Rätt händelselös månad

Som sagt/skrivet tidigare: uppehållen i bloggandet blir långa när jag inte har något att skriva om eller visa. Den här sommaren har varit den mest händelsefattiga någonsin för oss - två normalt sett rätt aktiva pensionärer med ganska stort umgänge. Å andra sidan - den tillvaron delar vi med de flesta andra, och man får helt enkelt vara glad när det inte händer något.

För det som händer nu är ju bara katastrofer: den allt överskuggande pandemin, explosionen i Beirut, Kaliforniens jättebränder, dödsskjutningar i Sverige varje dygn, Polarbröds anläggning utplånad (tack och lov ”bara” materiell ödeläggelse) för att nämna en del.

Så i brist på annan underhållning står vi på bryggan och ser att en stugägare på ön i vår vik tydligen förbereder ett byggprojekt modell större. Material i mängder fraktas från fastlandet med helikopter. Det tar ca fem minuter mellan turerna, och vi imponeras över precisionen när paketen släpps ned på marken i en samlad hög. Massor av turer blir det, och jag undrar hur mycket dessa frakter kan kosta. Men effektivt är det! När vi började leta efter ett fritidshus blev B lite frestad av några objekt på öar - ”tänk, vilken miljö, ingen biltrafik alls!”. Efter att ha lyft och stuvat kassar och kylväskor från bil till kärra, längs bryggor och in i båten i tretti år hade jag dock ett stenhårt krav: bil ska kunna köras fram till huset. 

Som ni ser på bilden har vi fått ett rätt häftigt väderomslag! Efter en riktigt lång period med strålande sol och värme har solen tagit paus och temperaturen har gått ned med nästan tio grader. Brrr! Tyvärr inget regn ännu. En sådan här dag känns det också som om det blir mörkt väldigt tidigt på kvällen. Plötsligt känns det som höst.

Jo, och så har vi ju haft ”finbesök” på tomten av en herpetolog; en  mycket välkänd och kunnig expert på ormar och andra kräldjur framkom vid sökning på nätet. Och varför det? Ja, jag försäkrar er att det inte är för att jag blivit intresserad av ormar! Jag är väldigt försiktig med att använda ordet ”fobi”, men min rädsla för ormar tangerar nog detta. Det är inte rädslan för att bli biten utan för att SE en orm ringla iväg. 

Och så, för några dagar sedan, ringlade något iväg från en solig plätt alldeles utanför ytterdörren på morgonen. Ner under stugan. Morgonen därpå gick jag ut en annan väg och kikade försiktigt fram runt knuten. Jodå, där låg den i solen, jag stålsatte mig för att titta ordentligt och blev ganska säker på att det var en huggorm. In och hämtade B, som tyvärr inte hann se tillräckligt mycket för att artbestämma men medgav att det kunde ha varit en huggorm. Nåja, han är inte någon herpetolog, och ormen måste bort, en bra bit bort. Det är den eller jag! Ringde kommunen för att få råd (vilket man bör göra eftersom de är fridlysta), och de lovade återkomma. Tog samtidigt via Facebook/Messenger kontakt med Herpetologiska föreningen, som omgående gav mig kontaktuppgifter till sin mest kunnige medlem, som dessutom - hör och häpna - jobbar och bor i Nyköping! Samtidigt ringde damen på kommunen och meddelade att hon bett deras ekolog ringa upp mig. Allt på en timme - det kallar jag service! Och båda förfrågningarna ledde alltså till samma person.

En liten stund senare blir jag uppringd av mannen i fråga. ”Jag kommer ut och tittar”, säger han med tydligt norrbottensdialekt. ”Nej, nej, det kan ju vara en snok bara, vi (B) får försöka få en ordentlig titt först”, säger jag. ”Kommer i alla fall gärna i eftermiddag”, avslutar han, och dyker upp ett par timmar senare.

Naturligtvis såg vi inte till ormeländet, men vi hade en jättetrevlig, lång pratstund. Ormexperten (ekolog från Piteå) berättar om sin forskning i såväl Tornedalen som i Kirunatrakten, och ber oss återkomma när/om vi får syn - och ännu hellre ett foto - på den igen. Är det en huggis lovar han oss hjälp med infångande och flytt.

Fortsättning följer ... kanske.

Avslutar detta mångordiga inlägg om - egentligen - ingenting med en bild på allt godis som mognar i mängder varje dag mot sjöbodens vägg.