Norr om polcirkeln...

... är det fint även på vintern, må ni tro! Solen strålar på kritvit snö och vi sitter ute på altaner och trappor med näsan mot solen och kaffemuggen i handen. Det är en ovanligt snöfattig vinter här, men det lär ändå dröja länge innan några vårblommor tittar upp.

Och här har vi det - berget med sina terrasser! Det berg som med sin malm gjorde Kiruna till en modern och rik stad, och som nu är orsak till tidernas största stadsflytt! Mot denna vy har jag åkt hela min barn- och ungdom på hemväg från sommarstället.

Vi följer Hjalmar Lundbohmsvägen (så klart, vad skulle största vägen i sta´n annars heta?!) och passerar stadshuset, som tyvärr, tyvärr nu är ett rivningsobjekt. Detta stadshus som jag, och många med mig, tycker så jättemycket om! Det ser kanske inte så mycket ut för världen exteriört men är/har varit mycket speciellt och imponerande invändigt.

Här har jag skakat loss på dansgolvet på många vänners och kusiners studentbaler. Och på min egen förstås! Stadshuset kunde inte flyttas till stans nya centrum, men den gamla klockstapeln fick följa med till det nya stadshuset, Kristallen, som nu är invigt och igång med verksamheten. 

Nu besökte vi förstås Kristallen, som inte var öppet när vi var här i somras. Framför allt var vi nyfikna på hur/var de hade kunnat placera alla fina konstverk som hängde i det gamla huset. Konstmuséet i Norr huserar nu här, och verk fanns utställda i flera olika rum. Det var inte särskilt mycket (ännu?) men i ett för övrigt tomt rum blev vi riktigt överraskade när denna best

...plötsligt gjorde ett utfall när vi närmade oss!

Vi såg också "en skulptural installation" av plast och trä. Den var flera meter hög, och om det inte syns på mitt foto föreställer den fjäll. Det finns en djupare mening med detta verk som vill beskriva ett landskap i förändring.

Från brorsans köksfönster tittar jag ut mot Luossavaara - Lossa - och ser slalombacken där jag gjort många åk på 60-talet. Liften var en släplift, som bara bestod av ett rep. Gissa om det var svårt att hålla fast i det isiga repet med snöiga vantar! Den stackarn som stod längst bak fick oftast en hel hög kompisar i famnen. Men roligt hade vi! 
Högst upp står sedan drygt tio år sedan ett förskräckligt stålskelett. Här skulle det byggas ett unikt upplevelsehotell - the Eye. Det skulle bli ett mycket spektakulärt bygge i glas och betong, med inredning till viss del av magnetit från gruvan. Utsikt över fjällvärlden förstås. Glastak för att bekvämt kunna se norrskenet. Åtta kirunaföretag stod bakom projektet som sattes igång 2007 (el möjligen 2008), och varför allt gick i stöpet vet jag inte. Trist ser det ut i alla fall.

Slalombacken från sidan.

Den unika kyrkan (vald till Sveriges vackraste byggnad för fem-sex år sedan) är sig i alla fall lik och kommer att stå kvar till omkring 2030 (enligt den information som lämnas idag). Den är kulturskyddad och får inte, som Stadshuset, rivas utan ska flyttas till nya centrum. Kyrkan stod färdig 1912 och är en gåva från LKAB till församlingen. 

Efter några dygn i Kiruna åkte vi vidare de sju milen till Bs hemby. Här blev det mycket fika och middagar men också fina snöpromenader.

Och nu är jag faktiskt hemma igen och ser mina första blåsippor!

Trevlig helg!

Konst på längden och tvären

Äntligen kom vi iväg till Liljevalchs och Vårsalongen. Det var ”i grevens tid”, för den utställningen pågår bara några dagar till, och igår var det vår sista möjlighet att hinna se den. Jag tycker om Vårsalongen för att det är så otroligt omväxlande. I år ställer 136 konstnärer ut med alla möjliga tekniker och på/med många olika material.

