Mer brittsommar och språktänk

Redan för ett par veckor sedan skrev jag att det säkert skulle bli frostnätter inom kort, åtminstone innan det var dags för nästa besök här på Udden. Inte då! Idag fick vi plocka fram ett par stolar till altanen till fikadags, och sällskap fick vi av ett par trollsländor, av vilka den ena trivdes bra på såväl Bs nakna arm som på T-shirten. Och då har vi ändå flera grader svalare här ute än bara en mil eller så inåt landet!

Såg en gammal grekisk lärobok i hyllan för en stund sedan och fick – nästan – ett ryck av plugglust igen. Det gick dock väldigt snabbt över. Texten i boken är för liten, och energin och tålamodet att banka in kunskaper är ännu mindre. Inlärandet får fixas på trevligare sätt – att öva på plats.

Jag är ju mycket språkintresserad och fascineras ofta över hur språket förändras (inte alltid i positiv riktning!) och hur snabbt många nya uttryck plötsligt vinner terräng. Någon eller några kändisar, trendsättare, influencers använder ett uttryck, och blixtsnabbt sprids det och fastnar. Ligger kvar en kortare eller längre period. Till exempel började plötsligt halva Idrottssverige att besvara reportrarnas frågor med  "Nää, men...". Det är förstås inget nytt fenomen. Så har det antagligen alltid varit, men omfattningen och hastigheten är ju inte jämförbar med hur det var ”förr i tiden”, tack vare (eller på grund av?) sociala medier så klart.

Nu är det i alla fall kärlek hit och kärlek dit… ja, det låter ju i och för sig bra och trevligt, men inte tror jag det ligger så mycket äkta kärlek i alla emojis, smileys och kommentarer som skickas främst på FB. På sistone har vi fått läsa överallt att ”XX har fått sååå mycket kärlek av läsare/åhörare efter att ha berättat ditt och datt”. Vad har hänt med uttryck som 
“hålla med”, ”tycka om”, ”visa sympati” m fl?
Theodor  Kallifatides sa i och för sig en gång för länge sedan ungefär: ”Svenskarna är ett konstigt folk. Hur kan man älska en potatis?”. Så mitt resonemang kanske helt faller. Vi är kanske föregångare i den här fråga. 

Vad sägs för övrigt om denna dialog apropå att lära sig ett nytt språk (också Kallifatides).

 - Vill du mer kaffe?

- Ja tack, men mycket lite. 

- Varsågod.

- Oj, det blev lite mycket.

Jag äääälskar Theodor Kallifatides!

För ett bra tag sedan hade vi förresten den här diskussionen när vi tittade på TV hos våra engelska vänner. De konstaterade att allting plötsligt var ”awesome”, men när jag frågade hur det stavades visste de faktiskt inte. De hade ännu inte sett det skrivet!

Att få in nya ord och uttryck är ju roligt också! Tror det kallas språkutveckling. Men när det verkar som om alla synonymer slås ut är det synd, tycker jag. Nu ska jag stänga min pratlåda för ett tag i alla fall. Jag hade en gång en arbetskamrat som sa: ”Du vet väl att alla människor har fått sig en viss mängd ord tilldelade?! Du kommer att ha gjort slut på dina innan du blir pensionär.”. Han hade fel...

Brittsommar

.. "uttrycket brittsommar hänger samman med Britta och Birgitta som har namnsdag den 7 oktober", läser jag, och nog har vi riktigt brittsommarväder idag!

I fredags lämnade vi Udden och åkte hem. När man inte jobbar kan man lugnt och stressfritt åka MOT helgfirarköerna från Stockholm. Vi åkte genom ett färgsprakande, vackert sörmländskt landskap - rätt nöjda efter att ha gjort det mesta av vinterförberedelserna på Udden. Altanerna gapade nu ödsligt tomma, och båten var ordentligt täckt och tryggt förtöjd i stora eken.

Hemma är det som väl är inte så mycket att ta reda på. Jag har klippt, rensat och komposterat en del och till min överraskning fått glädja mig åt att det fortfarande finns lite blommor i lilla trädgården. Tidigare har jag presenterat "sommarens sista ros". Där var jag lite för snabb i vändningen. Det finns ytterligare rosor - och t o m en del knoppar. Kärleksörten blommar också med ovanligt intensiv färg.

