En vit jul...

… ser vi ut att få i år - i alla fall om prognoserna håller (hoppas, hoppas). Det blir så ljust, rent och fint, d v s så länge man håller sig utanför city och borta från de saltade, moddiga vägarna. Och det gör jag i möjligaste mån! 

Det blir jul hemma i år. På de 40 år vi bott i huset har vi bara firat två julhelger på annan adress, och en av de gångerna var förra året då vi var ute på Udden. 

Lite förberedelser har jag gjort, men inte så rasande mycket. Jag fixar hellre med blommor och lite pynt än med matlagning, men köttbullarna står på min göralista. Det är något som jag annars aldrig gör (finns goda i frysdisken), men sedan min mamma gick bort för rätt många år sedan har den uppgiften - och hennes recept - hamnat hos mig. Hon stod i alla år för köttbullarna och sillsalladen. Det är osigt och geggigt, och mina köttbullar blir ALDRIG runda och fina. Större och större blir de också ju längre jag håller på att trilla. 

Min betydligt mer matlagningsintresserade svägerska (och hennes sambo) kommer för första gången att fira julafton och juldag hos oss. ”Säg vad jag kan fixa till julbordet!”, sa hon. Och i samma andetag: ”allt UTOM köttbullar för den smeten befattar jag mig inte med”. Så var det med det! Hoppet släcktes snabbt och grymt.
Men nu ligger i alla fall mina fula, men mycket goda, köttbullar i frysen sedan flera dagar!

Till jultraditionerna hos oss hör också diskussionen om julgran. NU kan vi väl äntligen köpa en plastgran, tycker B. Det har han sagt i alla år, men sonen och jag har vägrat. Enda anledningen till det skulle vara allergi hos någon i familjen - och det har vi inte, tack och lov. Å andra sidan är B mycket miljömedveten och -engagerad, och nu återkom, tidsmässigt mycket lämpligt förstås, ett inslag i radion om plastgranarnas negativa miljöpåverkan. End of discussion! Men - egentligen tror jag att vädjan om plastgran är ett litet ”julspel”. Granen ÄR inköpt...

Men det finns annat än juliga aktiviteter. Igår såg jag Bohemian Rhapsody på bio. Det är en musikfilm om rockbandet Queen och framför allt om Freddie Mercury. Rami Malek var fullkomligt lysande i rollen som Freddie! Om ni inte redan har sett den - gör det!

Jag tror knappast det blir något mer inlägg från mig före jul så jag önskar er en riktigt

GOD JUL 

J

Decembermörker och mat

Måndagmorgon slappar jag i soffhörnan med kaffe, DN, Paddan och ”Klassisk Morgon” på radion. Becksvart ute - och blåsigt förstås. Det är sådana här morgnar jag verkligen uppskattar att inte behöva ge mig ut i morgonrusningen för att åka till jobbet. Och att slippa förberedelserna, d v s att klä mig någorlunda presentabelt, sätta på mig ansiktet, fixa håret o s v. Men jag har nog varit lyckligt lottad, för jag har faktiskt nästan alltid  stortrivts med mitt jobb och på mina arbetsplatser.

Den här helgen har gått i matens tecken. Puh, vad vi stoppat i oss. Lillebror med hustru kom ner med morgonflyget i fredags för att följa med till Öster Malmas julbord dagen därpå. Måtte det vara lika kanonhög klass på det som tidigare, tänkte jag. Att sätta sig i bilen i mörker och duggregn och köra 22 mil tur och retur för att äta... verkar det vettigt? Ingen övernattning i år. Det hade övriga röstat emot, och jag som inte kör kunde inte gärna framhärda. Nåja, jag hade inte behövt oroa mig. När vi avslutade med kaffe och godisbord i ett av de små rummen i slottet var alla överens om att detta håller måttet och fortfarande toppar listan över julbord. Hemfärd längs mörka vägar, regnvåt asfalt och intensiv trafik. Tack till min chaufför!

Dagen därpå - alltså igår - skulle vi skjutsa in besökarna till Arlanda Express, men de bestämde att vi skulle äta en stor brunch i stan först. Sonen plockades upp och snurrandet inne i Stockholm tog sin början. Vi gav dock väldigt snabbt upp försöket att hitta en P-plats ute och körde i stället in i ett P-hus. Pris: 100 kr/timmen! Hutlöst - men härlig brunch. Att köra bil inne i Stockholm är ingen höjdare, och numera gör vi det väldigt sällan. Det är avstängda gator, omdragna vägar och köer, köer. Skulle tro att kirunaborna var ute på Arlanda och incheckade innan vi köat oss ut till Hammarby för att släppa av sonen.

