Första längre uppehållet

... sedan jag började blogga, och det kommer säkert att följas av fler. Orsakerna är främst två – två löften som jag gav mig själv. Ett: att bloggandet absolut bara skulle vara ett nöje. Deadlines har jag skrivit med - mot - i nästan hela yrkeslivet. Två: att inte beklaga mig, inte gnälla. Å andra sidan känner jag nu så tydligt att jag inte kan undvika att åtminstone nämna det som upptar så mycket av mina tankar = lite gnäll.

Så: jag håller på att förlora synen. Relativt långsamt men stadigt försvinner synfält efter synfält. En ganska ovanlig defekt i näthinnan upptäcktes på Sofiahemmet vid en årlig hälsokontroll för sex år sedan. Då hade jag ännu inte märkt det själv, och aldrig tänkt tanken. I dagsläget finns det ingenting att göra för att förhindra eller ens försena förloppet. Prognosen var rätt deprimerande och slog ned som en bomb.

Vi sade upp oss från jobbet - både B (vars förslag det var) och jag - och pensionerade oss i förtid för att hinna göra så mycket som möjligt av det vi ville OM det värsta skulle hända. Än så länge är det ingen riktig kris, även om jag slår sönder glas och porslin, slabbar, spiller och häller bredvid och - värre - inte kan köra bil. Gissa om man känner sig osjälvständig! Och oron gnager... VAD ska jag syssla med om det blir helt mörkt? Lyssna på radio och ljudböcker är det enda jag kommer på.

Så var det med det löftet. Men än så länge ser jag, som sagt, hyfsat, och härligt är det för nu är det ju sååå vackert. Såväl hemma i Stockholmsområdet som här på Udden har vårblommorna slagit ut och likaså många lövträd. Det är alltid mycket uteJOBB den här tiden på året, men jag har också lovat mig själv att hinna njuta av årstiden. Så även om ca 100 kvadratmeter altan och trätrapp ska oljas har jag idag suttit på berget och tittat ut över viken och svanarna medan B hamrat och sågat (för det är ju allmänt känt att tornedalingar aldrig slutar bygga...).

Och det ska jag nog göra i morgon också. Hoppas ni också kan njuta av våren!