En mild och slaskig jul…

 … får vi för Anders braskar i alla fall här på Udden. Som ni antagligen vet kommer julen då att slaska. Isen har lagt sig i viken, men det finns en stor råk i mitten. Eftersom det blåst hårt blir det inte någon slät och fin is, så på avstånd ser det ut som vågor i öppet vatten.

Jag har inte skrivit något på evigheter. Orsak: noll inspiration, inte haft något att skriva om, alltså inte något som jag kunnat tänka skulle intressera någon annan. Men, som ett par andra bloggare skriver: många av oss bloggar ju till viss del (den största?) för oss själva.

Jag har förstås läst massor av böcker. En del jättebra, en del bra. Några dåliga har jag inte läst, eftersom jag numera inte tvingar mig igenom böcker som känns alltför sega. Världen är full av bra böcker och nya publiceras i rasande takt. Varför ödsla tid på dem jag inte gillar eller inte kommer in i förrän efter halva boken? Jag har tidigare nämnt Pam Jenoff  och ett par bra böcker av henne. Nu har jag läst ”Paris försvunna döttrar”, som också rekommenderas.

Helena Thorfinns böcker har jag också läst - med stor behållning. Hon jobbade rätt många år som journalist innan hon fokuserade på mänskliga rättigheter och arbetade för såväl Rädda Barnen som Sida. Hon har varit stationerad på svenska ambassaden i Bangladesh och även arbetat i Myanmar/Burma. Det är romaner hon skriver - inga faktaböcker - men nog förstår man att hon är mycket insatt i politik, kultur, biståndsfrågor m m i dessa länder. De frågorna ligger oftast som bakgrund eller ”ram” kring handling och huvudpersoner. ”Innan floden tar oss”, ”Den som går på tigerstigar” och ”I munkens skugga” är titlarna. Den sistnämnda utspelar sig i Myanmar, och i den var jag liiite frestad att hoppa över en del stycken som gick in på ”övernaturligheter”. Gjorde dock inte det, och boken är bra. Jag har svårt för böcker som utspelar sig någonstans i gränslandet mellan saga och verklighet. Därför kommer jag inte heller särskilt bra överens med latinamerikanska författare. Eller, rättare sagt, med de relativt få jag träffat på med undantag för Isabel Allende.

Nu har jag börjat med  ”Det holländska huset” av Ann Pratchett. Den beskrivs som ”höstens vackraste bok” i annonser.

Pandemin då - ja, lite mer umgänge har det faktiskt blivit den senaste tiden. Vi har träffat vänner och till och med ätit ute på restaurang ett par gånger. Vaccindos  nummer tre fick vi redan den 11 november, och det gick väldigt smidigt och snabbt. Vi fick SMS om att det var öppet att boka, loggade in i appen och kunde boka en tid redan dagen därpå. Inga väntetider sedan vid vaccinationstillfället heller. På nyheterna har det pratats om köer och kaos i Stockholmsområdet, men på vår kant har det rullat perfekt. MEN nu, när man börjat ana en normal tillvaro, sveper omikron in över världen. Vad kommer det att innebära? Gränser har redan stängts. Hmmm, hjälper det? Knappast, tror jag, för med facit i hand ser vi ju att länder som gjort detta också drabbats - bara senare. 

Första advent firade vi traditionsenligt med glögg och middag med goda vänner. Sedan åkte vi hit ut till Udden för att pynta lite. Elstakarna har placerats i fönstren och försetts med timer, och ett par ljusslingor har virats runt altanräcken. Så - det får räcka! 

I morgon går vi in i december. Vi överlevde ännu en november månad långt borta från Kreta …

Ha det gott, passa er för omikron!