En orsak till att vi åkte hem just nu var en inbokad middag med goda vänner, tillika gamla klasskamrater, från norr. Förutom en härlig middag blev det prat, prat, prat i många timmar. Mycket gamla minnen, och mycket uppdaterande om gemensamma bekanta. Det är så härligt att få umgås med någon som man känt sedan man var sex år! Vi kände varandras föräldrar (som ju alla är borta nu), syskon och många andra släktingar och vänner. Rätt många år har vi bott långt ifrån varandra, och kontakten har inte alltid varit så tät - men alltid funnits där. Värdefullt!

Mycket reseprat blev det också, eftersom detta par är mycket flitiga och vana resenärer. De har gjort många långresor och rätt nyligen en till Sydafrika med ungefär samma innehåll som den vi nu bokat. Ja, vi har alltså bokat, för sonen och hans hustru hade inget emot denna "födelsedagspresent" och lyckades boka in semester, så nu ser vi alla fram emot ett par februariveckor i Sydafrika! Innan dess är det ju dags för den sedvanligt kretavistelsen för vår del, när vi flyr novembermörkret här hemma. Kanske skulle vi inte ha bokat in den vistelsen - åtminstone inte för så pass lång tid - om vi hade haft afrikaresan bokad. Å andra sidan känner jag att det är lika bra  - ja, bättre - att göra det man kan NU.Tids nog blir man antagligen mindre rörlig. Det gäller förstås alla, men jag tänker förstås lite extra mycket i den riktningen på grund av tidigare nämnda synproblem.

Så - då går vi en ny vecka till mötes. Tiden rusar!

Ha det gott!

Sista september

… och hösten är obönhörligen på ingående här på Udden. Det är alltså inte meteorologisk höst ännu.

Pelargoner och Flitiga Lisa blommar för fullt, och det känns tråkigt att riva upp och kasta bort, men vi konstaterar att det mest troligt kommer att bli frostnätter innan vi kommer hit nästa gång. En del pelargoner ska jag övervintra, men absolut inte alla. Det finns det inte lämplig plats för. Jag har försökt - förrådet hemma har varit extra rörigt och skräpigt, och i slutänden har jag ändå fått köpa nya. Det är ju faktiskt ingen större ekonomisk uppoffring (en kasse med tre stycken för under hundralappen), utan det är mest känslan av att övervintra skötebarnen och få större och kraftigare exemplar till våren.

Jätteglad är jag över mitt lilla, fina olivträd, som jag köpte för ett och ett halvt år sedan. Jag var övertygad om att det var heldött nu i våras och var på väg till komposten med det, när jag såg att det kanske, kanske trots allt hade överlevt vintern. Det mådde ju så gott i stugan där vi håller ca tio grader när den står tom, men att sedan plötsligt stå i 20-25 graders värme, som det blev bland annat under julhelgen, gillade det inte. Nu ska lilla trädet få bo i uterummet i nyinköpt frigolitkruka och lite annan isolering.

Hösten är ju skördetid. Här har vi inte så mycket att skörda, men kantarellerna på tomten kom upp även i år. Härligt att ha dem på egna tomten så att de kan få stå i fred på tillväxt. Lite kryddor klipper jag också och hänger upp på tork – dragon, salvia och timjan. Basilika har jag frusit in lite av. I ärlighetens namn blir det inte av att använda särskilt mycket av detta under vintern, men jag gillar själva - väldoftande - hanteringen.

I morgon ser det ut att bli hyfsat svaga vindar, så då ska båten tas upp i marinan inte så långt härifrån. Tyvärr kan vi inte ta upp den på egna stranden. Idag har det varit ganska varmt och skönt när man jobbat i solen och i lä, men riktigt iskalla vindar på andra sidan huset. Alltså: Dags för säsongens första brasa! 

Höstliga hälsningar från Udden!

Stockholm i mitt hjärta

Varför turistar vi så otroligt sällan i vår egen stad - vi som bor i den vackraste av städer? Det frågar jag mig varje gång jag faktiskt promenerar i Stockholm utan att ha ett mål och en tid att passa. Igår blev det i alla fall en heldag. Solen strålade, vattnet glittrade och det var perfekt promenadväder. 

