, men det händer oerhört sällan. Vi har dock en altan, ”drinkaltanen” i väster, som tycks dra till sig de få som finns. Den måste vi hålla getingfri när vår sonhustru är här. Hon är så allergisk att sjukhusbesök blir nödvändigt vid ett stick. Så en getingfälla hänger här, och in i den hade Kalle Stropp krånglat sig. Han verkade i och för sig rätt nöjd där han satt på flaskans upphöjning och lapade i sig sockerlagen. Enklaste och effektivaste sättet att tömma flaskan är att spola med trädgårdsslangen. Skulle han klara sig? 

Grön vårtbitare, tillhör ordningen hopprätvingar

Jodå, se det gick bra. Nu kan den stridulera (= spela, lärde jag mig just) i kväll igen - om det är en hane.

Nu sjunger mina dagliljor på sista versen. De har blommat längre och rikligare än på många år - de som blommat alltså! Tyvärr är det flera som inte alls gått i blom - inte presterat en enda knopp. Snopet, eftersom de sett kraftiga och välmående ut. Här är i alla fall den sista för i år - Welfo White Diamond. 

Alltså slut på blomsterprakten men lite andra färgklickar kompenserar. Sonens chilifrukter mognar nu raskt, liksom mina små cocktailtomater. Björnbären också. 

Så går vi in i en ny vecka igen. Ha det så bra!

Världens största stadsomvandling

… bevittnar vi! På sätt och vis har jag nog inte insett HUR häftigt och unikt det är. Det är ju ofta så med sån't som händer och sker på "hemmaplan", men när jag googlar lite ser jag hur stort det varit i utländsk media under en kort period. Tyvärr tyckte jag denna sightseeingdag att det inte fanns så väldigt mycket att fotografera, även om omvandlingen går snabbt. Många gamla kvarter är utplånade och nya bostäder byggs i snabb takt dels i det som ska bli Nya Centrum (sydost om nuvarande centrum) och dels i Luossavaara-området, nordväst om nuvarande centrum. Till det senare har också några gamla hus flyttats; hus som är unika för Kiruna och som alltså inte rivits trots sin placering.

Bläckhornen är sådana hus. De byggdes under första decenniet av 1900-talet, i den stadsdel som kom att kallas ”Bolaget” (och som kom att bli mina hemmakvarter).

Några Bläckhorn som sparats och flyttats

Det stod containers och diverse byggmaterial i vägen överallt där jag skulle fota, så jag rekommenderar denna länk till vacker bild.

Här, i Luossa, byggs alltså nya bostäder, och rätt många lägenheter är redan i bruk. De som bor några våningar upp har nog en av de vackraste utsikter som kan tänkas. De ser ut över fjällvärlden och i klart väder ser de bl a Kebnekaise. Men det är långt till Nya Centrum där all service kommer att finnas - omkring en halv mil, tror jag. Vad kommer att finnas här i Luossa? Ingen vet idag, men antagligen måste åtminstone någon livsmedelsaffär etableras. Skola? Förskola? Ska denna lilla stad komma att bestå av två delar där befolkningen blir ännu mer bilberoende? Folkmängden i mars i år anges till ca 23.000 i hela kommunen, så i tätorten ligger den under 20.000.

Bostäder i nya området i Luossa

Stadshuset (arkitekt: Arthur von Schmalensee) var bland det allra första som revs, samtidigt som ett nytt byggdes i Nya Centrum. Eftersom vi flög upp fyra gånger under det första halvåret 2019 kunde vi följa hur ”vårt” fina, omtyckta stadshus gick ett tragiskt öde till mötes. Bilderna är tagna i mars, maj och juli.

Nu ser det ut så här på platsen. Härifrån breder Gruvstadsparken ut sig, ett rätt stort område som blivit en tillfällig park. ”Tillfällig” eftersom området förstås kommer att införlivas med gruvindustriområdet så småningom. Några delar markerar platsen för gamla stadshuset, bl a delar av grunden och av entrén.

Till Nya Centrum kommer affärer, restauranger och annan service att flytta. Idag finns här bara Stadshuset med sina funktioner och bostadshus. Det byggs i rasande takt, och i de första husen har hyresgäster nu flyttat in. Ett stort hotell (ännu ej i drift) är bland de första man ser när man kommer söderifrån. I övrigt är det till största delen en byggarbetsplats.

Nya stadshuset - Kristallen

Det ska bli spännande att se hur mycket som byggts (och rivits) nästa gång jag kommer upp.

Norrbotten - äntligen

Äntligen kom vi iväg till Norrbotten! Det har aldrig tidigare hänt att vi inte varit här på så lång tid - två år. Vi lämnar ett jättevarmt Stockholm och landar i Kiruna som tar emot oss med +6 grader, hård iskall vind och lätt regn. Huuu! Efter drygt ett dygn fortsätter vi till makens hemby. Som alltid kommer vi sedan att avsluta semesterturen med något dygn i Kiruna. Nu börjar också temperaturen klättra uppåt - och det rejält! Puh, så varmt det blir. Nu måste vi ut på älven!

I dessa trakter har vi vägskyltar på svenska och samiska. På vissa ställen på tre olika språk då finska  tillkommer.

Nu när det nästan är HETT skulle det gärna få fläkta lite, men älven ligger spegelblank …

… när vi drar igång motorn och kör den korta sträckan (4-5 minuter) till Hedholmen. Det är en holme som maken och hans bröder äger, och där deras far byggde den första stugan på fyrtiotalet.

Här är det garanterat trängsel- och virusfritt. Fotspåren i sanden kan utan problem spåras till de två renar som tycks betrakta holmen som sin och ser oss som inkräktare. De ger sig dock av från stugans altan när vi kommer.

