Hej då

Det har blivit dags att lämna Norrbotten. Vi avslutar med ytterligare en dag i Kiruna. Tänk att jag aldrig råkar på någon bekant i stan där jag trots allt bott i 15 år! Kanske inte så konstigt när man tänker efter. Vi var så många i min åldersgrupp som flyttade söderut för vidare studier (och blev kvar) eller jobb. Dessutom inser jag att den bild jag har av gamla skolkamrater är hur de såg ut som 18-19-åringar. Skulle antagligen inte känna igen många av dem idag. 

Desto fler turister träffar vi på. Ryggsäcksfolket har invaderat. All världens språk pratas på gatorna, och det står jättepackningar parkerade på golven i restauranger och på caféer. Besökarna ska åka norrut mot Riksgränsen och Narvik, vandra från Abisko till Kebnekajse, besöka ishotellet, den unika och vackra kyrkan m m, m m. Med lillebror och svägerska ska vi själva äta lunch på en restaurang som den senaste tiden fått många fina utmärkelser, och som nog idag får sägas vara Kirunas bästa. Den heter Spis och ligger i det före detta elevhemmet, så plötsligt står jag här igen: precis utanför mitt gamla läroverk blickandes mot kyrkan och vägen som bar hemåt från skolan.

Efter en jättegod lunch skjutsas vi till flygfältet och passerar det nya stadshuset, där det ligger långt utanför nuvarande centrum. Hit ska stora delar av stan flyttas. Om stadshuset råder delade meningar (förstås!). Vissa tycker att det är fint, andra att det är hemskt. Jag själv gillar det inte! Det gamla stadshuset älskar jag. I ärlighetens namn är väl inte exteriören så vacker (jo, det står fortfarande kvar) med sin lådliknande form -  men invändigt! En jättestor hall med rymd och luft och massor av fin konst. Lägg därtill den strama, råa klockstapeln - läckert! Nu står klockstapeln bredvid en gräddbakelseliknande byggnad, och jag vill bara skrika ”stilbrott”! Stadshuset heter förresten Kristallen, men kallas av många kirunabor för såväl toarullen, surströmmingsburken som zakrisstian. Bör kanske tillägga att ordf i kommunstyrelsen heter Zakrisson... Och - nej - lådorna på taket är inga provisorier utan elcentral o d.

Foto: Tomas Hedqvist

Mina foton blev sämre än vanligt, eftersom jag har en äldre reservmobil här uppe. När man lämnar Kiruna saknas nämligen täckning för andra operatörer än Telia i ett rätt stort område.

Nu hemåt, men vi är säkert tillbaka i vinter. Hej då, gamla hembygd!

Ute i älven

... i ett lugnt sel ligger den holme som B och hans bröder äger. Där har vi varit varenda sommar i alla år - ibland många dygn, ibland bara någon dag. Det finns ingen el och stugorna är rätt enkla, men brunnar ger fint dricksvatten och bastu vid älven gör att det ändå är ett bekvämt boende. Skulle man mot förmodan behöva lampljus här i Midnattssolens Land finns fiffiga gasolalternativ, liksom för matlagning. Även här är det förstås för årstiden mycket lågt vatten, men B har kört båt här sedan han var en ung grabb och vet var stenar och grynnor finns. Härligt att vara ute på älven i denna värme.

Ett oväntat, om än inte ovanligt, besök fick vi också. Att dessa stiliga renar fanns på holmen förstod vi, eftersom de tydligen föredrar att uträtta sina behov på altanerna i stället för i skogen. De var dock inte beredda på att det plötsligt fanns folk där, så de vände och sprang rätt snabbt iväg. Nåja, sådana har vi ju sett tidigare och ofta svurit över när de befunnit sig ute på vägarna.

Trevlig helg på er!

Norr om polcirkeln

... är det vackert må ni tro, även om allting i naturen givetvis lider av torkan här också. Vattnet i ”våra” älvar - min barndoms Kalix älv och B:s Torne älv - är väldigt lågt, och på vissa håll skiftar vattnet i grönt där sjögräs sticker upp.

I trädgårdarna blommar aklejor, brandgul lilja och många andra växter som aldrig blir lika fina hemma hos mig.

Och på myrarna kan den mygg-och knottålige med bra kondition och envishet (inte jag...) hitta dessa!

Mina dagliljor

... har inte sin bästa sommar i år. De lider förstås som allt annat av torkan. Blommorna är mindre än förra sommaren, och jag tycker faktiskt att färgerna är mindre klara. Vi är bara i början av blomningsperioden, så det är inte så många som slagit ut ännu. Det verkar som om jag lyckats samla på mig nästan enbart sena sorter. I alla fall har ett helt gäng med Christmas Is slagit ut nu liksom den betydligt snålare spidern Crimson Pirate.

Nu kommer jag att missa massor av dessa favoriter, eftersom det är dags för sommarturen norrut. Jag kommer ihåg hur jag ofta sa’  till mina föräldrar att de ju inte kunde låta trädgården göra dem livegna. Var det inte dags för sådd så var det dags för jordgubbsplockning, plommon- och  äppelskörd m m. Och någon måste ju vattna de fantastiska dahliarabatterna. Min tomt är inte stor,  men jag måste erkänna att jag numera känner liiiite så. ”Du har det i generna”, säger brorsan (som klarat sig ifrån just dessa gener).

