Annorlunda november ...

... har det varit. Men i år slapp jag åtminstone bli så här tjock och bränd eftersom jag var tvungen att hålla mig hemma

November 2013

Det här var första gången vi var hellediga och kunde stanna på Kreta mer än en vecka på hösten. Vi hade slutat jobba den sista mars, men jag var fortfarande backup åt min efterträdare. Därför satt jag med laptoppen på byns internetcafé lite då och då. Tänk, vilken skillnad mot idag. Nu kopplar man upp sig var man än befinner sig; på varenda liten taverna, strandfik eller bytorg.

Det var också första gången vi var med och jobbade i olivskörden! Att följa med oliverna från träden till det lilla presseriet utanför byn, genom den datoriserade processen och ned  i dunkar var riktigt intressant.

Vårt första riktiga Atenbesök gjorde vi också detta år - äntligen! Eftersom det i lågsäsong inte går att flyga hem utan mellanlandning och byte i Aten bokade vi tre hotellnätter för att utforska sta'n. Vi hade tidigare bara varit här på en dagstur från Agistri, och egentligen inte hunnit med annat än Akropolis. Det här blev en vistelse som verkligen gav mersmak. Vi (som absolut inte är några storstadsmänniskor) blev mycket positivt överraskade.  Trots de enorma problemen med ekonomi, arbetslöshet o d upplevde vi Aten som en mycket vänlig stad. Vi har sedan dess återvänt varje höst förutom förra året. Det är en häftig omställning att lämna vår novembersovande by och dimpa ner i Atens myller. 

Det går ju inte att låta bli att skriva om pandemin, trots att vi ALLA drabbas av den på olika sätt. Eller kanske just därför. Hur ofta händer det att vi bär på samma ängslan och frustration och tacklar samma begränsningar (mer eller mindre) var vi än befinner oss? Som jag skrivit flera gånger tidigare har jag det ju ganska bra, trots allt, eftersom vi har möjlighet till promenader och omväxling, inte minst tack vare huset på Udden.

Har vår boj förökat sig?

Nej, här har paret Svan betat färdigt för tillfället

Munskydd eller ej?  Så denna fråga diskuterats dagligen sedan viruset dök upp! I förrgår tvingades jag för första gången stifta närmare bekantskap med denna pappers/tyglapp. Det var en mindre trevlig upplevelse. Fruktansvärt obehagligt! Jag har hela tiden haft förpackade munskydd hemma och i bilen, men aldrig haft någon anledning att använda ett, då jag ju inte gått in i affärer, apotek o d. Nu skulle jag få en ultraljudsundersökning av hjärtat, och det var ”munskydd på!” i receptionen. Att andas inne i detta var nästan panikframkallande i början och obehagligt hela tiden. Hur har vårdpersonal klarat av detta hela dagarna? Och dessutom under varma sommardagar. Vänjer man sig verkligen vid dem?

Tror ni att man kommer att behöva tillverka papperskassar det närmaste året efter pandemin? Jag tvivlar. En snabbt överslag säger att vi har närmare 200 stycken hemma. Dessutom ser det likadant ut hos de flesta av våra vänner. Ser ni pappersbergen? Orsaken är förstås att vi sedan början av mars har gjort alla inköp online - i snitt var sjunde-åttonde dag. Varorna levereras i sex-sju kassar. Av praktiska skäl, antar jag, packas kassarna bara halvfulla. Grönsaker i en kasse, bröd i en. Normalt använder vi själva tygkassar eller, någon gång begagnade papperskassar. Det tar emot att slänga en hel papperskasse i containern, men nu är det nog läge.

Första advent om bara några dagar. Ha det så bra och sköt om er!