måndag 4 oktober 2021

"Så här sover man gärna …

om man är en Whippet! Men det händer också att man hoppar upp i en fåtölj, lägger sig på rygg och låter huvudet avslappnat hänga ned över kanten" - Alvin Whippet, 10 år.

Alvin har gästat oss några dagar tillsammans med Bs syster och svåger. Han är en förnäm herre, som nådigt låter sig bli klappad och fjäskad med men som definitivt inte hoppar omkring i glädjefnatt. Elegant, med vackert huvud och ögon som stora, djupa brunnar, men så olik alla andra hundar jag känt och känner.

Jag tycker väldigt mycket om hundar, och skulle förstås gärna ha haft en egen, liksom maken som också är van vid hund från sitt föräldrahem. Men som vi levt hade det inte varit så lyckat. Långa arbetsdagar, båtliv, täta utlandsresor med mera.

I alla fall började det för min del i Kiruna med Moses! Jag övertalade mina föräldrar att köpa en charmig, kolsvart Schnauzer från en kennel i Skåne. Han var en mellanschnauzer men blev nästan lika stor som en Riesen. Ett kraftpaket med imponerande skall, men en fegis och en riktig mjukis som älskade alla människor - med ett undantag. Undantaget var en granne som tyckte det var roligt att skrämma honom (och som sa´ att han såg ut som en korsning mellan en lake och en dörrmatta). Moses väckte lite uppmärksamhet, eftersom han var av rätt ovanligt modell. De allra flesta hundar i stan då (60-talet) var olika sorters jakthundar. Moses var jättefin  och världens klokaste - så klart - och blev kvar hos mina föräldrar tills han avslutade sina dagar omkring 13 år gammal. 

Sedan har jag haft ett nära och hjärtligt förhållande till ett par av en svägerskas hundar. Först var det gulliga Carmen, en Springer Spaniel, som enligt sin husse var en jätteduktig jakthund - när hon kände för det.

Carmen blev tyvärr sjuk och inte så gammal, och ganska snart kom Scilla in i det huset - lekfull som en valp fortfarande som tioåring. Älskar att simma och apportera från vatten. Älskar att apportera överhuvudtaget! Inte en chans att spela boule eller kubb på sommaren om den damen var i närheten. Scilla  är en Münsterländer - rätt lik spanieln.

Viggo - grannens Welsh Springer Spaniel - har jag tidigare presenterat. Honom är vi gärna hundvakter åt.

Och nu ser jag fram emot en ny hundkompis. En av mina närmaste vänner har skaffat en Lagotto Romagnolo. Nej, det är ingen pandemisysselsättning utan en hund de stått i kö för jättelänge. Nu har Freja börjat på kantarellsökarkurs! Det går rätt bra, men problemet är - tydligen för samtliga - att hindra hundarna från att äta upp svampen. Jag snor fotot från nätet, eftersom jag tyvärr ännu inte träffat Freja.


Ha det fint - med eller utan hundkompis!

söndag 19 september 2021

Damer kan minsann spela

 … såväl fotboll som dragspel! De kan spela viktiga fotbollsmatcher utan att slita i motståndarnas tröjor (och kroppsdelar), käfta mot domare och motspelare och utan att ligga på planen och vrida sig i förskräckliga plågor - för att minuten efter vara uppe i full fart. Här skulle herrarna ha mycket att lära och ta efter. Jag tittade för några dagar sedan på svenskornas VM-kvalmatch mot Slovakien, och det är inte första gången jag konstaterar detta! Befriande och kul att se! Jag är absolut ingen expert på regler och taktik - fattar aldrig när make och son t ex hojtar ”offside!” - men tittar gärna på matcher.

