Novembertankar

Den här bilden har antagligen alla sett vid det här laget, men jag kan inte låta bli.... Den kom med glädjetjut från vänner som är bosatta i Los Angeles. Måtte nu frihetsgudinnan inte sikta åt vårt håll så att han dimper ned i Europa.

Jag tänker inte skriva om valet, eftersom varenda människa som är det minsta intresserad har kunnat följa det (till leda?) i evigheter. Kan dock deklarera att jag ingår i Kamala Harris fan club. 

Så vi tar väl ett annat ämne som också berör oss alla - pandemin. Vänner i England, på Kreta och i Aten berättar om nya lockdowns, och här hemma ökar antalet fall lavinartat - igen! Det känns rätt hopplöst även om det ju faktiskt var väntat. Nu blir det ännu mer isolerat, eftersom man inte kan umgås utomhus. Det är bara att bita ihop och glädjas åt de positiva signaler som når oss om ett vaccin inom en - oväntat - snar framtid. Och hoppas att dessa signaler stämmer, att tidsplanen håller.

Alla som är aktiva på Facebook vet ju att det dyker upp" minnen" på årsdagar för foton man publicerat. ”För precis fem år sedan la’ du in detta foto”. Eftersom vi ”alltid” åkt till Kreta i oktober, och sedan 2013 tillbringat fem-sju veckor där har jag i dagarna fått många sådana bilder i mitt flöde. De får alltså bli årets resa. Långa strandpromenader och härliga middagar....

Vi har varit med på såväl bröllop som dop. Här har man just smyckat kyrkplan inför dop av ett flickebarn.

... och här har vi försett oss med läckerheter från vår värdfamiljs ”plot”, som vi har fri tillgång till. Ni förstår säkert att längtan är stor!

Men när man nu måste tillbringa november här hemma kan man glädja sig åt vädret! Ja, faktiskt! Det är inget normalt novemberväder. Det har hittills varit ovanligt varmt, och vi har haft många riktigt soliga, vackra dagar. Fälten lyser illgröna när vi åker mellan Udden och sta’n, och här ute har viken legat spegelblank flera eftermiddagar och kvällar. Så även om vi inte kan umgås som på sommaren med grillmiddagar utomhus kan vi faktiskt vistas ute utan raggsockor och regnkläder.

Tyvärr är vår lilla gäststuga inte vinterbonad, så nu kan vi inte längre vara tillsammans med vår son och sonhustru. DET är det allra tråkigaste, och här har vi funderat både en och två gånger på att lätta på just detta. Sonen måste dock träffa en hel del folk i jobbet, och har deklarerat att han inte vill bli skyldig till att placera oss gamlingar på sjukhus...

Så - gott folk - vi fortsätter hålla ut och hålla avstånd - eller hur?! Sköt om er!

Äntligen fria och myndigförklarade ...

... jublar flera av mina 70-plus- och riskgruppsvänner. Nu ska samma regler gälla för oss som för övriga befolkningen. Jag sitter här ganska ensam om min undran: vilken är den stora skillnaden? Är smittspridningen mindre nu? Nej! Är det mindre farligt att bli smittad nu? Nej! Har vi tidigare blivit bestraffade om vi gått ut för att handla? Nej! Vi måste ju fortfarande vara försiktiga och lita på vårt eget - förhoppningsvis goda - omdöme. Dessutom, tyvärr, också förlita oss på en del andra personers. Som det ser ut nu, bl a i Uppsala, är det gruppen yngre vuxna som fått nog och festar loss. 

