”Varde ljus …” och diverse funderingar

Det blev nästan lite tomt när OS var över och man skulle lämna TV-hörnan. Den ”tomheten” skulle jag så gärna återgå till i stället för de senaste dagarnas hemska nyhetsflöde. Nu ska jag i alla fall ta en liten paus från CNN:s skrämmande direktrapporteringar. Det blir ju skidor från Lahtis.

Bloggvärlden skriver Lena i Wales om; hur den gett henne många trevliga kontakter, inspiration, nya kunskaper med mera. Jag har en handfull bloggare som jag följer (och några som jag läser av och till) och jag håller helt med henne. Orsaken till att jag började var också att vänner så ofta frågade ”… men hur är det att vara så länge på Kreta? Blir det inte trist att bara vara på EN ö? Vad gör ni hela tiden?”.

Ja, vad gör vi egentligen, funderade jag, eftersom vi aldrig ledsnar på ön. Så jag började göra lite fler och lite längre noteringar i almanackan för att sedan plocka in i en liten blogg tänkt att handla om Kreta, andra resor och mina dagliljor. Resorna blev pausade av pandemin, dagliljornas säsong är kort, problem med hälsan gjorde att skrivlusten periodvis inte infann sig alls. 

Men skrivlusten återkommer då och då, så nu ska jag göra en liten avstickare norrut - till den lilla byn Lannavaara ungefär 14 mil nordöst om Kiruna. Se gröna punkten ovanför ”V” högst upp på kartan. Byn är väldigt liten, 120 invånare är den uppgift jag hittar, och den tillhör Kiruna kommun. 

Och varför drar jag iväg dit upp? Jo, det finns nämligen ganska mycket annat än järnmalm att bryta i Norrbotten. I dessa trakter hittar man många mineraler, bergarter och vackra stenar. På 80-talet startade paret Söderström Kristallen, ett utbildningsföretag av rätt speciell karaktär. Schemat kom att omfatta gemmologi, guldsmide, stensliperi och smyckestilverkning. Det fanns t o m en utbildning i ädelstensteknik som gav högskolepoäng. Teoretiska delar läser man på distans och praktiken förläggs till Lannavaara. Förutom en butik där de säljer egentillverkade smycken finns ett mineralmuseum här. Värt ett besök om ni har vägarna förbi - fniss.

Det är länge sedan vi besökte Kristallen, och nu kan jag tyvärr - och snopet -  inte hitta några egna foton. Kanske var det inte läge att fota där inne. Men som ni alla vet finns det på nätet.

Men vidare till det jag egentligen tänkte berätta om berg och sten:

I närheten av Bs hemby finns också en hel del olika fyndigheter i markerna, bland annat vacker marmor. För ganska många år sedan började ett litet företag slipa denna marmor och tillverka lampor. De höll till i en lokal som låg granne med Bs föräldrahem. Det var under en period med rätt stor arbetslöshet då arbetsförmedlingen flitigt uppmanade ”alla” att starta eget. Vi tyckte lamporna var fantastiskt vackra men jättedyra - för dyra. De flesta såldes också som företagspresenter.  Lampan fanns dock kvar på näthinnan så vid nästa besök, bara en månad senare, hade vi bestämt oss för att slå till. Då fanns varken lampor eller företag kvar! Flera år senare firade vi Bs 60-årsdag i Kiruna. Syskonen kom med gemensam present - en stor trälåda med en logga som kändes helt obekant för oss. I lådan låg lampan inlindad i en liten renhud. Det var så den sålts och levererats från början. En av bröderna hade hunnit köpa en och lagt undan den just med tanke på denna bemärkelsedag.

Jag lyckas inte få till en bild som gör den rättvisa. Marmorskivorna är infattade i ”ramar” av mässing, och som ni ser har lampan formen av en kåta.

Runt om på sockelns mässinglist finns samiska tecken inristade - tecknen som vi ofta ser på spå- eller nåjdtrummorna. 

Naturligtvis måste det ha sålts några fler sån’a här lampor, även om tillverkning och företag var väldigt kortlivade, men jag har aldrig sett någon eller hört om någon som har en likadan. Jag behöver väl inte säga att den är en av våra mest älskade ”prylar”. 

Idag känns det riktigt vårlikt här. Solen skiner, det är plusgrader och det ytterst tunna snötäcket försvinner. Trevlig fortsättning på helgen!