Igår kväll sände SVT ett program som jag aldrig missar. Last night  of the Proms. Jag har tidigare skrivit lite om detta. Det är så häftigt, och samtidigt är det lite underligt att man/jag gillar detta så mycket, eftersom många av ”allsångsvarianterna” speglar ett rätt patetiskt storhetsvansinne. Alltså:  ”Britannia rule the world” till exempel. Men det är ju så mäktigt när hela Albert Hall tar i för kung, nej drottning, och fosterland tillsammans med den fantastiska orkestern. Dessutom gästas ju programmet varje år av några suveräna sångare och musiker. Ksenija Sidorova - vilken  utstrålning, vilken musiker och artist! Så här kan man alltså också hantera ett dragspel.

Senaste veckorna har varit rätt händelselösa med bara lite pyssel här på Udden, men vi har haft rätt många riktigt härliga sensommardagar. I mitten av förra veckan gjorde vi en fin båttur. Efter motorhaveriet vid sjösättningen på försommaren har vi nu en ny och pålitlig motor, och det var så gott som helt vindstilla. Därför körde vi ut mot de allra yttersta skären. Havet låg nästan stilla, och vi såg bara någon enstaka båt på en ganska lång tur.


Efter detta har tyvärr vädret slagit om helt och hållet. Det blev plötsligt kallt och grått med isande vindar. Läge att börja ”göra höst”. Jag har tömt och rengjort en del krukor och delat på en del stora dagliljeklumpar. Men var ska jag plantera dem? Om jag flyttar en del kryddväxter som klarar sig med lite jord till en pallkrage frigör jag ju lite plats. Maken skakar lite uppgivet på huvudet. Vi skulle ju inte ha en trädgårdstomt. Men när jag fodrat den här pallkragen med markduk och fyllt den med jord från komposttunna och säckar så borde gräslök, persilja, timjan m m kunna trivas här. 

Boken jag lägger upp den här gången är skriven av den amerikanska författaren Kristin Hannah. Hon har gett ut rätt många romaner, och jag har läst ett par men inte varit särskilt imponerad. Den här, "De fyra vindarna" tyckte jag faktiskt om. Den var riktigt spännande, och som omväxling till "alla" aktuella thrillers utspelar sig striderna mestadels mot vädrets makter.




söndag 5 september 2021

Lördagsbesök


Hallå! Kan någon öppna dörren till gäststugan?
                                                                                                                                         
Den här fina råbocken verkade söka nattlogi hos oss strax för skymningen igår. Antagligen är det samma som hållit till nere på saltängen av och till hela sommaren. Den är ju jättefin, men jag skulle föredra att den höll lite större avstånd. Dels förstör den en del växter och dels bär den ju med sig fästingar. 

Nu har vi nästan avverkat en vecka av september, och jag har inte postat något inlägg på flera veckor. Jag skulle ju skriva bland annat om våra resor, men efter norrbottensbesöket har resorna inskränkt sig till - ovanligt täta - turer mellan hemmahuset och Udden. Vi hade lösa planer på att åka till Gotland för ett par hotelldygn tillsammans med bror och svägerska, som hade bokat flygbiljetter dit från Kiruna. De har bokat (och avbokat) flera resor dit sedan pandemin började, men NU skulle det väl vara grönt! Vi, som snabbt och lätt kan hoppa på färjan, hade inte bokat något utan avvaktade. Detta var kring den 20 augusti, ungefär när höstterminen började och smittspridningen tog fart igen. Kändes inte OK för någon av oss, så det blev ingenting av detta.

Så det får bli några bilder från lilla trädgården hemma. Det finns inte mycket till blomsterprakt längre, men vårt familjeträd med fyra olika sorters äpplen lyser upp och ger rätt bra skörd i år. Nu är det äpplet Mio som mognar och även Sävstaholm. Transparent Blanche är tidiga, mycket ömtåliga och uppätna, och av den fjärde sorten, Åkerö, blev det bara några få.


