Årets norrbottensresa

Äntligen blev den av: resan till Norrbotten. Vi avbokade ju marsresan p g a covid i Bs syskonskara. Nu hade vi bokat flygbiljetter med Norwegian - biljetter med ”extra allt”, d v s avbokningsbara, fast track och priority boarding. Helt onödig utgift när man tittar i backspegeln. Den vanliga kön till säkerhetskontrollen gick precis lika snabbt.

MEN - nu lånar jag ett citat av Bert i ”Ögonblick i norr”: Kaos är granne med Swedavia! På grund av ombyggnationer på Arlanda kan man inte gå in i Terminal 5 utifrån. Det innebär att massor av resenärer sprang i båda riktningarna i Sky City rullande sina resväskor och buffande med jätteryggsäckar. Nåja,vi landade i Kiruna enligt tidtabell. Morgonen därpå hoppade vi in i lånebilen (brorsans ”andrabil”) och körde till Bs hemby. Se’n ut till stugan på holmen i Torne Älv.

Här var allt OK - vilket vi ju visste, eftersom en brorson äger den andra stugan på holmen och tittar till vår. Vattenståndet i älvarna är väldigt högt i sommar, och nog kan man prata om lunch med sjöutsikt när älven rinner ett par meter utanför matbordet! Efter en översvämning för några år sedan när det var rekordhögt vatten har stugan ”hissats upp”, och jobb återstår för att få till det lite snyggare.

Torne älv är Norrbottens läns längsta älv (drygt 50 mil), mäktig och väldigt bred just här. Jag kommer ihåg min mammas kommentar då hon första gången besökte Gislaved och såg Nissan. ”Och de här dikena har vi fått rabbla i skolan (Nissan, Lagan, Viskan, Ätran) medan våra älvar knappt nämns i böckerna!”.

Juli eller ej - lite kyligt och instängt var det så vi tände en brasa.

Av bekvämlighetsskäl övernattade vi inte här utan åkte ut på dagsutflykter, och efter sex dygn åkte vi tillbaka till Kiruna. Nu skulle vi se vad som hänt sedan förra året. Många hus i gamla centrum har nu tömts på sina hyresgäster och det byggs lägenheter, småhus och diverse lokaler i rekordfart. Då så mycket är inhägnade byggarbetsplatser eller rivningstomter var det rätt svårt att fotografera men jag lägger in en del bilder av varierande kvalité.

Från LKAB-området får man denna vy av stan - vilken alltså kommer att försvinna. Till höger Hotell Ferrum, som faktiskt namngavs av min svåger (som vann en italienresa med det namnförslaget).

Hotellet invigdes 1969 och var då rätt pampigt efter kirunaförhållanden mätt. Från översta våningarna är utsikten över fjällvärlden magnifik. Man ser bl a Kebnekajse. Här åt vi vår bröllopsmiddag.

Så här såg det ut i många butiksfönster nu

Den här byggnaden möter besökare när man kör in i stan söderfrån. Jätteskridskon? Strykjärnet? Mycket har den kallats för av kirunaborna, men enligt arkitektfirman ska formen efterlikna Kebnekajse. Invigdes i april i år. Ersätter alltså Ferrum.

Ett glas vin i den fina skybaren. Här blir det nog läckert att sitta när stan är upplyst mörka kvällar och när kranar och andra byggfordon försvinner.

 

Långt där nere - stadshuset.

Förutom den trista placeringen av nya Kiruna känns det väldigt trångt och tätt mellan husen. Förtätningen som antagligen ska ge häftig storstadskänsla känns fel i en stad som omges av hur mycket mark som helst. Jag förstår att hänsyn måste tas till malmådror och renbetesmarker men ändå … På andra sidan stan byggs också nytt, och där ligger husen fint på höjden.

Jag avslutar med bilder som är uppsatta lite här och där i gamla stan. Benny Ekman är konstnären som målat många typiska kirunamotiv. Jag tycker mycket om hans bilder. Vill ni se fler - gå in på www.bennyekman.se.

Och till sist: avgångshallen på Kiruna flygplats under incheckningstid! Ibland undrar man varför man flyttade …😀