Mer ätbart. Låt mig presentera en - för väldigt många - okänd läckerhet: KAFFEOSTEN! Otaliga är de ostar som inslagna i Norrländskan flugits hit av norrbottniska syskon. Jag är rätt övertygad om att en av mina följare väl känner till den, men väldigt många sörlänningar gör inte det. "Vadå? Jaha, som ostkaka då?". Nej, nej, kaffeosten är en fast rund ost gjord på komjölk. Den skärs i små bitar och läggs i kaffet, där den mjuknar, och när kaffet är urdrucket äts den upp med saliga välbehagssuckar. Lite gnisslig men  inte trådig eller kladdig, och den är INTE salt. I övrigt till konsistensen rätt lik Halloumin. Den har sitt ursprung i Tornedalen (och norra Finland) och var förstås från början ett sätt att ta hand om mjölköverflöd på gårdarna. Jag tycker den är rätt god, lite kul att tugga på, men B och hans syskon tittar lite snett på mig om jag tuggar i mig för många bitar, eftersom jag bara tycker så - att den bara är "rätt god" alltså. Jag lägger den inte heller i kaffet. 

Nåja, har ni förstått att det givetvis kom ned en kaffeost med brorsan?!

Kaffeost i "vaccad" plast. Den är fryst så nu ska den med köttsåg, yxa och div lämpliga verktyg delas upp i mindre bitar och åka in i frysen.

Jaha, så har Annie Lööf sagt nej till Löfven.  Avslutar därför med en poetisk liten vers, som valsade runt på nätet för några dagar sedan:

Norge har Storting

Island har Allting

Danmark har Folketing

Sverige har ...INGENting 

Ha det bra i denna ovisshetens tid!

The same procedure as...

Bloggandet ökar självkännedomen… När jag nu ska skriva ett nytt inlägg i min lilla blogg blir jag riktigt medveten om HUR traditionsbundet och/eller "rutinföljande" mitt liv är. Hmm… trodde nog att det skulle bli ”andra bullar” när vi slutade jobba. Vi skulle sluta planera så noggrant, göra massor av spontana grejer och så vidare. Konstaterar nu att vi inte fungerar så. Extra tydligt blir det när jag tittar igenom mina inlägg från december förra året. Det finns ju inget särskilt att berätta, för jag gör ju precis samma saker i år.

Vi kom hem från Kreta till världens tristaste väder! Disigt, småregnigt, ruggigt och mörkt!  Första tanken: vad sjutton åker vi hem för? Nästa tanke: vädret på Kreta är inte heller roligt nu. Mycket regn i alla fall på vår del av ön.

Och sen går allt i flygande fläng och följer i stort sett samma mönster som förra året, året innan och året före det. Vi handlar hyacinter och kanelstänger hänger upp adventsstjärnor och utebelysningar. Så träffar vi våra kirunavänner på lördagen före första advent – så som vi har gjort nästan varje år sedan slutet av 70-talet. The same procedure … Några nya traditioner har knappast tillkommit. Hur skulle vi hinna med det? Pensionärslivet är ju hektiskt. Att vi alla slutat jobba innebär förstås att vi kan träffas oftare och på ett annat sätt, men det blir trots allt oftast som förr - under helgerna. Ibland, när det är svårt att hitta en kväll för en middag, kommer vi på att vi ju faktiskt kan träffas en tisdagkväll nu för tiden. Men i stort sett tycker nog de flesta i min omgivning att det är rätt skönt att fortfarande ha skillnad på vardag och helg!

”Vi ses i april då, som vanligt”, sa våra vänner på Kreta när vi lämnade. ”Njaaa, mycket tveksamt”, svarade vi, eftersom vi (åtminstone jag) ställt in mig på att nog hoppa över den turen nästa vår. Detta med tanke på vår ”stora” resa i februari. Nu känns det väldigt konstigt att tänka sig att inte åka till Kreta i vår. Även våra resor följer ju en viss rutin, och jag kan inte minnas när vi senast skippat vårens kretaresa. Hur ska det gå...?  Återstår att se.

