Om folkdräkter och poddar

Det är väl rätt känt att intresset för släktforskning och traditioner ökar hos de flesta av oss med stigande ålder. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av att leta efter förfäder eller släktingar som jag aldrig haft kontakt med, men märker nu att jag nosar på fler och fler sådana grupper på nätet.

Varför kommer jag in på det? Jo, för ett tag sedan ringde en kusin (manlig) och frågade: ”Vill du ha morsans tornedalsdräkt?”. Vår äldsta moster har vävt, broderat och sytt denna sockendräkt till sina fyra systrar, vilket han inte visste. Jag har alltså min mammas dräkt hängande i en resegarderob någonstans, så jag erbjöd mig att kolla intresset för ”hans” i min och B.s släkt. Min kusin är smålänning och har ingen kontakt med Norrbotten. Betalt skulle han inte ha, trots att dräkter som denna säljs för många tusenlappar.

Jag nämnde detta för min äldsta barndomsvän, som själv har en dräkt, och samma kväll ringde hennes dotter: ”Kan inte jag få köpa den?”.  Dottern är  uppvuxen här i Storstockholm men född i Kiruna och har starka band till Norrbotten/Tornedalen. Mamma Gunilla och jag själv har under många år nästan varit som familjemedlemmar hos varandra.

Vilken härlig affär detta blev! En överlycklig tjej som tyckte att hon gjort ett jättefynd och en ”säljare” som blev glad över att den skulle uppskattas och komma till användning åtminstone på midsommaraftnar (och som dessutom överraskande fick en swish-betalning). 

 

Själv är jag inte alls intresserad av att snöra in mig i någon varm och otymplig sockendräkt  - hur kan man spela kubb och boule på midsommarafton klädd i dessa tygmetrar? MEN visst är den vacker?! Och vilket fantastiskt hantverk. Hålsömmat linne (blusen/särken) och broderat siden (bindmössan). Det känns så roligt att min mosters otroligt fina arbete hamnat här.

Folkdräkt/landskapsdräkt är ursprungligen allmogens historiska klädsel. Här ingår väldigt många olika socken- och bygdedräkter. Enligt bl a Wikipedia har vi ca 850 olika varianter, inklusive samedräkterna, i Sverige. 

Finns där poddar finns … 

Igår hörde jag en fantastisk musiker berätta om hur ursprung och rötter blivit mycket  viktigare på ålderns höst. Georg Riedel. Lyssnar ni på poddar? Om inte - gör det! Som omväxling till ljudböcker lyssnar jag på en del när jag promenerar utan sällskap. Senaste tipset jag fick var podden ”Vi var där” (Sverige för UNHCR) och i ett avsnitt intervjuas Georg Riedel av programledaren Alexandra Pascalidou. Som fyraåring flydde han i sista stund med sin mor, som var judinna, och sin syster från dåvarande Tjeckoslovakien. Hur hans judiska ursprung egentligen inte känts så viktigt förrän han blev rätt gammal berättar han bland annat under cirka en halvtimme. Mycket trevligt!

 

Värvet - en annan intressant podd. Lyssna på Special - Magda Gadd (21-10-22) - intressant, kunnigt och skrämmande från Afghanistan.

Och här - en av de bästa böcker jag läst på sistone: ”Amerikansk jord” av Jeanine Cummins.

Tråden är en dramatisk flykt från en livsfarlig tillvaro i Mexiko. 

Idag är det Ochidagen i Grekland - en dag som vi alltid firat på Kreta före pandemin. Vi längtar men känner ännu inte att det är läge att resa dit eller att resa utomlands överhuvudtaget.  Smittspridningen verkar inte vara riktigt under kontroll där - i varje fall värre än här hemma nu - samtidigt som det låter mer och mer osäkert hur länge vaccinet skyddar. Igår blev det klart att en tredje dos verkar ligga rätt nära i tiden för oss över 65. Så vi försöker ladda för ytterligare en trist november här hemma.

Ha det fint!

 

 

 

 

"Så här sover man gärna …

om man är en Whippet! Men det händer också att man hoppar upp i en fåtölj, lägger sig på rygg och låter huvudet avslappnat hänga ned över kanten" - Alvin Whippet, 10 år.

Alvin har gästat oss några dagar tillsammans med Bs syster och svåger. Han är en förnäm herre, som nådigt låter sig bli klappad och fjäskad med men som definitivt inte hoppar omkring i glädjefnatt. Elegant, med vackert huvud och ögon som stora, djupa brunnar, men så olik alla andra hundar jag känt och känner.

Jag tycker väldigt mycket om hundar, och skulle förstås gärna ha haft en egen, liksom maken som också är van vid hund från sitt föräldrahem. Men som vi levt hade det inte varit så lyckat. Långa arbetsdagar, båtliv, täta utlandsresor med mera.

I alla fall började det för min del i Kiruna med Moses! Jag övertalade mina föräldrar att köpa en charmig, kolsvart Schnauzer från en kennel i Skåne. Han var en mellanschnauzer men blev nästan lika stor som en Riesen. Ett kraftpaket med imponerande skall, men en fegis och en riktig mjukis som älskade alla människor - med ett undantag. Undantaget var en granne som tyckte det var roligt att skrämma honom (och som sa´ att han såg ut som en korsning mellan en lake och en dörrmatta). Moses väckte lite uppmärksamhet, eftersom han var av rätt ovanligt modell. De allra flesta hundar i stan då (60-talet) var olika sorters jakthundar. Moses var jättefin  och världens klokaste - så klart - och blev kvar hos mina föräldrar tills han avslutade sina dagar omkring 13 år gammal. 

Sedan har jag haft ett nära och hjärtligt förhållande till ett par av en svägerskas hundar. Först var det gulliga Carmen, en Springer Spaniel, som enligt sin husse var en jätteduktig jakthund - när hon kände för det.

Carmen blev tyvärr sjuk och inte så gammal, och ganska snart kom Scilla in i det huset - lekfull som en valp fortfarande som tioåring. Älskar att simma och apportera från vatten. Älskar att apportera överhuvudtaget! Inte en chans att spela boule eller kubb på sommaren om den damen var i närheten. Scilla  är en Münsterländer - rätt lik spanieln.

Viggo - grannens Welsh Springer Spaniel - har jag tidigare presenterat. Honom är vi gärna hundvakter åt.

Och nu ser jag fram emot en ny hundkompis. En av mina närmaste vänner har skaffat en Lagotto Romagnolo. Nej, det är ingen pandemisysselsättning utan en hund de stått i kö för jättelänge. Nu har Freja börjat på kantarellsökarkurs! Det går rätt bra, men problemet är - tydligen för samtliga - att hindra hundarna från att äta upp svampen. Jag snor fotot från nätet, eftersom jag tyvärr ännu inte träffat Freja.

Ha det fint - med eller utan hundkompis!