Vårt avlånga land... och ett virrvarr av tankar

Skillnaderna i vårt avlånga land har jag nog illustrerat med foto tidigare, men här är årets jämförelse. Fotona är tagna samtidigt, lördag f m. Det är vinter på Hjalle i Kiruna och rätt varm höst här på Udden i Sörmland. Hjalle är förstås den långa Hjalmar Lundbohmsvägen. Noteras ska att det inte alls är särskilt ovanligt att den första snön kommer i mitten av oktober - för att stanna  till andra hälften av maj. Det har många gånger inträffat flera veckor tidigare.

Jag gillar ju riktig vinter med snö, men inte skulle jag vilja byta klimat med norrbottningarna! Vad jag däremot gärna skulle vilja byta bort är storstadstrafiken! Trafiken i och kring Stockholm är en mardröm, och man vet aldrig hur mycket marginal man måste ha om man har en viktig tid att passa. Igår körde vi - mitt på dagen - till Södersjukhuset för att därifrån fortsätta ut till Udden. Jag hade, tack och lov, ingen exakt tid att passa, eftersom jag bara skulle lämna in den EKG-mätare som jag haft på mig ett dygn. En mindre trafikolycka någonstans på andra sidan sta'n, en bil som fått motorstopp i någon av tunnlarna och köer som sträcker sig åt alla håll och kanter är ett faktum. När vi äntligen hade kommit fram, återlämnat mina sladdar och fortsatt söderut hamnar vi i detta

Broöppning! Liljeholmsbron fälls upp i skyn för att låta segelbåtar passera. Suck! Det är inte något som man önskar i fredagstrafiken precis. Inte annars heller för den delen - om man inte är på väg ut i segelbåt förstås. Nåja, vi har ju ingen tid att passa, och kommer rätt försenade, men utan problem, fram till Udden.

Apropå trafik i och kring Stockholm - och Covid-19 - återkommer alla experter och myndigheter till vikten av att hålla avstånd, att - i möjligaste mån - undvika trängsel och folksamlingar. Men bussar och t-banevagnar är oftast fullsatta. Mycket få kan promenera till jobbet, lite fler, men långt ifrån alla, kan cykla. Egen bil? Det blir en dyr historia. Trängselskatten i rusningstid hamnar på 90 kr t o r och parkeringsavgiften (när man väl hittat en plats) ligger på minst 50 kr/tim. Gissa om jag är glad över att inte längre jobba! Och orolig för hur man ska lyckas få bukt med virusspridningen! Många måste ju jobba utanför bostaden, men alltför många har tyvärr också börjat strunta i rekommendationerna och återgått till uteliv med krog- och nattklubbsbesök m m.

Idag fladdrar mina tankar och associationer hejvilt, och från ovanstående om transportmedel hamnar jag på en gata i Paris för 12-13 år sedan. Vi (min svägerska och jag) hade kollat kartan och bestämt oss för att strunta i taxi från metron och i stället promenera till hotellet. Medan vi utan problem drog våra resväskor funderade jag högt över varför ingen långt tidigare hade satt hjul på resväskor. Alltså hjulet uppfanns ju för evigheter sedan, men när vi (i och för sig också för evigheter sedan...) började resa fick vi bära våra resväskor.

I morse fick jag svar på detta! Det var könsrollsberoende! Det svaret levererades i ett TV-inslag av en jätteduktig journalist/skribent/författare, som jag gillar skarpt: Katrine Marçal. En svenska, bosatt i London och nu aktuell med boken "Att upptäcka världen". Men tillbaka till resväskorna, vilka fick hjul så sent som 1972! Orsak: det fanns ingen anledning att förse väskorna med hjul, för ingen riktig man skulle nedlåta sig till att dra/rulla en resväska! Dem bär man! Kvinnorna då? Ja, men kvinnorna reser ju i alla fall inte utan en man! Så vitt jag förstod av inslaget ger hon många fler exempel på detta "tänk" i sin bok. Jag har inte läst den, men den står på min lista!

Och apropå det så har jag nyss avslutat en riktigt otäck - men bra - bok. Führerns Barnmorska.

Trevlig helg önskas er från Udden i Sörmland