Tillbaka till rubriken! De flesta svenskar känner säkert till sketchen ”Grevinnan och betjänten”, och säkert har en del trott som jag: att den ”helt igenom” är engelsk. För sex-sju år sedan kom vi att prata om den på besök hos våra vänner i England, och blev minst sagt förvånade när de inte kände till den. De skrattade artigt när jag vinglade runt bordet och snavade på matthörnet, men undrade nog i sitt stilla sinne om jag hade blivit helknäpp. Inte kände de till miss Sophie! Senare berättade en arbetskamrat, som var ingift i en engelsk familj, att hon också snubblat runt hos en svägerska utan att bli förstådd. Det visade sig när jag läste på lite, att det framför allt är i Tyskland som den sedan drygt 40 år är en omtyckt tradition (liksom här hemma). Detta trots engelsk författare och engelska skådespelare.

Nåja, igår fick jag ett meddelande från Terry i Hampshire, där han berättade att de på frukost TV pratat om just denna sketch, som aldrig visats i brittisk TV. Nu ska den tydligen visas under jul- eller nyårshelgen. Äntligen lite ordning och reda på andra sidan Nordsjön också. Och om någon till äventyrs haft samma uppfattning som jag hade tidigare: nu vet ni bättre!

Ta´det lugnt med julförberedelserna! Ni vet - man behöver inte slaviskt följa alla gamla traditioner!

Rättelse - marknad

Rätt ska vara rätt:
Uppmärksamma läsare ser säkert att mitt ”saluhallsfoto” blev fel i förra inlägget - något som jag själv inte sett förrän nu. Den bilden var från Exarchia (äv Exarhia) de s k studentkvarteren. De är en lite sjabbigare, även beskrivet som bohemisk, del av Aten. Gatumarknaden sträcker ca 500 m längs en enda gata.

Fler glimtar från Aten

Vi har nog promenerat flera mil de två senaste dagarna. Vid Syntagmatorget hamnar man ju alltid, och vakterna utanför Parlamentet hör säkert till de mest fotograferade motiven i Aten. Häftigt, fånigt, tjusigt...? Välj själva! Dräkterna är i alla fall vackra, inkl de röda skorna med sina stora tofsar (!), och  man måste ju beundra koreografin. Rörelserna är perfekta och exakta på sekunden - till och med vinklingen tå-häl. Det anses som en stor ära att bli uttagen till honnörsvakten. Inte som när B gick högvakten i Stockholm under sin lumparperiod. De hade inget val.

På den stora (största, tror jag) loppmarknaden i Monastiraki finns miljoner prylar. Massor av krafs men också en del rätt fina, gamla möbler, trattgrammofoner och liknande. B var väldigt nära att köpa en stooor tubkikare i mässing till Udden men sansade sig i sista stund. Den fanns det definitivt inte plats för i resväskan och i handbagaget är det väl tveksamt om han fått ta den. Dyrt hade det säkert blivit. Här var det mycket svårt att fota p g a folkvimlet.

Saluhallen är enorm - och det vattnas i munnen när man går där. Frukt och grönsaker av alla de sorter, oliver, mandlar, nötter, fikon... till kilopriser som för oss är rena drömmen. Vad sägs om 8 kronor kilot för fina tomater till exempel? Fisk, kött och ostar i långa banor, som i alla saluhallar förstås, men såväl Hötorgshallen som Östermalmshallen känns små i jämförelse med detta.

Sammanfattningsvis en mycket lyckad Atenvistelse igen, även om den började lite trassligt på hotellet. Det finns, som ju alla vet, enorma problem här med stor fattigdom - och därmed brottslighet. Vi såg tyvärr fler tiggare och uteliggare än för två år sedan. Ficktjuvarna på Metron är otroligt skickliga och opererar två-tre personer tillsammans. Värst är det just på vår sträcka - Syntagmastationen till Acropolisstationen - där de riktar in sig på turister med stor packning. Först gör de vänligt plats för en, distraherar med prat och vips.... En kvinna hade fingrarna kring Bs plånbok, som han hade i framfickan på snäva jeans, men hon hade inte en chans. Vi har liksom varit med förr och hade järnkoll båda två, så den damens handled satt i ett järngrepp i Bs starka fingrar. Inom parentes var plånboken så gott som tom för kontokort o d hade vi innanför kläderna.

MEN generellt vill jag säga att atenarna är mycket vänliga och hjälpsamma, stannar ofta och frågar om man behöver hjälp när man studerar kartan och berättar gärna lite om sina sevärdheter. De äldre som man råkar i samspråk med betonar ofta hur mycket de uppskattar stödet från Sverige - och Olof Palme - under juntatiden. (Olof Palmes gata eller torg hittar man förresten på många ställen åtminstone på öarna).