Väldigt snart träffar jag på en akvarell som känns väldigt välbekant för mig. Den heter ”Vintergata” och är målad av den duktiga kirunakonstnären Ann-Louice Abrahamsson. Här känns det som om jag gått många, många vintereftermiddagar och kvällar. 

Ett par andra favoriter

Träsnitt på tyg - helt underbar! Fredrik Lindqvist

Akryl  Björn Nordström

Inte några jag skulle sätta upp på min vägg, men jag gillade dem. Konstnär: Anders Gabrielsson.

Om man nu inte kan åka in till Djurgården kan man se en guidad tur (film) på ca 15 minuter på www.liljevalchs.se,

Efter att ha vandrat runt rätt länge - och givetvis efter en fikapaus - promenerade vi över Djurgårdsbron längs Strandvägen och vidare till Centralen. Det är ju en promenad som kan vara så härlig, men nu var vinden iskall och vi hade motvind hur vi än gick. Lite frusen och trött i fötterna konstaterade jag i alla fall att det blev en jättebra dag!  

Nu ska jag packa resväskan och ställa mobilens väckarklocka...
Ha det bra!

Strålande vackert

... var det i förrgår när vi kom ut till Udden för att ”kolla läget”. Viken (isfri) glittrade, och tanken på sent förmiddagskaffe utomhus infann sig - tills vi steg ur bilen.

Det var iskallt! Det blev ett par slöa inomhusdagar för mig, medan B höll värmen utomhus genom att såga ner alar och sly på lilla strandängen. De skulle annars rätt snart snuva oss på vår sjöutsikt över viken, eftersom alarna skjuter i höjden med omkring en och en halv meter per år. Här kan man prata om växtkraft.

Jag vågade mig bara ut till gäststugans uterum för att titta till mitt lilla olivträd som övervintrar där i en frigolitkruka. Och hurra - det ser ut att må utmärkt. Jag måste nog fråga någon kunnig person hur man ska göra med de grenar som skjutit i höjden. Ska man beskära månn’tro. Antagligen. Ser i alla fall ut att finnas växtkraft här också.

I övrigt stod rengjorda krukor och sålådor där och ropade på att komma till användning. Min synförsämring går lite ryckvis, och i höstas kände jag mig väldigt orolig och ganska säker på att jag knappast skulle kunna hantera frön och småplantor ytterligare en vår. Men se - det bromsade in och fixar sig nog ytterligare ett år. Visserligen spiller, kladdar och tappar jag numera mycket, men än så länge funkar det mesta hyfsat. Så - snart ska jag så!

Och i morgon är det redan fredag igen. En trevlig helg önskas alla oavsett var ni befinner er - och vilket väder ni har!

I 

Konstig vecka...

... var den förra. Det vill säga - det var ju egentligen en helt normal vecka men den kändes lite trist, lite låg, lite tom. Det var efterdyningarna av resan förstås. Veckan innan resan hade vi ju lite annat att fixa med. Planering av packning t ex var förstås inte lika enkel som inför våra vanliga resor, och en del inköp måste göras. När vi kom hem var det tvätt och plock som stod på schemat några dagar. Sedan infann sig just den här känslan. Lite bekant, för den liknade den jag ibland haft på jobbet när jag skickat iväg ett litet större arbete, som jag jobbat intensivt med under en tid. Alltså: ”Jätteskönt att ännu en gång ha fått iväg t ex personaltidning eller nyhetsbrev - men vad gör jag nu då?”.  Jag tror nog att fler känner igen detta. Att det dessutom känns lite tomt nu beror förstås också på att vi haft folk omkring oss all vaken tid, och framför allt att vi fått vara tillsammans med son och sonhustru så mycket! Men slut på analyserandet nu.

Känns det tomt så får man helt enkelt fylla det här som kallas "livet" med något. Igår fyllde vi det med fotokonst - och god mat. Bror och svägerska kom med morgonplanet från Kiruna, och hade redan vid årsskiftet bokat bord för brunch på Fotografiska Muséet Den restaurangen har fått utmärkelsen ”världens bästa museirestaurang” i White Guide, och buffén var riktigt, riktigt bra. Utsikten från lunchborden är helt OK, även om det igår var gråväder.