Jag förringar absolut inte den stora risken för psykiska problem som ensamhet och isolering kan föra med sig. Framför allt, tror jag, för dem som av olika orsaker har svårt att ta sig ut på promenader, som kanske lever ensamma och behöver hjälp.  Däremot tror jag (och nu är jag beredd på mothugg) att många friska, aktiva 70-plussare, likt Amelia Adamo tagit väldigt illa vid sig över att bli klassade som ”äldre och/eller riskgruppare”. Men för egen del ser jag ingen större omedelbar skillnad. Vi kommer inte att umgås i större sällskap inomhus och inte heller åka med kommunala färdmedel. Där faller utemiddagarna inne i sta’n bort (snyft). Tills vidare får vi nöja oss med att träffa våra närmaste, som levt ”isolerat” som vi själva, på en fika eller en bit mat i egna ganska luftiga utrymmen. Men så vi - alla - längtar efter en normal tillvaro.

Jaha, ja - debatten mellan Trump och Biden blev ju tydligen rätt städad. Jag har inte sett den i sin helhet, men B (som inte missar mycket i nyhetsväg) klev upp vid tretiden på natten och har fyllt på med sin rapport. Jag tittade däremot på debatten mellan vicepresidentkandidaterna och blev så irriterad och upprörd att pulsen skenade. Det är inte lätt att sitta som moderator, men denna var nog den mest värdelösa jag sett! Hon hade ingen som helst pondus och lät det urarta. Men som sagt - den här debatten var betydligt lugnare. 

En kommentator på CNN, som ju inte är presidentens bästis precis, satte ord på vår oro när han konstaterade att  ”Trump kommer att satsa på att förklara hela valet som kaos och fusk”. Hu, vad kommer att hända?

Det är så grått och trist att det inte ens är någon idé att försöka ta något foto idag. Milt är det också - dagstemperaturerna ligger över 10 grader - och det får gärna fortsätta så ett bra tag för att göra senhösten lite kortare. November är vår tråkigaste tid här  (och den vi sedan nästan tio år flytt för Kreta).

Ekar och lönnar har fortfarande sina löv kvar, men ingenting blommar här hemma med undantag för min röda kärleksört.

På Udden plockade jag för 3-4 dagar sedan in denna Digitalis! Den har nog fått snurren, för de är normalt utblommade vid midsommar.

Trevlig helg!

Vårt avlånga land... och ett virrvarr av tankar

Skillnaderna i vårt avlånga land har jag nog illustrerat med foto tidigare, men här är årets jämförelse. Fotona är tagna samtidigt, lördag f m. Det är vinter på Hjalle i Kiruna och rätt varm höst här på Udden i Sörmland. Hjalle är förstås den långa Hjalmar Lundbohmsvägen. Noteras ska att det inte alls är särskilt ovanligt att den första snön kommer i mitten av oktober - för att stanna  till andra hälften av maj. Det har många gånger inträffat flera veckor tidigare.

Jag gillar ju riktig vinter med snö, men inte skulle jag vilja byta klimat med norrbottningarna! Vad jag däremot gärna skulle vilja byta bort är storstadstrafiken! Trafiken i och kring Stockholm är en mardröm, och man vet aldrig hur mycket marginal man måste ha om man har en viktig tid att passa. Igår körde vi - mitt på dagen - till Södersjukhuset för att därifrån fortsätta ut till Udden. Jag hade, tack och lov, ingen exakt tid att passa, eftersom jag bara skulle lämna in den EKG-mätare som jag haft på mig ett dygn. En mindre trafikolycka någonstans på andra sidan sta'n, en bil som fått motorstopp i någon av tunnlarna och köer som sträcker sig åt alla håll och kanter är ett faktum. När vi äntligen hade kommit fram, återlämnat mina sladdar och fortsatt söderut hamnar vi i detta

Broöppning! Liljeholmsbron fälls upp i skyn för att låta segelbåtar passera. Suck! Det är inte något som man önskar i fredagstrafiken precis. Inte annars heller för den delen - om man inte är på väg ut i segelbåt förstås. Nåja, vi har ju ingen tid att passa, och kommer rätt försenade, men utan problem, fram till Udden.