I rabatten blommar Cosmos (Rosenskära) - en av mina absoluta favoriter sedan många år. Det är en ettårig planta, som är mycket vanlig; blommar vackert och rikligt och kräver nästan ingenting. Den kan se rätt bedrövlig ut med sina vissnade blommor ibland när vi varit hemifrån en längre period, men efter att jag klippt av allt sådant blommar den snart så fint igen.


Ute på Udden dignar rönnarna av bär. Det lär de göra överallt i år och enligt bondepraktikan betyder det att vintern blir sträng. Eller hur var det nu? Norr om Dalälven ska vintern bli snöfattig, för träden kommer inte att orka bära både tung snö och mycket bär. Hmmm, forskare tror dock mer på SMHI när det gäller prognoser, och de menar att bärmängden snarare hänger ihop med hur sommaren varit föregående år. Dekorativa är bären i alla fall, och jag ska längre fram hänga upp några klasar för att ha till adventsstakar. Här pratar vi framförhållning…


Flitiga Lisa gör skäl för sitt namn. I hinken nedan samsas den med salvia och gräslök, små plantor som blev över och som jag bara petade ned ”på måfå”. Av samma anledning lyser mina cocktailtomater upp lite här och där. Det var bra grobarhet på de frön jag sådde i våras, för jag fick upp många fler plantor än jag hade förväntat mig. Eftersom jag tyckte det var synd att kasta dem i komposten stoppade jag ned överblivna plantor i diverse pytsar. Dessa färgklickar lindrar min besvikelse något. Besvikelsen över att tomaterna var så smaklösa!


Några böcker. Jag har förstås läst rätt många böcker sedan mitt förra inlägg. Nu har jag inte riktigt ordning på vilka jag nämnt tidigare - borde kanske skriva upp det - men ett par av Pam Jenoff är väl värda att nämna. ”Cirkusflickan” och ”Kvinnan med stjärnan”. De tyckte jag var riktigt bra. Jag hade också laddat ned ”Paris försvunna döttrar” av samma författare, men den får stå i kön ett tag. För rätt länge sedan läste jag ett par böcker av norska Anne B Ragde. Hon har skrivit en serie böcker (idag sex stycken) om en familj på en norsk gård, Neshov. Jag läser gärna böcker där man följer en släkt en längre tid och kommer ihåg att jag gillade ”Berlinerpopplarna”. Nu blev jag tipsad om hennes senaste bok, ”Dottern”. Läste den, men blev inte jätteimponerad. Väldigt lättläst, lite överdriven/fånig konflikt med modern.  Men gillar ni serier så slå upp Ragde så får ni böckerna i rätt ordning.

Hoppas ni får en bra sensommarvecka! 



tisdag 17 augusti 2021

Felsändning

Godmorgon!

Nu har ett par av mina gamla inlägg postats av misstag. Det ser jag på min egen kontrolladress. Jag vet inte vilka vägar ni som följer mig går in i bloggen; om ni ser nya inlägg på Feedly eller får dem via e-post. Kanske, förhoppningsvis, är detta något ni inte märkt alls. 

Min syn försämras ju långsamt (men stadigt), och typsnitt och kontraster blir allt besvärligare. Igår kväll tittade jag på layouten för att ev ändra lite. Tydligen råkade jag i stället posta ett par gamla inlägg, för de ligger nu i min mailbox. 

Jag tycker förresten att Blogger är rätt besvärlig om man vill ändra i layouten. Menyer och kommandon är inte så logiskt placerade (tycker jag), och framför allt är den plottrig. Det senare kan förstås bero på min syn. Jag, som alltid varit smått allergisk mot manualer och kört ”trial & error-metoden”, skulle nu behöva en användarhandbok. Någon som känner till en bra ”hjälpsida”?

Jag hoppas att inte fler gamla inlägg ska drabba mina följare, men OM så sker beror det på feltryckta kommandon från mig.



söndag 15 augusti 2021

Vårtbitare och solmogna tomater

Efter en härlig ”semester” i Norrbotten är vi nu tillbaka på hemmaplan sedan ett par veckor. Vi hade kanonväder där uppe och myggen, som nästan hade hållit folk inomhus veckan innan, hade helt blåst bort. Det var härligt att få träffa syskon med familjer och en del andra släktingar, vänner och bekanta också förstås. En jättegod middag på vår favoritrestaurang i Kiruna hann vi också med. 

