Var det bättre förr? Obs! Ilsket inlägg

(skrivet onsdag kväll)

I kväll borde jag inte skriva något alls, utan i stället  dra en filt över huvudet och gå i ide, eller något liknande. Jag är så ARRRG och samtidigt uppgiven. Gillar inte, och tror egentligen på uttrycket  ”det var bättre förr”, men vad har det blivit av vår värld? 

Nej, det är varken stollen i väst eller pandemin som drar ned mig i mörkret nu, utan hur bedrägerier och annan brottslighet riktar in sig på gamla, sjuka, försvarslösa personer. Inget nytt, men igår träffade jag på det i min allra närmaste omgivning (inte första gången). Jag ska genast säga att inget dramatiskt har hänt här, medan dödsskjutningar och misshandel säkert har ägt rum på andra ställen i landet, men detta är så fult, så lågt!

Vår granne, en 85-årig dam som bott i huset intill oss i 45 år, har Alzheimers sjukdom och är nu rätt förvirrad efter att till för bara ett drygt år sedan varit kristallklar. När hennes man gick bort för tio år sedan började hon då och då att få samtal och besök från hantverkare och företag som menade att det var dags för nya takpannor, genomgång av ventilationssystem, läge att dra in fiber m m, m m. Samtal som vi aldrig fick trots samma byggår. Helt klart hade blufföretagen kartlagt och konstaterat: äldre änka av den generation där maken säkert skött allt praktiskt med hus och bil. Det var ju irriterande men innebar inga större problem då hon alltid kollade med oss och sina döttrar.

Nu - däremot - släpper hon snällt in personer som påstår att de ska installera larm, rensa spisfläkten o d. Naturligtvis har alla ständigt förmanat henne att inte släppa in någon annan än hemtjänst och bekanta, men detta går inte längre in hos henne. När jag idag såg en bil med luftvärmepumpslogga och en man som blev insläppt hos henne gick jag snabbt in där utan att ringa på. Ut ur ett av rummen, ett gästrum utan någon fläkt, skyndade då en ung man som inte bar på ett enda verktyg. ”Allt OK, här behöver inget göras”, svarade han på min fråga om vad han gjorde där, hoppade in i bilen och försvann. 

I ”lindrigaste” fall resulterar besök av detta slag i en faktura för någon påhittad service, i andra fall stölder eller rekognoscering. Därtill kommer oron! Döttrarna är ständigt oroliga, mamman vägrar flytta från sitt hus.

Ibland måste jag erkänna att jag beklagar att det är så enkelt att med några knapptryckningar via nätet få reda på ALLT. Om man bor ensam, hur stor bostaden är, dess värde, har personen bil, hund... Visst, det mesta har ju alltid varit officiella uppgifter som lämnats ut, men de har inte varit så oerhört lättillgängliga.

Men - alltså - en del var bättre förr. Jag säger bara: tornedalslåset! När jag var  barn, ja t o m yngre vuxen, ställde min farmor kvasten mot ytterdörren när hon lämnade huset. Då syntes det ut till landsvägen att hon inte var hemma. Ingen behövde gå upp till huset i onödan.

Och förresten - i modern tid - på vår gata i vår kretaby bodde en dam som blev en vandrare när demensen slog till. Hon gick och gick, i timmar, långt bort längs stigar och vägar oftast sjungande och till synes lycklig i sin värld. Familjen kunde inte "låsa in" henne. Oftast kom hon hem för egen maskin, ibland med någon som plockat upp henne i sin jeep, och ibland ringde någon från en grannby eller enslig gård: ”Vi har Sofia här, och nu blir det snart mörkt. Bäst att någon hämtar henne.”. Detta pågick till för fyra år sedan (då hon blev även svårt fysiskt sjuk), och låter ju väldigt tryggt. Tyvärr är jag mycket väl medveten om att inte livet på landsbygden heller är någon brottsfri idyll numera - i något land.

Så - var det bättre förr???

Höst i vår lilla trädgård

PS. Jag skrev ovanstående igår kväll, och när jag nu - torsdag morgon - tittar på morgonnyheterna/morgonstudion visas ett inslag om den ökade oron för att utsättas för brott!