Apropå trafik i och kring Stockholm - och Covid-19 - återkommer alla experter och myndigheter till vikten av att hålla avstånd, att - i möjligaste mån - undvika trängsel och folksamlingar. Men bussar och t-banevagnar är oftast fullsatta. Mycket få kan promenera till jobbet, lite fler, men långt ifrån alla, kan cykla. Egen bil? Det blir en dyr historia. Trängselskatten i rusningstid hamnar på 90 kr t o r och parkeringsavgiften (när man väl hittat en plats) ligger på minst 50 kr/tim. Gissa om jag är glad över att inte längre jobba! Och orolig för hur man ska lyckas få bukt med virusspridningen! Många måste ju jobba utanför bostaden, men alltför många har tyvärr också börjat strunta i rekommendationerna och återgått till uteliv med krog- och nattklubbsbesök m m.

Idag fladdrar mina tankar och associationer hejvilt, och från ovanstående om transportmedel hamnar jag på en gata i Paris för 12-13 år sedan. Vi (min svägerska och jag) hade kollat kartan och bestämt oss för att strunta i taxi från metron och i stället promenera till hotellet. Medan vi utan problem drog våra resväskor funderade jag högt över varför ingen långt tidigare hade satt hjul på resväskor. Alltså hjulet uppfanns ju för evigheter sedan, men när vi (i och för sig också för evigheter sedan...) började resa fick vi bära våra resväskor.

I morse fick jag svar på detta! Det var könsrollsberoende! Det svaret levererades i ett TV-inslag av en jätteduktig journalist/skribent/författare, som jag gillar skarpt: Katrine Marçal. En svenska, bosatt i London och nu aktuell med boken "Att upptäcka världen". Men tillbaka till resväskorna, vilka fick hjul så sent som 1972! Orsak: det fanns ingen anledning att förse väskorna med hjul, för ingen riktig man skulle nedlåta sig till att dra/rulla en resväska! Dem bär man! Kvinnorna då? Ja, men kvinnorna reser ju i alla fall inte utan en man! Så vitt jag förstod av inslaget ger hon många fler exempel på detta "tänk" i sin bok. Jag har inte läst den, men den står på min lista!

Och apropå det så har jag nyss avslutat en riktigt otäck - men bra - bok. Führerns Barnmorska.

Trevlig helg önskas er från Udden i Sörmland

Var det bättre förr? Obs! Ilsket inlägg

(skrivet onsdag kväll)

I kväll borde jag inte skriva något alls, utan i stället  dra en filt över huvudet och gå i ide, eller något liknande. Jag är så ARRRG och samtidigt uppgiven. Gillar inte, och tror egentligen på uttrycket  ”det var bättre förr”, men vad har det blivit av vår värld? 

Nej, det är varken stollen i väst eller pandemin som drar ned mig i mörkret nu, utan hur bedrägerier och annan brottslighet riktar in sig på gamla, sjuka, försvarslösa personer. Inget nytt, men igår träffade jag på det i min allra närmaste omgivning (inte första gången). Jag ska genast säga att inget dramatiskt har hänt här, medan dödsskjutningar och misshandel säkert har ägt rum på andra ställen i landet, men detta är så fult, så lågt!

Vår granne, en 85-årig dam som bott i huset intill oss i 45 år, har Alzheimers sjukdom och är nu rätt förvirrad efter att till för bara ett drygt år sedan varit kristallklar. När hennes man gick bort för tio år sedan började hon då och då att få samtal och besök från hantverkare och företag som menade att det var dags för nya takpannor, genomgång av ventilationssystem, läge att dra in fiber m m, m m. Samtal som vi aldrig fick trots samma byggår. Helt klart hade blufföretagen kartlagt och konstaterat: äldre änka av den generation där maken säkert skött allt praktiskt med hus och bil. Det var ju irriterande men innebar inga större problem då hon alltid kollade med oss och sina döttrar.

