Äntligen - liten blomsterrapport från Udden

Äntligen ute på Udden igen! Vi har inte varit här sedan påskhelgen, och så länge har vi aldrig förr varit borta härifrån under den här årstiden! Det blev en annorlunda vår på flera sätt, inte minst på grund av uteblivet kretabesök. Att vi inte varit här beror i första hand på att familjen bara haft ett öga... Jag kan ju inte längre köra bil, och B hade en inplanerad operation av ett öga, där ett membran över gula fläcken avlägsnades. Inte så dramatiskt, och synen ska bli OK, men det är ett litet mer komplicerat ingrepp än en gråstarrsdito. Alltså: körförbud ett par veckor.

Nåja, vi har ju inte suttit i sjön (och inte ens på bryggan...), och maj har ju varit så kall i våra trakter att utomhusjobb inte alls hägrat. Några soliga fina dagar har vi haft, men inte många jämfört med alla grå dagar med isande vindar. 

Inte en regndroppe hade vi fått på ungefär en månad när vi igår morse åkte hemifrån. Jorden skrek efter vatten, och att rätt stora skogsbränder rasat på flera ställen i landet redan i april är ju skrämmande! Igår eftermiddag började det i alla fall regna här, och antagligen även hemma. 

Förra försommaren, förresten hela sommaren, var väldigt blomsterfattig här på Udden, men nu kompenseras vi rikligt till min stora överraskning. Mina försommarfavoriter - gullvivorna - blommar på många olika ställen, och jag har aldrig sett sådana mängder med violer i bergsskrevor och även som stora blå och lila fläckar uppe på hällarna.

Majtrav och ormöga som växer överallt hemma har jag med mindre lyckat resultat plockat med mig hit till Udden under ett par somrar. Nu har de tagit sig och samsas fint på flera ställen. Roligt!

Häggarna har visserligen alltid bjudit på riklig blom, men nu har flera små häggbarn också vuxit till sig och blommar som bara den! Mycket vackert och underbar doft enligt många. Lite väl stark och påträngande tycker jag, som har svårt med starka parfymdofter överhuvudtaget. Här måste i alla fall rensas om vi inte ska bli helt inhäggade.

En skön ny majvecka önskas er alla! Glöm nu inte EU-valet (så att ni försäkrar er om rätten att klaga...).

                       

Sorg och glädje...

... ja, det är väl det som är LIVET.
Vi är äntligen hemma efter den oplanerade resan upp till Norrbotten och Bs systers begravning i deras hemby. Det blev förstås en resa med många mycket sorgsna stunder men också fina sådana med den starka känslan av samhörighet som råder i denna jättefamilj. B är yngst i en mycket stor syskonskara, och dessutom ett ”sladdbarn”, vilket innebär att de äldsta syskonen ligger i åldersgruppen 80+. Helt naturligt att de lämnar oss, men så tomt och ledsamt.

Sedan ställde ju SAS till det för oss med sin strejk, så vi fick några extradagar i den stora staden Kiruna. Efter några riktigt sommarlika dagar slog vädret om och vi vaknade en av morgnarna till snöfall och isande vind. Det blev trots detta en del promenader i sta´n, och jag gjorde för första gången ett besök i krematoriets kapell. Det har jag passerat lite på avstånd varje skoldag men faktiskt aldrig varit in i. Det är, som så mycket annat i Kiruna, väldigt "oreligiöst" och jag tycker det är mycket vackert invändigt.

Och kyrkan vet jag att jag lagt in bilder på flera gånger, men här ett foto utan snö och från ett annat väderstreck än förra gången. Den tål förresten att ses om och om igen! Och apropå "oreligiöst" - i denna kyrka finns en enda religiös symbol - ett kors.

Så här såg det gamla stadshuset ut nu... Snyft! En del av husets inredning och utsmyckningar har fått följa med till det nya stadshuset, Kristallen, bl a de mycket speciella dörrhandtagen snidade i masurbjörk av en samisk konstnär, Esaias Poggats.

Det gick alltså ingen nöd på oss hos våra syskon, men hemresan.... Miljöengagemang och flygskam gör ju att många tycker att vi till varje pris ska undvika flyget. I vissa kretsar vågar man ju nästan inte tala om att man flyger. MEN - jag undrar om dessa personer rest längre sträckor med tåg i norra Norrland! Om man är riktigt snäll kan man säga att det är en omskakande upplevelse. När strejken var ett faktum chockhöjde det andra flygbolaget som trafikerar sträckan priset på biljetterna med tusentals kronor. Vi kastade oss på SJ och bokade sovvagn. Vi var ju tre, så vi fick ju en egen kupé. Det kanske t o m skulle bli lite mysigt.

Ingen av oss hade rest på detta sätt sedan 1970, och ingenting har nog hänt vare sig med komforten eller något annat sedan dess. Det var oerhört trångt, sätena i sovkupén var förskräckliga. Det var som att sitta på en pinnsoffa med ett smalt säte med rätt tunn stoppning. Jag hade i alla fall i sista stund hört att det är slagsmål om de få platserna i restaurangvagnen, och att det nog var en god idé att ta med sig sin middag. Sagt och gjort: Jag hade inhandlat en kall måltid och t o m en flaska gott vin. Jag ska inte tråka ut er med beskrivningen av hur vi lyckades ta oss i säng, men jag lovar att det inte var lätt. Två pers ut i korridoren, en klättrar upp, nästa intar sin sovplats... "Hallå, jag glömde glasögonen där nere... Kan någon skicka upp min bok"...

Till er som, liksom jag själv, har åkt tåg i södra delarna av landet vill jag säga att dessa tåg är under av komfort! Rälsen uppe i de nordligare delarna saknar nog många skenor. Det kränger, hoppar och slår. Internet på tåget?! Konduktören trodde antagligen att jag skulle vara lite märkvärdig när jag frågade var jag kunde köpa uppkoppling. Jag har under de sista fem-sex arbetsåren åkt till Göteborg och/eller Borås cirka en gång i månaden och har oftast tagit tåget. Då har jag alltid haft internetuppkoppling. Nej, om vi ska ta tåget i stället för flyget måste allt ganska mycket förbättras! Nu förstår jag bättre en av orsakerna till att norrbottningarna ofta känner sig styvmoderligt behandlade.

Här lämnar vi i alla fall Kiruna, och dessa för gruvans omgivning så typiska terrasser. De består av bergrester efter att malmen har utvunnits.

Trevlig helg!