Längsta blogguppehållet hittills

..... tror jag, och för första gången har jag på allvar funderat på att lägga ned mitt lilla bloggprojekt. Varför? Jo, jag saknar så ofta inspiration och, framför allt, har det ju känts som att jag inte har någonting att visa eller att skriva om. Som jag skrev i förra inlägget: det känns som om tillvaron är satt på ”pausläge”. Eftersom skrivandet bara är en fritidssysselsättning är det ju inte heller något jag ska tillåta mig att bli stressad av. Dessutom har jag hela tiden velat undvika att skriva om det riktigt ”privata”, framför allt hälsoläget. Alltså - är man 70 börjar ju krämporna komma, och jag vill inte utvecklas till en gnällspik. HÄR i bloggen alltså - min stackars make får nog ta mer än han borde behöva av den varan ... 

Jag har tidigare berättat att jag för sju-åtta år sedan diagnostiserades med en ögonsjukdom, som gör att min syn gradvis försämras. Jag kan inte längre köra bil, tappar, spiller och kantstöter glas och porslin o s v, men vardagslivet funkar fortfarande rätt bra. Förutom det har jag varit frisk. Vid årsskiftet konstaterades på en vanlig hälsokontroll att mitt hjärta bar sig konstigt åt. Konstigheterna har tilltagit, och jag har utretts på sjukhus i flera omgångar. Det har konstaterats att jag nu har ca 20.000 extra hjärtslag per dygn, som inte tycks gå att medicinera ned. Ändrar mediciner, doseringar o s v. Resultat: efter drygt tre månader med detta är jag rätt utmattad! Orkar inte göra så mycket annat än det som görs stillasittande. Konditionen i botten! Nu, vet jag verkligen vad det innebär att ha hjärtat i halsgropen!

MEN - nog om detta! Nu vet ni, och om jag stänger ned helt ska jag lägga in en ”upphör-skylt”. Eller kanske blir det en "stängt-på-obestämd-tid-skylt". För det är ju fortfarande så roligt att skriva när jag väl kommer igång. Terapi? Nåja, gott folk, det är mitt problem!

Jag kan i alla fall tala om att
VÅREN har kommit på allvar här i Stockholmsregionen. När vi slår upp sovrumsfönstret sitter koltrasten i lönnen tio meter från fönstret och flöjtar. Varje morgon och på samma gren. Härlig morgonkonsert!

Eftersom jag inte kunnat följa med B på skogspromenader har jag inte fångat vårtecknen ute i naturen utan fått nöja mig med dem på vår lilla tomt. En tomt, där vi gradvis MINSKAT på planteringar efter att vi slutat jobba. Detta helt medvetet, eftersom vi tillbringat så lite tid här hemma. Efter kretaresa i april har vi ju under normala år flyttat ut till Udden och bara åkt hem för att klippa gräs, köra tvättmaskiner och liknande.

I rabatter och lister längs huset blommar nu i alla fall, vackert i  blått och vitt, ormöga, majtrav, blåsippor och ett gäng vitsippor som plötsligt visar sig ha slagit rot inne i häcken.

Och se - ett så charmigt besök vi har just nu. I går kväll upptäckte vi denna lilla krabat i rabatten och i morse kunde vi ana den inne mot väggen, mellan teglet och vår jättestora murgröna. Nu ligger den där och sover mestadels. Någon kattmat har vi inte, men om den är kvar här i kväll ska den få ett ägg till middag. Det vet jag sedan tidigare att de äter med förtjusning. För många år sedan hade vi en igelkott som födde barn i vår spaljerade humle. Att se dessa sex-sju knytnävsstora ungar leka på gräsmattan på kvällarna var så häftigt!

Vad vore livet utan böcker? Vi är säkert många som läser extra mycket nu, och åtminstone jag har plöjt igenom massor av böcker under de senaste månaderna. En av de bästa, mest spännande böcker jag läst på länge är ”Som pesten” av Hanne-Vibeke Holst. Cirka 1500 sidor, som var svåra att lägga ifrån sig. I vissa avsnitt verkar det nästan som om författaren upplevt nuvarande pandemi. 

Det verkar som om det under den senaste tiden getts ut ovanligt många böcker som utspelar sig i Norrbotten - och ännu mer preciserat i Tornedalen. Kanske är det bara fler som uppmärksammats. Jag har med Karin Smirnoff både farit ner till bror och upp med mor. (”Jag for ner till bror” och ”Vi for upp med mor”). Betyg: så där ... inga tiopoängare, men väldigt roligt att läsa för mig med mina tornedalska rötter. Nina Wähäs ”Testamentet” utspelas också i de trakterna, och den tyckte jag var riktigt bra. Nu har jag laddat ned Stina Jacksons nya bok ”Ödesmark”, ytterligare en bok med handling uppe i norr. Denna gång inte i Tornedalen utan i  inlandet - kring Arvidsjaur. Jag har läst hennes förra bok ”Silvervägen”, klart läsvärd.

Boken som jag lagt in i högerspalten ”Herrarna satte oss här” ska ni läsa om ni vill informera er om en skamfläck i svensk nittonhundratalshistoria. Jag kan inte analysera eller recensera här och nu. Fortfarande känner jag mig för dåligt insatt, rätt uppskakad, och jag både skäms och förvånas över att jag nästan inte visste något om dessa tvångsförflyttningar. Jag som vuxit upp i Kiruna! 

