Karpathosfoton

Bilden nedan ser gråtrist ut, men faktum är att solen hittills har strålat hela tiden där vi befunnit oss. Och havet är överraskande varmt  och klart badbart även för badkrukor.

Karpathos utforskas

Jodå, nog är Karpathos värt ett besök, och nog skulle vi stå ut här mer än den enda vecka vi bokat! Vi bor fantastiskt bra i en liten, men mycket fin, anläggning med ca 10 minuters promenad till stan - Pigadia eller Karpathos. Båda namnen används. Dessa 10 minuter går åt till att gå uppför en ganska brant backe och nedför en ännu brantare och längre backe. När man går TILL stan alltså! När vi går hem efter en stor middag ... Då tänker jag som en av våra sportkommentatorer gjorde när han beskrev backen som utgör slutet på Tour de Ski: ”Kliv, kliv, överlev, kliv, kliv, överlev...”.

Staden, ja. Det är en liten stad, mindre än 3000 bofasta, och den är mer ”turistig” än vi föreställt oss. Trevlig, vänlig, men inget särskilt med den. Här finns många riktigt bra restauranter, och vi har hittills ätit sååå gott! Jag har fått tips på restauranter på nätet och i en guideskrift, och ett par av dem har vi faktiskt prickat av. Annars brukar vi oftast gå på vår egen magkänsla och nästan alltid med bra resultat. Vi har förstås ätit massor av meze. Svärdottern är vegetarian, och vi är alla stora grönsaksätare, så det har blivit extra mycket av den varan. Gratinerade zucchini, kronärtskocksbottnar med bl a parmesan, läckert grillade auberginer m m, m m. Att färsk fisk ska vara så dyr på menyerna i Medelhavsområdet är förståeligt men synd, för det är ju en läckerhet överallt. Igår blev det en havsabborre som vid bordet elegant benades ur och delades upp på våra tre tallrikar.

Sta’n är alltså som de flesta andra grekiska småstäder vid havet (som vi besökt) - MEN omgivningarna! Fantastiska vyer, underbar blomsterprakt omväxlande med kargt landskap och många sagolikt vackra stränder med alldeles turkost vatten. Vi har nu närmast på programmet en tur till den gamla byn Olympos. Den klassas av många som ”en av Greklands mest sevärda byar”, och vi läser att den är ett levande folkmuseum, men också en turistfälla.

Jo, så har vi förstås bäddat på grekiska också! Att grekiska sängar saknar bäddmadrasser är faktiskt ett gissel för många besökare. Många är vi som bäddat ned extra filtar och badlakan under underlakanet, men här konstaterade B och jag att detta fina hotell t o m hade bra sängar. Inga bäddmadrasser men helt OK för gamla ryggar. Första morgonen tittar två plågade, trötta ansikten in genom dörren som på ett fiffigt sätt förbinder våra två helt separata små lägenheter.  ”Vilken natt! Vi har sovit max en timme i stöten. Helt ledbrutna. Morsan vad gör man?”.  Morsan rådde dem att fråga ägarinnan om hon kunde fixa bäddmadrass (vilket ibland finns att tillgå för känsliga nordiska veklingar). Samtidigt tog morsan plädar och extratäcken och fixade till sängen för prinsen och prinsessan på ärten - och se det hjälpte. ”Gammal är äldst” brukade min egen mamma säga...

Som jag skrev i bloggen för ca en månad sedan har jag problem med blogger när jag använder min iPad. Förutom bildhanteringen är utrymmet begränsat genom att jag helt enkelt inte kan fortsätta när skärmen är full. Detta händer bara i blogger. Eftersom jag inte släpar med mig min laptop får jag leva med det. Det kan därför bli en ”hattig” historia det här. Ska dock försöka få in lite foton.

Och i morgon kör vi alltså ut på nya äventyr.

En ny ö

....för oss blev det, litet överraskande! Att lämna Udden för nästan två veckor den här årstiden hör inte till vanligheten, men efter ett par dygn hemma har vi nu landat på Karpathos. De senaste åren har vi gett son och sonhustru en gemensam julklapp bestående av en utlandsresa, vars destination de väljer (inom Europa). Det är inte all inclusive, men ”seniors included”, d v s en resa för oss fyra. Ett par stadsresor har det blivit, senast fem dagar i Krakow, där vi hade en mysig, trevlig, vacker - omtumlande, tragisk och kuslig vistelse. Som ni säkert förstår besökte vi Auschwitz och Birkenau under denna resa. 