Sedan skyndade vi oss ut till Udden, där sonen med hustru påbörjade sin sista semestervecka. Nu kunde vi ju äntligen umgås normalt, d v s även inomhus. 

Tillvaron känns nästan normal nu. Eller - åtminstone mycket lättare än förra året vid den här tiden. Jämfört med vår tillvaro före pandemin är det dock mycket stor skillnad. Vi skulle vid den här tiden vara i, eller ”på väg till”, New Forest och biljetterna till Kreta skulle vara bokade.  Det känns, trots vaccineringen, inte helt OK för oss att resa iväg i dagsläget. Smittspridningen ökar igen, och även om jag inte är särskilt orolig för att bli smittad nu är det för mycket annat som bromsar. Vad kommer att hända - lockdowns, karantän, inställda flighter, tester och intyg …. Vi avvaktar, för vår viktigaste resa kom vi ju iväg på.

Tidigare idag ägnade jag mig åt livräddning. Vi har inte besvärats av särskilt mycket getingar i år, och jag själv är inte så rädd för dem. Visst gör det ont som sjutton om man blir stungen, men det händer oerhört sällan. Vi har dock en altan, ”drinkaltanen” i väster, som tycks dra till sig de få som finns. Den måste vi hålla getingfri när vår sonhustru är här. Hon är så allergisk att sjukhusbesök blir nödvändigt vid ett stick. Så en getingfälla hänger här, och in i den hade Kalle Stropp krånglat sig. Han verkade i och för sig rätt nöjd där han satt på flaskans upphöjning och lapade i sig sockerlagen. Enklaste och effektivaste sättet att tömma flaskan är att spola med trädgårdsslangen. Skulle han klara sig? 

Grön vårtbitare, tillhör ordningen hopprätvingar

Jodå, se det gick bra. Nu kan den stridulera (= spela, lärde jag mig just) i kväll igen - om det är en hane.

Nu sjunger mina dagliljor på sista versen. De har blommat längre och rikligare än på många år - de som blommat alltså! Tyvärr är det flera som inte alls gått i blom - inte presterat en enda knopp. Snopet, eftersom de sett kraftiga och välmående ut. Här är i alla fall den sista för i år - Welfo White Diamond. 

Alltså slut på blomsterprakten men lite andra färgklickar kompenserar. Sonens chilifrukter mognar nu raskt, liksom mina små cocktailtomater. Björnbären också. 



Så går vi in i en ny vecka igen. Ha det så bra!




söndag 1 augusti 2021

Världens största stadsomvandling

… bevittnar vi! På sätt och vis har jag nog inte insett HUR häftigt och unikt det är. Det är ju ofta så med sån't som händer och sker på "hemmaplan", men när jag googlar lite ser jag hur stort det varit i utländsk media under en kort period. Tyvärr tyckte jag denna sightseeingdag att det inte fanns så väldigt mycket att fotografera, även om omvandlingen går snabbt. Många gamla kvarter är utplånade och nya bostäder byggs i snabb takt dels i det som ska bli Nya Centrum (sydost om nuvarande centrum) och dels i Luossavaara-området, nordväst om nuvarande centrum. Till det senare har också några gamla hus flyttats; hus som är unika för Kiruna och som alltså inte rivits trots sin placering.

Bläckhornen är sådana hus. De byggdes under första decenniet av 1900-talet, i den stadsdel som kom att kallas ”Bolaget” (och som kom att bli mina hemmakvarter).

Några Bläckhorn som sparats och flyttats

Det stod containers och diverse byggmaterial i vägen överallt där jag skulle fota, så jag rekommenderar denna länk till vacker bild.