Men nu är den långa greklandsvistelsen över för i år.

Benaki - forts

Bilderna från min favoritavdelning på Benakimuseet kom ju inte med i gårdagens inlägg!

Från lugnet till storstadspuls

Vilken skillnad! Från jättelugna byn på Kreta landar vi i Aten. Vi ska nu, som fem gånger tidigare, spendera tre dygn här på hemväg. Eftersom man ändå inte kan flyga direkt till Sverige vid den här tiden på året passade vi på att upptäcka Aten i november 2013. Det gav verkligen mersmak så vi har fortsatt med detta varje höst med undantag för förra året.

För att komma från flygplatsen till vårt hotell måste vi byta tunnelbana vid Syntagma, och det är alltid en pers med vår stora packning. Fullpackat med folk (och ficktjuvarnas Eldorado). Nåja, vi åker bara en station, och efter en liten stund är vi framme vid hotellet. Här, på Airotel Parthenon, har vi bott fyra gånger. Perfekt läge och trevlig personal. Allt har alltid fungerat perfekt, men nu fick vi verkligen problem! Eleni i receptionen känner igen oss och hälsar glatt ”välkomna tillbaka”. Sedan ser hon mer och mer konfunderad ut. Det finns ingen bokning för oss! Jag visar upp min mailväxling med bokningen, där jag skickat in alla begärda uppgifter om kreditkort m m. Personen på bokningen nekar till att ha fått dem, och menar att den bekräftelse jag fått tidigare inte gäller, då jag fick den en dag innan jag skickat in ovannämnda uppgifter. Det var bara en bekräftelse på att det fanns rum, meddelar hon via Eleni. En jättestor turistmässa i stan innebär att det inte finns ett hotellrum att uppbåda för natt två och tre. Eleni är förtvivlad och börja ringa runt och leta hotellrum, medan vi kastar oss över Booking.com. En timme senare har vi bokat en lägenhet ett par hundra meter från hotellet. Det blev alltså en hyfsat bra lösning, men lite extra stökigt att byta efter en natt, och så hade vi faktiskt sett fram emot några hotelldygn.

Rätt surt kändes det också förstås, men som så ofta är det ju inte rätt personer man träffar och kan skälla på. Eventuellt blir det ett bitskt mail till bokningsansvarig när jag kommit hem.

Nåja, ut i Aten. Det är en häftig stad med hur mycket som helst att se. Kontrasten mot lilla, halvsovande kretabyn är enorm. I Aten kan man verkligen tala om storstadspuls, med trafikkaos och myllrande folkliv. Men också jättelugna promenadvänliga gator i samma kvarter.

Vi har varje år planerat att besöka Benaki-museet, Greklands äldsta, men det har inte blivit av. Mest för att vi alltid haft perfekt utomhusväder, och det museet nog ”kräver” att man sätter av många timmar. Nya Acropolismuseet besökte vi 2013, och många mindre museer har vi avverkat. Ett av de absolut trevligaste var förresten Musikmuseet. I övrigt har vi promenerat kors och tvärs, upp på kullarna med de häftigaste utsikterna, i parkerna, i Pireus m m.
Nu var i alla fall Benaki högst på priolistan, och det var inte en dag för tidigt. Så otroligt intressant! Perfekt upplägg och blandning för mig, som blir lite uttråkad av att gå igenom sal efter sal med 3-4000 år gamla amforor, krus och skärvor. Jag går väldigt gärna på etnografiska museer, och på Benaki finns en härlig utställning av bland annat klädedräkter. Konst i alla dess former - skulpturer, konsthantverk, måleri från forntid till tidigt 1900-tal.

Nu laddar vi för ytterligare några intensiva dagar i Aten. Fortfarande har vi perfekt storstadsväder.

Sol, värme, blomsterprakt och bad...

 ... kan man önska mer?! Efter förra veckans regn, som följdes av sol och värme (23-25 grader) är det rena rama försommargrönskan här. Jag har nog aldrig upplevt en så grön november i de här trakterna. 

Havet är ljuvligt med lagom stora vågor - inte så våldsamma att man slås omkull utan så att man kan ligga på rygg och vaggas behagligt.

Som vanligt blir det många, långa måltider med härlig mat här. Igår körde det ihop sig lite, så det kändes som om jag åt hela dagen. Med vår kretafamilj blev det en härlig lunch på en högt belägen taverna med utsikt över Askifouplatån. På kvällen middag inne i Rethymnon med våra engelska vänner. De skulle själva åka bort på semester, så den traditionella avskedsmiddagen fick läggas flera dagar före vår avfärd. Mycket god mat på en jättetrevlig restaurang inne i mysiga gamla stan. Tur att det var perfekt väder för en riktigt lång och rask promenad i morse.