En härlig vecka när vi fått träffa våra syskon med flera släktingar och vänner är nu till ända, och vi rullar tillbaka till Kiruna.

Tornedalingarnas dag och Condilla

Så här tätt brukar jag minsann inte åstadkomma några inlägg, men idag är det Tornedalingarnas Dag! Det måste ju mina följare göras uppmärksamma på. Jag skrev lite om Tornedalen för två år sedan - här - och återkommer förstås då och då till denna landsdel i mina inlägg.

Eftersom dessutom en av mina absoluta favoritdagliljor, Condilla,  slog ut just i morse är det verkligen läge för ett par firarbilder.

Tornedalens flagga och bro över Kalix älv i byn Tärendö. På T-shirten står Tornedalen
även på finska: Tornionlaakso.

Ta det lugnt i julihettan (ca 30 grader i skrivande stund, puuhhh).

Anfallen av såväl stort som smått

Har ni, som bor på två ställen, varit med om detta? Man bor långa perioder i - som i mitt fall - fritidshuset, kommer hem till fasta bostaden och en lätt förvirring visar sig första dygnet. Det händer att man drar ut fel låda i köket eller vänder sig åt fel håll när man ska kliva upp ur sängen. Jag sitter nu med en valnötsstor ömmande  bula i pannan efter att frysskåpets dörr knockat mig! Vår frysdörr  hemma suger fast rätt hårt, och jag fick ta i ordentligt för att öppna den. Den gick upp - och jag satt plötsligt på köksgolvet och såg stjärnor. På Udden har vi ett tvådelat skåp (kyl/frys) medan frysen hemma är ett fullhöjdskåp. Det innebar att övre delen av dörren med kraft träffade mig i pannan, då jag var inställd på att bara en nedre dörr skulle gå upp.

Anfall nummer två: jag har tidigare skrivit om ”Sveriges farligaste djur” - fästingen -  om hur mycket den saboterar naturvistelser, och om att jag är en fästingmagnet och därigenom en ganska rutinerad observatör. Våra trakter hör till de fästingtätaste områdena i landet, och tyvärr är också så många som 20 procent av dessa lömska, vidriga kryp smittbärare/spridare. För ca tio dagar sedan satt sommarens första på min skuldra. I förrgår framträdde en liten, svagt röd fläck på stället i fråga. Viktigt att veta är att infoblads och diverse  hemsidors tydligt runda och skarpt röda fält inte är de allena rådande symtomen på borrelia. Vi har under årens lopp haft många varianter. Sjukvårdsupplysningen säger ofta att man ska kontakta vården när märket är av en gammal femkronas storlek. Så gör inte jag längre! Naturligtvis i första hand för att jag inte vill invänta febern m m, och nu för att jag definitivt inte vill bli tvungen att kontakta läkare i Tornedalen och bli betraktad som en besvärlig, kinkig och nervös gammal tant som kommer med ett litet märke på huden. Been there, done that - eller vad det nu heter. Så igår gick jag till VC, och läkaren sa’: ”Hoppsan, här har vi borrelia  på gång. En tablett tre gånger per dag i tio dagar, varsågod”.

Vi är tillbaka på Udden efter två dagar hemma för att klippa gräs med mera. Äntligen har vi kunnat umgås med Bs syster och svåger ”normalt”. Vädret var dessutom perfekt för att sitta under markisen på uteplatsen! Växlande molnighet och skönt fläktande vind, så där blev vi sittande i timmar. Vi tog hem härliga rätter från en bra thai-restaurang, vilket då och då känns som ett bättre alternativ än att gå ut "på lokal". 

Till min glädje hade flera dagliljor hemma gått i blom, och andra har gott om knoppar. En del missar jag förstås när vi är här … Som jag nog nämnt tidigare är dagliljan, trots namnet, inte en liljeväxt, d v s lökväxt. Den har ett "vanligt" rotsystem och tillhör familjen grästrädsväxter. Jämfört med många liljor är den rätt tålig och drabbas inte alls av t ex liljebaggar. Dessa baggar var orsaken till att vi för många år sedan grävde upp krolliljor och några andra liljor. 

Jag har inte jättemånga olika, och tyvärr är det flera som bara går i blom vissa somrar. De flesta är inte framdrivna i Sverige utan av Pauline i England, men hon brukar välja ut sådana som ska vara härdiga. Antagligen får de, trots sina rätt blygsamma krav,  för lite omsorg av mig vad gäller jord och gödning. Eller kanske kan jag trots allt skylla på klimatet.  Jag hade hoppats kunna visa några nya, men här kommer nog repriser. Förhoppningsvis kommer fler senare i sommar - men då är vi förstås i Norrbotten …

Nedan en av mina allra första, Mary's Gold

och min första Spider-variant, Jersey Spider

Christmas Is

Det kändes nästan lite synd att åka ifrån lilla trädgården nu, men det är ju trots allt på Udden vi helst vill vara den här tiden på året. Dessutom har jag faktiskt en del växter att pyssla med och glädjas åt här också. 

Bela Lugosi - tyvärr angripen av - mest troligt - sniglar, men den har ganska många knoppar.

Mycket osäker på namnet - möjligen Strawberry Candy som blivit ovanligt färglös i år.

Och - taratatam  - första gången presenterad på nätet - en spider som är mycket speciell för mig.  Namnet är hemligt än så länge, då den inväntar godkännande och registreringen i den internationella databasen - en mycket omständlig och tidsödande procedur. Enligt mig får den dock inget skönhetspris...

Avslutar med att visa min krasse, som jag sådde i våras och som, för en gångs skull, blev riktigt bra!

Trevlig fortsättning på helgen!