Så var det dags för utställningarna. Vilka höjdare! Vi såg Trump (förstås), Englands drottning, Angela Merkel m fl, m fl i det mest otroliga, komiska och ofta komprometterande situationer under rubriken "Truth is dead". Konstnär: Alison Jackson. Om det fortfarande finns personer som tror stenhårt på det tryckta ordet - och framför allt bilden - så försvinner nog den illusionen vid ett besök här. Två andra mycket spännande utställningar visas också nu. Vackra bilder, intressanta bilder, tänkvärda bilder och en hel del träffsäkra citat. Om ni inte besökt detta museum - gör det om tillfälle ges! Allra bäst är det nog om man kan undvika att lägga besöket en helg, för det var väldigt mycket folk där. I museibutiker hittar jag ofta rätt roliga små presenter, men nu var det fullproppat med folk och långa kassaköer. Så det fick anstå till en annan gång.

Vårlängtan har tagit  ett ordentligt grepp om mig. Jag tittar längtansfullt på bilder i odlargrupper på nätet som visar hur trädgårdar i Skåne kommit igång med vårblommor. För att inte tala om trädgården hos våra vänner på engelska sydkusten. Där blommar det. Själv såg jag en snabb glimt av ett par gula krokus en dag förra veckan, innan de dagen därpå täcktes av några centimeter snö. Nu får tiden gärna rulla på lite extra snabbt!

En bra ny vecka önskar jag er!

Grand final - Kapstaden m m, del 4

På det fina hotellet i Montagu med pool i en sagolikt vacker trädgård skulle vi gärna ha stannat ett dygn till, men nu väntar Kapstaden och spännande utflykter där. På vägen dit besöker vi ett par vingårdar, där vi förutom vinprovning får en guidad tur och information om produktionen, olika druvor m m. 

Väl framme i Kapstaden checkar vi in på ett jättestort, femstjärnigt flott (och, jämfört med tidigare, rätt opersonligt) hotell. Här ska vi nu ha lite egentid, och vi blir vänligt men bestämt tillsagda att inte gå ut ensamma efter mörkrets inbrott. Kapstaden har väldigt stora problem med brottslighet, och Daniel avråder oss också från att ta en taxi ute på gatan. Den ber man restaurangen beställa. Eller också nyttjar man hotellets lilla buss som gratis går till och från Waterfront. Det är nämligen här "allting" finns: massor av gallerior, affärer, restauranger, barer, utställningar och musik i varenda gathörn. Medan det är dagsljus promenerar vi dit. Vilket folkliv! Vi vandrar runt, avslutar med en härlig middag vid vattnet och tar sedan lydigt en taxi till hotellet. Lite olydigt går vi dock en kort sväng till en taxihållplats utan att känna oss hotade eller otrygga. Men vi är ju fyra personer. Förstår också att reseledare kanske måste varna ”lite i överkant” för att ha ryggen fri om något skulle inträffa.

Waterfront

Nästa dag är fri för egna aktiviteter, och vi har, liksom flera andra i gruppen, bett hotellet fixa biljetter till kabinbanan på Taffelberget. Berget är 1086 m högt, och toppen är egentligen inte någon "topp" utan en stor platå (3 km lång), där man promenerar på belagda gångvägar. Och njuter av utsikten!

Så ned till Waterfront igen där vi sammanstrålar med son m hustru. Jag går med dem in i African Trading House, ett stort hus (inläggets översta bild) med flera våningar proppfulla av alla slags souvenirer, konst, hantverk, afrikanska masker, skulpturer, obegripliga verktyg m m. En del krafs, men väldigt mycket fint hantverk också, inte minst textilt. B besöker under tiden Diamantmuséet, där de också har försäljning av såväl stenar som diamantsmycken. Men han kommer ut med enbart foton...