Askifouplatån

Tyvärr blir det ingen olivskörd för oss i år. Engelsmännens träd bär så lite frukt att de inte tycker det är någon idé att skörda, och kretensiska familjen sätter inte igång förrän i mitten av december i år. Synd, för det är väldigt trevliga dagar, och faktiskt roligt att jobba lite. Framför allt B längtar vid det här laget efter att få jobba hårt fysiskt. Och att jobba med ”wizzern” (stavning okänd) ÄR tungt. Vi har dock mycket olja ”innestående”, så vår försörjning  är säkert tryggad så länge vi kommer att resa hit. Nu ska vi omsorgsfullt packa ned två stora och två mindre flaskor. Förra året blev en flaska mycket dyr. Slarvade med att läsa Norwegians bagageregler och hade 1,3 kg (!) för mycket i ena resväskan. Det visste vi, men i den andra hade vi fyra kg till godo. Men se det hjälpte inte, och denna lättare väska hade redan försvunnit på bandet när personalen påtalade det. Det blev 22 euro GÅNGER TVÅ, för vi mellanlandade i Oslo. Surt, men eget fel. Så orutinerat! Av någon anledning var det bara Ryanair som vi förknippade med denna regel. Nu vet vi bättre.

Ett par liter till ska vi allt klämma ned

Snart är höstens kretavistelse över, och därefter blir det några dagar i Aten.

Forts Festos

Nej,läsplattan behövde jag inte plocka fram, för utsikten var fantastiskt vacker. Höga berg, ännu högre berg (Psiloritis ca 2.400 m) och djupa dalar med olivlundar. 

När vi lämnar Festos har det blivit dags för en sen lunch. Det flesta tavernor är ju stängda, men när vi körde upp passerade vi en som såg trevlig ut. Vi kör dit, inställda på att äta ”något litet och lätt”, eftersom vi kommer att äta en stor middag på kvällen. Beställer var sin sallad (en Choriatiki och en Loloudi). Behöver jag säga att vi blev proppmätta?

Nu har vi landat ”hemma” och är inställa på några dagar inomhus. Vi får väl torka frottén med hårtork och under luftvärmepumpen.

I

Hemfärd via Festos

Vänder hemåt efter fyra dygn på sydkusten med fantastiskt väder och härliga bad, bland annat i Kali Limenes som låg i lä för de jättehårda vindarna sista dagen i Kalamaki. Lite motvilligt lämnar vi, men å andra sidan kommer det att bli dåligt väder här också enligt prognoserna.

På hemvägen har vi planerat in utgrävningarna i Festos. Det är en antik stad där arkeologer hittat ruiner från 3000 år före Kristus. Festos förstördes flera gånger av jordbävningar och även i strider, men återuppbyggdes och hade det näst största palatset på ön. Störst var Knossos. 

Jag smyger ned min läsplatta i väskan när vi lämnar bilen för att lösa inträdesbiljett. Mångårig erfarenhet har lärt mig att jag inte kan uppbåda lika stort intresse för utgrävningar som B. Han läser VARENDA infoskylt och -lapp och studerar noggrant varje sten. Jag har alltid fått nog mycket före och slagit mig ned på någon bänk. Ett undantag är Knossos, där man ju  återskapat så mycket att man som besökare inte behöver överanstränga sin fantasi. Detta har visserligen fått en hel del kritik, då en del experter menar att det är rätt osäkert om det ger en korrekt bild av ursprunget. Hur man nu kan veta det så där en 5000 år senare...

Festos var dock riktigt intressant! Nog är det imponerande att se hur man för så länge sedan löste förvarings-och avloppsfrågor, byggde ståtliga amfiteatrar, trappor med mera. Och apropå TRAPPOR. Här känns det som om nutida trapppkonstruktörer borde ha studerat sina föregångare. Jag har aldrig varit någonstans där det finns så gott om jobbiga trappor som här på Kreta. Jag undantar då större hotell och liknande. Trapporna, både utomhus och inomhus, kan inte ha varit föremål för någon noggrannare höjd/stegberäkning och är oerhört jobbiga att gå uppför. ”De” - trappbyggarna - skulle gå uppför de två trappor som B byggt nedför berget på Udden! Men så ägnade han (lekman) också många, långa timmar åt sådana beräkningar.