Nu ville ”ungdomarna” så gärna åka till en grekisk ö, och vem kan säga nej till det? Inte vi! Så vi tog tillfället i akt att för en gångs skull åka till en annan ö än Kreta. Med bara en vecka ville vi åka till en ö med egen flygplats, och valet föll på Karpathos som vi bara hört superlativer om. Lite tokig tid att lämna Sveriges fantastiska blomsterprakt, men det arbetande folket kan ju inte ta ledigt precis när det passar oss.

Azalean blommade, dvärgrhododendronen stod också i blom och de stora rhododendronen hade massor av knoppar i Stockholmstrakten när vi lämnade hemmet vid fyratiden(!!) i morse och körde till Arlanda.

Det blir en tidig kväll idag. Sedan är det dags att börja se sig omkring och se om Karpathos ”levererar” ... Det lilla vi sett hittills ser helt OK ut.

Mellan hägg och syren

... blev det i år ingen paus för skomakaren som spikar upp sin skylt. Allt - nästan - blommar nämligen samtidigt, och det med en otroligt riklig blom. Det är definitivt nytt rekord för våra häggar.

Syrenerna har slagit ut och forsythiorna  lyser fortfarande som solar i villaträdgårdarna som vi passerar när vi åker in till samhället. På vår svalare havssida  blommar faktiskt backsippan och gullvivorna fortfarande. Jag skulle så gärna vilja ha en lila syren ... och en ros och en... men tyvärr finns det inga lämpliga planteringsställen kvar på bergstomten. Smyger iväg med järnspettet för att rekognosera, innan jag stör min byggnadsarbetare med önskan om biltur till handelsträdgård. Max en decimeter - så möter spettet berget. OK, då lägger jag planerna på buskar på hyllan - igen. 

Om någon enstaka dag kommer altaner och berghällar att vara täckta av vita flingor - häggblom, men än så länge är det alltså otroligt vackert. Jag tror dock att det blir svårt att få ihop sju (eller var det kanske till och med nio?) olika sorters blommor på midsommarnatten i de här trakterna för de många som ägnar sig åt denna gamla tradition. Själv lär jag nog få fylla ut med ormbunkar och liknande för att få till min traditionella bukett i stora midsommaraftonssillunchkruset.

Fortsatt Glad Pingst!

Värmebölja och getinginvasion

Med denna värmebölja fick vi också en riktig getinginvasion! De flyger runt, runt och försöker ta sig in överallt mellan ytterväggar och takpannor, vindskivor m m. Huset är lågt, så det betyder att de är otrevligt nära när vi sitter på någon av altanerna. Ingen av oss är allergisk, men det gör rätt ont om man har oturen att bli stungen, så man sitter ju inte helt avslappnad och äter eller fikar. 

Det är ju nu man ska vara på alerten och försöka hindra dem från att bygga sina bon på olämpliga ställen. Jag har försökt locka in dem i getingfällor, såväl de lite finare i glas som de omtalade petflaskorna, men det går de inte på. Har också förstått att de inte är sött de är ute efter nu. 

Titt på nätet - och där visas hur man enkelt gör något helt annat än fällor, nämligen ”upptagetmarkeringar”. Med bruna papperspåsar som fylls med ihopknycklat tidningspapper formar man en getingboattrapp, som hängs upp. De dumma (?) getingarna tror att det redan finns ett bo på platsen och så drar de vidare. Bruna papperspåsar - ja, var katten får man det? Man tager vad man haver, d v s en papperskasse, men den var för styv och tjock för att få till det bra.

Här är i alla fall prototypen. Vad tror ni? Får vi inta eftermiddagsfikat utan getingsällskap?

Hemma - eller ...

