Underbara septemberdagar

Vilka septemberdagar! Solen strålar och växtligheten har fått snurren. Så här grönt, frodigt och fräscht har gräset inte varit på hela sommaren. Styvmorsvioler slår ut samtidigt som kantarellerna lyser i vår slänt.

Viken ligger spegelblank. Att det är vindstilla är vi inte bortskämda med här på Udden. Inga vattenskotrar eller andra motorer stör. 

Balsam för själen!

Valinformation, sopsortering m m

Efter rätt många dagar på Udden har vi landat hemma igen. Eftersom det faktiskt regnat en del är det dags att klippa gräsmattan och se över den lilla trädgården på hemmaplan. Hämtar posten hos grannen, och ur kassen rasar valpropaganda. Mängder av kuvert - direktadresserade och massutdelade. Väldigt mycket ligger i igenklistrade kuvert. Undrar hur många träd som gått åt till detta! Och så är det sorteringen. Kuvert ska enligt instruktioner om sortering inte läggas i vanliga pappersinsamlingen. Undrar hur mycket tid vi tillsammans i landet lägger ned på att sortera papper?! Vad trött jag blir!

Miljöfrågan präglar ju valrörelsen väldigt starkt i år, och vi är fler och fler som inser hur otroligt viktig den är. Eftersom sopbergen växer och vår jättekonsumtion så ofta belyses undrar jag, som så ofta, varför det är så svårt att bli av med t ex möbler, porslin och husgeråd på ett miljövänligare sätt - läs återanvändning. För ungefär tio år sedan stod jag inför den jobbiga uppgiften att tömma mina föräldrars hus. Min pappa, som då bott där ensam några år, gick hastigt bort och det blev alltså aldrig aktuellt med något annat boende. Huset skulle tömmas och säljas. Jag, som då fortfarande jobbade, bor 20 mil från huset i fråga och brorsan ytterligare ca 100 mil. Vi hade inga möjligheter att sortera, sälja via annons, köra hit och dit, så jag kontaktade olika organisationer och även kommunen och erbjöd dem ett komplett "husinnehåll", bara de kunde komma och tömma. Kommunen iordningsställde just då boenden för flyktingar, så jag tänkte att det kunde vara intressant att gratis möblera minst en lägenhet. Ingen var intresserad! Själva kunde vi förstås bara plocka hem ett fåtal prylar, så resultatet blev att vi betalade ett företag för att tömma, och det allra mesta hamnade på tippen! 

Då vi nu ger svägerska och svåger en hand med att avveckla ett rätt stort och fint sommarställe blir detta åter aktuellt. Ingen vill/orkar/kan "förbarma sig" över t ex ett jättefräscht och snyggt "köksinnehåll". Nog är det ett slöseri som ger en mardrömmar. Detta om detta - slutgnällt nu.

För några år sedan konstaterades att vi svenskar slänger ca åtta kg textil per person och år. Jag medverkade då i ett projekt med bl a Textilhögskolan i Borås och diverse textilföretag, och ett av resultaten blev att rätt många företag nu tar emot kasserade textilier. Lämna in dina textilier  - som inte platsar för återanvändning - så kan nya fibrer återvinnas! Alltid något! 

Det känns plötsligt höstlikt, och regnet hänger i luften. Vi har dock hunnit med en liten skogspromenad för att kolla svampläget (resultat = noll), men i frysen fyndade B lite kantareller. DET var roligt, liksom att Erica Kinsley just flög över 1,90 meter och därmed vann damernas höjd! Dessutom får jag glädas åt att en av mina små rosor (de som kallas morsdagsros och säljs i kruka) blommar så här fint.

Det blev väl åtminstone en lite mer positiv slutkläm?!

Vägkrog

Vad spelar det för roll att vi har bilen full med kyl- och frysvaror när det är lunchdags för lilla kalven?!

Veckorna efter hemkomsten från Norrbotten har varit rätt händelselösa - men sköna! Av olika anledningar blir det ingen englandsresa i år. Även om jag älskar besöken i New Forest känns det faktiskt skönt att inte packa resväskan på ett bra tag. Inte förrän det är dags för Kreta i oktober/november. Det beror kanske på åldern - att det börjar kännas lite jobbigt att resa alltför ofta. Egentligen gäller det allt omkring själva resan, det vill säga alla köer och kontroller på Arlanda, flygförseningar, transporter hit och dit.