Det jag skulle säga, före denna utvikning, var att de majestätiska trapporna på Festos var extremt gåvänliga!

Forts... nästa inlägg

Kalamaki

Så vi kör till alternativ två - Kalamaki. Promenerar längs den långa vägen som följer vattnet och är kantad av tavernor, caféer och små hotell. Vägen är ÖDE, tavernorna tomma, men vi ser flera små lägenhetshotell med “open all season-skyltar, och snart sitter vi på en fin balkong alldeles vid havet och dricker kaffe, som hyresvärdinnan bjuder på. Solen strålar och havet glittrar.

När det blir dags för middag finns det inte särskilt mycket att välja på, men en italiensk restaurang är öppen. Där sitter nog traktens samtliga turister, för vi får det sista lediga bordet av totalt sju. God mat, och när den obligatoriska ”on the house-avslutningen” kommer efter avslutad middag är det frukt och Limoncello! Inte raki. Inte ouzo. Utan ett immigt glas Limoncello. Jag hade nästan glömt hur gott det är trots att det står en öppnad flaska i skåpet på Udden.

Vi studerar nu diverse väderprognoser för att bestämma om vi ska stanna här ytterligare ett par dygn. Vi jagar alltså inte solen i första hand, men uppehållsväder. Sedan ät det ju förstås alltid ett plus om solen skiner och om man kan bada!

Semestertripp

OM prognoserna visar sig stämma kommer det att bli vår vädermässigt absolut sämsta november någonsin här på Kreta. För tio dagar framåt ser man nästan bara regn. Heldagsregn omväxlande med dagar med skurar. Vi har förstås upplevt regniga dagar här förr men inte så många utan solavbrott. Det är inte kul! Allt blir fuktigt inomhus. Handdukarna torkar inte och kläderna känns kalla och fuktiga när man tar ut dem från garderoben. 

Så vi beslutar oss för att åka på semester! Sydkusten är alltid soligare och stabilare så vi kollar vädersajterna igen. Vi känner inte för att åka jättelångt, och allra bäst ser vädret faktiskt ut ca två timmars bilfärd hemifrån. Vi siktar på MATALA i första hand och packar bilen för några dagars utflykt. Börjar färden i duggregn, kör över bergen och anländer efter knappt två timmar till Matala, där solen steker och värmen slår emot oss. Går ned till stranden, beställer en espresso och tar ett par bilder på de välkända grottorna.

Under romartiden höggs dessa grottor ut för att romarna behövde platser att begrava sina döda på. Längre fram användes grottorna som bostäder av kringströvande herdar. Matala var en rätt okänd, lugn fiskeby till slutet av 60-talet. Då brakade hippiefolket in. De bosatte sig i grottorna, levde på stränderna och det blev under en rad år plötsligt rätt livligt här.

Vi har varit här ett par gånger tidigare på våra rundturer men bara stannat för lunch eller fika. Inte heller nu blir det någon övernattning. Det mesta är stängt för vintern (ingen överraskning) och de som är öppna lockar inte alls. Så vi kör till alternativ två - KALAMAKI. 

....och forts följer I nästa inlägg p g a problem m Blogger.

PS. Jag tror att jag tidigare nämnt att Blogger och min iPad inte vill samarbeta så bra. Det irriterar mig, för vanligtvis är jag jättepetig med konsekventa typsnitt, rätt placerade bilder o s v. Nu är det nästan omöjligt att markera text, flytta bilder m m. Antagligen bidrar mina skruttiga ögon också till problemen. Så antingen struntar jag i småfel och layoutmissar, eller så blir det ingenting alls. Så jag kör på!

Lovsång

Det är ju omöjligt att INTE stortrivas i en by där man blir så oerhört generöst och hjärtligt omhändertagen.

“Tant Anna” förser oss alltid med livets nödtorft första dagen: en liter olivolja, en liter vin och en liter raki. Den sistnämnda hamnar visserligen senare på annat håll, även om vi visst kan skåla med ett glas raki efter middagen. Farmako - bra för matsmältningen. Dessutom botar den ju allt från halsont till reumatism... Dessa vätskor är samtliga  producerade på egna gården. Under vår vistelse förser hon oss också med ägg från egna höns, och när tidpunkten för att stänga affären för säsongen närmar sig (i söndags) fyller hon vår lilla frys med bröd. För om det skulle regna någon morgon ska ju inte B (hennes favorit) behöva ge sig ut för att köpa bröd.