African Trading House

Dags för avgång med båten som ska ta oss till Robben Island. Det blåser friskt och det känns t o m lite svalt. Resultat: två familjemedlemmar får lite väl mycket sol på näsor och pannor och ser följande morgon ut som stoppljus. Jag är inte en av dem! 
Bussar möter när båten lägger till och tar oss på en rundtur på ön, innan vi får en guidad tur i fängelsebyggnaderna och på rastgårdar. Här satt såväl grova brottslingar som politiska fångar, och den mest kände är förstås Nelson Mandela, som kom hit första gången 1962. Guiden, själv före detta politisk fånge, berättar om förskräckliga förhållanden och om hur de politiska fångarna behandlades sämre än mördare och våldtäktsmän. Ett exempel var matransonerna som var mycket mindre.

Robben Island

Sista hela dagen ägnas åt sälar och pingviner Vi börjar med båt till Duiker Island, där tusentals pälssälar håller till.

Fortsätter till Chapman's Peak och stranden med en stor pingvinkoloni. Det här har de flesta sett fram emot extra mycket. De är ju så charmiga!

På sluttampen tar vi förstås Godahoppsudden, kontinentens sydvästligaste udde. Och nu återstår bara den gemensamma middagen innan programmet obönhörligen är slut!

Sista dagen har vi nämligen bara ett par timmar på oss, och vi springer ut för att hinna ett varv runt en stor marknad nära hotellet och till närmaste livsmedelshall för att köpa flera påsar Biltong. Biltong är, enligt Daniel, sydafrikanernas "bio-popcorn" och fredagsmys. Det är strimlat, kryddat och torkat kött av främst nöt och antilop, ungefär som de chips av renkött som vi kan köpa här hemma. Vi har bjudits på dessa på flera ställen. Fyyy, så hemskt, tycker svärdotter. Jättegott, tycker vi.

För sista gången äntrar vi bussen som tar oss till flygplatsen för hemfärd via Heathrow - en flygning som går fint och håller tidtabellen (men som även på returen erbjuder urtrist mat och nästan odrickbart kaffe - blää BA). 

Ett par ytterligare bilder lägger jag in här på sluttampen innan jag stänger ned:

Vi fick vänta ett bra tag på att få se mer än öronen på flodhästen

Vattenbock

"Marsvin på anabola", enligt Daniel. Enligt Wikipedia "hyrax - klippgrävning - även kallad dassie".

 Vår resa har med råge överträffat alla våra förväntningar!

Soweto, Pretoria, Montagu, del 3

Vi lämnar Krugerparken, och alla har vi nog samma känsla/undran: kommer resten av de många resmål och upplevelser som ligger framför oss att kännas "platta" efter detta? Installerade i bussen rullar vi nu i alla fall iväg mot nya äventyr. Den s k Panoramarutten bjuder på vackra och hisnande vyer. Chauffören saktar in ibland för att vi ska hinna se babianerna vid vägkanten och stora hjordar med de vackra impalaantiloperna. Nu har vi blivit lite blasé - ingen tar längre fram kameran för t ex antiloper. Vårt första mål är God’s Window, som räknas som en av världens vackraste utsiktsplatser, men här börjar reseledaren Daniel se mer och mer bekymrad ut. Orsak: diset där uppe tycks inte lätta; något som tydligen är rätt vanligt åtminstone den här tiden på året och dygnet. Ingen idé att åka upp, men vi blir faktiskt inte särskilt besvikna eftersom vi har haft/har så många fantastiska vyer ändå på näthinnorna och i kameror.

Vidare till Bourke’s Luck Potholes - ett klipplandskap där flodvirvlar borrat djupa hål i klipporna. På botten är det lite svårt att hålla balansen på de ojämna stenarna. Lite vattensprut på några ställen ger lite svalka i den omkring trettiogradiga värmen (hettan!). 

 En kort promenad uppför trappor och över ett par broar ger oss fler fotomotiv.   

Ganska snart därefter blir det ett stopp vid Blyde River Canyon - ett av flera naturreservat på vår rutt. Magnifik, och världens tredje största (efter Grand Canyon i USA och Fish River Canyon i Namibia).