Se nu till att få i er mycket vätska i hettan och ha det bra! Nästa inlägg kommer nog ifrån nordliga breddgrader.

Knöliga, rynkiga och fula...

... men underbart goda - riktigt delikata! Vi grillar en hel del på Udden, framför allt när vi har gäster (vilket är rätt ofta). Dels för att det är trevligt, gott och uppskattat, och dels för att det inte är någon höjdare att steka eller använda ugnen inomhus i denna värme. Igår testade vi något - för oss - helt nytt, nämligen grillade jordärtskockor, inspirerade av ett recept i DN. Något recept behövs egentligen inte alls för detta - ca 30 minuter på grillen. Jag la’ dock först in mitt veto, när vi stod med påsarna med dessa jordiga knölar i affären. ”Ställer mig aldrig och skalar eller skrapar dessa. Det kommer ju att ta evigheter!”.  ”Lugn och fin nu”, svarade B och drog iväg med påsarna till kassan. Hemma tog han fram högtryckstvätten...

Riktigt finrivet citronskal, dragon, flingsalt och smör serverades till, och trots att det serverades såväl majs som zucchini, paprikor och tomater från grillen var det fatet med skockorna som länsades först.

Middagsförberedelser

För övrigt har jag ingenting särskilt att skriva om. Torkan härskar. Det gäller både i naturen och i min ”skrivaridélåda”. Alldeles för många träd fäller gula löv alldeles för tidigt, och det känns som om vattenkannan vuxit fast i handen på mig. Vill ju åtminstone hålla liv i pelargonerna i pytsar och krukor och i dagliljorna, som nu har rätt mycket knoppar. 

I morse var det 26 grader redan vid niotiden. Puh! Då är det skönt att kunna komma ut på fjärdarna, och dessa dagar tror jag att allt som flyter är ute. Att ligga och guppa i en båt, sitta på en klippa eller glida i kanot är underbart - tills DE plötsligt är där. Ett öronbedövande vrooom, och vattenskotrarna förvandlar den stilla viken till ett litet inferno. Vuxna, antagligen rätt välbeställda, (och nästan uteslutande) karlar kör runt, runt, hoppar och leker med dessa vidunder. Vadå - en bitch? Jag?

Ha det gott i värmen!

Calico Jack

Vilken sommar vi har! Även om vi längtar efter regn är det ju härligt att kunna sitta ute och äta middagar utan att behöva vara garderad och beredd på att i sista stund få lov att springa in under tak. Vi har nyss vinkat av min kusin med man. Det var första gången de hälsade på här, och då är det förstås extra roligt att Udden visade sig från sin vackraste sida.

Och - gott folk - som extra bonus: när de klev ut från gäststugan i morse togs de emot av ingen mindre än CALICO JACK. Ett nyförvärv vars första blomma slagit ut nu i natt - eller antagligen jättetidigt i morse. Den ska enligt beskrivningen bli ca 60 cm hög, men min (planterad i maj) är nu ca 40. Verkar mycket kraftig och har många knoppar. Ingen raritet men så vacker!

Trevlig helg!

Först ut...

... är pålitliga Jersey Spider - en rätt hög daglilja med stora blommor. Den här mäter ca 17 cm mellan vingspetsarna och är en av mina favoriter sedan starten. Vi lämnade Udden i förrgår och åkte hem för ett dygn - och kom alltså i tid för att hinna se den trots att den är oväntat tidig  i år.

Lavendel är en annan favorit! Jag älskar färgen och även den, som jag anser, milda doften. Medan jag får en del obehag av många starka dofter i parfymer och rakvatten, av pioner, syrener, hägg m m sniffar jag gärna på lavendel. Jag klipper, binder knippor och hänger upp. Inga doftpåsar i garderober och skåp men i uterum, på altaner - ja, lite här och där. Lavendeln i söderläget hemma var fläckvis också klar att skörda - om än inte helt ”fullmatad”, och numera vågar jag gå hårt åt den med sekatören. Det som för många år sedan började med en liten, liten tuss från en grannes lavendel har blivit tre stora, robusta buskar hos mig.

På fler härliga favoriter inom en snar framtid hoppas 

Thalassa

I väntan på dagliljorna...

... finns det i alla fall litet annat att njuta av i den lilla trädgården.

Clematisen ”Etoile Violette” är en favorit, som tröstar oss efter förlusten av världens vackraste äppelträd - Oranie som blommade otroligt rikligt och med ovanligt mycket rosa i blommorna. När trädet dog sparade vi en stor del av stammen och några kraftiga grenar och planterade för tre år sedan vildvin och clematis mot den. Förra året blommade clematisen med drygt 100 fantastiska blommor med början i mitten av juli. I år såg det krisigt ut, men nu har de första blommorna slagit ut. Det blir dock betydlig snålare blomning i år. Antagligen kommer jag dessutom att befinna mig på ”fel” ställe då, men grannarna får väl beundra den.

Den 20 juli 2017 och 2 juli 2018