Tillbaka på ruta 1 ...

... med ömmande ljumske och besvikelse efter två dagar på Karolinska ska jag så kortfattat som möjligt avsluta hjärtespalten - tills vidare i alla fall.

Först och främst - undersökningen via matstrupen var lätt, inte alls att jämföra med gastroskopi! Ordentligt bedövat svalg - och, vips, så var röret nere! Lättad åkte jag hem. Dag två inleddes med en del prover och förberedelser innan jag skjutsades ned till operation och ett team på fyra, tidvis fem, personer tog över. Bedövningar och smärtstillande dropp, fyra katetrar in till hjärtat och letandet började. Allt lugnt och smärtfritt. ”Här!” och ”titta där!” sa’ läkaren, och glad blev jag. De hade ju hittat punkterna! Så småningom var de klara, och jag fick beskedet att ingenting var åtgärdat! För svår placering, för riskfyllt. Patienten måste i så fall vara förberedd på att en pacemaker kan bli nödvändig.  Egentligen hade jag tidigare varit beredd på detta men trodde nu i min enfald att ultraljudet föregående dag hade gett grönt ljus. Så nu har jag något att ta ställning till.

MEN vilka resurser och vilket omhändertagande! Fantastisk personal som gjorde allt för att underlätta och serva! Nog är det en hel del som är snett inom sjukvården (inte minst upphandlingarna!), men så'na här gånger är jag glad över att kunna säga att jag inte hör till dem som klagar på våra höga skatter! Givetvis förstår jag samtidigt att det, framför allt i dagsläget, är betydligt hetsigare på andra avdelningar än på en hjärtmottagning, men jag har också vid ett par tidigare tillfällen haft anledning att rosa sjukvården. För snart två år sedan blev maken akut mycket dålig och vi fick åka in till sjukhuset. Södersjukhusets akutmottagning en fredag kväll kändes rätt skrämmande, för som ni säkert vet brukar det vara minst sagt stökigt. Visst var det mycket folk, och visst blev det väntetider, men personalen var lugn, effektiv och mycket trevlig. Det visade sig sedan att han drabbats av campylobacter, och han blev snabbt bra.

Jag har nog tidigare skrivit att jag inte riktigt kommer överens med ljudböcker. Det stämmer fortfarande, men under ensamma promenader är de ett bra sällskap liksom många program på SR Play (t ex Språket) och diverse poddar. Vi, B och jag, går oftast ut tillsammans, men han travar gärna cirka en mil, så jag vänder om hemåt tidigare. Jag har senast lyssnat på 

Vinterpacket av Jacob Lindfors

”Något ondskefullt håller på att växa sig starkt i djupet av de norrländska skogarna. Ett kriminellt nätverk har vaknat till liv och gett sig in i ett internationellt samarbete. Det blir början på en våldsspiral som ingen längre kan styra över.” - Piratförlaget.

Det här är en debutbok som blivit mycket omskriven och lovordad: "En fantastisk thriller", "Imponerande debut", "Jättespännande"  är några omdömen.

Ja, nog var den spännande, men lite väl utdragen, tycker jag. Ett blodbad var knappast avslutat förrän man hamnade i nästa. Och förskräckligt RÅ! Det är första delen i en planerad trilogi, men jag nöjer mig med denna del.

Sista tåget till London av Meg Waite Clayton

läser jag nu. Handlingen baseras på verkliga händelser i 30-talets Europa och handlar om hur personer ur nederländska motståndsrörelsen smugglar ut judiska barn ur Österrike till angränsande länder. En välskriven bok, som jag faktiskt inte är riktigt klar med men betyget är: Bra.

Pandemin hoppar jag över, eftersom inte någon kan undvika informationen från myndigheterna. Nämner bara att åttioplussarna i Stockholmsregionen nu har fått vaccinationstider. Frågan är ju om det kommer att finnas vaccin åt dem.

Våren var på snabbesök för några veckor sedan. Sedan blev det kallare och vi fick till och med snö igen som låg knappt två dygn. Fortfarande rätt svalt, men det här vårtecknet såg jag igår.