Nu har vi nästan bara varit här på Udden med undantag för några dagar hos svägerska i Västmanland. Det har ju varit en fantastisk sommar, och den fortsätter lite till. I morgon kan vi komma att få  27 grader, enligt färsk prognos. Vad gäller blomsterprakt, svamp och bär har det dock varit riktigt ynkligt. Bara några få dagliljor gick i blom, blåbärsriset torkade tidigt och av sommarkantarellerna på tomten har inte synts ett spår. Så klart - de behöver ju regn! Äpplen verkar alla få i överflöd, så också vi, och den spaljerade björnbärsbusken har satt nytt rekord. Aldrig tidigare har den gett så stora, fina bär och så här tidigt!

Egentligen räcker detta mer än väl, för det är många år sedan jag syltade och saftade, men det vore ju kul att få plocka lite som tidsfördriv. Nåja, det finns bär och svamp att köpa på torgen och/eller i butik.

Björnbär är extra kinkiga, tycker jag, som är "livrädd" för allt som är syrligt. De måste därför skördas i exakt rätt tid, alltså mer eller mindre varje dag. Övermogna är de ju inte heller goda. Men med rätt mognad - Mmmmm!

(Värmeljuset = storleksreferens)

Ja, så var det detta med resor … igen. Vi är ju en mycket reslysten familj, och nästa år fyller vi alla "jämnt". En lite längre, påkostad resa står på önskelistan, men vi har svårt att bestämma oss. Högst upp på Bs önskelista står sedan länge Galapagos. Själv känner jag mig inte helt "bekväm" med att resa så långt (förutom att det är förskräckligt dyrt!), och jag har nog lite medhåll från svärdottern. Just nu pekar det mot att uppleva "Mandelas Sydafrika", men - obs! - det kan hända att vi landar uppe i Norrbotten hos syskonen i stället.

Fortsättning följer med största sannolikhet.

Vacker äppelträdsblom...

... lär vi ha haft! Rekordsnabb var den också, för när vi åkte ut till Udden hade trädet massor av knoppar, och när vi kom tillbaka, efter bara en dryg vecka, var blomningen över. Grannarna berättade att det var länge sedan de sett en så riklig och vacker blomning. Och här är resultatet - fyra sorter! Tidiga Transparente Blanche är nu ätmogen. Hoppas övriga mognar utan inneboenden! Ser i alla fall bra ut så här långt. 

Efter några dagar på hemmaplan återvänder vi nu  till Udden. Huset här har mer eller mindre blivit en upp/ompackningsstation och tvättstuga, men det kommer säkert andra tider.

Sveriges farligaste djur

... finns här -  ett av de absolut minsta krypen som gjort många människor mycket sjuka och gett en del men för livet. Jag pratar om den vidriga fästingen. Idag har jag plockat ett par som hunnit sätta sig på armen, och - tro mig - jag kollar ständigt. Vi har levt båtliv i Södertörns skärgård i 30 år, så det här med fästingar kan jag, men är man en fästingmagnet finns det tydligen inte något sätt att undvika dem. Att skala av sig alla kläder efter promenaderna och hoppa i havet eller duscha hjälper inte. Det kan ändå hända att det sitter en liten illvillig jäkel någonstans på kroppen morgonen därpå. Naturligtvis har både B och jag haft borrelia några gånger. Det botas i och för sig enkelt med en antibiotikakur, men det vore trevligt att slippa knapra tabletter var och varannan sommar. Jag har alltid råkat ut för fler fästingar än andra i min omgivning. Så olika det är från person till person! Vår son, som vistats i skärgården sedan han var nyfödd, har ALDRIG haft en fästing. 

Det här förstör faktiskt en del naturupplevelser, och därför är det så härligt att promenera i naturen i Norrbotten. Jo, jag vet att fästingar numera finns där också, men de lär inte vara smittspridare där - ännu. Något annat som jag saknar så efter min sommarvistelse i norr är det NORRBOTTNISKA LJUSET. Det är samma sak varje år - och har alltid varit så: en nedstämdhet infinner sig de första kvällarna här hemma när jag måste tända lampan inomhus. ”Sommar’n-är-slut-känslan” tar tag i mig, även om det är sommarvarmt och vi bara är inne i juli. Efter några dygn känns förstås allt normalt igen. Men att, som för ett par veckor sedan, kunna sitta i båten och långsamt glida nedför älven en ljus natt är obetalbart.

Normalt för årstiden är det INTE här. Björklöven singlar ned och lägger sig på altanerna tillsammans med drivor av björkfrön. Där vi förr har haft eftermiddagsskugga steker solen eftersom björkarna är kala! Ett väldigt futtigt blomsterår blev det, men i morse hade i alla fall ett par dagliljor slagit ut.