Och apropå nedladdning: jag läser numera uteslutande e-böcker. Det började jag faktiskt med redan innan synproblemen krävde det, eftersom jag aldrig åkte någonstans utan att bära på en bok. Jag lånar det mesta på biblioteken (ja, jag har faktiskt lånekort på två bibliotek) och köper ibland. Nu hoppade jag på en fri provperiod hos Nextory, en abonnemangstjänst där man betalar månadsvis och läser obegränsat. Vilket utbud! Här finns ”alla” splitternya böcker. Kände mig som ett barn på julafton, tills jag upptäckte att tjänsten är utvecklad för mobiltelefon och surfplattor. Inte LÄSplattor. Där faller fortsatt abonnemang snabbt bort för min del. Nu börjar perioden när jag sitter utomhus och läser så fort vädret tillåter. Att sitta och läsa i solen på en surfplattas skärm är nästan omöjligt. Men ni som bara läser inomhus, eller kanske lyssnar på talböcker - här finns att ösa ur!

Stugskam och tappade sugar

Förra året brottades våra samveten med flygskam. Nu är det STUGskam som råder. Både B och jag tillhör, som sagt, riskgruppen och ska hålla oss hemma. Vi är privilegierade, har en stor altan och en liten tomtplätt så vi kan vara utomhus, men, oj, vad vi längtar ut till Udden. Det är nu nästan ett par veckor sedan vi åkte därifrån efter bara fyra-fem dagars vistelse. Vi behöver visserligen inte träffa andra människor där ute, men vi har ändå beslutat oss för att stanna hemma nu. Eftersom vi måste lämna Stockholmsregionen blir det Nyköpings sjukvård som belastas OM ”något” skulle hända. Vi kan ju ramla på berget, få blindtarmsinflammation eller något annat. Vi skulle inte heller kunna ta oss hem om B av någon anledning inte skulle kunna köra. Det är sådana här gånger som jag verkligen lider av att inte längre kunna köra bil! 

Lite surt känns det också att som nollåtta plötsligt pekas ut som persona non grata. På Österlen och på Gotland vittnar bekanta med fritidshus om att lokalbefolkningen tittar riktigt snett på dem. De är pensionärer som även normala år flyttat ut i mars/april och som den senaste tiden isolerat sig hemma för att försäkra sig om att vara smittfria. Jag förstår orsaken, men ändå... De, liksom vi, betalar visserligen inkomstskatt i hemkommunen, men i stort sett alla andra inköp, restaurang- och kafébesök m m, m m i ett halvårs tid görs i fritidskommunen.

Men, jag upprepar det som blivit litet av mitt mantra nu: lyxproblem! 

En fördel med att befinna sig här på hemmaplan är att vi relativt enkelt kan handla våra matvaror på nätet och få hemkörning. Ja, ”relativt enkelt” är orden! Inför första beställningen visade det sig att leveranstiderna från ICA, COOP, Hemköp låg på 9-10 dagar. OK, vi är hyfsat bra på att planera, så det borde ju gå att få rutin på detta! Så kom då dagen för leveransen - och ett par timmar före ETA kom ett SMS. Tyvärr kan x, x, x och x inte levereras. Vi fick EN GURKA av allt det vi beställt från frukt- och gröntavdelningen. Blev till att ringa sonen. Det ska bli väldigt spännande att på torsdag få se hur vi ska få ihop påskhelgens måltider.  Vad utgår från den beställningen? 
Systembolaget verkade vara pålitligare (fast resultatet har vi ju inte sett än). Där framgick det i alla fall om en produkt var slut i lager redan när man klickade på den. Spännande att se om vi får det vin vi har beställt till laxen o s v.

Tänk, vad mycket man/jag skulle kunna göra nu - sån’t som annars inte blir gjort för att vi är på Kreta i april. Skulle ju kunna så lite frön t ex. Nej, jord, krukor och de små växthusen är ju på Udden. Putsa något fönster eller sortera i lådor och garderober. Fy, orkar bara inte. Baka matbröd. Finns ingen jäst i butikerna, och jag vägrar slåss mot kletig surdeg. Är inte detta med jästen konstigt förresten? Det borde väl märkas på mjölhyllorna också att all jäst tagit slut? Det gör det åtminstone inte här.

Nej, just nu känns det som om någon tryckt på en pausknapp och ställt hela livet i vänteläge. Ändå är vi så lyckligt lottade att ingen i vår familj, släkt eller vänkrets blivit sjuk. Så skönt att Bs äldsta (och numera lite sköra) syskon bor uppe i lilla norrbottenssamhället, som än så länge inte har några registrerade covid19-fall. Å andra sidan har de inte heller några intensivvårdsplatser på nära håll. Vår marsresa avbokade vi ju, men måtte vi kunna åka upp till dem i sommar.

Tack och lov för Internet! Nog är det fantastiskt att kunna ha så tät kontakt med vänner oavsett var de bor. Jag byter några meddelanden med min väninna i England och får följa med ut i hennes trädgård, får några ögonblicksbilder från familjen på Kreta och byter några ord i chatten med svägerskan när vi spelar wordfeud. 
När jag pluggade franska i Schweiz i ungdomen fick jag lov att gå till telegrafstationen i Lausanne och be dem beställa ett samtal till mina föräldrar! Det ni - så gammal=erfaren är jag!

Sköt om er nu!