Med armen i paket …

… kan jag inte göra mycket - inte gå ut och fota vårtecken att lätta upp bloggen med, vilket jag förstås tänkt. Förklaring följer längre ner. Så då tar jag i stället upp ett angeläget diskussionsämne:  Samhällets digitalisering. Fördelar, nackdelar, rädslor m m. Det kommer ofta upp när vi träffar släktingar och vänner, och i gårdagens DN tar Hanne Kjöller upp detta.

Jag gillar Hanne Kjöller! Hennes kolumner är alltid välskrivna och kritiken mot samhällsfunktioner, ofta vård- och omsorgsområdet, är träffsäker och väl underbyggd. Hon är ju förutom journalist också sjuksköterska.

I den här kolumnen skriver hon bl a

”Mamma dog och den enda jag fick prata med var kundtjänstens robotröst

Företagens effektiviseringar har inte sparat någon tid. Den har stulits från oss kunder. Det vi ser är en skamlös rovdrift på gratisjobbare.

Efter att ha försökt bringa reda i ett dödsbo kan jag konstatera att samhället har förändrats. Myndigheter har blivit som privata företag en gång var. Och företag har blivit som myndigheter brukade vara”.

Hon sammanfattar 

”Kontakten med Skatteverket var i jämförelse med vissa företag en raksträcka mot ett obyråkratiskt himmelrike”.

Kolumnen är värd att läsas, och jag har länkat till den. (Tyvärr fungerar ju inte detta då den är låst för icke-prenumeranter).

Dessa frågor är alltså rätt ofta uppe till diskussion hos oss. Först ska jag erkänna att jag är den i vår omgivning som oftast ”försvarar” det och ser flest fördelar. Jag är (trots latinstudent), rätt datorvan och -intresserad. I mitten av 80-talet hamnade jag som informationsansvarig på ett dataföretag och satt faktiskt och chattade (hette det så då?) på ett KTH-baserat nätverk och med skoldatorn COMPIS långt före internets intåg. Riktigt intresserad, och faktiskt fascinerad, blev jag några år senare av att se vilken skillnad datorbaserade hjälpmedel kunde innebära för personer med olika sorters handikapp. Skillnaden mellan att sitta hemma och att kunna vara ute i arbetslivet. 

Men det är historia. Nu, drygt 30 år senare, tycker jag det är jättebra att kunna boka och beställa från soffhörnet. Att - framför allt under pandemitiden - pricka för mediciner på plattan och få dem i brevlådan efter en eller ett par dagar. Att sitta på en parksoffa utomlands och kunna ladda ned fler böcker till läsplattan. Med mera. Visst ser jag riskerna och nackdelarna som många påtalar: hur kartlagda vi blir, översköljda av reklam, bevakade/storebror ser oss, men jag är faktiskt inte så orolig över detta. Naiv - kanske.

MEN - tillbaka till Hanne K. Jag håller helt med om att det inte får gå så långt som hon beskriver. Även jag har blivit ilsken över att det på så många företag - och inom vården - inte går att få kontakt med en människa! Som en sista utväg har jag några gånger gått in på företagets Facebooksida och skrivit ett inlägg. Om det varit ett  kritiskt sådant har jag väldigt snabbt blivit kontaktad.

Ovanstående blev väldigt aktuellt för mig i förrgår. Då bröt jag nämligen handleden! I stället för att fortsätta förbereda för att åka ut till Udden efter en längre period hemma hamnade jag på vårt närsjukhus. På valborgsmässoafton hade vi haft s k vårstädning i samfälligheten, och farthinder hade borrats fast i våra vägar. De där rektangulära, svarta sakerna, ni vet. De ska vara försedda med färgade ”klisterremsor” men en del av dessa hade antagligen nötts bort tidigare somrar. Avståndet ned till marken hör till de områden där min syn sviker mest, och jag snubblade över ett hinder och for i full fart (d v s min vanliga promenadtakt) handlöst ned i asfalten. Det gjorde ont!!!

Blev snabbt, prioriterat, och väl omhändertagen på sjukhuset. Röntgen visade komplicerad fraktur, remiss till SöS för bedömning av ortoped och med största sannolikhet operation. Till dess blir det gipsskena, och det sista läkaren sa’ var att han skulle skriva ut smärtstillande ”för du kommer att behöva starkare grejer”. HAN MISSADE ATT GÖRA DETTA - och nu: hög tid att knyta ihop gnällsäcken - tillsammans med Hanne: Det är omöjligt att få kontakt! Sjukhuset kan man inte ringa, Vårdcentralens svarare meddelar att inga telefontider finns kvar. Ringer - i övrigt utomordentliga - 1177. ”Kan ni få fram ett meddelande snabbt, snälla? Kan ni inte ge mig ett telefonnummer eller mailadress till en sköterska, receptionist, en MÄNNISKA?”. - ”Nej, tyvärr, vi kan inte det. Du måste nog åka dit och hitta någon att prata med!”. 

Här blir smärtan nästan outhärdlig, men snäll granne (sjuksyrra) förbarmar sig över mig och ger mig en burk som förhoppningsvis räcker till måndagens besök på SöS.

Det var alltså inte det här jag hade tänkt skriva om utan om hur långt vårblomningen har kommit på Udden.  En lång litania blev det också; finns ju inte så mycket annat jag kan göra, förutom att läsa och titta på TV.

Trevlig helg!