Nu - däremot - släpper hon snällt in personer som påstår att de ska installera larm, rensa spisfläkten o d. Naturligtvis har alla ständigt förmanat henne att inte släppa in någon annan än hemtjänst och bekanta, men detta går inte längre in hos henne. När jag idag såg en bil med luftvärmepumpslogga och en man som blev insläppt hos henne gick jag snabbt in där utan att ringa på. Ut ur ett av rummen, ett gästrum utan någon fläkt, skyndade då en ung man som inte bar på ett enda verktyg. ”Allt OK, här behöver inget göras”, svarade han på min fråga om vad han gjorde där, hoppade in i bilen och försvann. 

I ”lindrigaste” fall resulterar besök av detta slag i en faktura för någon påhittad service, i andra fall stölder eller rekognoscering. Därtill kommer oron! Döttrarna är ständigt oroliga, mamman vägrar flytta från sitt hus.

Ibland måste jag erkänna att jag beklagar att det är så enkelt att med några knapptryckningar via nätet få reda på ALLT. Om man bor ensam, hur stor bostaden är, dess värde, har personen bil, hund... Visst, det mesta har ju alltid varit officiella uppgifter som lämnats ut, men de har inte varit så oerhört lättillgängliga.

Men - alltså - en del var bättre förr. Jag säger bara: tornedalslåset! När jag var  barn, ja t o m yngre vuxen, ställde min farmor kvasten mot ytterdörren när hon lämnade huset. Då syntes det ut till landsvägen att hon inte var hemma. Ingen behövde gå upp till huset i onödan.

Och förresten - i modern tid - på vår gata i vår kretaby bodde en dam som blev en vandrare när demensen slog till. Hon gick och gick, i timmar, långt bort längs stigar och vägar oftast sjungande och till synes lycklig i sin värld. Familjen kunde inte "låsa in" henne. Oftast kom hon hem för egen maskin, ibland med någon som plockat upp henne i sin jeep, och ibland ringde någon från en grannby eller enslig gård: ”Vi har Sofia här, och nu blir det snart mörkt. Bäst att någon hämtar henne.”. Detta pågick till för fyra år sedan (då hon blev även svårt fysiskt sjuk), och låter ju väldigt tryggt. Tyvärr är jag mycket väl medveten om att inte livet på landsbygden heller är någon brottsfri idyll numera - i något land.

Så - var det bättre förr???

Höst i vår lilla trädgård

PS. Jag skrev ovanstående igår kväll, och när jag nu - torsdag morgon - tittar på morgonnyheterna/morgonstudion visas ett inslag om den ökade oron för att utsättas för brott!

 

Veckan som gått på Udden

När längtan till Kreta blir stor - och vi samtidigt kan glädja oss åt några riktigt fina höstdagar - då lägger vi in en retsina i vinbeställningen. Det har bara hänt någon enstaka gång. Vi älskar retsina, men den hör till vistelserna på Kreta i normala fall. Nu är dock ingenting normalt, och det blev en god lunch på altanen i septembersolen, som värmde ordentligt. Gott, mycket gott, även om jag faktiskt tycker att den lite ”råare” kretensiska retsinan är ännu godare. Den är hårdare retsinerad (mer kåda) och de allra flesta av mina vänner tycker att min smak är underlig. De tycker också att retsina kan vara OK i Grekland - mest för semesterkänslan - men inte att det är särskilt gott. Vi väljer dock nästan alltid denna dryck till "vinmiddagar", om det inte är klart rödvinsläge. Brukar förklara för ”nybörjarvänner” att retsina är retsina - inte ”vitt vin”.

Kortfattat om retsina från Wikipedia. 