Här, i Luossa, byggs alltså nya bostäder, och rätt många lägenheter är redan i bruk. De som bor några våningar upp har nog en av de vackraste utsikter som kan tänkas. De ser ut över fjällvärlden och i klart väder ser de bl a Kebnekaise. Men det är långt till Nya Centrum där all service kommer att finnas - omkring en halv mil, tror jag. Vad kommer att finnas här i Luossa? Ingen vet idag, men antagligen måste åtminstone någon livsmedelsaffär etableras. Skola? Förskola? Ska denna lilla stad komma att bestå av två delar där befolkningen blir ännu mer bilberoende? Folkmängden i mars i år anges till ca 23.000 i hela kommunen, så i tätorten ligger den under 20.000.


Bostäder i nya området i Luossa

Stadshuset (arkitekt: Arthur von Schmalensee) var bland det allra första som revs, samtidigt som ett nytt byggdes i Nya Centrum. Eftersom vi flög upp fyra gånger under det första halvåret 2019 kunde vi följa hur ”vårt” fina, omtyckta stadshus gick ett tragiskt öde till mötes. Bilderna är tagna i mars, maj och juli.


Nu ser det ut så här på platsen. Härifrån breder Gruvstadsparken ut sig, ett rätt stort område som blivit en tillfällig park. ”Tillfällig” eftersom området förstås kommer att införlivas med gruvindustriområdet så småningom. Några delar markerar platsen för gamla stadshuset, bl a delar av grunden och av entrén.

Till Nya Centrum kommer affärer, restauranger och annan service att flytta. Idag finns här bara Stadshuset med sina funktioner och bostadshus. Det byggs i rasande takt, och i de första husen har hyresgäster nu flyttat in. Ett stort hotell (ännu ej i drift) är bland de första man ser när man kommer söderifrån. I övrigt är det till största delen en byggarbetsplats.

Nya stadshuset - Kristallen

Det ska bli spännande att se hur mycket som byggts (och rivits) nästa gång jag kommer upp.




torsdag 29 juli 2021

Norrbotten - äntligen

Äntligen kom vi iväg till Norrbotten! Det har aldrig tidigare hänt att vi inte varit här på så lång tid - två år. Vi lämnar ett jättevarmt Stockholm och landar i Kiruna som tar emot oss med +6 grader, hård iskall vind och lätt regn. Huuu! Efter drygt ett dygn fortsätter vi till makens hemby. Som alltid kommer vi sedan att avsluta semesterturen med något dygn i Kiruna. Nu börjar också temperaturen klättra uppåt - och det rejält! Puh, så varmt det blir. Nu måste vi ut på älven!

I dessa trakter har vi vägskyltar på svenska och samiska. På vissa ställen på tre olika språk då finska  tillkommer.

Nu när det nästan är HETT skulle det gärna få fläkta lite, men älven ligger spegelblank …

… när vi drar igång motorn och kör den korta sträckan (4-5 minuter) till Hedholmen. Det är en holme som maken och hans bröder äger, och där deras far byggde den första stugan på fyrtiotalet.


Här är det garanterat trängsel- och virusfritt. Fotspåren i sanden kan utan problem spåras till de två renar som tycks betrakta holmen som sin och ser oss som inkräktare. De ger sig dock av från stugans altan när vi kommer.

En härlig vecka när vi fått träffa våra syskon med flera släktingar och vänner är nu till ända, och vi rullar tillbaka till Kiruna.




torsdag 15 juli 2021

Tornedalingarnas dag och Condilla

Så här tätt brukar jag minsann inte åstadkomma några inlägg, men idag är det Tornedalingarnas Dag! Det måste ju mina följare göras uppmärksamma på. Jag skrev lite om Tornedalen för två år sedan - här - och återkommer förstås då och då till denna landsdel i mina inlägg.