Turistbussarna stod på rad nedanför slottet, och kameror och mobiltelefon klickade överallt. Folk betalar ju faktiskt tusentals kronor för att komma hit och uppleva sta’n; det som vi kan göra nästan gratis. Så här i mitten av september är det inte längre någon trängsel, och man kan till och med flanera längs Västerlånggatan utan att knuffas med folk.

På Skeppsholmen doftade det hav och lite tjära, och vågorna kluckade mot kajen och mot skroven på skutor i det mest otroliga modeller. Jag har under flera år haft min arbetsplats på Blasieholmen, och då blev det rätt många lunchpromenader på Skeppsholmen och även Kastellholmen, men nu är det ett bra tag sedan.

Krigisk krog (Torpedverkstan) och Mindepartementet passera man på rutten "Skeppsholmen runt".

Vi fortsatte till Slussen och kikade ned på den enorma byggarbetsplatsen under nuvarande konstruktion. Att denna trafikplats nu byggs om kan knappast ha undgått någon. Det är förresten rätt imponerande att den nuvarande, eller den som nu till stor del är riven, har  fungerat som trafikkarusell sedan 30-talet med tanke på hur biltrafiken vuxit. En mycket snillrik konstruktion! Här var det förstås lite trångt och stökigt, men snart var vi inne på Söder. Lämnade pulsådern Götgatan och promenerade längs lugna, charmiga smågator. Om jag skulle flytta in till ”innanför tullarna” (vilket i dagsläget inte känns troligt) är det här jag vill bo! På Söder - i Mariakvarteren.

Kaffe-, glass- och matställen besöks förstås alltid när man turistar, så hungrig är jag inte när vi kommer hem, men fötterna - ovana vid asfaltsvandringar - är jättetrötta. Men vi orkar/hinner skörda årets sista äpplen innan skymningen lägger sig.

Skördetid

Sommarens sista ros

Insnärjd i spindelnät

... och bombarderad av ekollon - livet på Udden dessa dagar. Vi har alltid gott om spindlar, och jag måste ofta gå runt stugorna med långskaftad borste och sopa bort klibbiga nät. Jodå, jag vet att spindlar är nyttodjur, men man måste ju kunna röra sig in och ut utan att bli igenklibbad. De senaste veckorna har det inte funnits några nät - och så vips: inom loppet av ett knappt dygn svävade igår nät stora som familjepizzor i alla vinklar och vrår. Men spindlarna har nog fått svälta, om de inte blivit vegetarianer, för näten var gula av björkfrön. Fågelbadet blev också snabbt en sörja, men nu finns det ju fräscht vatten överallt. Medan dessa frön virvlar i den rätt hårda vinden rasar ekollon ned på plåttaket. Det låter som rena rama kulsprutebeskjutningen.

Dagarna har varit soliga och sköna, men det känns att det går mot höst. Kvällarna blir längre och inga lampor lyser upp mörkret på andra sidan viken på vardagarna. Sophämtningen upphör för i år. Våra perioder på Udden kommer nu att bli kortare, och vi har så smått börjat ”göra höst”. Lika bra att få undan en del medan vädret är fint. I rätt många pytsar och krukor blommar det fortfarande vackert, medan det är läge att rensa andra. Tiden rusar, och det är inte mycket mer än en månad till vår kretavistelse. Innan dess kommer vi förstås att åka ut hit, men nu känner vi oss rätt nöjda...

... och åker hemåt.
När vi stannar framför vår entré hemma kommer närmaste grannen: ”Bra, att ni kommer. Ni måste befria mig från tonvis med vindruvor!”. Visserligen små, men - alltså - mängder, och sååå söta! 