Och svaret på frågan ovan om hur kommande upplevelser blir: Nej, platta, blir de då inte (som synes).

Vi fortsätter nu till vårt andra övernattningsställe - också det en s k lodge där massor av djur strövar fritt. Skillnaden är att den är inhägnad (men mycket vidsträckt) och att det inte finns några farliga djur här. Med andra ord: vi får röra oss fritt även efter skymningen! Även här bor vi mycket fint (jag, som ofta bor på rätt enkla ställen där läget är det viktigaste, skulle nog välja beskrivningen "lyxigt"). Maten är riklig, varierande och mycket, mycket god. Framför allt uppskattar jag bufféerna. Inte något fel på vinerna heller, förresten.

När vi sitter vid frukostbordet kommer sonen och hojtar: "Giraff max 70 meter bakom er!". Vi har sett giraffer på savannen, men inte kommit fullt så här nära. Alltså: de är jättelika.

Den här lodgen ligger rätt bra till för våra kommande turer till Soweto och Pretoria. Det blir väldigt innehållsrika dagar, där reseledaren Daniel proppar oss fulla med information om såväl dagsläget som historien. En kvinnlig guide, som vuxit upp i Soweto, ansluter också här och kompletterar. Det finns så mycket proffsigt skriven info på nätet, så jag tänker inte ens försöka sammanfatta eller återge detta, men att Soweto bara skulle vara en kåkstad (som man kan se på olika sajter på nätet) stämmer inte. Jag hade själv en inte helt korrekt uppfattning om denna stora förstad med ca 2,5 miljoner invånare. Här finns visserligen stora områden med plåtskjul men också allt från små, mycket enkla hus till flotta lyxvillor. Elektriciteten till flera områden i det vi kallar kåkstäder tas inte sällan från trafikljus om man bor nära "stora vägen".

Givetvis handlar mycket här om apartheidsystemets mörker men ännu mer, tror jag, om avskaffandet. Vi besöker muséer, minnesmärken och monument på dessa ställen och åker bland annat längs Vilakazi street i Soweto där två nobelpristagare bott. Alltså: Desmond Tutu och Nelson Mandela. Hector Pieterson, 13 år, förlorade livet den 16 juni 1976, då polisen sköt rakt in i en folkmassa av demonstranter. Hans skolklass deltog inte i demonstrationen men befann sig på fel plats vid fel tidpunkt. Den dagen betraktas som upprinnelsen till de kravaller m m som så småningom ledde till systemets fall. 

Nio meter hög står Mandelas staty i Pretoria

Det otroligt pampiga Voortrekkers Monument är ett minnesmärke över de boer (voortrekkers) som i mitten av 1800-talet vandrade med sina oxdragna kärror från Kapkolonin och slog sig ned här, strax söder om Pretoria. I stenmuren som löper runt platsen är dessa kärror "avbildade".

We´re for you South Afrika 

Sydafrika är stort - och vårt mål är Kapstaden, så nu måste vi ta till flyget och landar snart i Port Elisabeth. Härifrån blir det många utflykter. Bland annat vandrar vi i en dramatisk och vacker nationalpark.

Tsitsikamma nationalpark

Vidare till inkvartering i Plettenberg Bay. Följande dag börjar med en underbar båttur på Keurboomfloden. Kaptenen/guiden pekar ut och berättar om en rätt unik flora och fauna i detta naturreservat. Sedan - äntligen - ett härligt bad i floden. Den ser på många ställen brun ut (p g a bergarterna), men vattnet är kristallklart och ljuvligt!

Efter härlig simtur väntar detta vid mitt badlakan. Tack käre son! Vilken lyx!

Vi har rätt mycket på agendan innan vi ska inkvarteras i Kapstaden för flera dygn. Bland annat besöker vi droppstensgrottorna Cango Caves.

... och en stor strutsfarm, där det även fanns fula emuer

... innan vi åker till den lilla charmiga staden Montagu, som blir vår sista övernattning före Kapstaden. Forts följer.

Ha det gott!