Fel bordstabletter ... inte jag som dukat 😀

Vi har passerat höstdagjämningen, och den här sommaren försvann snabbt trots att den varit så otroligt passiv, ibland rent ut sagt lite långtråkig. Inga resor, inget umgänge med vänner - ja, ni vet ju! De flesta sitter ju i samma båt. Jag träffade dock en person som skulle ha gett mycket för att få ha det långtråkigt. En sjuksköterska kom hit för ett par dagar sedan för att hämta en säng som blivit över hos oss efter ommöblering. Hon berättade om sitt senaste halvår på sjukhuset - om förskräckligt långa arbetspass, om fruktansvärd stress och om oron att inte känna sig tillräckligt kompetent i många situationer som legat utanför de normala arbetsområdena. Vilket jobb de har utfört - och fortfarande utför förstås! Man får ju vara tacksam över att vissa makthavare hade så pass mycket förstånd att de drog tillbaka varslen om uppsägning av hundratals anställda på flera av storsjukhusen!

Höst är det alltså när bryggan ser ut så här. Dynboxar och solstolar är bortplockade (och skavanker är extra synliga). 

Många båtturer har det inte blivit denna sommar, eftersom det varit så blåsigt. I år igen! Efter drygt 30 års båtliv är jag helt övertygad om att somrarna blivit väldigt mycket blåsigare under senare tid. Förr kunde man vara nästan helt säker på att även mycket blåsiga dagars vindar skulle mojna till kvällen. Inte under de senaste somrarna! I förrgår var det i alla fall en stilla, fin dag, så vi bestämde oss för att ta upp båten. Vi puttrade ut, rundade ett par öar och körde in till den lilla marinan.

Denna lilla glugg in till marinan måste man komma väldigt nära inpå för att se!

Vilken skillnad mot marinan söder om Stockholm där vi hade tidigare båtar! När vi för ca elva år sedan sålde vår båtplats härbärgerade den marinan ca 1000 båtar, och där fanns klubbstuga, servicebyggnader, restaurang m m. Den lilla marinan här, där kossorna betar alldeles i närheten, hyser 50-60 båtar och en mindre verkstad. Trevlig och välfungerande, åtminstone för oss som bara använder dess ramp för sjösättning och upptagning.

Som jag säkert skrivit många gånger har jag alltid varit en bokslukare av stora mått, och jag fasar för den dag när min syn kanske sviker helt och jag blir hänvisad till talböcker. Än så länge läser jag utan problem på läsplatta (utomhus) och på iPad. Talböcker har jag förstås testat, men jag kommer inte riktigt överens med dem. Det går oftast alldeles för långsamt! Jag är lite av en "allätare", läser gärna spänningsromaner, historiska romaner, memoarer, en feelgood-bok då och då. Tycker inte om rena krigsskildringar och fattar inte intrigerna i s k agentromaner. Vad gäller TV-serier om just agenter vägrar förresten B att titta på sådana med mig p g a mina störande frågor om vem, vad och varför. Jag brukar skylla på att jag bara inte kan uppbåda tillräckligt stort intresse. 

De flesta av oss har säkert konsumerat ännu fler böcker än vanligt under det senaste halvåret, och jag nämner här ett ett par av dem jag läst. Jag ger mig inte in på någon recension, och de tillhör väl inte de allra bästa jag läst men är klart läsvärda!

Fjärilsvägen blev jag intresserad av att läsa efter att jag lyssnat på Patrik Lundbergs sommarprogram, som han tillägnade sin mor. Fint skriven bok, tycker jag.

Marianne Cedervall har skrivit rätt många böcker. Flera av hennes mysterier utspelar sig på för mig mycket välbekant mark. Hon var nämligen gift (el sambo) med en avlägsen bekant - en man i Bs hemby. Hit har hon alltså förlagt handlingen, och även om hon naturligtvis ändrat alla namn är det väldigt många platser och även en del personer/karaktärer som vi känner igen. Kul! Lite spännande, underhållande, lite "naiv" (kan man säga så om en bok?).