Murgrönan, som jag fick ett rätt litet rotskott av för ca 30 år sedan, blommar som aldrig förr och här surrar otroliga mängder bin. Altandörren måste vi öppna lite försiktigt för att inte kliva rakt ut i en bisvärm. Murgrönan är ca 60 cm tjock/djup - hur anger man måttet på en växt? Jag vågar inte tänka på hur tegelväggen ser ut under den. B var tveksam när jag satte den, men jag tycker så mycket om växter med fräsch grönska året om. Nu hotar den att ta över huset. Jag petade nämligen ner ett par skott till på andra sidan av huset - på norrsidan - och trodde knappast att de skulle klara sig. Sedan länge är även dessa uppe vid taket. Och så klart - ju mer jag klipper, rycker och försöker tunna ut desto tjockare blir de. Extra husisolering försvarar jag dem med. Och så är det roligt att klippa in några revor för att dekorera julgrupperna med.

Trevlig helg!

Underbara septemberdagar

Vilka septemberdagar! Solen strålar och växtligheten har fått snurren. Så här grönt, frodigt och fräscht har gräset inte varit på hela sommaren. Styvmorsvioler slår ut samtidigt som kantarellerna lyser i vår slänt.

Viken ligger spegelblank. Att det är vindstilla är vi inte bortskämda med här på Udden. Inga vattenskotrar eller andra motorer stör. 

Balsam för själen!

Valinformation, sopsortering m m

Efter rätt många dagar på Udden har vi landat hemma igen. Eftersom det faktiskt regnat en del är det dags att klippa gräsmattan och se över den lilla trädgården på hemmaplan. Hämtar posten hos grannen, och ur kassen rasar valpropaganda. Mängder av kuvert - direktadresserade och massutdelade. Väldigt mycket ligger i igenklistrade kuvert. Undrar hur många träd som gått åt till detta! Och så är det sorteringen. Kuvert ska enligt instruktioner om sortering inte läggas i vanliga pappersinsamlingen. Undrar hur mycket tid vi tillsammans i landet lägger ned på att sortera papper?! Vad trött jag blir!

Miljöfrågan präglar ju valrörelsen väldigt starkt i år, och vi är fler och fler som inser hur otroligt viktig den är. Eftersom sopbergen växer och vår jättekonsumtion så ofta belyses undrar jag, som så ofta, varför det är så svårt att bli av med t ex möbler, porslin och husgeråd på ett miljövänligare sätt - läs återanvändning. För ungefär tio år sedan stod jag inför den jobbiga uppgiften att tömma mina föräldrars hus. Min pappa, som då bott där ensam några år, gick hastigt bort och det blev alltså aldrig aktuellt med något annat boende. Huset skulle tömmas och säljas. Jag, som då fortfarande jobbade, bor 20 mil från huset i fråga och brorsan ytterligare ca 100 mil. Vi hade inga möjligheter att sortera, sälja via annons, köra hit och dit, så jag kontaktade olika organisationer och även kommunen och erbjöd dem ett komplett "husinnehåll", bara de kunde komma och tömma. Kommunen iordningsställde just då boenden för flyktingar, så jag tänkte att det kunde vara intressant att gratis möblera minst en lägenhet. Ingen var intresserad! Själva kunde vi förstås bara plocka hem ett fåtal prylar, så resultatet blev att vi betalade ett företag för att tömma, och det allra mesta hamnade på tippen! 

Då vi nu ger svägerska och svåger en hand med att avveckla ett rätt stort och fint sommarställe blir detta åter aktuellt. Ingen vill/orkar/kan "förbarma sig" över t ex ett jättefräscht och snyggt "köksinnehåll". Nog är det ett slöseri som ger en mardrömmar. Detta om detta - slutgnällt nu.

För några år sedan konstaterades att vi svenskar slänger ca åtta kg textil per person och år. Jag medverkade då i ett projekt med bl a Textilhögskolan i Borås och diverse textilföretag, och ett av resultaten blev att rätt många företag nu tar emot kasserade textilier. Lämna in dina textilier  - som inte platsar för återanvändning - så kan nya fibrer återvinnas! Alltid något! 

Det känns plötsligt höstlikt, och regnet hänger i luften. Vi har dock hunnit med en liten skogspromenad för att kolla svampläget (resultat = noll), men i frysen fyndade B lite kantareller. DET var roligt, liksom att Erica Kinsley just flög över 1,90 meter och därmed vann damernas höjd! Dessutom får jag glädas åt att en av mina små rosor (de som kallas morsdagsros och säljs i kruka) blommar så här fint.

Det blev väl åtminstone en lite mer positiv slutkläm?!