Tillbaka på Udden efter ett par dagar hemma. Hemma - vad är hemma egentligen? Antagligen den adress där man är folkbokförd, men vi tillbringar inte  mesta tiden där - inte sedan vi slutat jobba. Nej, det är nog helt enkelt där man känner sig hemma. Fast då blir det ju flera olika ställen...  Från april till oktober är det i alla fall Udden som är vår bas, men vi åker till vår folkbokföringsadress för några dagar då och då. Lilla trädgården måste tittas till, håret måste klippas, ett läkarbesök kanske är inbokat. Sedan dyker det ju upp en del trevligare "saker" också som födelsedagsfiranden, examensfester och dylikt. Den här gången var det dags att gå ut och äta födelsedagsmiddag med sonen - en tradition som vi infört för rätt många år sedan. Alltså utemiddag när någon i familjen fyller år. Aktiva och reslystna medlemmar i gruppen gör att det inte alltid blir på exakt rätt dag, men det blir alltid. Födelsedagsbarnet väljer restaurang, och det gjorde han bra denna gång - också. Det blev nämligen libanesiskt, och för mig som älskar att äta meze är det en höjdare. Massor av olika små rätter både kalla och varma i små och stora skålar bärs in. Många av dessa rätter hittar vi också på de grekiska menyerna. Rikligt och mycket gott. Så rikligt att det avslutas med att servitören kommer med ”Doggy bag - attiraljer” helt på eget bevåg. För några år sedan skulle jag ha tyckt att det kändes lite  pinsamt att plocka med sig mat hem, men numera är det väldigt vanligt på många restauranger. Och det är naturligtvis vettigt. Matsvinnet ska vi ju minska!

Och igår körde vi så genom ett otroligt vackert försommarlandskap. Träden står nu i sin finaste grönska - den skira, ljusa - och här och där ser vi körsbärsträdens och slånbärens vita skyar.

Men när vi svänger in på den egna infarten ser jag det ögonblickligen.  Den gamla, jättestora kitteln som jag varje vår fyller med penséer och ställer på berghällen har inte en enda färgklick. Förgrymmade rådjur, eller är det den stora, fula, feta haren, som vi sett springa över berget så många gånger? En enda vecka fick de vara i fred i år. Det var nytt bottenrekord. Grrr! Som tack har de väl dessutom lämnat ett gäng smittbärande fästingar åt oss.

Nåja, besvikelsen lägger sig när jag går runt och räknar in allt annat som växer och spirar. Basilikan som jag sått kommer upp finfint, dragonen och salvian har klarat vintern utan problem. Massor av pingstliljor och gullvivor står i blom. Vitsippor och påskliljor på norrsidan kämpar tappert och har inte gett upp ännu.

Det är vackert i Sverige nu!

Första längre uppehållet

... sedan jag började blogga, och det kommer säkert att följas av fler. Orsakerna är främst två – två löften som jag gav mig själv. Ett: att bloggandet absolut bara skulle vara ett nöje. Deadlines har jag skrivit med - mot - i nästan hela yrkeslivet. Två: att inte beklaga mig, inte gnälla. Å andra sidan känner jag nu så tydligt att jag inte kan undvika att åtminstone nämna det som upptar så mycket av mina tankar = lite gnäll.

Så: jag håller på att förlora synen. Relativt långsamt men stadigt försvinner synfält efter synfält. En ganska ovanlig defekt i näthinnan upptäcktes på Sofiahemmet vid en årlig hälsokontroll för sex år sedan. Då hade jag ännu inte märkt det själv, och aldrig tänkt tanken. I dagsläget finns det ingenting att göra för att förhindra eller ens försena förloppet. Prognosen var rätt deprimerande och slog ned som en bomb.

Vi sade upp oss från jobbet - både B (vars förslag det var) och jag - och pensionerade oss i förtid för att hinna göra så mycket som möjligt av det vi ville OM det värsta skulle hända. Än så länge är det ingen riktig kris, även om jag slår sönder glas och porslin, slabbar, spiller och häller bredvid och - värre - inte kan köra bil. Gissa om man känner sig osjälvständig! Och oron gnager... VAD ska jag syssla med om det blir helt mörkt? Lyssna på radio och ljudböcker är det enda jag kommer på.

Så var det med det löftet. Men än så länge ser jag, som sagt, hyfsat, och härligt är det för nu är det ju sååå vackert. Såväl hemma i Stockholmsområdet som här på Udden har vårblommorna slagit ut och likaså många lövträd. Det är alltid mycket uteJOBB den här tiden på året, men jag har också lovat mig själv att hinna njuta av årstiden. Så även om ca 100 kvadratmeter altan och trätrapp ska oljas har jag idag suttit på berget och tittat ut över viken och svanarna medan B hamrat och sågat (för det är ju allmänt känt att tornedalingar aldrig slutar bygga...).

Och det ska jag nog göra i morgon också. Hoppas ni också kan njuta av våren!