Från att ha börjat känna en viss optimism vad gäller det eländiga viruset får vi nu rapporter om ökningar av antalet smittade nästan överallt i världen. Jag är övertygad om att ni följer rapporteringen minst lika bra som jag, så därför ordar jag inget mer om detta utan önskar er en 

Trevlig helg!

Hösten nalkas

Det har under flera dagar tagit emot att skriva ett inlägg - trots att jag förstås tänkte göra det på en gång efter att mitt förra misslyckades. Jag vet inte om ni hann få det, men jag fick det själv i Feedly trots att jag för enkelhetens skull raderade det så gott som omedelbart efter publiceringen. Nåja, det var inget viktigt.

Jo, jag publicerade ju en liten dikt. Den var införd i en av Mitt i:s ”lokalveckotidningar”, Mitt i Vasastan. Den kommer nog inte att bli nominerad till något litteraturpris men illustrerade rätt väl vad jag kände just då, och den kommer här

Ändå är jag faktiskt rätt säker på att jag inte klagat särskilt mycket på begränsningar och ändrade vanor. Skräckskildringar från sjukbäddar, sjukvårdspersonalens rapporter m m har gjort det självklart att följa de råd som proffsen gått ut med. Detta, och insikten om hur bra jag har det, har ju underlättat. Vi bor så bra att vi kan vara ute - utan munskydd - när vädret tillåter det, och sysselsättning saknas inte. Vi är så pass alerta och uppkopplade att vi kan fixa och inhandla det vi behöver över nätet utan att be om hjälp. Men visst - rätt trist och händelselöst känns det av och till, och då tar håglösheten ett grepp om mig. Men, som jag skrev i mitt sista inlägg förra månaden: man får vara glad så länge det INTE händer något... 

För - hu vad oroligt det känns i världen nu. I väster har vi en mäktig galning, som - ve och fasa - verkar ha alldeles för många anhängare som sväljer ALLT han säger (och gör). Och ett val som närmar sig och kan innebära en katastrof. I östra Medelhavet skramlar en annan maktfullkomlig herre med vapen. Det gäller förstås konflikten Turkiet - Grekland (där också många andra länder är inblandade). Här rekommenderar jag att ni läser Ias mycket informativa inlägg i bloggen, som ni ser i min lilla blogglista. Många tycker att svensk media inte följt denna konflikt särskilt väl, och det stämmer nog att det inte har rapporterats så jättemycket om detta på TV-nyheterna. Om man tillhör  radiolyssnarna (P1) tycker jag dock att vi fått mycket info även om detta.

Efter några riktigt kalla och ruggiga dagar för ungefär en vecka sedan har vi nu riktigt fint väder igen. Vinden från havsviken är rätt kylig men solen värmer skönt. Ändå känns det ju att hösten är på ingående. Ingenting annat än pelargonerna blommar här på Udden, och lamporna måste tändas tidigare och tidigare på kvällen.  Men månen lyser som en strålkastare på natten. Om jag hade photoshoppat bort fönsterbrädan hade den här bilden kunnat bli riktigt kul...

Som sagt - inga blomsterbilder och inga aktuella resefoton heller, men Facebook påminner ju oss om tidigare publicerade foton. Därför lägger jag in ett par av mina favoritvyer från ett resmål som jag hoppas få återkomma till. Taget för precis fem resp sex år sedan; det första med mobilkamera genom bussfönstret, men ändå bra, tycker jag. Isle of Wight.

Sköt om er och ha det bra!

Felsökning pågår

Igår skrev jag ett inlägg där något gick snett! När det publicerades såg jag att ett långt stycke i mitten fallit bort. Jag lyckades inte gå in och ändra och raderade därför hela inlägget för att göra om/göra rätt. Nu ser jag att det inlägget förstås hunnit gå ut till följare (Feedly åtminstone). Lite mer - allvarligt - innehåll än tidningsläsarens lilla dikt hade jag med.

Ber om ursäkt och återkommer.

Trevlig helg!