Eftersom dessutom en av mina absoluta favoritdagliljor, Condilla,  slog ut just i morse är det verkligen läge för ett par firarbilder.

Tornedalens flagga och bro över Kalix älv i byn Tärendö. På T-shirten står Tornedalen
även på finska: Tornionlaakso.

Ta det lugnt i julihettan (ca 30 grader i skrivande stund, puuhhh).




lördag 10 juli 2021

Anfallen av såväl stort som smått

Har ni, som bor på två ställen, varit med om detta? Man bor långa perioder i - som i mitt fall - fritidshuset, kommer hem till fasta bostaden och en lätt förvirring visar sig första dygnet. Det händer att man drar ut fel låda i köket eller vänder sig åt fel håll när man ska kliva upp ur sängen. Jag sitter nu med en valnötsstor ömmande  bula i pannan efter att frysskåpets dörr knockat mig! Vår frysdörr  hemma suger fast rätt hårt, och jag fick ta i ordentligt för att öppna den. Den gick upp - och jag satt plötsligt på köksgolvet och såg stjärnor. På Udden har vi ett tvådelat skåp (kyl/frys) medan frysen hemma är ett fullhöjdskåp. Det innebar att övre delen av dörren med kraft träffade mig i pannan, då jag var inställd på att bara en nedre dörr skulle gå upp.

Anfall nummer två: jag har tidigare skrivit om ”Sveriges farligaste djur” - fästingen -  om hur mycket den saboterar naturvistelser, och om att jag är en fästingmagnet och därigenom en ganska rutinerad observatör. Våra trakter hör till de fästingtätaste områdena i landet, och tyvärr är också så många som 20 procent av dessa lömska, vidriga kryp smittbärare/spridare. För ca tio dagar sedan satt sommarens första på min skuldra. I förrgår framträdde en liten, svagt röd fläck på stället i fråga. Viktigt att veta är att infoblads och diverse  hemsidors tydligt runda och skarpt röda fält inte är de allena rådande symtomen på borrelia. Vi har under årens lopp haft många varianter. Sjukvårdsupplysningen säger ofta att man ska kontakta vården när märket är av en gammal femkronas storlek. Så gör inte jag längre! Naturligtvis i första hand för att jag inte vill invänta febern m m, och nu för att jag definitivt inte vill bli tvungen att kontakta läkare i Tornedalen och bli betraktad som en besvärlig, kinkig och nervös gammal tant som kommer med ett litet märke på huden. Been there, done that - eller vad det nu heter. Så igår gick jag till VC, och läkaren sa’: ”Hoppsan, här har vi borrelia  på gång. En tablett tre gånger per dag i tio dagar, varsågod”.

Vi är tillbaka på Udden efter två dagar hemma för att klippa gräs med mera. Äntligen har vi kunnat umgås med Bs syster och svåger ”normalt”. Vädret var dessutom perfekt för att sitta under markisen på uteplatsen! Växlande molnighet och skönt fläktande vind, så där blev vi sittande i timmar. Vi tog hem härliga rätter från en bra thai-restaurang, vilket då och då känns som ett bättre alternativ än att gå ut "på lokal". 

Till min glädje hade flera dagliljor hemma gått i blom, och andra har gott om knoppar. En del missar jag förstås när vi är här … Som jag nog nämnt tidigare är dagliljan, trots namnet, inte en liljeväxt, d v s lökväxt. Den har ett "vanligt" rotsystem och tillhör familjen grästrädsväxter. Jämfört med många liljor är den rätt tålig och drabbas inte alls av t ex liljebaggar. Dessa baggar var orsaken till att vi för många år sedan grävde upp krolliljor och några andra liljor. 