Tant Anna är alltså mamma i familjen som driver en rätt stor affär i byn, ett par hundra meter från vår lägenhet. Vad vi gjort för att förtjäna detta? Ingenting annat än att från allra första början (1997) göra våra matinköp i den butiken, trots att deras priser är rätt mycket högre än på stora livsmedelshallarna i Rethymnon. Inte så kännbart för oss som ju inte äter så många lagade mål hemma. B, som är väldigt morgonpigg, har alltid kilat dit och köpt frukostbrödet, och då haft en - ganska haltande - pratstund med denna dam som bara pratar grekiska. Anna använder inte kassaapparat eller ens miniräknare. Papper och penna är det som gäller, och hon är en hejare på huvudräkning. Hon jobbar bara i affären en stund tidigt på morgonen. Sedan tar hennes proffsiga barn över ruljangsen. Det finns förstås ett par åretruntöppna livsmedelsbutiker här, men vi saknar vår tant nu när de slagit igen för välbehövlig vila fram till april.

Hmmm, denna ”tant” är antagligen inte så värst mycket äldre än jag själv, men hon är en riktig ”söt, grekisk tant”. Ni vet - svartklädd, alltid med förkläde runt bastant midja och en grå, gammaldags knut. 

Mera mat: För några dagar sedan stängde våra vänner/hyresvärdar sin taverna. Kvällen därpå bjöd de - som varje år - på en jättemiddag. Släkt och vänner samlades till bord som dignade av läckerheter och stämningen var hög. Ett belgiskt brödrapar och vi var de enda utlänningarna, och en av dessa bröder pratar bara franska. Liksom förra året placerade han sig snabbt bredvid mig - och jag fick tunghäfta! Jag, som envist hävdar att franska är såååå lätt jämfört med grekiska, hade tappat större delen av mitt ordförråd. Grekiska glosor poppade upp och det blev en lätt förvirrad, men trevlig, konversation. Och, som sagt, massor av god mat och dryck. När vi proppmätta tackade för oss stod två kassar med matlådor packade och skickades med oss. Minst sex-sju middagar med våra favoriter! Hela familjen skulle nämligen resa till dottern i Aten och hävdade bestämt att maten annars skulle kastas. Egna frysarna var fulla, sa de. Så otroligt gott och välkommet då vårt kök inte är speciellt välutrustat och bara ett par tavernor i byn nu är öppna.

Och så lite vitaminer:  Dagen därpå skulle lite frukt skördas för att tas med till Aten. Hos oss hamnade kilovis med granatäpplen, citrusfrukter, persimoner och avocados. Om granatäpplen har de fantastiska egenskaper som vi tidvis fått oss itutade genom diverse reklamkampanjer hemma kommer vi aldrig att bli sjuka.

De som menar att man absolut inte åker till Grekland för att äta gott som i Italien och Frankrike har nog inte kommit så mycket längre än till souvlaki och tzatziki, tror jag. Vi älskar maten här!

Nu har jag åter höjt Kreta till skyarna och inget tvivel lär väl råda om att jag älskar denna ö, ”vår” by och dess invånare. MEN jag är inte så naiv att jag inte ser baksidor och företeelser som gör att jag inte skulle klara av att bo här permanent. Mer om det längre fram. Kanske.

Nu fortsätter jag njuta av en lättjefull tillvaro på en av mina favoritplatser.

Vi går och går...

...och går många och långa promenader. Vänner och bekanta frågar ibland hur vi kan sysselsätta oss så lång tid i en liten by här på Kreta, när dessutom nästan alla tavernor, barer och butiker har stängt. ”Vad gör ni hela tiden?” Svaret blir: egentligen inte särskilt mycket. Njuter av byns mysiga atmosfär, av naturen, det storslagna landskapet, solen, värmen och härliga bad. Gör bilturer. Äter gott och mycket. Umgås med en del vänner och pratar med grannarna. Hinner INTE ha tråkigt. För de få regniga dagar som vi brukar få i november finns böcker, korsord, sudoku, wordfeud o d.

Vi promenerar ofta ut ur byn längs en väg som kantas av eucalyptusträd innan vi viker av och går längs mindre vägar och stigar förbi hagar, diverse odlingar och genom olivlundar. Träden ger en alldeles speciell doft i luften här, och allra tydligast känns den på kvällen. Om vi kommer från flygplatsen före mörkrets inbrott kör vi in längs den här gamla, gropiga vägen, och doften som då slår emot oss, och ofta faktiskt också känns in i bilen, är härlig. NU är vi framme!