Condilla  och  Bela Lugosi

Björnbären som växer mot väggen på det urgamla förrådet har aldrig under våra åtta år här på Udden mognat förrän i slutet av september. Redan nu kan vi plocka stora, härliga bär.

Och efter denna "svalare" måndag med strålande sol och 25 grader utlovas nu varmare väder! Håll ut - snart kommer vi att klaga över kyla och regnrusk...

Tillbaka på Udden

… sitter vi inne i stugan i luftvärmepumpens ”omvända” funktion, alltså kylning. Det är första gången sedan vi installerade den för åtta år sedan. Ute orkar vi knappt vara i denna värme som ligger kring 30 grader. Dessutom har luftfuktigheten legat väldigt högt, så det har inte ens varit skönt i skuggan. Våtvärmande omslag. Våra kretensiska vänner har ofta frågat varför vi inte stannar i byn på sommaren - då när den lever upp ordentligt. Här är en stor del av svaret! Det blir för passivt. Visserligen vänjer man sig säkert till en viss del, men även brittiske Alan som bott där i 15 år stönar ofta över augustihettan. När man är genomsvettig och andfådd efter att ha sopat uteplatsen i ett par minuter är det jobbigt, säger han. 

Å andra sidan finns det inte så mycket att pyssla med här ute just nu. Det ser jättetrist ut. Jo, man skulle ju kunna kratta löv - som i oktober. Ekarna är gröna, men björkarna är bruna eller kala. Dagliljorna lever, men har bara några enstaka knoppar, och de få som slagit ut har gett väldigt små blommor. Pelargonerna, som grannen vattnat, är OK, liksom kryddväxterna, så det får hädanefter bli min melodi. Hängkrassen, som äntligen gav härliga kaskader av färggranna blommor, har rådjur kalasat på medan vi var borta, trots att den stod högst upp och längst in på en altan. De ligisterna har tydligen inget emot att knalla i trappor, när någonting gott bjuds.

MEN få aktiviteter slår en kvällspaddling i solen, när temperaturen dessutom sjunkit några grader till uthärdliga 25 grader.

Hej då

Det har blivit dags att lämna Norrbotten. Vi avslutar med ytterligare en dag i Kiruna. Tänk att jag aldrig råkar på någon bekant i stan där jag trots allt bott i 15 år! Kanske inte så konstigt när man tänker efter. Vi var så många i min åldersgrupp som flyttade söderut för vidare studier (och blev kvar) eller jobb. Dessutom inser jag att den bild jag har av gamla skolkamrater är hur de såg ut som 18-19-åringar. Skulle antagligen inte känna igen många av dem idag. 

Desto fler turister träffar vi på. Ryggsäcksfolket har invaderat. All världens språk pratas på gatorna, och det står jättepackningar parkerade på golven i restauranger och på caféer. Besökarna ska åka norrut mot Riksgränsen och Narvik, vandra från Abisko till Kebnekajse, besöka ishotellet, den unika och vackra kyrkan m m, m m. Med lillebror och svägerska ska vi själva äta lunch på en restaurang som den senaste tiden fått många fina utmärkelser, och som nog idag får sägas vara Kirunas bästa. Den heter Spis och ligger i det före detta elevhemmet, så plötsligt står jag här igen: precis utanför mitt gamla läroverk blickandes mot kyrkan och vägen som bar hemåt från skolan.

Efter en jättegod lunch skjutsas vi till flygfältet och passerar det nya stadshuset, där det ligger långt utanför nuvarande centrum. Hit ska stora delar av stan flyttas. Om stadshuset råder delade meningar (förstås!). Vissa tycker att det är fint, andra att det är hemskt. Jag själv gillar det inte! Det gamla stadshuset älskar jag. I ärlighetens namn är väl inte exteriören så vacker (jo, det står fortfarande kvar) med sin lådliknande form -  men invändigt! En jättestor hall med rymd och luft och massor av fin konst. Lägg därtill den strama, råa klockstapeln - läckert! Nu står klockstapeln bredvid en gräddbakelseliknande byggnad, och jag vill bara skrika ”stilbrott”! Stadshuset heter förresten Kristallen, men kallas av många kirunabor för såväl toarullen, surströmmingsburken som zakrisstian. Bör kanske tillägga att ordf i kommunstyrelsen heter Zakrisson... Och - nej - lådorna på taket är inga provisorier utan elcentral o d.

Foto: Tomas Hedqvist

Mina foton blev sämre än vanligt, eftersom jag har en äldre reservmobil här uppe. När man lämnar Kiruna saknas nämligen täckning för andra operatörer än Telia i ett rätt stort område.

Nu hemåt, men vi är säkert tillbaka i vinter. Hej då, gamla hembygd!