Jag har inte jättemånga olika, och tyvärr är det flera som bara går i blom vissa somrar. De flesta är inte framdrivna i Sverige utan av Pauline i England, men hon brukar välja ut sådana som ska vara härdiga. Antagligen får de, trots sina rätt blygsamma krav,  för lite omsorg av mig vad gäller jord och gödning. Eller kanske kan jag trots allt skylla på klimatet.  Jag hade hoppats kunna visa några nya, men här kommer nog repriser. Förhoppningsvis kommer fler senare i sommar - men då är vi förstås i Norrbotten …

Nedan en av mina allra första, Mary's Gold

och min första Spider-variant, Jersey Spider

Christmas Is

Det kändes nästan lite synd att åka ifrån lilla trädgården nu, men det är ju trots allt på Udden vi helst vill vara den här tiden på året. Dessutom har jag faktiskt en del växter att pyssla med och glädjas åt här också. 
Bela Lugosi - tyvärr angripen av - mest troligt - sniglar, men den har ganska många knoppar.
Mycket osäker på namnet - möjligen Strawberry Candy som blivit ovanligt färglös i år.
Och - taratatam  - första gången presenterad på nätet - en spider som är mycket speciell för mig.  Namnet är hemligt än så länge, då den inväntar godkännande och registreringen i den internationella databasen - en mycket omständlig och tidsödande procedur. Enligt mig får den dock inget skönhetspris...
Avslutar med att visa min krasse, som jag sådde i våras och som, för en gångs skull, blev riktigt bra!

Trevlig fortsättning på helgen!












måndag 21 juni 2021

Tillökning i viken

Äntligen fick vi vår nyfikenhet stillad, när vårt svanpar förra veckan presenterade årets kull. Det blev fem ungar i år. Antalet har varierat från tre till åtta (!), men tyvärr får de ju sällan behålla alla sina små. Trutar och havsörnar är snabba på att nappa åt sig en unge om den är på en egen liten utflykt någon meter från föräldern. Så det gäller att ha järnkoll tills de inte längre är i munsbitsformat.

Ett fint litet rådjur stod också länge och väl i gräset vid bryggan. Han var ganska orädd, men tillräckligt nära för att få en bra bild fick jag inte komma. Då flyttade han sig så att avståndet mellan oss hölls oförändrat. De är så söta, men glufsar ju i sig lite väl mycket blommor och sprider dessutom fästingar (liksom andra levande varelser). Tycker ändå att det är roligt att se dem på nära håll!

Vad som däremot INTE är roligt är den enorma mängden mördarsniglar som vi har här i år. Aldrig tidigare har vi haft sådana mängder, varken hemma eller på Udden. Tidigare har de mest funnits i fuktigt gräs och annan växtlighet, men nu ligger det massor på berget och t o m på infartens grova grus på kvällarna. Det är inte heller ovanligt att träffa på dem på någon altan eller på väg uppför någon kruka. Att de kan förstöra hela trädgårdar har jag ju läst om, men här tycks de nöja sig med gräslöken. De lär inte vara könsmogna ännu, så om man plockar flitigt kan man minska nästa generation - enligt expertis inom området. En kvällstur med lång griptång m fl verktyg ger lätt ca hundra stycken.

Sommarens första promenad i hamnen och längs Nyköpingsån tog vi för ett par dagar sedan. Det var ovanligt mycket vatten i ån. Bron, vars räcken alltid pryds med massor av fina blommor, går här över ån just där den rinner ut i hamnen/havet



På ena sidan har vi hamnpromenaden med många restauranger, caféer och en del små butiker.


På den andra sidan finns bl a Nyköpingshus och ...
Entré till borggården - sommartid en teaterscen

... en före detta förskräckligt ful betongsilo som för sju-åtta år sedan blev ett 16-våningars bostadshus med rätt exklusiva lägenheter. Från de övre våningarna har man nog Nyköpings häftigaste utsikt: över gamla delarna av sta´n, över hamnen och långt ut i skärgården. Lägg märke till att man behållit cylinderformerna på väggarna. Svårmöblerat verkar det.

Ny vecka - igen - och vi åker hem en sväng för att uträtta en del - och för att beundra vår rhododendron, Lev väl!