Vindruvorna är skördade för ett bra tag sedan, och vinstockarna är antingen kala eller bruna med vissnade löv. I övrigt är det ovanligt frodigt grönt här för att vara i november. Det har regnat mycket både i september och oktober. Finfint för olivträden! I går såg vi faktiskt den första olivtransporten på väg till presseriet. Det är flera veckor tidigare än vanligt, så det dröjer nog ett tag innan vi hör det karaktäristiska novemberljudet överallt i trakten: vinandet av de motordrivna krattorna som slår ned oliverna från träden.

I morse vaknade vi till den första molniga dagen på länge. En perfekt dag att strosa i stan - i Rethymnon. Det är ju alltid ganska lugnt där i november då charterresorna upphört för året, och en tidig söndagförmiddag som idag var det inga som helst problem att hitta en parkeringsplats. Även om en hel del butiker och tavernor stänger över vintern är ju Rethymnon en stad som lever året runt, och många caféer var givetvis öppna - eller höll på att öppna. Nu kan man också flanera i lugn och ro nere vid hamnen utan att hejdas av inkastare. Efter en dubbel espresso på favoritfiket på kajkanten åker vi hemåt. Vi kommer att åka hit flera gånger under kommande veckor, bl a för lite shopping.

                                  

        

   

Ochidagen

Idag är det den 28 oktober, och det är den, för greker, så viktiga ochidagen. Ochi på grekiska betyder nej. Det är en allmän helgdag som firas till minne av dagen då premiärminister Metaxa sade ”nej” till Mussolinis ultimatum att Grekland skulle kapitulera. De som är intresserade av andra världskriget kan förstås läsa hur mycket som helst om detta, och mer om ochidagen finns t ex i Wikipedia.

Dagens firas med parader i städer och byar, grekiska flaggor hissas på massor av ställen, man äter och dricker med familj och vänner. Sång och musik hörs nu över hela vår by, och från balkongen ser jag caféet där byns unga män spelar och sjunger. Bara ett fåtal kvinnor skymtar i periferin (som alltid - nästan - vid tillfällen som det här ute i byarna.

Så - en trevlig ochidagskväll önskas er. Vi är bjudna på middag sådär vid 22-tiden (!). 

PS. Vi överlever nog till tiotiden utan middag, för en promenad genom byn ”föder en”. Maken kom just tillbaka efter en träningsrunda och hade blivit hejdad och bjuden på små grillspett, kakor och vin på ett par ställen. Tyckte väl träningsrundan tog ovanligt lång tid...

Bland dagliljor

...blev det inte mycket tid under sommaren. Inte många skönheter att fotografera och beundra. Det var mitt sämsta dagliljeår hittills. Alla liljor hade överlevt vintern och såg helt OK ut. De hade kraftiga och friska bladverk, men bara några få gick i blom. Jag tror inte det berodde på torkan, för vi har gott om eget vatten på Udden och kunde därför vattna dem. Nåja, hoppas på bättre sommar nästa år.

Bland olivträd är jag nu glad och nöjd över att få vandra. Det blir allt från korta promenader på en halvtimme till längre vandringar. Olivträden finns ju precis överallt här på Kreta. Nu har vädret fixat till sig också. Våra första dagar var svala, småregniga och mycket blåsiga. Igår kväll var det riktigt kallt och vågorna gick höga, vrålade och tjöt, och det lät som om vi hade havet uppe på balkongen. Och så - i morse - en loj dyning som glittrar i solen och inbjuder till frukost ute på altanen. 

Att få vistas här mer än tidigare en- och tvåveckorssemestrar är en ynnest. Vid det här laget känns det nästan som vårt andra hem. Grannarna på gatan välkomnar oss, butiks- och tavernaägare likaså. Många ”ti kanete?” (hur mår ni?) blir det.

Det är gott att leva! Och apropå det har jag lagt till en blogg på min lista:

Betraktelser från en synskadad har jag följt en tid. Vi har inte samma ögonsjukdom, och bloggerskan Birgittas förlopp har varit mycket snabbare och mer dramatiskt än mitt. Hon är nu helt blind. Jag ser ju fortfarande hyfsat och kanske inte kommer att förlora synen helt. Om den dagen kommer önskar jag att jag kan tackla det åtminstone hälften så bra som Birgitta. Det hon skriver om att kunna uppskatta det man har borde vara tankeväckande hos alla. 
En härlig dag på Kreta är nu till ända.